Leda i Svenska kyrkan

Larsson (2010) skriver att kyrkans uppgift är att lyssna in människor och att vara en lärande organisation. Kyrkans uppgift vad gäller undervisning ses som ett delat ansvar i församlingen. De som arbetar med pedagogiska uppgifter behöver ha kunskap i både pedagogik och didaktik. Man behöver kunna resonera kring frågan om vad kunskap är, hur lärande kan gå till och hur man kan främja olika lärandemiljöer (SKU 2007:2).

Till den pedagogiska uppgiften hör, skriver Larsson (2010), att kunna driva pedagogiska frågor och reflektera över både det egna samt arbetslagets arbete med och för barn, unga och vuxna.

Pedagogerna ser han som personer med en generalistkunskap, vad gäller undervisning. Detta kan ses som en skillnad till specialister, som har en mer fördjupad kunskap inom ett område. Kyrkan

ser även lärande som en livslång process. Lärande och tro förändras genom hela livet och kyrkan behöver utveckla ett lärande och en undervisning som är bred nog. Människor kan behöva hjälp att koppla ihop den kristna tron med livet, under livets många och olika skeden.

Maclean och Ordonez (2007) skriver att utvecklingen går fort och därmed är det livslånga lärandet det enda troliga i framtiden. Pedagogen bör därmed ses som en tolk eller medvandrare i det lärande och det undervisande uppdraget (SKU 2007:2). Kompetensen och förmågan att analysera, tolka frågor och problem som rör församlingens uppdrag och villkor behövs verkligen.

Samtidigt behövs det, och här stämmer författarna in på det som Frelin (2013) uttrycker, ett strategiskt tänkande där viktiga frågor prioriteras mot bakgrund av församlingens situation.

Wiedel (1999) menar att det religionspedagogiska arbetet i församlingar syftar till att skapa förutsättningar och att det sker med stöd av pedagogiken. Han menar att termen pedagogik är alltför omfattande och att religionspedagogik är en mer korrekt avgränsning, då det handlar om kyrkans och församlingens undervisning.

Kyrkan har som en självklar uppgift att förmedla en tolkning av kristen tro, men tolkningen har förskjutits mot att mer bli en tolkning av livet. Wiedel (1999) menar att denna förändring gör att pedagogen har tappat sin expertroll, då ingen kan vara expert på livet och ännu mindre på andras liv. Bara den enskilde individen kan ge svar på hur livstolkning fungerar för hen själv.

Wiedel (1999) skriver att fokusering blir på mening och identitet i sökandet av livstolkningen.

Begreppen blir både utgångspunkter för sökandet, men samtidigt också mål för sökandet då en större upplevelse av mening och en fördjupad identitet är just vad individen söker. De viktiga didaktiska grundfrågorna kommer att få sina svar, både i undervisningen och även i den fortsatta vardagen. Wiedel betonar att livstolkning är ett kreativt kunskapande som kräver gynnsamma förhållanden för att föra processen i hamn och det är inte alltid säkert att orden räcker till.

Larsson (2009) beskriver lärandet som något som sker där religion och kristen tro möter människor. Han ger oss en bild i form av tre cirklar för att visa hur de förhåller sig till varandra.

Han vill med den visa att lärande aldrig kan begränsas till enbart vissa pedagogiska arbetsformer, utan att det även finns med i hela församlingens arbete. Han menar att religion och kristen tro möter människor (1) i den allmänna kulturmiljön, (2) i både kyrkans och församlingens miljö, vilket innefattar både det visuella, det uttalade, men även det outtalade, samt (3) i den planerade undervisningen (se figur 3).

Figur 3. Lärandets tre cirklar, som beskriver att religion och kristen tro möter människor (1) i den allmänna kulturmiljön, (2) i kyrkans och församlingens miljö, (3) i den planerade undervisningen. Ur Larsson (2009, s.108).

Swaffield skriver (2014) att duktiga lärare är nödvändiga för en god kvalitet på lärandet. Nyckeln för att lyckas få fram bra lärare är att ge dem kontinuerlig och professionell fortbildning.

Fortbildningen knytas ihop med det praktiska och konkreta arbetet. Däremot, i en kyrklig kontext, ses undervisning ofta som ett delat ansvar i församlingen. Lärares expertroll kan

betraktas som försvagad då tolkningar av kristen tro inte längre ska förmedlas av någon ”expert”, utan vara öppen för var och ens egen tolkning.

Församlingarna ska erbjuda undervisning i kristen tro, enligt den grundläggande uppgiften.

Mellan 2009 – 2012 pågick den nationella satsningen Barn och unga 0 – 18 år och syftet var att få barn och unga att uppleva Svenska kyrkan som en plats där man kan dela tro och livsfrågor på egna villkor och att man kan engagera sig utifrån egna förutsättningar. Satsningen avslutades och följdes av en ny satsning av projektet Dela tro – dela liv som pågick mellan åren 2013 – 2018. Här ville man stödja församlingarna i uppgiften att med undervisning som stöd göra det möjligt för människor i olika ålder att ta få en förtrogenhet med kyrkans tro och tradition så att de kan ta emot evangelium.

5.5.1. Nordisk utblick

Kyrkorna i Norge och Finland arbetar med olika modeller för undervisning, vilket inte varit fallet i Svenska kyrkan som arbetat mer med olika satsningar på området under de senare åren (Wirén, 2017; Hopmann, 2007).

