Är Strindberg ett geni? Om kön och genus i läromedel : En komparativ analys av fem läromedel i svenska 2

(1)

Examensarbete

Ämneslärarprogrammet 300 hp

Är Strindberg ett geni? Om kön och genus i

läromedel

En komparativ analys av fem läromedel i svenska 2

Examensarbete 15 hp

2020-06-15

(2)

Abstrakt

Syftet med den här uppsatsen är att utföra en komparativ analys av fem läromedel i svenska 2 i gymnasieskolan. Vi besvarar en frågeställning som rör hur fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare ser ut i läromedlen. Vi besvarar även en fråga gällande hur kvinnliga och manliga författare framställs i läromedlen med avseende på allmänna beskrivningar av författarnas lynne, karaktär samt litterära produktion. För att besvara dessa frågeställningar använder vi oss av två teoretiska utgångspunkter, Yvonne Hirdmans genussystem samt Gisela Håkansson och Catrin Norrbys samtalsstilar. I den här uppsatsen kommer vi fram till att de läromedel vi har analyserat visar en klar majoritet av manliga författare sett till hur ofta de nämns och hur mycket utrymme de får i respektive läromedel.

Keywords: Läromedelsanalys, läromedel, kön, svenskämnet, August Strindberg, Victoria

(3)

1. Inledning ... 4

1.1 Syfte ... 4

1.2 Problemformuleringar ... 4

2. Forskningsöverblick ... 5

2.1 Värdefull eller värdelös? Om värdegrund och genus i läromedel i svenska – Caroline Graeske ... 5

2.2 Hur man än vänder sig har man rumpan bak - om hur man konstruerar kön i en progressiv lärobok - Lena Lind Palicki ... 7

2.3 Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia: En granskning på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan - Ann-Sofie Ohlander ... 9

2.4 En granskning av hur kön framställs i ett urval av läroböcker ... 10

Underlagsrapport till Skolverkets rapport ”I enlighet med skolans värdegrund?” - Britt-Marie Berge och Göran Widding ... 10

2.5 It's complicated - förhållandet mellan litteraturvetenskap, genus, estetik och samhälle - Åsa Arping och Anna Williams ... 12

2.6 Inne eller inte? - Åsa Arping och Anna Nordenstam ... 12

3. Teori ... 14

3.1 Yvonne Hirdmans ”genussystem” ... 14

3.2 Gisela Håkansson och Catrin Norrbys samtalsstilar ... 15

4. Material och metod ... 16

5. Urval ... 16

6. Resultat ... 17

6.1 Fördelning av kvinnliga och manliga författare i läromedlen ... 17

6.2 Läromedel Språket och berättelsen 2 ... 18

6.2.1 August Strindberg ... 18

6.2.2 Victoria Benedictsson ... 20

6.2.3 Selma Lagerlöf ... 22

6.2.4 Vilhelm Moberg ... 23

6.3 Läromedel Svenska rum 2 ... 23

6.4 Läromedel Svenska impulser 2 ... 27

(4)

6.5 Läromedel Fixa litteraturen 2 ... 31

6.6 Läromedel Svenska timmar. Litteraturen ... 34

7. Analys ... 39

7.1 Språket och berättelsen 2 - fördelning ... 39

7.2 Språket och berättelsen 2 - framställning ... 40

7.3 Svenska rum 2 - fördelning ... 40

7.4 Svenska rum 2 - framställning ... 41

7.5 Svenska impulser 2 - fördelning ... 42

7.6 Svenska impulser 2 - framställning ... 42

7.7 Fixa litteraturen 2 - fördelning ... 43

7.8 Fixa litteraturen 2 - framställning ... 43

7.9 Svenska timmar. Litteraturen - fördelning ... 44

7.10 Svenska timmar. Litteraturen - framställning ... 44

8. Diskussion ... 45

9. Sammanfattning ... 47

Referenslista ... 48

(5)

1. Inledning

När vi under vårt andra år på ämneslärarutbildningen läste en litteraturkurs som fokuserade på det intersektionella perspektivet blev vi medvetna om den avsaknad av jämställdhet som råder i litteraturhistorien. Vi fick då upp ögonen för vikten av att vi som svensklärare ansvarar för att kvinnliga författare introduceras i litteraturundervisningen. Vi har under våra perioder av verksamhetsförlagd utbildning upptäckt att de läromedel som används på gymnasieskolor är bristfälliga vad gäller representationen av kvinnliga författare.

Vi som har författat denna uppsats identifierar oss som feminister och vi anser att det är viktigt att belysa den kvinnliga delen av litteraturhistorien då vi menar att det tenderar att vara de manliga författarna som framställs som de enda litterära genierna. Som blivande svensklärare tänker vi även på den världsbild som läromedlen förmedlar ur ett elevperspektiv. Vi menar att det är viktigt att åskådliggöra de kvinnliga författarna eftersom dagens ungdomar behöver kvinnliga förebilder lika mycket som de behöver manliga förebilder.

Idén till vår uppsats föddes tack vare vårt intresse för jämställdhet och litteratur samt våra erfarenheter under utbildningen. Med den svenska skolans värdegrund i åtanke valde vi att undersöka huruvida vissa läromedel som ofta förekommer på gymnasieskolor är jämställda eller inte.

1.1 Syfte

Vårt syfte är att undersöka om det finns några skillnader i hur manliga och kvinnliga författare representeras, med avseende såväl på liv som på verk, i fem läromedel avsedda att användas i kursen svenska 2 i gymnasieskolan. Vi vill även undersöka om det finns några skillnader i hur respektive kön framställs i läromedlen samt hur mycket utrymme respektive kön får.

1.2 Problemformuleringar

1. Hur ser fördelningen ut mellan kvinnliga och manliga författare i de fem utvalda läromedlen i kursen svenska 2 i gymnasieskolan?

(6)

2. Hur framställs kvinnliga och manliga författare i de fem läromedlen i kursen svenska 2 i gymnasieskolan med avseende på allmänna beskrivningar av författarnas lynne, karaktär samt litterära produktion?

2. Forskningsöverblick

Nedan kommer vi att presentera tidigare forskning relaterat till vårt uppsatsämne. Vi har valt ut de artiklar som berör vårt syfte och våra frågeställningar samt ger en överblick kring det rådande forskningsläget.

2.1 Värdefull eller värdelös? Om värdegrund och genus i läromedel i

svenska – Caroline Graeske

Caroline Graeske har i sin artikel analyserat tre läromedel i svenska på gymnasiet. Hon har analyserat Den levande litteraturen av Ulf Jansson, Texter och tankar: 1900-talets litteratur av Svante Skoglund och Ekengrens svenska: litteraturbok 2 av Hans-Erik Ekengren och Brita Lorentzon. Författaren har valt att koncentrera sig på 1900-talets litteraturhistorieskrivning i sin studie. Artikelns syfte är att se hur läromedlen speglar skolans värdegrund. Urvalet av läromedel är baserat på att de är populära dels på grund av att de används på flera gymnasieskolor och dels att de har sålts i stor mängd, samt att de är producerade efter Lpf 94. Författaren har i sin studie anlagt ett intersektionellt förhållningssätt för att belysa makthierarkier som inte enbart belyser genus utan även klass, etnicitet etc. Det Graeske har studerat är representation av män och kvinnor i läromedlen, språkbruk, stereotyper av manligt och kvinnligt samt normalisering och andrafiering (Graeske 2010, 119-126).

Vad gäller representation ser Graeske (2010, 121-122) ett tydligt mönster enbart efter att ha studerat innehållsförteckningen till varje läromedel. Det är den västerländska, vita mannen som är tydligt närvarande i alla tre läromedel. I den kvantitativa analysen noterar författaren att det i Den levande litteraturen finns totalt 75 författarporträtt, där 61 av författarporträtten är manliga (81 procent) och resterande 14 är kvinnliga (19 procent). Författaren noterar också att det enbart nämns tre manliga författare (fyra procent) som inte kommer från Europa eller USA. I läromedlet Texter och tankar finns det totalt 49 stycken författare representerade, varav 35 är män (71 procent) och 14 är kvinnor (29 procent). Fyra författarporträtt (åtta procent), tre kvinnor och en man, härstammar från andra länder utöver Europa och USA. I Ekengrens

(7)

svenska finns totalt 34 författarporträtt, 20 stycken är manliga (59 procent) och 14 stycken författarporträtt är tilldelade kvinnor (41 procent). Det nämns en manlig författare (tre procent) som inte kommer från Europa. I det sista läromedlet har kvinnorna fått ta en större plats i jämförelse med de tidigare två nämnda.

