Läromedel Svenska timmar Litteraturen

I förordet till Svenska timmar. Litteraturen ställer författaren Svante Skoglund frågan ”Varför litteraturhistoria?” Skoglund skriver sedan om berättande ”Vi dramatiserar. Vi förskönar och förfular verkligheten. Vi leker med orden. Vi ljuger. Människan är alltså ett berättande djur. Ur hennes berättarlust föddes en gång litteraturen. Det är litteraturens historia som denna bok handlar om” (Skoglund 2012, förord). Författaren tar sedan upp hur synen på skönlitteratur har förändrats och skriver ”Det är bara under de senaste hundra åren som författare i vår del av världen kunnat skriva i stort sett vad de vill om sex, politik och religion utan att riskera att bli straffade” (Skoglund 2012, förord). Han pekar dock på att det i vissa länder fortfarande råder hård censur kring litteratur. Skoglund tar sedan upp skönlitteratur och de känslor som läsning kan ge. Förordet avslutas med meningen ”Litteraturhistorien visar vägen till de bästa berättelserna, de mest engagerande dikterna och de mest omskakande pjäserna” (Skoglund 2012, förord).

6.6.1 August Strindberg

I det femte kapitlet ”Från romantik till realism” under avsnittet om Friedrich Nietzsche anges August Strindberg som exempel på en författare som Nietzsches filosofi fick inflytande på (Skoglund 2012, 225). Strindbergs nämns sedan även under avsnittet om Henrik Ibsen angående ”nordiska genombrottet”. ”Svensken August Strindbergs dramatik väckte stor uppmärksamhet internationellt” (Skoglund 2012, 237).

I kapitlet sju ”Från Almqvist till arbetarlitteraturen” räknas Strindbergs upp i inledningen till kapitlet, där skriver författaren:

Genom att bekanta dig med de författare som vi tar upp här - från obekväma nytänkare som Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg via folkkära Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding till borgerliga stadsskildring som Hjalmar Söderberg och arbetarförfattare som Moa Martinson - får du en litterär snabbgenomgång av Sveriges framväxt under en händelserik hundraårsperiod (Skoglund 2012, 293).

Skoglund (2012, 294-295) nämner sedan Strindberg igen gällande kyrkans ställning i samhället under 1800-talet och hur hans novell som skämtade om nattvarden vilket resulterade i rättegång. Strindbergs roman Röda rummet anges i en tidslinje ”1879 August Strindberg revolutionerar den svenska litteraturen och det svenska språket med sin roman Röda rummet” (Skoglund 2012, 294).

Strindberg och Selma Lagerlöf anges senare tillsammans ännu en gång angående litteraturens starka ställning i samhället och att författare blev förebilder. ”Skolklasser vallfärdade till Selma Lagerlöfs hem Mårbacka för att förföra sina hyllningar, August Strindbergs begravningståg följdes av många tusen sörjande stockholmare” (Skoglund 2012, 296). Författaren citerar Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” gällande att det fanns en ambition till förändring i samhället. ”Och på 1880-talet hade August Strindberg och andra författare varit nog så radikala. I sin dikt ”Esplanadsystemet” (1883) ställde Strindberg det gamla mot det nya - och det är tydligt var hans sympatier ligger” (Skoglund 2012, 299).

I det sjunde kapitlet har Strindberg en egen rubrik vid namnet ”Strindberg skriver för att slåss”. Rubriken är från ett brev Strindberg skrev som ung ”Jag skriver icke för att heta poet, jag skriver för att slåss” (Skoglund 2012, 302). Efter det nämns romanen Röda rummet, vad den handlar om samt citat från den (Skoglund 2012, 302-304). Om romanen skriver Skoglund ”Tempot är hela tiden högt, språket spänstigt, satiren dräpande. Särskilt giftigt är avsnittet där Strindberg tar hedern av sin tids byråkrater” (Skoglund 2012, 303) samt ”Strindberg var alltid lyhörd för stämningar i tiden” (Skoglund 2012, 304).

Under rubriken ”Strindberg och kvinnofrågan” skriver Skoglund (2012, 304) om perioden kallad ”åttiotalet” och tiden innan Strindberg gav sig in i debatten. Strindberg räknas till en av ”åttiotalisterna” som skrev om verkligheten och de problem som fanns i samhället, specifikt kvinnofrågan. ”Många intellektuella kvinnor hade hoppats på upprorsmakaren August Strindbergs stöd. Han blev istället en av deras värsta fiender och uppfattas idag av många som Sveriges genom tidernas störste misogyn (kvinnohatare)” (Skoglund 2012, 304). Skoglund (2012, 305) tar upp novellsamlingen Giftas och romanen En dåres försvarstal i samband med Strindberg och kvinnofrågan. ”I novellsamlingen Giftas från 1884 lägger Strindberg fram sin onekligen ganska unkna syn på äktenskapet. I dessa berättelser går det illa för de kvinnor som vill frigöra sig och skaffa eget yrke” (Skoglund 2012, 305).