Den modell som finns i Norge och som den norska kyrkan (2017) arbetar efter är att erbjuda en systematisk undervisning i den kristna tron. Reformen av trosundervisningen togs av Stortinget år 2003 och inleddes under åren 2004 – 2008, för att sedan permanentas. Undervisningen riktar sig till alla döpta barn och unga upp till arton år. Trosupplärningsprogrammet har en stark ställning i Norge och det har beviljats omfattande statsfinansiering. Kyrkan och kristen tro anser man bidrar till samhället som kulturbärare och fostrare av goda värderingar. Man betonar att det är viktigt att barn och unga behöver få reflektera över kristen tro och över existentiella frågor. Även om planen och initiativet kommer från den nationella nivån, så har församlingarna stor möjlighet att lokalt utforma undervisningen.

1 2 3

Wirén menar att trosupplärningsplanen kan tolkas som en läroplan, då det finns tydligt formulerade mål, innehåll och antal undervisningstimmar (Wirén, 2017). Han skriver att ”den norska trosupplärningen inte bara handlar om att få veta mer om kristen tro, utan också om att väcka tro och om att hjälpa människor att gestalta ett kristet liv i både tanke och handling”

(Wirén, 2017, s.61). Målet med undervisningen har varit att ta ett helhetsgrepp om undervisning och att församlingarna ska skapa en kontinuerlig relation med barn och unga. Wirén skriver att

”totalt ska varje församling erbjuda sina medlemmar minst 315 timmars undervisning fördelat på de 18 åren” (Wirén, 2017, s.62).

Hopmann som är forskare i didaktik och läroplansteori, beskriver att den didaktiska tradition som Norden till stor del präglas av, består av tre perspektivbildningar (Hopmann, 2007). Dessa är bildning, relationen mellan innehåll och mening samt undervisningens anatomi. Innehållet i undervisningen, menar han, ger inte mening per automatik, utan i mötet mellan pedagogen, eleven och innehållet kan meningen skapas och därmed finns även förutsättningar för bildning, som i sig inte nås enbart med faktakunskaper, utan även det som resultatet av detta möte.

Undervisningens anatomi handlar om att det finns en frihet och ett rörelseutrymme för

pedagogen, men att målet och riktningen finns utstakad. Fokus för trosupplärningen ligger inte på att undervisning ska ske i kyrkans lokaler, utan familjen lyfts fram som den viktigaste platsen för undervisning för mindre barn. Men den viktigaste aspekten är nog att det ska handla om undervisning tillsammans med barn, inte för barn eller om barn.

Vill man utbilda sig för tjänst i den norska kyrkan går man ett år på deras praktisk-kyrkliga utbildningscenter som går under ”högre utbildning” (Norska kyrkan, 2017). Detta innebär att man bygger vidare på den kandidatexamen man har i sin grundutbildning och man avslutar utbildningen med att ta en masterexamen med inriktning mot kristendomskunskap, pedagogik eller kateketik, som är läran om kristen tro.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland skriver att arbetet med att stärka barnets egen tro kommer an på föräldrar, faddrar och kyrkan (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, 2017). Kyrkans arbete stödjer både föräldrar och faddrar, men även samhällets olika yrkesprofessioner som arbetar med barns religionsfostran och man kallar det för mentorskap i religionsfostran. Kyrkans

ungdomsarbete bygger på tre ben: den kristna fostran från hemmet, skolans undervisning i religion och församlingens arbete med familjer och yngre barn.

De olika yrkesinriktningarna (pedagoger, präster, diakoner) utbildas var för sig, vid universitet, yrkeshögskolor eller yrkesinstitut, inför sina tjänster i kyrkan. De som är intresserade av att arbeta som ungdomsarbetsledare eller ledare för barnverksamheten behöver man en utbildning inom social- och hälsovårdsområdet, t.ex. som socionom. Vill man arbeta som barnledare däremot behövs en grundexamen i barn- och familjearbete, vilken redan i grundutbildningen ger

behörighet att arbeta både inom den kommunala barnomsorgen och i församlingarnas barn- och familjearbete. Istället för att ha ett gemensamt utbildningsår för de olika yrkesprofessionerna efter grundutbildningen är Finlands modell att erbjuda församlingsanställda möjlighet till kontinuerlig personalutbildning i form av fortbildning och handledning.

I både Norges och Finlands modeller återfinns ett systematiserat sätt att arbeta med trosfrågorna redan från småbarnsåren. En annan likhet är att de involverar familjen i arbetet och att de ser att skolan, familjen och församlingen behöver arbeta tillsammans som tre ben för att undervisningen i kristen tro ska kunna bli så bra som möjligt. En skillnad mellan länderna är att man i Norge behöver bygga på sin yrkesutbildning med ytterligare ett år, medan man i Finland istället kan börjar arbeta direkt efter sin utbildning och sedan erbjuds kontinuerlig fortbildning.

Kyrkorna i både Norge och Finland systematiskt med trosfrågor och har omfattande program för undervisning. Svenska kyrkan har ännu inte något liknande program för undervisning i dagsläget, även om satsningar inom olika områden sker både nationellt och lokalt. De båda ländernas upplägg och omfattande arbete, som även har gett programmen en stark ställning, kan bidra till att Svenska kyrkan ser behovet av att peka ut en tydlig riktning för sitt arbete med lärande och undervisning.