Den kvalitativa analysen visar också att det är den västerländska mannen som är i majoritet och att den manliga diskursen uppmuntras. I Den levande litteraturen står alltid produktionen i fokus när det kommer till den västerländska, vita manliga författaren. Männen beskrivs ofta med hjälp av superlativ och de benämns som innovatörer samt rebeller. Kvinnorna beskrivs inte i liknande termer, exempelvis får Kerstin Ekman en positiv bedömning men framställs endast som ”kvinnlig författare”. I läromedlet Texter och tankar är majoriteten av männen ”förnyare”. De två kvinnorna, Edith Södergran och Katarina Frostenson, som nämns i kapitlet framställs som ”udda”. Ekengrens svenska hade en större representation av kvinnor i läromedlet men språkbruk är på sina ställen nedsättande och ”marginaliserande” (Graeske 2010, 122-124).

Graeskes (2010, 124-126) slutsats är att männen blir nyskapare och står för det traditionella medan kvinnorna får stå för känslor och det vardagliga. Språkbruket skapar också stereotyper vad gäller manligt och kvinnligt. Männen framställs traditionellt manligt genom att de gestaltas som ”genier”, ”debattörer” etc. Det finns en skillnad vad gäller männen och hur de framställs där genier gestaltas som vita och medel- och överklass medan debattörer och ”samhällskritiker” är män med arbetarbakgrund där Vilhelm Moberg nämns som ett exempel. Utöver språkbruket bidrar också fotografierna i läromedlen till att förmedla stereotyper av manligt och kvinnligt. Det finns få kvinnor som omnämns som genier i läromedlen och de kvinnor som får beröm omnämns främst som ”kvinnliga författare”. Den heterosexuella normen präglar alla läromedel i undersökningen vilket blir synlig på bild där kärlek mellan män och kvinnor avbildas. Etnicitet och nationella minoriteter är som tidigare nämnt lågt representerade i läromedlen och får i de flesta fall motsvara ”de andra”. Aspekten klass behandlas i relativt stor utsträckning.

Graeske (2010, 127) är tydlig med att hennes material enbart visar en tendens och att detta område behöver undersökas mer för att se vidden. Resultatet av hennes undersökning visar att genusmönstret är sig likt i de läromedel som används idag trots diskussioner och forskning om genus. Genus är en viktig del av skolans värdegrund, men i det undersökta materialet kommer det inte till uttryck. Det som framför allt inkluderas i de tre läromedlen är en västerländsk, vit manlig diskurs och exkluderas gör kvinnor, nationella minoriteter och utomeuropeiska

(8)

författare. Något annat som läromedlen också har gemensamt är att män och kvinnor värderas annorlunda.

2.2 Hur man än vänder sig har man rumpan bak - om hur man konstruerar

kön i en progressiv lärobok - Lena Lind Palicki

Lena Lind Palicki (2005, 161-163) har i sin artikel analyserat läromedlet Attityd i samhällskunskap för komvux och gymnasieskolan. Läromedlets författare Katri Cronlund och redaktör Hjördis Meyer hade uttryckt en strävan om att publicera ett läromedel med en medvetenhet kring kön och att försöka upphäva rådande könsnormer. Syftet med den här artikeln är att förklara och diskutera vad som sker när målsättningen är problematiserande av kön i en skolpraktik.

I sin studie analyserar Lind (2005, 171) könsmarkerade konstruktioner och (köns)omarkerade konstruktioner. Eftersom dessa framträder på olika nivåer i texten och gör sig synliga på olika sätt har hon valt att använda sig av både en kvalitativ och en kvantitativ metod. Hon vill dels undersöka hur läroboken skapar kön och dels dess förhållning till den rådande könsordningen. Lind (2005, 173-185) har i sin undersökning studerat könsmarkerade konstruktioner, omarkerade konstruktioner, manifest intertextualitet, presuppositioner och rekontextualisering.

I resultatet som avser könsmarkerade konstruktioner belyser Lind (2005, 173-174) med hjälp av en tabell där hon redovisar språkdrag i kategorierna: pronomen, adjektiven kvinnlig/manlig, substantiven kvinna/man med synonymer, sammansättningar med könsmarkerade förled, övriga könsmarkerade ord som exempelvis yrken och personnamn. Totalt redovisas det att 722 ord relaterar till män och att 841 ord relaterar till kvinnor, något som är en förhållandevis jämn uppdelning mellan könen. Det som skiljer sig åt är att adjektivet kvinnlig samt substantivet kvinna med tillhörande synonymer (flicka, tjej) förekommer fler gånger än adjektivet manlig och substantivet man med tillhörande synonymer (pojke, kille). Sammansättningar med könsmarkerade förled som hänvisar till män finns inte men det finns hela 37 stycken hänvisningar till kvinnor där kvinno- anges som ett exempel. Resultatet visar även att pronomen för män används oftare än pronomen för kvinnor samt att flera av personnamnen är manliga. Den sista kategorin övrigt visar ett jämnt resultat, 117 stycken hänvisar till kvinnor och 118 stycken hänvisar till män. Omarkerade konstruktioners resultat visar att det generiska pronomenet man används 373 gånger i texten och att det är den mest förekommande

(9)

omarkerade konstruktionen. I texten förekommer också kvantitativa pronomen, personliga pronomen som du, vi och jag (Lind, 2002, 176). Lind (2002, 176-178) noterar dock att användandet av det personliga pronomenet du kan vara för att tilltala läsaren. I läroboken används frågepronomen vid retoriska frågor och den samordnade nominalfrasen hon eller han används elva gånger i läromedlet. Författaren påpekar att det är ovanligt att pronomenet hon får står före pronomenet han i en sats. Frasen Kvinnor och män används vid två tillfällen och då som en omarkerad konstruktion. Vid de övriga 28 tillfällena då frasen används görs det för att jämföra könen. I övrigt förekommer några andra nominalfraser samt passiveringar.

Manifest intertextualitet, referens till en annan källa, redovisar Lind (2005, 178-179) i en andra tabell. Totalt refereras det till 161 andra källor, varav 78 är manliga, 54 kvinnliga samt 29 övriga som inte är könsrelaterade. Källorna är indelade i kategorierna: boktips, filmtips och övriga. Presuppositioner har Lind (2005, 179-181) enbart analyserat i vissa delar av läromedlet. Urvalet blev de två första avsnitten som behandlar könsproblematik. Resultatet visar en heteronormativitet som visualiseras i avsnitt som handlar om relationer, boende, skaffa barn samt äktenskap.

Resultatet som gäller rekontextualisering redovisar Lind (2005, 173, 181-182) genom flera exempel av rekontextualiseringskedjor. I exemplen är den första propositionen oftast könsmarkerad och den andra propositionen är omarkerad. Lind skriver att den könsmarkerade propositionen påverkar den omarkerade. Om exempelvis män nämns i den första propositionen kan slutsatsen bli att även den andra propositionen syftar på män. Lind påpekar även att slutsatsen i en del av exemplen på rekontextualiseringskedjor kan verka överdriven men eftersom de upprepas på flera ställen i läromedlet menar hon att det är en tendens som är värd att notera då det förmedlas en bild av verkligheten (Lind 2002, 184-185).

I diskussionen skriver Lind ”På ett plan är den könsmedvetenhet som präglat den undersökta läroboken tydlig; samtidigt kan man se den rådande könsordningens tydliga avtryck. Tvetydigheten blir tydlig vid granskning av den lexikala nivån” (Lind 2002, 185). Betraktas läromedlet i sin helhet kan fördelningen mellan könen tolkas som jämn, men studeras siffrorna i de olika delarna visar resultatet något annat. Lind diskuterar de olika delarna och pekar till exempel på att substantivet kvinna används övervägande fler antal gånger i jämförelse med substantivet man samt att ingen sammansättning förekommer med man- som förled. Det kan

(10)

enligt Lind (2002, 185-186) bero på den manliga normen. Normen behöver inte skrivas ut utan är allmängiltig, medan det som avviker i detta fall kvinnan kan behöva skrivas ut i text.

2.3 Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia: En granskning på

uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan - Ann-Sofie Ohlander

Ann-Sofie Ohlander (2010, förord), professor emeritus i historia, har på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan undersökt jämställdhet och genus i läromedel för ämnet historia. Rapporten är den första i en serie som utförs på uppdrag av Delegationen. Syftet med rapporten är skapa en diskussion om ämnena jämställdhet och genus i en skolkontext samt att bidra med nya insikter och delge dessa.