Under rubriken ”Strindberg i den svenska skärgården” berättas det om Strindbergs första skilsmässa och romanen Hemsöborna. ”Från första till sista sidan går den strindbergska språkmaskinen på högvarv. Här finns lysande naturskildringar och man märker författarens verklighetsaptit” (Skoglund 2012, 306). Vidare skriver författaren om Fröken Julie, Fadren, Dödsdansen, Ett drömspel och Spöksonaten under rubriken ”Den dramatiske Strindberg”. Det finns en kort förklaring till varje drama. I samband med handlingen till Fröken Julie skriver Skoglund:

Strindbergs naturalistiska pjäs Fröken Julie från 1887 ansågs så ”ful” och ”otäck” att det dröjde nästan tjugo år innan den sattes upp för första gången i Sverige. Innan dess hade den spelats och väckt sensation i Paris, Berlin och New York. Strindberg blev en världsberömd dramatiker. Också i

Fadren, som skrevs något år tidigare, är kampen mellan könen det centrala motivet. Ryttmästaren,

fadern, tycker att han borde få bestämma över sin dotters framtid eftersom det är han som försörjer familjen. Hans hustru Laura får honom att bli osäker på om han verkligen är far till barnet och i förtvivlan kastar han en lampa på henne. Ryttmästaren bryts ned steg för steg och lämnar scenen i tvångströja (Skoglund 2012, 307).

Under sista rubriken ”‘En frisk människa i en sjuk tid’” citeras Strindbergs brev om hans mående, hans ansats att tillverka guld och skiftande politiska samt religiösa åsikter (Skoglund 2012, 307-308).

Strindberg nämns även under rubriken om Verner von Heidenstam där författaren skriver:

Vem var då denna så hyllade och framgångsrika författare? I litteraturhistorieskrivningen har Verner von Heidenstam ofta ställts mot August Strindberg - den konservative, nationalistiske aristokraten från Östermalm mot den radikale ”tjänstekvinnans son” som i sin Katekes för underklassen skrev att politik är ”överklassens bevakning av sina intressen emot underklassens.” Den bilden är lite förenklad (Skoglund 2012, 311).

Det görs också en jämförelse under samma rubrik mellan åttiotalisterna och nittiotalisterna. ”Medan åttiotalistförfattare som t.ex. Strindberg ville debattera samhällsproblemen skrev nittiotalisterna i romantisk stil och hämtade motiven från historien och landsbygden” (Skoglund 2012, 312).

I delen ”Fördjupning” skriver Skoglund följande om ”Strindbergsfejden”:

1909 gick Nobelpriset i litteratur till Selma Lagerlöf, och den sextioårige August Strindberg insåg att han aldrig skulle få denna utmärkelse. Porten till Svenska Akademin var också stängd. Vad hade han att förlora? Lika bra att dö med flaggan i topp, tänkte den gamle stridsmannen och gav sig ut i en debatt om samhälle, litteratur och politik som saknar motsvarighet i svensk historia (Skoglund 2012, 336).

Till ”Strindbergsfejden” ägnas det åtta sidor (Skoglund 2012, 336-343).

6.6.2 Victoria Benedictsson Nämns inte i läromedlet.

6.6.3 Selma Lagerlöf

I det femte kapitlet ”Från romantik till realism” nämns Selma Lagerlöf i samband med Mary Shelley och den gotiska romanen. ”På svensk mark var Selma Lagerlöf en skicklig berättare av spökhistorier (ett exempel är Herr Arnes penningar från 1904)” (Skoglund 2012, 205-206).

Senare, i det sjunde kapitlet ”Från Almqvist till arbetarlitteraturen”, räknas Lagerlöf upp i inledningen. Skoglund (2012, 295, 312, 336) nämner vid flertalet tillfällen att Lagerlöf fick nobelpriset i litteratur. Han markerar det på en tidslinje, under stycket om Verner von Heidenstam samt under ”Fördjupning” om ”Strindbergsfejden”. Under stycket om Heidenstam står det ”Så här i efterhand kan man förstå att Strindberg kände sig förfördelad och förbisprungen av den nya generationen folkkära författare; så småningom skulle Lagerlöf, Heidenstam och Karlfeldt alla få Nobelpris, men inte Strindberg” (Skoglund 2012, 312).

