5. Förbudet mot kvinnlig könsstympning i Sverige
5.1 Lag med förbud mot omskärelse av kvinnor
5.1.3 Lag med förbud mot omskärelse av kvinnor
Lagen antogs den 27 maj 1982 och trädde i kraft 1 juli samma år. Första paragrafen i lagens ursprungliga lydelse var som följer
1 § Ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dessa (omskärelse) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.
Paragrafen uttrycker det grundläggande förbudet mot ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen. Enligt propositionen menades ordet ingrepp inkludera alla typer av åtgärder från de mest omfattande, infibulation, till de minst ingripande ingreppen såsom prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. Med de kvinnliga yttre könsorganen avses de yttre och inre blygdläpparna samt klitoris.88
En ytterligare förutsättning för att ingreppet ska vara förbjudet är att det görs i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen. Med det ska det, enligt förarbetena, förstås att alla former av ingrepp är otillåtna. I propositionen uttalas det att de längst gående ingreppen utgör en uppenbar stympning av individen både genom att vissa kroppsdelar skärs bort och genom att kroppens naturliga funktioner i olika hänseenden, bl.a. de sexuella, hindras eller förstörs. De mindre greppen anses även de medföra en bestående kroppsskada och har till syfte att minska möjligheten till ett normalt sexualliv och de omfattas därför av uttrycket ”andra bestående förändringar”.89
Eftersom ett av lagens viktigaste syften var att fånga upp de fall som eventuellt skulle falla utanför BrBs tillämpningsområde utvidgades det kriminaliserade området genom att det uttrycks i lagen att samtycke, från kvinnan eller legal ställföreträdare för henne, inte gör en annars straffbelagd handling straffri. Även mindre ingrepp som utförs på begäran av kvinnan strider därför mot lagen.90
Frågan om så kallad reinfibulation, där en omskuren kvinnas könsorgan återigen sys ihop efter en förlossning eller efter samlag, lyftes inte i förarbetena till den ursprungliga lagen men
87 Prop. 1981/81:172, s.10.
88 Prop. 1981/82:172, s. 8.
89 Prop. 1981/82:172, s. 9.
i förarbeten till senare ändringar har det uttalats att även sådana ingrepp torde vara förbjudna enligt lagen.91
Lagens andra paragraf anger påföljderna för överträdelse av förbudet och dess ursprungliga lydelse var
2 § Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i högst två år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.
Om brottet har medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller annars inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas som grovt. För grovt brott döms till fängelse, lägst ett och högst tio år.
För försök döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Faktorer som bör kunna påverka bedömningen av huruvida ett brott ska ses som grovt är, enligt propositionen, t.ex. skadans omfattning (både fysisk och känslomässig skada), kvinnans ålder vid ingreppet, kvinnans inställning till ingreppet och om det begåtts som ett led i en verksamhet som bedrivits i stor omfattning.92
Brottet är straffbelagt på försöksstadiet enligt BrBs regler och också medverkan kan leda till straffansvar enligt BrBs allmänna regler. Kvinnan som ingreppet utförs på kan dock aldrig dömas till medverkansansvar.93
I propositionen till lagen görs en viss jämförelse mellan omskärelse av pojkar och omskärelse av kvinnor. Det anförs att det förvisso kan ses naturligt att inte göra någon åtskillnad mellan omskärelserna men att kvinnlig omskärelse i flertalet fall är mer eller mindre invalidiserande och har också syfte att vara det, till skillnad från pojkomskärelse. Det är därför inte bara en fråga om individens rätt till kroppslig integritet utan lika mycket en fråga om kvinnans rätt att bestämma över sig själv, att leva ett liv efter sina egna förutsättningar och behov. Med anledning av den bakgrunden har det setts angeläget att bekämpa just kvinnlig omskärelse, oberoende av vilka former den tar sig.94
När lagförslaget skickades ut på remiss var åsikterna bland remissinstanserna delade. Samtliga instanser tog tydligt avstånd från sedvänjan att omskära kvinnor och många
91 Se Prop.1997/98:55, s. 97.
92 Prop. 1981/82:172, s. 10.
93 Prop. 1981/82:172, s. 10.
uttryckte ett klart önskemål att Sverige skulle fortsätta sitt internationella arbete för att påverka inställningen i de länder där bruket förekommer. Vikten av att informera berörda grupper i Sverige var också något som många remissinstanser också framhöll. Huruvida det behövdes en kompletterande lagstiftning för sådana ingrepp som eventuellt kunde falla utanför det kriminaliserade området enligt BrBs regler däremot något som det fanns starkt delade åsikter om.
De flesta tillfrågade myndigheterna avstyrkte förslaget, däribland Rikspolisstyrelsen, Malmö tingsrätt och Svea hovrätt. Gemensamt för deras motiveringar var att det saknades belägg för att seden förekom i Sverige och en särskild lag som förbjuder omskärelse av kvinnor skulle därför knappast få praktisk användning utan enbart ses som ett uttryck för den svenska attityden till frågan. Den redan gällande strafflagstiftningen skulle vara tillräcklig för att ingripa om omskärelse skulle utföras i Sverige och att införa en särskild lag enbart för att markera ett avståndstagande från sedvänjan ansågs kunna uppfattas som en opåkallad inblandning i andra länders angelägenheter och det kunde leda till att det egna syftet mot-verkades. Riksåklagaren tillstyrkte dock förslaget och anförde att kvinnlig omskärelse är en sedvänja som är oförenlig med svensk rätt och att det fanns svårigheter att tillämpa de befintliga reglerna om misshandeln för att ingripa mot kvinnlig omskärelse.95
Statens invandrarverk anförde att om vi förbjuder dessa ingrepp när vi tillåter plastikkirurgiska ingrepp som bröstförstoring skulle det innebära att vi tillåter det vi är vana vid men förbjuder det vi är ovana vid, när det i båda fallen handlar om ingrepp som förändrar utseendet hos olika kroppsdelar.96
Även kammarrätten i Göteborg avstyrkte från utredningens förslag på särlagstiftning. De menade att de lindriga fall som inte kunde lagföras genom BrBs regler om misshandel inte motiverade till någon kompletterande lagstiftning. Kammarrätten lyfte fram kvinnans frihet att bestämma över sin egen kropp och menade att det kunde ifrågasättas om inte en vuxen kvinnas frihet att bestämma över sin egen kropp även inbegriper en rättighet att i mild form bli omskuren i enlighet med sin kultursyn. De ingrepp som kammarrätten menade skulle tillåtas var ingrepp som utfördes på en myndig kvinna i enlighet med hennes uttryckliga önskemål under förutsättning att ingreppen inte leder till några bestående men, som t.ex. en negativ inverkan på kvinnans sexliv. Kammarrätten menade att den typen av ingrepp är
95 Prop. 1981/82:172, s. 4 f.
96 Statens invandrarverks remissyttrande över Ds S 1981:3, Dnr 12-81-1022. Yttrandet kommenteras ytterligare nedan under avsnitt 7.4.
tämligen harmlösa i jämförelse med de ingrepp och funktionsrubbningar som sker vid steriliseringsoperationer av kvinnor som kan utföras på begäran av den som fyllt 25 år. Kammarrätten anförde vidare att en vuxen kvinnas val att i mild form låta omskära sig borde vara värt att respektera i enlighet med riktlinjer om valfrihet till syfte att underlätta för alla människor i Sverige, som vill tillhöra en etnisk minoritet, möjlighet till en kulturell identitet och till att inom rimliga gränser bibehålla och utveckla sitt kulturarv.97
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.98