Materialet i undersökningen består av fyra läromedel och en lärarhandledning, varav två av dessa riktar sig till A-kursen på gymnasiet och lärarhandledningen, de två övriga riktar sig till grundskolan. De frågeställningar som ska besvaras i rapporten berör hur mycket plats läromedlen ger män och kvinnors historiska förhållanden samt hur könsneutrala de är i sitt utförande (Ohlander 2010, 7, 13). Ohlander (2010, 13, 15-42) väljer i sin granskning att noga gå igenom läromedlet Människan genom tiderna och tillhörande lärarhandledning för att sedan studera övriga tre läromedel. Det som granskas är bland annat läromedelsförfattarnas intentioner i exempelvis förord, antalet kvinnor som nämns med namn och hur kvinnor omtalas.

Ohlanders (2010, 67-70) uppfattning efter granskningen är att kvinnor får ytterst lite plats i samtliga läromedel. De präglas av ett manligt perspektiv och män har en framträdande roll både individuellt och i grupp. Läromedlet Människan genom tiderna består av 341 sidor där cirka 14 av dessa tilldelas kvinnor. Granskningen har omfattat dels de avsnitt som uttalat ägnas åt kvinnor och dels den återstående delen av texten. Vidare noteras att få kvinnor benämns med namn samt att kvinnors prestationer utelämnas. Genusperspektivet glöms bort i samtliga läromedel både vad gäller män och kvinnor. Ohlander (2010, 71-72) menar att kursplan, läroplan samt författarnas intentioner om jämställdhet inte överensstämmer. Problematisering saknas både vad gäller kvinnor och mäns historieskrivning. Ohlander (2010, 73) avslutar rapporten med att lyfta elevperspektivet vid läsning av dessa läromedel. Hon menar att det kan bli problematiskt att eleverna får ett manligt perspektiv på historieskrivningen presenterad för sig men att det aldrig lyfts upp till diskussion både för flickor och för pojkar.

(11)

2.4 En granskning av hur kön framställs i ett urval av läroböcker

Underlagsrapport till Skolverkets rapport ”I enlighet med skolans

värdegrund?” - Britt-Marie Berge och Göran Widding

Docent Britt-Marie Berge och adjunkt Göran Widding vid Umeå universitet har i sin rapport ”I enlighet med skolans värdegrund?” granskat hur kön framställs i 24 läroböcker. De 24 läroböcker som författarna har analyserat är böcker inom ämnena biologi/naturkunskap, historia, religionskunskap och samhällskunskap. Författarna har i sitt arbete utgått från statens jämställdhetsdiskurs, en diskurs som de påpekar endast omfattar kategorierna ”kvinnor” och ”män”. Diskursen osynliggör därmed kategorin ”transpersoner”.

Berge och Widding skriver att de i sin granskning utgick från följande tre punkter i sin analys av de olika läromedlen: ”I vilken grad blir kvinnor, män och transpersoner i lika hög grad representerade?”, ”Hur representeras kvinnor, män och transpersoner i texten?” samt ”Får de inta samma positioner i samhälleliga verksamheter och symboliska representationer? Sagt med andra ord; gör de samma saker och värderas deras prestationer likvärdigt? Om ja; Är de lika ofta representerade? Om nej; Vilka grupper förknippas med vilka verksamheter och symboler? Finns hierarkier mellan de olika verksamheterna och symbolerna?” (Berge och Widding 2006, 8).

Berge och Widding (2006, 9) redovisar sitt resultat av sin analys uppdelat i fyra kategorier, de ovan nämnda ämneskategorierna. Läroböckerna som granskades inom biologi/naturkunskap innehåller avsnitt där kön kommenteras och det var endast en bok som beskrev transsexualitet. Samtliga böcker hade ett starkt ämnesfokus och ett övergripande könsneutralt språk. Författarna har dock sett tendenser till att vid de tillfällen då det hänvisas till ”människan” syftar läroboksförfattarna på mannen. Kvinnan framställs som ”den andra”. Samma sak gestaltas när människan beskrivs som en biologisk varelse, även då framställs mannen som normen och kvinnan som avvikande (Berge och Widding 2006, 9-14).

Vid analysering av läroböckerna inom historia kom Berge och Widding (2006, 14) fram till att böckerna generellt sett använder sig av könsneutrala benämningar. Det fanns dock tendenser till en överrepresentation av män då texter om krig, sjöfart, handel och teknik endast innehöll beskrivningar om manliga gestalter. Det som karaktäriserade majoriteten av samtliga läroböcker var osynliggörandet av kvinnorna trots att det finns historiska kvinnor som i

(12)

sammanhang av vissa yrken och kunskaper hade kunnat framställas i läroböckerna, detta är dock ingenting som har gjorts. Författarna skriver i slutet av detta avsnitt att kvinnorna alltid jämförs med den stereotypa mannen, att kvinnorna ofta beskrivs som offer samt att kvinnor bedöms utifrån sitt kön med manliga mått (Berge och Widding 2006, 14-17).

När Berge och Widding (2006, 18) granskade läroböckerna i religion såg de att samtliga läroböcker har kommentarer om kön men att majoriteten av alla böcker inte belyser transpersoner. Alla läroböcker försöker hjälpa eleverna att kritiskt granska och orientera sig i de olika livsåskådningarna med avseende på kön men författarna menar att detta kan vara svårt ”då texter som används i religiösa sammanhang huvudsakligen är utarbetade av män och i de flesta fall har män på de högsta positionerna inom de religiösa samfunden” (Berge och Widding 2006, 18). Författarna lyfter ett exempel ur en lärobok som de anser är högst problematiskt. Eleverna uppmanas av läromedelsförfattaren att på egen hand rangordna i vilken ordning människor med olika kön, sexuell läggning och ålder ska räddas eller lämnas att dö. Berge och Widding (2006, 20-21) kommenterar detta på följande vis:

Berg (läromedelsförfattaren) rekommenderar gruppdiskussioner och att grupperna kan arbeta på egen hand, eftersom uppgifterna antas vara ”självgående”. I bästa fall är förslagen motiverade av Bergs överoptimistiska tro på att eleverna självklart kommer att utgå från läroplanens värdegrund om människors lika värde och därmed vägra göra en sådan rangordning. Då våra erfarenheter är att mobbning lätt kan få fotfäste i skolor ser vi mycket stora risker att inte bara sexism utan även homofobi och förakt för svaghet kan spridas i de ”självgående” elevgrupperna.

Samtliga av de läroböcker i samhällskunskap som Berge och Widding (2006, 23) granskade hade avsnitt där kön kommenteras. Det var endast en lärobok som nämnde transpersoner. Män och pojkar är huvudsakligen överrepresenterade i olika exempel där människor bekönas. Sammanfattningsvis är män överrepresenterade i avsnitten som handlar om internationell politik, ideologier samt ekonomi. Det finns några exempel där kvinnor som grupp riskerar att nedvärderas beroende på hur den undervisande läraren hanterar lärobokstexterna och det är stycken med namnen ”Var finns politiska ideologier utvecklade av kvinnor?” (Berge och Widding 2006, 24), ”Var finns kvinnoorganisationerna i internationell politik?” (Berge och Widding 2006, 24) , ”Vad betyder obetalt arbete på heltid eller deltid för samhällsekonomin?” (Berge och Widding 2006, 24), ”Internationell politik är männens sak” (Berge och Widding 2006, 25) samt ”Är arbetslösheten kvinnornas fel?” (Berge och Widding 2006, 26).

(13)

Berge och Widding (2006, 28-31) sammanfattar sina resultat med hjälp av de tre rubrikerna ”Osynliggörande av transpersoner”, ”Överrepresentation av män” samt ”Öar av könsmedveten text”. I det första stycket skriver författarna (2006, 28) att granskningen visade att det finns en kraftig underrepresentation av transpersoner i samtliga läroböcker och att de endast nämns i fyra av 24 läroböcker. I det andra stycket redogör författarna (2006, 29) för att pojkar och män är överrepresenterade i samtliga läromedel. I det sista stycket skriver författarna (2006, 29-31) att de trots allt känner sig positiva till sitt resultat då samtliga läromedelsförfattare har infogat avsnitt där kön, könsrelationer och könsmakt särskilt kommenteras.

2.5 It's complicated - förhållandet mellan litteraturvetenskap, genus, estetik

och samhälle - Åsa Arping och Anna Williams

Åsa Arping och Anna Williams är två litteraturvetare som i denna artikel diskuterar vad genusperspektivet tillfört litteraturvetenskapen och varför litteraturvetenskapen bidrar till ny kunskap om genus, estetik och samhälle. I artikeln skriver Arping och Williams (2014, 326) att genusperspektivet idag är väl integrerat i den litteraturvetenskapliga undervisningen. Samtidigt konstaterar de också att det idag finns ett stort motstånd mot den feministiska forskningen och de resonerar kring huruvida det eventuellt är ett tecken på att genusperspektivet är relevant.