I det sjunde kapitlet har Selma Lagerlöf en egen rubrik vid namn ”Selma Lagerlöf och kärlekens kraft”. Stycket inleds med att författaren berättar att Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige skrevs för folkskolan med syftet att lära ut geografi. Under denna tid var många svenskar bosatta i Amerika och Lagerlöfs uppmaning var att stanna i Sverige. Lagerlöf beskrivs som en miljövän av författaren (Skoglund 2012, 314).

Debuten kom med romanen Gösta Berlings saga, vilken citeras, och författaren skriver att ”boken låg rätt i tiden” (Skoglund 2012, 315) samt att Lagerlöf var en del av nittiotalisterna och att hon inte skrev realistiska verk (Skoglund 2012, 314-315). Under rubriken ”Kärlek som förvandlar” skriver författaren att just kärlek som förvandlar är ett återkommande ämne i flera av Lagerlöfs verk. Det återfinns bland annat i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, En herrgårdssägen, Kejsaren av Portugallien samt Löwensköldska ringen (Skoglund 2012, 315-317). Skoglund (2012, 317) menar att flera av Lagerlöfs verk har magiska inslag, exempelvis förbannelser och gengångare. ”Selma Lagerlöf var ingen barnslig sagotant. I sina

romaner trängde hon ned i människans djupaste skikt. Hon visar hur vi går sönder inuti och blir sjuka av brist på värme och förståelse, men också hur kärleken - i bästa fall - gör livet ljusare” (Skoglund 2012, 317).

6.6.4 Vilhelm Moberg

I det sjätte kapitlet med namnet ”Modernismen” nämns Vilhelm Moberg tillsammans med andra arbetarlitteratur författare vilket var något som enbart fanns i Sverige (Skoglund 2012, 298).

I kapitel sju ”Från Almqvist till arbetarlitteraturen” har Vilhelm Moberg en egen rubrik med namnet ”Moberg - bråkstake som skrev om svenska utvandrare”. Stycket inleds med att författaren berättar att svenskar emigrerade till USA mellan 1850-1900 samt att Sverige har varit fattigt vilket var något som skulle tystas ner. Författaren presenterar Moberg som en person som inte glömt denna tid. Han ville själv flytta men blev nekad av sin mamma. Moberg reste sedan till USA 1948 och gjorde research till sin roman genom att läsa bland annat dagböcker och brev. Romanserien Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige blev klara efter elva år (Skoglund 2012, 330).

Under rubriken ”Utvandrarromanerna” inleds stycket med ett citat och sedan vad romanserien handlar om. Skoglund (2012, 331) menar att Moberg inte romantiserar bilden av det liv nybyggarna levde. Det genomgående ämnet i romanerna är dock kärlek, men då kärlek dels mellan makar och dels till frihet i livet. ”Utvandrarromanen är unik i svensk litteratur som skildring av det lyckliga äktenskapet” (Skoglund 2012, 331). Skoglund (2012, 331-332) behandlar sedan karaktärerna Karl Oskar och Kristinas relation i romanen. Romanen möttes av protester från riksdagsmän med invändningar i stil med ”Detta var ”smutslitteratur”. Särskilt smutsigt var de ”fula ord” som Moberg lade i sockenhoran Ulrikas mun. Med tiden framkom det att endast en av de uppröra riksdagsmännen hade läst boken” (Skoglund 2012, 332).

Under rubriken ”Tag vara på ditt liv!” skriver Skoglund att ”Vilhelm Moberg är en av den svenska litteraturens främsta bråkstakar” (Skoglund 2012, 333). Skoglund redovisar två exempel på detta. Det första exemplet är Mobergs svar till tidningen Expressen efter att han hade fått en förfrågan om att börja skriva i tidningen. Han skrev då: ”Jag har länge känt behov av ett organ där man kan få klå upp fähundar” (Skoglund 2012, 333). Det andra exempel är

romanen Rid i natt som publicerades under andra världskriget. ”Läsarna förstod att det var samtidens tyskar Moberg egentligen syftade på, och han hamnade på nazisternas lista över förbjudna författare. Själv såg han detta som sitt livs finaste utmärkelse” (Skoglund 2012, 333). Skoglund (2012, 333) skriver också att Moberg återvänder till att skildra utvandrarnas liv i romanen Din stund på jorden. ”Oavsett om han skrev romaner och skådespel eller satte ihop ilskna tidningsartiklar var Mobergs grundtanke alltid densamma. Han kämpade för varje människas rätt att själv bestämma över sin tid på jorden” (Skoglund 2012, 333).