Läromedel Fixa litteraturen 2

I förordet till Fixa litteraturen 2 står det att läromedlet ”behandlar det centrala innehållet som rör skönlitteratur i kurserna Svenska 2 och Svenska 3” (Sahlin, Lindholm, Stensson 2015, förord). Läromedlet är indelad i sex kapitel som är namngivna utifrån ett tema, se bilaga 2.4. Det förekommer texter från olika författare, olika delar av världen och olika epoker i läromedlet. Det finns utöver det ”övningar där du arbetar med att förstå, förklara och diskutera” (Sahlin, Lindholm, Stensson 2015, 240-269). I delen ”Workshop” ”finns undersökande och kreativa uppgifter där du får vidga perspektiven ytterligare” (Sahlin, Lindholm, Stensson 2015, förord). Varje kapitel i läromedlet avslutas med uppgifter som är examinerande ”med fokus på såväl relationen mellan skönlitteratur och samhällsutveckling som litterär analys” (Sahlin, Lindholm, Stensson 2015, förord). Under sista delen i boken ”Uppslaget” skriver författarna ”finner du bland annat en epoköversikt och en guide för litterär analys” (Sahlin, Lindholm, Stensson 2015, förord).

6.5.1 August Strindberg

I det fjärde kapitlet ”Verkligt och overkligt” nämns August Strindberg i samband med det moderna genombrottet. Strindberg nämns som ett exempel på en författare som satte problem under debatt, alltså något som enligt Georg Brandes var litteraturens uppgift under denna tid. Georg Brandes påverkade flera författare med sina idéer exempelvis Strindberg, Ibsen och Lefflers som skrev verk som blev diskuterade och var värdefulla. Dessa författare kallas idag för ”åttiotalisterna” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 152).

August Strindberg nämns senare i det fjärde kapitlet men då under rubriken ”Texter talar till texter”. Där knyts Strindberg samman med Anne Charlotte Leffler som läromedlet ägnar en större del till. Författarna beskriver det på följande vis: ”Han skulle så småningom bli Sveriges internationellt mest kände författare, men under 1880-talet var Leffler mer spelad och läst än han var. De engagerade sig båda i kvinnofrågan, men från olika håll” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 158). Därefter citerar författarna Strindbergs förordet till Giftas. Vidare fortsätter Sahlin, Lindholm och Stensson (2015, 158) att jämföra Strindbergs och Lefflers syn på kvinnofrågan: ”Strindberg ansåg att kvinnan åkte snålskjuts på det som mannen uträttat” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 158). Författarna skriver att ”Strindberg vann med tiden

allt större anseende som författare, dramatiker och förnyare av det svenska språket” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 158).

Strindberg nämns slutligen kort i sista delen ”Uppslaget” under rubriken ”Realismen i Norden”. Där skriver författarna att ”Fler författare, däribland August Strindberg (1849-1912), Anne Charlotte Leffler (1849-1892) och den norske dramatikern Henrik Ibsen (1828-1906) inspirerades av Brandes tankar och skrev texter som debatterade sociala orättvisor och moraliska frågor” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 251).

Förutom de verk som ovan angetts nämner även författarna Strindbergs Hemsöborna, Röda rummet. Fadern, Fröken Julie och Ett drömspel (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 158).

6.5.2 Victoria Benedictsson

I kapitel fyra, ”Verkligt och overkligt”, skriver Sahlin, Lindholm och Stensson (2015, 152) om det moderna genombrottet och att kvinnofrågan var i ropet under den tiden. Victoria Benedictsson är ett exempel av två kvinnliga författare som var tvungna att skriva under pseudonym eftersom de skildrade verkligheten för kvinnan i sina romaner.

Benedictsson nämns även sedan kort i läromedlets sista del ”Uppslaget” under rubriken ”Realismen i Norden”. Där står det ”Flera kvinnliga författare fick stor betydelse under detta decennium, bland annat Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 251). Hon nämns också under rubriken ”Fler viktiga verk under realismen” i samband med att hennes roman Pengar nämns. Om romanen står det ”Romanen om Selma, som väljer friheten och fattigdomen framför att vara olyckligt gift” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 251).

6.5.3 Selma Lagerlöf

I det sjunde kapitlet ”Uppslaget” under rubriken ”Magisk realism” nämns Selma Lagerlöf endast i en mening: ”Den svenska författaren Selma Lagerlöf använde sig också av den magiska realismen i sin roman Gösta Berlings saga (1891)” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 262).

6.5.4 Vilhelm Moberg

I kapitlet med namnet ”Borta eller hemma” nämns Vilhelm Moberg och romanen Utvandrarna. Författarna beskriver Moberg som ”en av de största svenska arbetarförfattarna” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 205). Utvandrarserien är enligt författarna ”hans mest älskade och mest lästa verk” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 205). Författarna redogör sedan för handlingen i romanen Utvandrarna och det följs av ett utdrag ur romanen på cirka fyra sidor (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 205-209). Efter utdraget finns en faktaruta om Moberg med ett porträtt samt två sidor med diskussionsfrågor. I faktarutan beskriver författarna kort hans fattiga uppväxt i Småland och hans vilja att emigrera till USA, vilket nekades av föräldrarna. ”Han var en samhällskritiker och drev gärna debatt, bland annat i frågor om åsiktsfrihet, tv-monopolet och monarkin” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 209).

I romanen Rid i natt menar Sahlin, Lindholm och Stensson (2015, 209) att Moberg kritiserade Sverige och Tyskland under andra världskriget. ”Boken blev en stor succé i Sverige, men i Tyskland brändes den på bokbål” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 209). Faktarutan avslutas med att nämna Utvandrarseriens popularitet, att den blivit film samt att en musikal är baserad på dess handling (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 209).

Senare under samma kapitel nämns Moberg under rubriken ”Med halvt ångande sinne”. Där kopplas romanen Utvandrarna samman med titeln på kapitlet samt tiden och kulturen då den skrevs. Vidare beskriver Sahlin, Lindholm och Stensson (2015, 227-229) romanens handling ”Vilhelm Moberg beskriver sina romanpersoner på ett realistiskt sätt och ger dem både brister och förtjänster.” Sedan skildrar författarna språket på följande vis ”För många läsare påminde det talspråkliga och dialektala om en svunnen tid, om ett hem som man kanske hade glömt bort eller lämnat. Att skriva replikerna på det viset förstärker också det vardagliga och realistiska i romanen” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 229).

Det finns uppgifter kopplade till delen om Moberg under rubriken ”Workshop” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 236).

Moberg nämns också kort i läromedlets sista del ”Uppslaget” under rubriken ”Modernismen i Sverige” och den grupp författare som kallades arbetarförfattare. Arbetarförfattarna beskrivs som ”autodidakter (självlärda) från arbetarklassen” (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 253).

Han nämns också under rubriken ”Arbetarlitteratur/proletärlitteratur”, där arbetarlitteraturen beskrivs och Mobergs Utvandrarna ges som exempel på arbetarlitteratur (Sahlin, Lindholm och Stensson 2015, 262).