Arping och Williams (2014, 330-331) skriver att forskare under 1970- och 80-talet arbetade med att öka medvetenheten kring skrivande kvinnor från förr och nu. En av de allra viktigaste konsekvenserna av detta arbete resulterade i att begrepp som kanon, kvalitet och genre granskades och utvärderades med hjälp av teorier. Vid Uppsala universitet sammanställdes listor med kvinnliga författare som sedan fördes in som komplement till den väldigt mansdominerade kurslitteraturen. Efter ett tag skapades en medvetenhet och nytänkande kring kanon och dess innehåll. Förändringen av kanon var ingenting som gick fort då manliga författare kring sekelskiftet 2000 fortfarande var i majoritet.

2.6 Inne eller inte? - Åsa Arping och Anna Nordenstam

I sin debattartikel skriver Åsa Arping och Anna Nordenstam att de med två frågor som utgångspunkt vill diskutera den litteraturvetenskapliga genusforskningen. Frågorna som de utgår ifrån är ”Är genusforskning ”inne”, i betydelsen trendigt, modernt inom ämnet

(14)

litteraturvetenskap idag?” och ”Är genusforskning ”inne”, i betydelsen integrerat i gängse litteraturforskning idag?” (Arping och Nordenstam 1995, 85).

Författarna menar att det finns en uppfattning om att genusforskningen och feminism är en temporär trend som snart kommer försvinna. De håller dock inte med om att det är en trend då den i så fall kan anses vara väldigt seglivad med tanke på att den inleddes under den andra vågens kvinnorörelse under slutet av 1960-talet och att den efter det vuxit sig betydligt starkare. Vidare skriver de om gynokritiken, analys av kvinnolitteratur som är skriven av och om kvinnor, och hur den under 70- och 80-talet blev allt mer förekommande. Forskningen om kvinnolitteratur handlade främst om att synliggöra samt att lyfta fram kvinnliga författare och deras verk. Efter framväxten av forskning inom kvinnolitteratur höjdes röster som hävdade att ”ett lands litteraturhistoria borde vara en plats där texter författade av båda könen kan mötas och gå i dialog med varandra” (Arping och Nordenstam 1995, 86). Författarna skriver dock att kvinnliga författare systematiskt uteslutits från den litterära kanonbildningen.

Vidare skriver Arping och Nordenstam (1995, 88) att det finns en spridd tanke om att litteraturvetenskapen ska analyseras utan olika teorier och perspektiv. De menar att många forskare ser på den feministiska forskningen som en tillfällig trend och att de inte vill acceptera den som en vetenskap. Ett av argumenten för detta är att den feministiska forskningen anses vara grundat i en ideologi och att resultaten därför är mer eller mindre förutbestämda. Författarna skriver att detta argument är något som den feministiska forskningen delar med andra politiska ”öppna” inriktningar som exempelvis etno-, klass- eller andra typer av perspektiv. Arping och Nordenstam (1995, 88) menar dock att all typ av forskning styrs av tankesätt och olika typer av förväntningar.

Slutligen menar Arping och Nordenstam (1995, 88-89) att forskning ur ett genusperspektiv deklareras som nödvändig och att det vid lärosäten heter att ”genusforskningens rön skall integreras i all undervisning” (Arping och Nordenstam 1995, 89). De menar att tanken kring detta är god men att verkligheten ser annorlunda ut. Å ena sidan skriver de att genusforskningen anses vara trendig och väl tillgodosedd med specifika genuskurser men också att de å andra sidan frågar sig själva i vilken mån som genusforskningen och dess rön faktiskt når ut och tas på allvar. Författarna avslutar på följande vis:

(15)

Så länge genusforskningen betraktas som trendig teori, som ideologi snarare än vetenskap eller som redan tillräckligt etablerad, kommer den aldrig att integreras i ämnet Litteraturvetenskap, därom kan vi nog vara överens. Frågan är bara, vill vi att genusperspektivet ska vara ”inne” i den bemärkelsen - eller inte? Och om svaret på den frågan är ja, vem tar då ansvaret för att det verkligen blir så?

3. Teori

I den här uppsatsen har vi valt att använda oss av två teoretiska utgångspunkter för att analysera vårt resultat. Vi kommer dels använda oss av Yvonne Hirdmans begrepp ”genussystem” och dels Giesela Håkansson och Catrin Norrbys samtalsstilar.

3.1 Yvonne Hirdmans ”genussystem”

Yvonne Hirdmans uppsats ”Genussystemet - reflexioner kring kvinnors sociala underordning” publicerades första gången i Kvinnohistorisk tidskrift 1988, men återges i boken Litteratursociologi: texter och litteratur och samhälle. Den stora frågan för kvinnoforskare är enligt Hirdman ”hur kan det komma sig att kvinnor generellt, geografiskt och historiskt, har ett lägre socialt värde än män?” Kvinnors underordnade position ska inte godtas som naturgiven, men att resonemang kring detta enkelt blir en fråga om hönan och ägget. Hirdmans (2012, 455-456) begrepp ”genussystem” är en ansats till att kunna diskutera dessa frågor. Hon menar att genussystemet inte är en teori utan snarare är ett förklarande begrepp om könens olika förhållanden.

Genussystemet går att översätta till en ordningsstruktur av kön som är en bas för andra sociala ordningar i samhället såsom sociala, ekonomiska och politiska. Genussystemet är uppbyggt av två principer, närmare bestämt dikotomin och hierarkin. Dikotomin står för isärhållandets tabu och det innebär att manligt och kvinnligt inte bör integrera med varandra. Hierarkin står för att mannen är överordnad, det råder alltså en mansnorm (Hirdman 2012, 458-459). Hirdman (2012, 460) menar att isärhållandets princip finns överallt såväl fysisk som psykisk vilket i sin tur strukturerar sysslor, platser och egenskaper. Isärhållning som benämning är närvarande i föreställningen om det manliga och det kvinnliga samt i föreställningen i arbetsfördelningen mellan män och kvinnor.

Isärhållandet innefattar att det som är manligt och kvinnligt ska ses som varandras motpoler. Det i sig innebär att män och kvinnor verkar på i olika forum och på olika nivåer i samhället.

(16)

Arbetsmarknaden illustrerar detta genom att män och kvinnor verkar inom olika sektorer såsom positioner. Ett exempel är att kvinnor ofta återfinns inom vården och att männen ofta återfinns inom teknik. Ett annat exempel är att männen tenderar att ha högre positioner såsom läkare samtidigt som kvinnorna tenderar ha lägre positioner såsom vårdbiträden. Det männen gör anses vara mer värdefullt vilket i kombination med att de tjänar mer ger dem mer makt än kvinnorna. Detta innebär i sin tur att män anses vara norm vilket leder till att kvinnor ses som underordnade och avvikande.

Fördelen med Hirdmans ”genussystem” är att den kan förtydliga de dolda strukturerna som leder till ojämställdhet på både samhällsnivå och individnivå. En nackdel med genussystemet är att Hirdman själv inte benämner den som en teori utan som ett förklarande begrepp kring könens förhållanden. Vi anser dock att den är användbar i den här uppsatsen eftersom vi vill undersöka könsstrukturer i läromedel.

3.2 Gisela Håkansson och Catrin Norrbys samtalsstilar

Norrby och Håkansson visar i sin bok Introduktion till sociolingvistik (2015, 136) en tabell som redogör för skillnaden på kvinnligt/feminint och manligt/maskulint kopplat till deras sätt att tala. Vi kommer nedan att redogöra för delar av tabellen.

Tabell 1 Samtalsstilar

Kvinnligt/feminint Manligt/maskulint

Ämnen: Handlar om människor, känslor och relationer med fokus på privatsfären

Handlar om saker och händelser med fokus på den offentliga sfären

Genrer: Skvaller, personliga berättelser, dela varandras problem

Polemisk stil: skryt, rituella förolämpningar, skämtande och problemlösande

(Norrby och Håkansson 2015, 136)

(17)

Tabell 1 summerar Deborah Tannens två olika samtalsstilar som benämns närhets- och engagemangsstilen samt respekt- och hänsynsstilen. Dessa stilar associeras ofta, var för sig, till kvinnor respektive män där den förstnämnda anses stämma överens med kvinnors interaktionsmönster och den sistnämnda med mäns. Kvinnors samtalsämnen sägs inrikta sig mer på det privata som relationer och känslor samtidigt som mäns samtalsämnen istället sägs inrikta sig på saker och mer offentliga ämnen (Norrby och Håkansson 2015, 134-136). Vi är medvetna om att Håkanssons och Norrbys samtalsstilar inriktar sig på talat språk. Vi väljer att använda deras teori som utgångspunkt för att undersöka tendenser i hur könen delas in i stereotyper.

