Självmordshistorik
I Europa skilde man mellan två typer av självmord, felo de se (förbrytare mot sig själv) och non compos mentis (ej i besittning av sitt förstånd). Distinktionen mellan dessa låg i om självmordet hade begåtts i förtvivlan/desperation eller i ett svårmod/melankoli. Förtvivlan ansågs som en självvald ondska. (Jarrick, 2000: 60-61).
I Sverige var det ett brott att begå självmord från medeltiden fram till 1864. Enligt 1734 års lag fick de som gjort ett misslyckat självmordsförsök fängelsestraff med endast bröd och vatten att äta, alternativt piskstraff. Piskstraffet togs bort 1830. De som lyckats ta sitt liv fick inte begravas på kyrkogården utan skulle begravas i skogen (Ohlander, 1986:s 21, 24; Jarrick, 2000: 109). Den avlidne fick inte begravas kyrkligt. Restriktionerna släpps efterhand. Kunde det bevisas att personen hade varit sinnessjuk och från sina sinnens fulla bruk, accepterades en kyrklig begravning från år 1894. Först år 1908 försvann den sista restriktionen för dem som begått självmord och det blev tillåtet att hålla en fullständig kyrklig begravning inklusive klockringningen (Lindelius, 1979).
Tidigt ansåg man att statistik var viktigt för att studera självmordsbeteende som en konsekvens av sinnessjukdom. Fransmannen Falrets arbete om självmord ”De l’hypochondrie et du suicide” kom 1822. Tillsammans med Dr Esquirols ”Des maladies mentales” 1838, studerades självmordet som en sjukdom, med hänsyn till sociala och moraliska aspekter. Under 1840-talet i Sverige bedömdes orsaken till suicid vara till 40 % på grund av alkohol och till 40 % på grund av sinnessjukdom Den moderna civilisationen, ansågs även vara en orsak till suicidökningen under 1800-talet (Ekström, 2000: 176-185).
Det är svårt att finna litteratur om behandlingsrekommendationer för suicidala patienter under 1800-talet. En förklaring kan vara de juridiska restriktioner som fanns i samhället. En bok som faktiskt tar upp suicid redan 1838 är J.E.D. Esquirols ”Des maladies mentales”. Han menar att självmord i huvudsak ska tolkas som ett symtom på psykisk ohälsa (Esquirol, 1845: 253-317). Han anser att det fanns en ökad risk för självmord hos melankoliker, vilket hade varit känt även dessförinnan. Esquirol tar även upp riskfaktorer såsom alkoholmissbruk, somatisk ohälsa och andra psykiatriska sjukdomar. Han menade att självmordet var ett komplext fenomen där sociala faktorer, såsom en traumatisk uppväxt, ekonomiska problem och skuldkänslor påverkade. Han påpekade att det sällan fanns en orsak till att någon tog sitt liv, utan oftast flera. Den bästa behandlingen för självmordsnära patienter var att aldrig lämna dem ensamma. Den svenske läkaren Frey Svensson framhöll också att den bästa behandlingen för suicidnära patienter var ständig övervakning
och att de inte vårdades hemma (Svensson, 1904: 13). I Dr Svenssons lärobok från 1907 påpekas även att man måste ta ifrån patienterna saker som kunde användas för att ta livet av sig (Svensson, 1907: 136-137).
Under 1890-talets början öppnas den första övervakningsavdelningen i Sverige av Dr Gustaf Kjellberg bland annat i suicidpreventivt syfte. Liknande avdelningar följde senare och i Lund öppnades en övervakningsavdelning 1894, framför allt för att behandla melankoliker (Harding, 1975b: 268-9).
Bror Gadelius menade att det var tragiskt att vissa fick sin diagnos melankoli eller sinnessjukdom först efter ett suicid, för att kunna begravas i vigd jord, och han ansåg att det var bättre att de fick rätt hjälp när de var i livet. Han menade bland annat att melankolin ofta var en övergående sjukdom där patienten borde skyddas under den svåraste perioden och att sinnessjukanstalten var det säkraste alternativet, samt att läkaren borde övertyga anhöriga detta utifrån ”deras fördomsfulla ovilja mot
hospitalen” (Gadelius, 1908: 13).
