Det betonades att sinnessjukdom är en sjukdom i hjärnan och att de var vanligt förekommande (Harding, 1976: 162; Lütken, 1902: 461-462; Gadelius, 1913: 3). Dr Sondén menade att själen inte kan bli sjuk, utan att sjukdom är skeenden i hjärnan. Han menade att om vi lär oss mer om fysiologi och anatomi, så ska vi förstå oss på psykisk sjukdom.
Trots att psykiatrisk utbildning blev obligatorisk för läkare år 1859 och utbildningarna för sjuksköterskor och skötare tilltog efter förra sekelskiftet, släpade
kunskapen om sinnessjukdomarna efter hos allmänheten. Dr Gadelius sa i början av 1900-talet att sinnessjukdom krävde vård av sakkunniga läkare och att brist på kunskap kunde medföra vanvård, som för vissa kroniskt sjuka på fattighusen (Gadelius, 1913: 35-37).
Överinspektören menade också att den bild som gavs utåt till bland annat media, inte sällan blev felaktig. De patienter som klagade på sin vård var ofta paranoida. Den sjuke drar då ofta logiska slutsatser på felaktiga uppfattningar och grunder. Detta spred en skev och felaktig bild av den psykiatriska vården. Det var i verkligheten få som klagade på sin vård och de som gjorde det fick träffa överinspektören för en ”second opinion”. Överinspektören beskriver hur det var att bedöma de paranoida:
Bedömandet af dylika sjukdomstillstånd är mången gång förenadt med stora svårigheter och kräfver förutsättningar, hvilka kunna ernås endast genom speciellt studium af hithörande förhållanden. Detta oaktadt förekommer det ej sällan, att laikern tilltror sig äga sakkunskap för bedömmande af dylika spörsmål, något som vanligen, ledsamt nog, har till följd ett förtryckande af den föreliggande frågan jämte skapandet af en opinion, som ej är gagnelig för sinnessjukvården i dess helhet.//…//Under mina inspektioner hafva klagomål ej sällan framställts från sjuke af den kategori, hvarom jag ofvan talat; i saknad af sjukdomsinsikt hafva dessa ansett anstaltsvistelsen lagvidrig och fördenskull yrkat på utskrifning för att kunna återinträda i sina förutvarande sociala förhållanden. (ÖISB, 1899-1900).
Överinspektören önskade mer öppenhet kring hospitalens verksamhet för att minska uppfattningar om så kallade olagliga inspärrningar. Anstalterna uppfyllde sitt ändamål, men det fanns dock en misstro hos allmänheten. ”som haft lyckan att icke
närmare behöfva reflektera öfver dessa anstalters ändamål”.
Från denna synpunkt vore det utan tivfvel i hög grad önskvärdt om offenlighetens fulla ljus i högre grad än hittills skett kunde falla öfver verksamheten å hospitalen och asylerna. Det är dock å andra sidan gifvet, att så länge den omständigheten att en person råkat ut för olyckan att blifva sinnessjuk betraktas såsom en skam eller något liknande en pikant skandal – att så länge en viss diskretion är af nöden rörande förhållandena å ifrågavarande anstalter, hvarest eljest förvisso ingenting är att dölja, och hvarest just denna nödvändighet af diskrestion ofta kännes som en tung plikt, då det gäller att bemöta osannfärdiga eller vrängda framställningar (ÖISB, 1899-1900).
Personalproblem
De offentliga anstalterna lida vidare ofta af delvis ogynnsamma lokala anordningar samt otillräckliga läkarkrafter och för sitt värf mindre väl lämpad sjukvårdsbetjäning. I alla dessa afseenden pågå dock oaflåtliga sträfvanden till det bättre, så att man härutinnan synes kunna motse framtiden med godt hopp (ÖISB, 1902).
Angående personalfrågan på hospitalen nämns ofta tre problem. För det första påpekades bristen på personal. För det andra lämpligheten att klara av att vårda svårt sinnessjuka på ett bra sätt och för det tredje att behålla personalen. Vissa hospital hade en hög omsättning av personal, framförallt Lunds hospital i början av 1900-talet. Många hade fått avsked på grund av fylleri och våld mot patienter. 1904 var omsättningen runt 60 % (BiSOS, 1906; Truedsson, 1929: 96-97).
Bristen på och den höga omsättningen av personal blev tydligast på våren då det fanns tillgång till annat mer välbetalt arbete. Giftermål var också en orsak till att man sa upp sig. Initialt var det inte tillåtet att vara gift och samtidigt ha kvar sin tjänst. Andra slutade då de var missnöjda med sin tjänst eller avskedades för tjänstefel (t ex hårdhet mot patient) eller oduglighet. 1897 hade 51 personer varit anställda i Lund på 24 tjänster (ÖISB, Lund, 1897). Problemet blev störst på asylen 1899 där 23 av 35 av den manliga personalen hade avgått, 15 på egen begäran och 8 för tjänstefel. Omsättningen hos den kvinnliga personalen var något lägre (31%) men det var svårare att skaffa behöriga sköterskor (ÅB, Lund, 1899).
Dr Svante Ödman skrev dock i sin årsrapport 1899 att:
Äfven bland de missnöjda voro de flesta af så underhaltig beskaffenhet, att man näppeligen kunde beklaga deras afgång (ÅB, Lund 1899).
Många av de manliga vårdarna framhölls mest olämpliga då de saknade intresse och förstånd att vårda dessa patienter. Så småningom ledde detta även till att fler kvinnor anställdes. Dr Gadelius menade att om det fanns fler kvinnor på avdelningen i form av skötare blev det ofta lugnare (Harding, 1976:139). I sin lärobok 1907 skrev Dr Frey Svensson att
Alla äro icke lämpliga för sinnessjukvårdarekallet (Svensson, 1907: 190).
Överinspektören skrev 1901 att:
Att betjeningen understundom felar i försynthet och äfven tålamod och mildhet mot de sjuka är sorgligt men under nu rådande förhållanden mindre underligt. Den lifvliga omsättning bland betjäningsperosnalen, som på vissa ställen – väl de flesta – förekommer, vittnar om de svårigheter, hospitalsläkare hafva, att skaffa folk och ej mindre kan man deraf sluta, att det måste vara en otillfredställande och för sjukvården hinderlig personal, som oupphörligen behöfver bytas och rekryteras. Då större kraf på betjäningens egenskaper måste göras gällande är det alltså en önskvärd sak, att en förbättring af deras löner och öfvriga förmåner kunna komma till stånd (ÖISB, 1900-1901).
I överinspektörsrapporterna hänvisades det ofta till att det var viktigt att behålla en bra och stabil personal för att upprätthålla en god vård. De viktiga bitarna för att behålla personalen var dels att utbilda och sätta krav på personalen, dels att höja
lönerna. Detta infördes 1905 i form av 6 månaders elevtjänstgöring, undervisningskurser av personalen samt år 1908 en lönereform. Härefter minskade omsättningen av personal och personalstyrkan stabiliserades i Lund (ÖISB, 1905; Truedsson, 1929: 125). Från år 1896 fick betjäningen även betald semester i två veckor för att vila från sitt arbete med de sinnessjuka. Två veckors semester blev lagstadgat först 1938 (Truedsson, 1929: 89-90).