4. Material och metod

Som metod har vi valt att genomföra en komparativ analys då vårt syfte är att undersöka om det finns några skillnader gällande hur manliga och kvinnliga författare framställs samt representeras i de fem läromedlen. Vi kombinerar en kvalitativ analys med en kvantitativ analys men vårt främsta fokus är den kvalitativa delen.

Vårt material består av fem läromedel. De fem läromedlen är Språket och berättelsen 2 författad av Linda Gustafsson och Uno Wivast, Svenska rum 2 skriven av Leif Eriksson, Helena Heijdenberg och Christer Lundfall, Svenska impulser 2 författad av Sven Eriksson och Carl-Johan Markstedt, Fixa litteraturen 2 skriven av Pär Sahlin, Ann-Sofie Lundholm och Helga Stensson samt Svenska timmar. Litteraturen författad av Svante Skoglund. Vi kommer under rubriken ”6. Resultat” presentera varje läromedel där vi också kommer redogöra för böckernas innehåll.

5. Urval

Vi har valt att begränsa oss till fem stycken läromedel i denna uppsats. Innan vi påbörjade arbetet med att välja ut våra fem läromedel listade vi samtliga läromedel som finns att tillgå i svenska 2 på gymnasienivå. Därefter valde vi bort de läromedel som var utgivna tidigare än år 2010 eftersom vi har för avsikt att undersöka moderna och aktuella läromedel. Utifrån dessa kriterier valde vi sedan ut våra fem läromedel slumpvis med hjälp av lottning.

(18)

Vad gäller valet av de författare som vi redogör för i vårt material så undersökte vi innehållet i samtliga fem läromedel och sammanställde samtliga författare som nämns i läromedlen. Därefter begränsade vi vårt urval av författare till de som nämns i kapitel som handlar om romantiken och/eller realismen, beroende på hur läromedlen strukturerade epokerna med hjälp av kapitelindelning, fram till idag. Utifrån sammanställningen valde vi sedan de två män och kvinnor som förekom mest frekvent i de valda läromedlen. Det är två författare som inte nämns i samtliga fem läromedel, de förekommer dock i fyra av läromedlen.

6. Resultat

Vi inleder vårt resultat med att visa ett stapeldiagram gällande den procentuella fördelningen av förekomsten av kvinnliga och manliga författare. Vi har sedan valt att kategorisera vårt resultat som vi har hämtat från respektive läromedel med hjälp av fyra rubriker som är namngivna efter de fyra författare som vi granskar i denna uppsats. Valet av ordningen som författarna nämns i är baserat på när de föddes.

6.1 Fördelning av kvinnliga och manliga författare i läromedlen

Figur 1 Fördelning av kvinnliga och manliga författare i läromedlen (%)

I de fem läromedlen har vi studerat fördelningen mellan de kvinnliga och manliga författare inom skönlitteratur, prosa och dramatik som nämns från och med det kapitel som handlar om

(19)

romantiken och/eller realismen. Stapeldiagrammet ovan visar fördelningen av manliga och kvinnliga författare i procent i varje enskilt läromedel. Den första stapeln, Språket och berättelsen 2, visar att andelen kvinnliga författare i läromedlet är cirka 30 procent (18 stycken) och att andelen manliga författare är cirka 70 procent (46 stycken). Den andra stapeln, Svenska rum 2, visar att de kvinnliga författarna utgör cirka 70 procent (17 stycken) och att de manliga författarna utgör cirka 30 procent (åtta stycken). Den tredje stapeln, Svenska impulser 2, visar en jämn fördelning mellan kvinnliga och manliga författare, 50 procent vardera (25 stycken kvinnliga respektive manliga). Den fjärde stapeln, Fixa litteraturen 2, visar att andelen kvinnliga författare i läromedlet är cirka 35 procent (36 stycken) och att andelen manliga författare är cirka 65 procent (59 stycken). Den femte och sista stapeln, Svenska timmar. Litteraturen, visar att läromedlet innehåller 15 procent (15 stycken) kvinnliga författare samt 85 procent (91 stycken) manliga författare.

För att se en specificering av antalet författare som förekommer i respektive läromedel, se bilaga 1.1-5. I bilaga 2.1-5 finns en förteckning över samtliga kapitel i de fem läromedlen.

6.2 Läromedel Språket och berättelsen 2

I läromedlets förord skriver författarna Linda Gustavsson och Uno Wivast att Språket och berättelsen 2 ”svarar väl mot de kriterier som framställs i den nya kursplanen (2011)” (Gustafsson Wivast 2016, förord). Gustavsson och Wivast redogör för vad läromedlet innehåller och hur dess upplägg ser ut. De skriver att läromedlet är indelat i epoker och att läsaren inom varje epok får ”möta författare och diktare, och får se hur litteraturen och samhället påverkar varandra” (Gustafsson, Wivast 2016, förord) samt läsa utdrag från skönlitterära texter med tillhörande diskussionsuppgifter. Gustafsson och Wivast (2016, förord) informerar även läsaren om att det finns digitalt material till läromedlet med fler övningar och uppgifter. Författarna avslutar förordet med förhoppningen att elev och lärare ”ska tycka att Språket och berättelsen 2 är rolig, intressant och full av nyttig kunskap!” (Gustafsson, Wivast 2016, förord). 6.2.1 August Strindberg

I det åttonde kapitlet nämns August Strindberg under kapitlet ”Det moderna genombrottet” där han räknas till en av författarna i Norden som ”sätter ‘problemer under debat’” (Gustafsson och Wivast 2016, 244). August Strindberg berörs därefter under en rubrik döpt efter hans namn med

(20)

olika underrubriker samt ett porträtt. Under den första underrubriken ”Ett författarskap växer fram” skriver Gustafsson och Wivast (2016, 250) kort om att Strindberg ”växte upp i ett välmående borgerligt hem i Stockholm”. Vidare skriver författarna om Strindbergs skolgång samt utbildning ”han fick en bra skolgång och tog studentexamen. Däremot skaffade sig Strindberg inte bra betyg, och de akademiska studierna i Uppsala, som påbörjades efter studentexamen, ledde aldrig till någon examen” (Gustafsson och Wivast 2016, 250). Författarna (2016, 250-251) berättar även att Strindberg gav upp läraryrket och skådespelaryrket för att istället skriva pjäser. De skriver om dramat Mäster Olof, hur verket passade i tiden, språket och samhällsdebatten.

Under rubriken ”Samhällskritikern Strindberg” skriver Gustafsson och Wivast (2016, 252) att Strindberg fick sitt genombrott med romanen Röda rummet som författare och att romanen ”också innebar det moderna genombrottet i svensk litteratur” (Gustafsson och Wivast 2016, 252). De skriver vidare om Röda rummets handling och beskriver språket i romanen som ”rappt och bildspråket är rikt och nyskapande” (Gustafsson och Wivast 2016, 252). Under rubriken ”Kvinnan och äktenskapet” nämner Gustafsson och Wivast (2016, 252) att äktenskapet och kvinnans roll diskuterades under 1880-talet i verk som Et dukkehjem av Henrik Ibsen och Victoria Benedictssons romaner Pengar och Fru Marianne. Författarna skriver att Strindberg inte höll med om Ibsens ståndpunkt i Et dukkehjem och citerar Strindbergs förord till novellsamlingen Giftas. Om Giftas skriver författarna ”Strindberg skriver rakt på sak och osminkat om relationer mellan män och kvinnor men gick inte över gränsen för vad som ansågs passande på 1880-talet” (Gustafsson och Wivast 2016, 252). De skriver också om Strindbergs åtal för hädelse, Giftasprocessen och vilka konsekvenser det blev för Strindberg på följande sätt: ”Giftasprocessen tog hårt på Strindberg, och ha ville inte åka hem från Genève där han då bodde för att inställa sig till rättegång” (Gustafsson, Wivast 2016, 253).