Det finns svensk självmordsstatistik sedan 1776, då rapporteringen började. Då det ansågs vara ett brott att suicidera ser man även data i kriminalstatistiken. Det framkommer här oftast två orsaker till självmordet; sinnessjukdom och alkoholism (Ohlander, 1986: 9, 32). Under 1900-talets början framkom det även att ekonomiska bekymmer ledde till en ökad risk. För att förhindra suicid rekommenderades sociala reformer såsom förbättrad fattigvård och åldringsvård samt att minska dryckenskapen (Wicksell, 1934:36, 49). Självmordstalet hos män steg efter 1810. (Odén, 1998: 224; Wicksell, 1934: 12). Det minskade i perioder efter åren 1855 och då motboken infördes vid tiden för första världskriget (Ohlander, 1986: 37). Således fanns en koppling till alkoholpolitiken i Sverige (se detta avsnitt).
Fosforförgiftning var en vanlig abortmetod i slutet av sekelskiftet. Detta skapade en ökning av så kallade accidentella självmord, det vill säga att vederbörande dog för egen hand men inte hade för avsikt att dö. Dessa fall räknades in i statistiken. Fosforstickor förbjöds 1901 och därefter ser man en betydande minskning av de accidentella ”självmorden” hos kvinnor (Sundin, 2005: 59, 240). En annan social reform som minskade självmord hos äldre var 1913 års pensionsreform. (Odén, 1998: 224).
1934 kommer boken ”Om självmord” av Sven Wicksell och Torsten Sondén. Den beskriver såväl suiciddata från Sverige som från andra länder. Författarna påvisar sambandet från 1900-talets början mellan självmordsfrekvens, alkoholförsäljning och fylleriförseelser (Wicksell, 1934: 16-17). De skriver också att:
Beträffande det stora flertalet psykiska sjukdomstillstånd känna vi för närvarande icke några radikalt förebyggande medel (Wicksell, 1934: 59).
Övervakning ansågs fortfarande vara en bra säkerhetsåtgärd för att förhindra suicid, men ansågs inte vara en behandling för grundsjukdomen (Wicksell, 1934: 61).
Dödsorsaksrapportering
Under Gustav III’s tid får vi en modern befolkningsstatistik genom att Tabellverket introduceras 1749. Från 1750 fanns självmord med i dödsorsaksstatistiken (Kungliga Statistiska Centralbyrån, 1875). Vid denna tid registrerades data från såväl Finland som Sverige i samma tabell, men 1776 fick Sverige ett officiellt register över självmord (BiSoS, 1857). Då Sverige vid denna tid hade få läkare, fick prästerna uppgiften att registrera patienternas död och trolig orsak i kyrkoböckerna. Då prästerna uppfattade uppgiften som betungande ändrades kravet 1831 till att endast gälla epidemier, spädbarnsdöd och olyckor såsom självmord. Reglerna ändrades igen och från 1860 skulle läkaren konstatera dödsorsak i städer och orter där det fanns en tjänsteläkare (SOS, 2010).
Kungliga Medicinalstyrelsen var ansvariga för dessa dödsorsaksregister från 1864 till 1911, då Statistiska centralbyrån tog över. Då inkluderades samtliga dödsorsaker. Listor ur prästens dödbok rapporterades från läkaren varje månad till Medicinalstyrelsen, senare SCB (SOS, 2010).
Redan under 1800-talet diskuterade man internationellt ett gemensamt system för att kunna föra statistik över dödsorsaker. 1855 kom man fram till 139 dödsorsaker, men detta system fick inte någon framgång. Först 1893 kom nästa förslag från fransmannen Jaques Bertillion som blev internationellt accepterat och framgångsrikt. Bertillion var läkare och intresserad av demografi (APA, 1899). Bertillions system användes under 1900-talet, men efter andra världskriget tog WHO över dödsorsaksstatistiken och 1948 introducerades ICD-6.
Sverige hade sin dödsorsaksindelning enligt Medicinalstyrelsens struktur till och med 1910. Mellan åren 1911 och 1950 användes Bertillions system. 1951 introducerades ICD-6 i Sverige (Centralbyrån, 1915). Detta innebär att Sverige hade en mindre specifik dödsorsaksregistrering före 1911, men att självmord alltid dokumenterades.