Det fanns under 1800-talet inte någon specifik ”kurslitteratur” eller core curriculum inom psykiatrin. Det var upp till varje professor eller lärare att välja vilka böcker som skulle rekommenderas. Dr Engström hade flera böcker i psykiatri under sin tid vid Vadstena hospital, men han hade ingen speciell behandlingstradition (Qvarsell, 1982: 110). 1839 startades tidskriften ”Hygiea” som var motsvarande ”Läkartidningen” idag, av bland andra C U Sondén. I denna publicerades flera artiklar och referat inom psykiatri och 1877 startades även ”Eira”, som också var en
tidskrift för läkare. Dessa tidskrifter var viktiga för att sprida nya forskningsrön och information i Sverige (Sundin, 2005: 384). Internationellt startades ett stort antal facktidskrifter under 1800-talet som gav psykiatrin mer uppmärksamhet, bl a Allgemeine Zeitschrift für Psychiatrie 1844 (Harding, 1975b: 67).
Trots att vi inte vet vilken kurslitteratur som användes vet vi att Sverige influerades mycket av Tyskland, främst genom Dr Wilhelm Griesinger som var professor i psykiatri i Berlin (KVA 1868), samt av Frankrike. Dr Philippe Pinel vid Salpétrièresjukhuset i Paris skrev flera läroböcker, bl a Traité médico-philosophique
sur l'aliénation mentale år 1801 (Pinel, 1806).
Men det var framförallt hans efterföljare Dr Jean-Étienne Dominique Esquirol som blev känd för läroboken Des maladies mentales considérées sous les rapports
médical, hygiéniques et médicolegal från år 1838 som översattes till engelska 1845
(Esquirol, 1845) och som var väl använd och räknas som en ”klassiker” och som även finns i nytryck. Denna bok innehåller bland annat flera välkända illustrationer med bilder av psykiatriska patienter. Tysken Wilhelm Griesingers verk Die
Pathologie und Therapie der psychischen Krankheiten utkom första gången 1845.
Den femte och siste upplagan utgavs 1892, flera år efter hans död. Även detta var ett väl använt läroverk i Sverige (Donationen, 1906).
Det fanns inte någon direkt motsvarighet på svenska förrän Frey Svenssons ”Lärobok om sinnessjukdomar” kom 1907. Den var relativt heltäckande för praktisk sinnessjukvård. Författaren börjar med allmän sjukdomslära och neurologi innan han övergår till de mer psykiatriska delarna. Han presenterar även hur ett bra sjukhus bör byggas, vad man bör tänka på med inredning, omvårdnad, diagnoser och deras behandlingar m.m. Dr Svensson beskriver även sinnessjukdomarnas symtom, utförligt och i stora drag överensstämmande med dagens benämningar (Svensson, 1907: 93-99).
Utöver denna lärobok delades det ut mindre häften för att öka kunskapen om sinnessjukdomarna och deras vård och omvårdnad.
1896 ges ”Förhållningsreglor för vårdpersonalen” ut vid Lunds Hospital och Asyl (Direktionen, 1896). Denna var en liten bok på 15 sidor som poängterade bemötandet av patienterna.
En olämplig vårdpersonal kan för mången sjuk åstadkomma en sådan skada, att hvad som genom densamma förderfvas, sedan aldrig kan godtgöras. En tjänlig personal är däremot såväl en för läkaren som för den sjuke en skatt, som ej nog kan värderas (Direktionen, 1896: 1-2).
I Sverige översattes även Dr Ludvig Scholtz’ ”Handbok för skötare af sinnessjuka” år 1899. Det var en prisbelönt skrift i Tyskland, i vilken författaren betonade att
tvångsmedlen var så gott som försvunna och ersatta med milt verkande lugnande medel.
Hela sinnessjukvården har fått ett annat, behagligare och gladare utseende och sinnessjukhuset förlorat denna dystra karaktär, som förr syntes vara oskiljaktig från detsamma (Scholtz, 1899: 3) .
Den betonade även att det var viktigt att lära sig en del om somatisk sjukvård inom psykiatrin, då flera patienter är somatiskt sjuka. Under kapitlet ”umgänget med de sjuka” betonas att:
Skötaren bör alltså lära sig ge akt på sig och att icke glömma, att hvarje menniska under sjukdomens dagar är ömtåligare och känsligare än under helsans, och därföre måste behandlas dubbelt så grannlaga och hänsynsfullt (Scholtz, 1899: 23).
Under kapitlet ”umgänget med de sinnessjuka” förtydligas det återigen att:
Den, som vill sköta sinnessjuka, måste fullkomligt sätta sig in i den grundsanningen: sinnessjuka äro sjuka och därföre icke ansvariga för sitt görande och låtande. Detta gäller framförallt gent emot dessa lättretliga, svårskötta sjuka, om hvars tillräknelighet nybörjaren i sjukvården ofta har så svårt att vara öfvertygad. Förlorar han här sitt lugn och sin själfbeherskning, låter han förleda sig till att säga emot eller att vedergälla ett erhållet slag, så passar han icke för sitt kall. I sinnessjukvården ligger en god del själfuppfostran! (Scholtz, 1899: 49).
Boken tog även upp vad man bör observera hos de sinnessjuka och vara vaksam på samt rekommendationer i omvårdnad. År 1900 inköptes 80 exemplar av Scholz handbok till personalen vid Lunds Hospital (Truedsson, 1929:94).
1906 kommer ”Råd och anvisningar rörande vården om sinnessjuka i enskilda hem och å försörjningsinrättningar” ut. Det skrevs av Dr Georg Schultheis (som även var överinspektör för sinnessjukvården) enligt uppdrag från Medicinalstyrelsen. Den var ett led i ett förbättringsarbete för de sinnessjuka. Skriften skulle utdelas till samtliga fattigvårdsmyndigheter i riket samt till vederbörande prästerskap och samtliga läkare. Den lilla boken på 52 sidor var en sammanfattning av rådande kunskaper om psykiatri. Den betonade att, likt andra sjukdomar, kunde sinnessjukdomar botas och att det fanns ändamålsenlig vård och behandling för dessa. I boken förtydligas det att sinnessjukas många gånger olämpliga beteende beror på sjukdomen, och att:
Man måste dock alltid besinna, att detta är beroende på sjukdom och att man i alla händelser kommer längst med vänlighet och lämpor och att man med hårdhet endast förvärrar tillståndet (Schultheis, 1906: 13).
Bild 12. Bok från 1906 om vård av sinnessjuka
1906 utdelades denna handbok angående vården av sinnessjuka till instanser som vårdade sinnessjuka, såsom familjehem, fattigvården och lasarett.
Boken var tydlig med att betona att sinnessjukdomar förändrar personligheten hos patienter och ibland gör dem till en främling för sig själva. Det förtydligades när det var aktuellt att ansöka om sinnessjukvård på hospital, enligt rekommendationerna från sinnessjukstadgan (Schultheis, 1906:44-46).