Gustafsson och Wivast skriver (2016, 253) under underrubriken ”Självbiografier” om verket Tjänstekvinnans son och En dåres försvarstal. Författarna skriver senare att ”många gånger har romanen använts för att visa Strindbergs kvinnosyn” (Gustafsson och Wivast 2016, 253). De återger ett citat från romanen och skriver att det handlar om Strindbergs äktenskap med Siri von Essen. Gustafsson och Wivast (2016, 253) menar att Strindbergs kvinnosyn var kluven och att han ska ha varit påverkad av skilsmässan vid tiden då romanen skrevs. Under underrubriken ”I Naturalismens anda” nämns dramat Fröken Julie, dramats handling och dess aktualitet idag. ”Fröken Julie är både ett klassdrama och ett könsdrama, och Strindberg ville här visa vad arv

(21)

och miljö betyder för människors val och handlande” (Gustafsson och Wivast 2016, 254). Författarna citerar vid två tillfällen Strindbergs förord till dramat och skriver sedan om det parti som Strindberg tar i dramat ”Vems sida Strindberg stod på är tydligt i dramat, och att den som vinner är man och arbetarklass förebådar den tid som ska komma och ger också en bild av vem Strindberg tyckte var värd att vinna” (Gustafsson och Wivast 2016, 254).

Under underrubriken ”Bekännelser” står det om Strindbergs äktenskap med Frida Uhl, om tiden han hade vetenskapliga planer samt om hans psykiska hälsa. Författarna (2016, 255) refererar till boken Inferno för att beskriva Strindbergs förföljelsemani. Under en annan underrubrik med namnet ”Ett drömspel” beskrivs verket med samma namn som ”Det mest betydelsefulla verket efter infernokrisen är Ett drömspel (1901)” (Gustavsson och Wivast 2016, 256). De beskriver verket som vågat och nyskapande samt att det visar på den mångsidighet som fanns i Strindbergs författarskap. Under den sista underrubriken ”Folkets farväl” skriver Gustafsson och Wivast (2016, 256) om Strindbergs begravningståg, att han var omtyckt av alla samhällsklasser och att han var ”en oerhört mångsidig och produktiv författare som hela tiden bröt ny mark med sina verk” (Gustafsson och Wivast 2016, 256) samt ”Han var en folkets författare” (Gustafsson och Wivast 2016, 256).

Under rubriken ”Tolka och diskutera” finns novellen För att bli gift tillsammans med fem diskussionsfrågor (Gustafsson och Wivast 2016, 274-279).

6.2.2 Victoria Benedictsson

I det åttonde kapitlet ”Det moderna genombrottet” har Victoria Benedictsson en egen rubrik som är samma som hennes namn och vid rubriken finns ett porträtt av henne. Under denna rubrik beskrivs hennes uppväxt på landsbygden i Skåne, hennes föräldrar samt deras relation till henne på följande vis:

Pappan uppfostrade sin dotter som om hon varit en pojke, och hon fick lära sig att rida, jaga, och hantera skjutvapen. Benedictssons mamma ville inte att flickan skulle gå i vanlig skola och undervisade därför sin dotter på egen hand, vilket fick till följd att Victoria led brist på jämnåriga kamrater. För att fylla detta tomrum umgicks Benedictsson mycket med dem som jobbade på föräldrarnas gård och tack vare detta fick hon en inblick i hur fattiga människor hade det och hur hårt många fick jobba (Gustafsson och Wivast 2016, 247).

Benedictsson ”tyckte redan från tidig ålder om att teckna och så småningom kom hon fram till att hon ville utbilda sig till konstnär” (Gustafsson och Wivast 2016, 247). Författarna skriver

(22)

att hon blev nekad av sina föräldrar att åka till Stockholm för att utbilda sig och att hon då istället gifte sig. De fortsätter:

I förtvivlan hämnades hon på föräldrarna genom att acceptera ett frieri från en 27 år äldre postmästare från Hörby. Han var 48 och änkling med fem barn, hon 21, och äktenskapet var allt annat än lyckligt. Den dotter de fick tillsammans hade Victoria svårt att tycka om, och i den miljön som det lilla skånska samhället erbjöd fanns bara intellektuell isolering (Gustafsson och Wivast 2016, 247).

Gustafsson och Wivast (2016, 247) nämner att Benedictsson skrev dagbok och att i Stora Boken kan ”eftervärlden följa hennes tankar och känslor på nära håll.” Dagboken skildrar svårigheterna med att bli godkänd som författare, hennes bekantskaper och ”även kärlekshistorien med litteraturkritikern Georg Brandes som var uppslitande för henne” (Gustafsson och Wivast 2016, 247). Under underrubriken ”Pengar” nämner författarna (2016, 248) att Benedictsson kallade sig för Ernst Ahlgren, debuten med novellsamlingen Från Skåne samt genombrottet med romanen Pengar. Författarna berättar att novellsamlingen är baserad på Benedictssons egna erfarenheter från uppväxten och att ”Pengar sätter problem under debatt precis som Georg Brandes ville att den moderna litteraturen skulle göra” (Gustavsson och Wivast 2016, 247).

Gustafsson och Wivast (2016, 248) tar även upp kvinnors förhållanden i samhället. ”Naturligtvis var det kvinnor som på den här tiden var i underläge eftersom de inte kunde försörja sig på egen hand och att bli gift var ett sätt att hantera detta problem” (Gustafsson och Wivast 2016, 248). Under underrubriken ”Fru Marianne” inleds stycket med att beskriva romanen Fru Mariannes handling för att sedan ta upp vilket bemötande den fick. Författarna (2016, 249) skriver att romanen inte mottogs bra av varken kritiker eller feminister. De undrar sedan vad Benedictssons avser med romanen och formulerar sig på följande sätt:

Romanen Fru Marianne blir på så sätt realistisk eftersom Benedictsson visste att en kvinna inte kunde lämna en man hur som helst, för då skulle hon plötsligt stå utan inkomst. Men det innebär inte att romanen står för en konservativ syn på ett förhållande mellan kvinnor och män, och det viktigaste budskapet är ju att Marianne blir självständig och jämbördig med Börje genom arbete och egna strävanden (Gustafsson och Wivast 2016, 249).

Gustafsson och Wivast (2016, 249-250) citerar vad Benedictssons skrev om äktenskapet i Stora boken och menar att citatet belyser hur det var att vara kvinna under tiden Benedictsson var verksam. De tror också att karaktären Marianne speglar hennes syn på relationer och skriver:

(23)

Här får vi också en bild av hur det var att vara kvinna under Benedictssons livstid, d.v.s. att kvinnan var ofri när det gällde att leva med en man utanför äktenskapet eftersom det dels var en stigmatisering, dels en fråga om trygghet i försörjningen. Att Marianne i Fru Marianne väljer att arbeta för att rädda äktenskapet i ställer för att skilja sig och vandra ut i en oviss tillvaro där kvinnan var i underläge både socialt och sexuellt var nog därför helt i linje med Benedictssons egen syn på hur man skulle leva i en relation (Gustafsson och Wivast 2016, 250).

Den sista underrubriken ”Tvivel” tar upp Benedictsson sista tid i livet och hennes litterära gärning i stort. Gustafsson och Wivast (2016, 250) skriver att Benedictsson inte ansågs vara en stor författare under tiden hon var verksam och ”en anledning var säkert att hon var kvinna.” Författarna menar att synen på hennes författarskap har förändrats och att hon idag anses vara en av de mest betydelsefulla svenska författare under 1880-talet, bredvid Strindberg.

Under rubriken ”Tolka och diskutera” finns ett utdrag ur romanen Pengar tillsammans med fyra diskussionsfrågor (Gustafsson och Wivast 2016, 269-273).

6.2.3 Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf nämns tillsammans med andra författare under rubriken ”Samhället under 1890-talet” där Gustafsson och Wivast (2016, 258) skriver att författare inte enbart kunde livnära sig som författare utan att de även hade andra yrken vid sidan av, Selma Lagerlöf arbetade nämligen som lärarinna innan hon debuterade som författare. Författarna (2016, 259) skriver sedan vidare om Selma Lagerlöf under rubriken ”Svenska berättare” där de berättar om debuten med Gösta Berlings saga samt att hon gav ut andra verk vilket ledde till att hon enbart kunde ägna sig åt att skriva. Lagerlöfs mest kända verk skriver Gustafsson och Wivast (2016, 259) är Jerusalem del ett och två vars handling beskrivs kort i läromedlet. Författarna berättar att Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige skrevs på uppdrag för att bli ett läromedel för folkskolan. Gustafsson och Wivast menar (2016, 259) att Lagerlöfs verk även gjorde succé utanför Sverige. De skriver följande om verken:

Hennes verk var också framgångsrika utomlands och har översatts till många språk. Verken beskriver människor och deras känslor på ett sätt som aldrig blir inaktuellt eftersom människoödena som beskrivs är gripande men ändå humoristiska. Lagerlöfs budskap om medmänsklighet gör att hennes verk känns aktuella än idag. Hon lyckas också blanda saga med verklighet, på ett sätt som känns naturligt (Gustafsson och Wivast 2016, 261).

Under rubriken ”Tolka och diskutera” finns novellen Gravskriften tillsammans med åtta diskussionsfrågor (Gustafsson och Wivast 2016, 283-288).

(24)

6.2.4 Vilhelm Moberg

Vilhelm Moberg nämns under kapitlet ”Arbetarlitteraturen” och rubriken ”Emigrantförfattare”. Gustafsson och Wivast skriver (2016, 297) att Moberg var först med att skriva om bondeklassen, texter som baserats på egna erfarenheter. Tidigare hade Lagerlöf och Strindberg skildrat bondeklassen men gjort det utan att själva ha tillhört den. Vidare nämner författarna att Mobergs uppväxt var fattig och att han växte upp i södra Småland samtidigt som en strukturförändring skedde inom bondesamhället. Om sina föräldrar skriver Moberg i sin första roman Rasken. Författarna berättar att romanen Rid i natt! utspelar sig under 1600-talet men också att den ”i förtäckt form kritiserade Sveriges regerings neutrala politik gentemot nazi-Tyskland expansion” (Gustafsson och Wivast 2016, 297).

Gustafsson och Wivast skriver (2016, 297) att Mobergs mest kända verk är romanserien Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. De benämner serien ”emigranteposet” (Gustafsson och Wivast 2016, 297) och beskriver handlingen kort. Övergripande kommenteras Mobergs verk med ”Moberg grundade sina verk på historiska dokument, men lyckades också med att skildra personerna så att läsaren fångades av deras livsöden” (Gustafsson och Wivast 2016, 297).

Under rubriken ”Tolka och diskutera” finns novellen? Sigfrids klocka tillsammans med fyra diskussionsfrågor (Gustafsson och Wivast 2016, 304-309).

6.3 Läromedel Svenska rum 2

Författarna Leif Eriksson, Helena Heijdenberg och Christer Lundfall inleder läromedlets förord med att benämna Svenska rum 2 som ”en allt-i-ett-bok skräddarsydd efter Gy 2011” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, förord). Läromedlet är indelat i nio tematiska kapitel där sju av kapitlen utgår från skönlitteratur och där två av kapitlen har rena språkteman. Författarna (2013, förord) skriver att litteraturen presenteras i kronologisk samt i tematisk ordning och att de vill att det ska vara lätt att se strukturen i läromedlet. Varje kapitel består av olika små

(25)

uppgifter om presenteras under olika rubriker men varje kapitel avslutas också med större skriv- och taluppgifter.

I läromedlet finns även någonting som författarna benämner som ”Guldsidorna”. Dessa sidor är en manual till bokens olika uppgifter och där kan eleverna hitta mönstertexter med marginalkommentarer, arbetsgång samt checklistor för olika texttyper. Bland dessa sidor finner även eleverna en lathund i grammatik samt verktyg som hjälper dem att lära sig hur de kan kommunicera med andra elever samt konsten att reflektera. Slutligen avslutas läromedlets förord med följande mening: ”Elevernas kreativitet utvecklas, inte minst genom besöken i poesiverkstaden, där kända dikter inspirerar till eget skrivande” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, förord).

6.3.1 August Strindberg

August Strindberg nämns vid flera tillfällen i det åttonde kapitlet ”Realismen – familjen, kärleken och könsrollerna” och då inledningsvis precis under rubriken ”Människan – en produkt av arv och miljö” där ett citat ur hans verk Tjänstekvinnans son återfinns. Citatet som nämns är: ”Jaget är… en mångfald av reflexer, ett komplex av drifter, begär, somliga undertryckta då, andra lössläppta då” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 229).

Lite längre in i kapitel åtta, under rubriken ”Det moderna genombrottet i Norden” nämns Strindberg igen. Han nämns tillsammans med Henrik Ibsen och Georg Brandes och de tre tillsammans beskrivs som ”författare som tog plats på den europeiska scenen på ett sätt som varken skett förr eller senare” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 249).

Några sidor senare börjar ett längre avsnitt om Strindberg som inleds på följande vis:

Han var en duktig fotograf. Han kunde spela gitarr, flöjt, luta, kornett och piano. Han skrev obehindrat på franska, tyska, engelska – och hjälpligt på kinesiska. Han var en genial målare. Hans målning ”Fackelblomster” klubbades bort på Bukowskis för 1,3 miljoner. Han hade vattentoalett och hemligt telefonnummer. Han var gift tre gånger och hade alltid ”problem” med kvinnor samtidigt som han kämpade för kvinnans rösträtt och jämlikhet mellan könen. Hans tredje fru, Harriet Bosse, lär ”hypnotiserad” ha svarat ”Ja, tack!”, när han friade med orden: ”Vill fröken Bosse ha ett litet barn med mig? (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 252).

Vidare fortsätter Eriksson, Heijdenberg och Lundfall (2013, 252):

(26)

Av många betraktas August Strindberg som Sveriges i särklass störste författare. På samma sätt som han läste och reagerade på tidens stora författare, till exempel Zola, Dostojevskij, Dickens och Ibsen, tycks Strindberg själv vara en litterär storhet som varje ny författargeneration måste förhålla sig till, gräla på, instämma med eller ta avstånd ifrån. ”En sak är i alla fall klockren”, konstaterade deckarförfattaren Jan Arnald under Strindbergsåret 2012: ”Som svensk författare kommer man inte ifrån Strindberg.” Och såhär säger Henning Mankell: ”Jag tycker Strindberg ropar till mig från andra sidan graven, ’läs Röda rummet’.

På nästkommande sida finns ett stycke med information om vad Strindbergs verk Röda rummet handlar om. Författarna kallar verket för ”Sveriges roligaste bok” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 253) och för ”startskottet för den moderna romankonsten i Sverige” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 253). Därefter följer ett utdrag ur romanen vilket sedan följs av flera diskussionsfrågor samt en skrivuppgift. Senare följer även ett utdrag ur Strindbergs Tjänstekvinnans son vilket även det följs av flera diskussionsfrågor samt en skrivuppgift. Under en mindre rubrik med namnet ”Strindberg och dramatiken” skriver författarna Eriksson, Heijdenberg och Lundfall (2013, 259) att Strindberg gav sig in i debatten om förhållandet mellan de båda könen. Här nämns hans novellsamlingar Giftas I och Giftas II samt de båda dramerna Fadren och Fröken Julie. Avsnittet om Strindberg avslutas med cirka sex sidor om Fröken Julie där eleven får läsa om Fröken Julie i en annan tappning, nämligen en feministisk version. Efter den korta omarbetade versionen följer den riktiga versionen vilken följs av ett flertal diskussionsfrågor kopplade till Fröken Julies slutscen.

I det åttonde kapitlet, ”Realismen – familjen, kärleken och könsrollerna” under avsnittet ”Det moderna genombrottet i Norden” har Victoria Benedictsson en egen rubrik. Ovanför rubriken finns hennes ansikte avporträtterat. Benedictsson är den första kvinnliga författaren som nämns i detta kapitel och hon beskrivs av författarna som ”en författare som satte problem under debatt” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 251). Benedictssons roman Pengar beskrivs av Eriksson, Heijdenberg och Lundfall som ”ett kraftfullt ifrågasättande av familjen som försörjningsinrättning, den gifta kvinnans omyndighet och synen på kvinnan som enbart ”kön” och ”docka” (2013, 251)” då romanen handlar om en yngre kvinna, som gift sig med en äldre man, som vill skaffa sig ett eget liv blir hånad då mannen menar att en kvinnas enda plikt i livet är att ta hand om hus och hem. Författarna menar att det finns likhet med Ibsens Ett dockhem där huvudkaraktären Nora inte heller ser någon annan utväg än att avsluta det ojämlika äktenskapet.

(27)

Förutom likheter mellan Benedictssons Pengar och Ibsens Ett dockhem påpekar även Eriksson, Heijdenberg och Lundfall (2013, 251) att det finns likheter mellan Benedictssons Fru Marianne och Flauberts Madame Bovary då båda romanerna handlar om äktenskap som misslyckas.

I det åttonde kapitlet, ”Realismen – familjen, kärleken och könsrollerna” under avsnittet ”Fantasi och livsglädje – realismen under debatt” har Selma Lagerlöf en egen rubrik som pryds av hennes porträtt. Lagerlöf omnämns som ”en sagolik berättare” samt ”låghalt och som flicka fick hon ofta sitta längs väggen och se på när kamraterna dansade” (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 287). Trots det, skriver författarna, pekar innehållet i hennes romaner på att hon visste mer om dans, förälskelse och kärlek än de flesta andra.

Eriksson, Heijdenberg och Lundfall (2013, 287) skriver att Lagerlöf utnyttjat många av sina barndomsminnen och herrgårdshistorier som hon fått berättade för sig under sin barndom på Mårbacka i Värmland. De menar att Gösta Berlings saga är ett ypperligt exempel på Lagerlöfs sätt att blanda samman en påhittad sagovärld med den vardagsnära realismen.

Lagerlöf beskrivs som en författare som gärna skildrade människor som hamnat i själsliga krissituationer där berättelsen om pappan och dottern i Kejsaren av Portugallien är ett exempel. Pappa Jan i Skrolycka går in i en psykisk sjukdom eftersom han vägrar inse att hans älsklingsdotter Klara Gulla försörjer sig som prostituerad på Stockholms gator trots att hon gör det av en god anledning, nämligen att hjälpa sin pappa (Eriksson, Heijdenberg och Lundfall 2013, 287).

Efter stycket om Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien följer ett två sidor långt utdrag ur romanen. Efter utdraget finns det ett fotografi av Lagerlöf samt två diskussionsfrågor kopplade till textutdraget.

6.3.4 Vilhelm Moberg Nämns inte i läromedlet.

(28)

6.4 Läromedel Svenska impulser 2

I förordet till Svenska impulser 2 skriver författarna att boken ska ta med eleven på en resa både framåt och bakåt i tiden där elevens egna erfarenheter ska vara utgångspunkten för allt som hen ska få uppleva. Resan som eleven ska tas med på beskrivs som ”en resa genom språkets och skönlitteraturens värld” (Eriksson och Markstedt 2010, förord). Eleven påstås också behöva vara beredd på att hen kommer få upptäcka nya sidor hos sig själv samtidigt som eleven ska få fundera över berättandet och hur människans sätt att berätta har utvecklats genom historiens gång. Eleven sägs också ska få lära sig vad som kännetecknar de olika litterära epokerna som boken framställer.

Förutom fokus på de litterära epokerna skriver författarna att eleven ska få flera tillfällen där hen ska få skriva olika typer av texter samt att hålla muntliga redovisningar. Slutligen avslutar författarna med följande mening: ”I Svenska impulser 2 finns kapitel som grundligt lotsar dig igenom skriv- och talprocessen och som ger dig massor av tips på hur du blir en säkrare och tryggare skribent och talare” (Eriksson och Markstedt 2010, förord).

6.4.1 August Strindberg

I det åttonde kapitlet, ”Realism, naturalism och sekelskifte” finns det en rubrik med namnet ”August Strindberg: författare, språkförnyare och konstnär”. Under den rubriken följer cirka sex sidor med information om Strindberg, ett fotografi av honom, utdrag ur hans verk Fröken Julie med tillhörande diskussionsfrågor samt information om två av hans pjäser, nämligen Mäster Olof och Ett drömspel.

I det inledande stycket skriver Eriksson och Markstedt (2010, 239):

I Sverige var August Strindberg (1849-1912) den främste realistiske författaren åren efter sitt genombrott med Röda rummet 1879. Denna roman, som är skriven med inspiration av Dickens, brukar nämnas som den första moderna romanen i Sverige. Under 1880-talet skrev Strindberg också tidvis enligt den franska naturalismens idéer och förnyade det svenska skriftspråket med sina realistiska noveller och romaner.

Författarna informerar läsaren om att ingen annan svensk författare har varit så omstridd som just Strindberg var. De skriver att Strindberg var hatad och älskad under sin livstid, något de menar att han är än idag. Förutom uppståndelsen kring hans samhällskritiska Röda rummet fick

(29)

Strindberg också mycket uppmärksamhet kring den elaka satiren som novellsamlingen Giftas I innehåller. Strindberg anklagades för att ha skrivit vanhelgande om nattvarden i Giftas I, något som kungaparet stödde. Författarna menar dock att det snarare handlade om att Strindberg hade varit sexuellt frispråkig i novellerna men att det inte var en diskussion som landets konservativa ville ta offentligt. Det hela slutade med att Strindberg friades från åtalet och trots det så hade hans språk och ton förändrats när Giftas II släpptes, något som författarna skriver sannolikt har att göra med hans dåliga relation till sin fru Siri von Essen (Eriksson och Markstedt 2010, 239-240).

Eriksson och Markstedt (2010, 240) förklarar i ett stycke att anledningen till varför Strindbergs relation med von Essen var dålig. De menar att von Essen fick ta det största ansvaret hemma med familjen och att det gick ut över hennes karriär som skådespelerska. Författarna (2010, 240) skriver att ”Det som i Giftas I hade varit kritik av samhället och diskussion om kvinnans roll i äktenskapen, vändes i uppföljaren till ursinniga utfall och kvinnohat. Det var nu Strindbergs rykte som lite galen grundades, ett rykte som inte kunnat tvättas bort av tiden.”

Senare skriver Eriksson och Markstedt (2010, 240) att Strindbergs kanske mest lästa prosaverk är skärgårdsskildringen Hemsöborna som handlar om en värmlänning vid namn Carlsson. Denne kommer till en ö i Stockholms skärgård med tankar om att modernisera jordbruket där. Han gifter sig med en änka för att sedan vara otrogen mot henne med Ida, en av pigorna på gården. Det hela slutar sedan tragiskt med flera dödsfall.

Förutom Hemsöborna nämns även verken Tjänstekvinnans son och Fröken Julie.

I det åttonde kapitlet, ”Realism, naturalism och sekelskifte” under avsnittet ”Tvivlets rastlösa väktare” skrivs det om Victoria Benedictsson tillsammans med Hjalmar Söderberg. Vid sidan av detta avsnitt finns hennes ansikte avporträtterat och författarna skriver även:

‘Ack mitt kungarike för ett par byxor! Vore jag karl behövde jag inte sitta här och lura’, skrev Victoria Benedictsson till sin äldre syster i ett brev. Av kommentaren att döma är det lätt att förstå hur begränsad hon upplevde rollen som pådyvlades en kvinna, och särskilt en kvinna som önskade vara författare på samma villkor som sina manliga kollegor (Eriksson och Markstedt 2010, 246).

(30)

Efter detta inledande stycke skriver Eriksson och Markstedt (2010, 246) att Benedictsson publicerade alla sina romaner under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren och att hennes två romaner Pengar och Fru Marianne handlar om kvinnans roll i äktenskapet och i samhället. Fru Marianne beskrivs som ”en framtidsdröm om det jämlika äktenskapet och i förlängningen också av det goda samhället där kvinnor och män tillåts arbeta på samma villkor” (Eriksson och Markstedt 2010, 246).

Vidare skriver författarna att normen för vad som var bra och intressant litteratur på den tiden då Benedictsson var verksam sattes av manliga kritiker och författare. Något som drabbade Benedictsson väldigt hårt var när den danske litteraturkritikern Georg Brandes talade illa om hennes roman Fru Marianne, detta på grund av att Benedictsson var förälskad i Brandes (Eriksson och Markstedt 2010, 246).

Benedictssons verk beskrivs som berättelser där huvudkaraktärerna är kvinnor som har ett behov av att bli älskade och sedda samtidigt som de är rädda för att behöva anpassa sig efter männen. Eriksson och Markstedt (2010, 246) menar att detta symboliserar Benedictssons egen rädsla av hotet att inte lyckas bli tagen på allvar som varken författare eller konstnär. Denna rädsla ledde senare till att Benedictsson begick självmord då hon sommaren 1888 skar upp sin hals med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn. Efter sig lämnade hon två ofullständiga verk i form av en novell och en pjäs som båda bär titeln Den bergtagna.

Efter stycket med texten om Benedictsson, hennes liv och verk följer ett kort utdrag ur Den bergtagna med tillhörande diskussionsfrågor.

I det åttonde kapitlet, ”Realism, naturalism och sekelskifte” under avsnittet ”Reaktionen mot verklighetsstudiet” omnämns Selma Lagerlöf. Hon beskrivs av författarna som ”den stora berättaren bland nittiotalisterna och den författare bland dem som är mest läst och internationellt berömd i dag” (Eriksson och Markstedt 2010, 251). De skriver också att Lagerlöf växte upp på släktgården Mårbacka i Värmland där hon spenderade sin barndom med att lyssna till andras berättelser och sagor. Lagerlöf utbildade sig till lärare men drömde om att bli författare. När hon sedan gjorde debut med romanen Gösta Berlings saga, en roman som beskrivs som ett av