Lee

Det sämsta med bibliotekarieyrket tycker Lee är de svåra situationer bibliotekspersonalen kan hamna i när det är många i biblioteket samtidigt som det händer mycket. Lee menar att detta framför allt tenderar att ske när äldre och yngre besökare befinner sig i biblioteket samtidigt, målgrupperna har olika behov och dessa kan krocka med varandra:

Ja men det är väl framförallt kanske när det blir yngre och äldre tillsammans i samma rum.

Det kan uppstå konfrontationer och konflikter och det kan framförallt vara svårt att sära på grupperna. Det kan också vara så att de äldre har speciella behov som de yngre inte riktigt förstår och vice versa, man blir lite av en medlare där. Alla ska kunna trivas men ibland är det svårt när två grupper ska trivas.

Angående bemötande berättar Lee att bibliotekspersonalen hälsar på besökarna genom att säga hej eller ge dem en nick med huvudet samtidigt som personalen försöker känna av om besökarna behöver hjälp eller inte. Lee själv känner att hen har lärt sig ganska väl att läsa av besökarna och se om de undrar något eller är förvirrade. Denna form av social kompetens anser Lee att hen troligen hade redan i början av arbetet på bibliotek men menar att denna har utvecklats vidare i och med arbetet i informationsdisken på biblioteket.

32 Lee belyser att det är viktigt att bibliotekspersonalen visar att de finns till för besökarna och hen själv försöker att ha ett rakt men vänligt bemötande av besökarna. Om besökarna uppvisar biblioteksångest eller liknande brukar personalen försöka att släta över misstagen och säga att de fixar detta eller uppmuntra besökarna till att de klarar av detta om personalen visar först.

Hjälp till självhjälp anser Lee har varit ett mantra som bibliotek har arbetat utifrån i några år och hen menar att det är viktigt att uppmuntra besökarnas självförtroende och att de kan lära sig samtidigt som folkbiblioteken inte är de mest lugna och pedagogiska miljöerna.

Lee anser att besöksbemötandet är en viktig fråga såhär efter pandemin då biblioteken hade mer eller mindre stängt för besökare under viss tid:

Det borde tas upp på nytt för jag vet ju absolut kollegor som tycker det har varit ett skönt avbrott också särskilt på bibliotek där det har varit väldigt mycket datorhjälp eller kopieringshjälp, där har ju yrkesrollen, vissa känner sig mer som IT-assistenter. Där vet jag absolut att de tycker att det har varit skönt, det där är ju också en skarv i bemötandet när yrkesrollen och det man faktiskt ska göra på dagarna skaver litegrann. Det är en diskussion som jag tror finns på andra bibliotek också. För mig är bemötandet också en väsentlig del.

Det finns dock en möjlighet att besökarna missar bibliotekspersonalen och det är om personalen befinner sig ute i bibliotekslokalen och inte i lånedisken när besökarna kommer berättar Lee. Vid dessa tillfällen kan personalen exempelvis arbeta med att ställa upp böcker på hyllorna och då brukar Lee välja att inte ställa upp böcker just där besökarna befinner sig för tillfället. Detta för att besökarna ska få vara i lugn och ro i biblioteksmiljön och Lee menar att: ”Så även om de står där i hyllorna och trycker och egentligen skulle vilja ta kontakt kommer jag inte att upptäcka det för jag förutsätter att de vill vara ifred”.

Något som Lee anser att bibliotekspersonalen samtalar mindre om på hens arbetsplats är det vardagliga bemötandet med de besökare som inte är stökiga och bemötandet av barn. Lee uttrycker att personalen inte får glömma att barnen är en viktig del av bibliotekets verksamhet och reflektera lite extra över hur personalen kan bemöta dessa. Däremot pratar

bibliotekspersonalen en del om bemötandet av ungdomar då de på biblioteket har många ungdomar som bland annat pratar högt samt lämnar godis eller drycker kvar i lokalen där även

33 yngre barn ska vistas. Lee tycker att personalen tenderar att vara snälla även mot dessa

besökare men att de just nu samtalar kring gränssättning och hur hårda de bör vara mot besökarna. Lee tror att det är viktigt att bemöta de stökiga besökarna såhär:

Ja det är i första hand att försöka tilltala, på något sätt försöka resonera med dem, möta de som jämlikar och säga att det här ställer till problem eller på denna avdelning om ni lämnar godis kommer små barn kanske sätta dem i halsen. För mycket handlar ju om att de inte har någonstans att vara, de har inte så många egna utrymmen samtidigt kan vi känna att i de utrymmen där vi inte har så mycket insyn, där händer ju saker som det är väldigt bra om vuxna kan vara med på. Så det är den här dubbelheten, vi har ju för lite bemanning för att vara vakter och det är nog inte riktigt det vi ska vara heller. Samtidigt vet jag att det händer saker i dem här vrårna där vi inte har ögon.

De yngre besökare som är undvikande eller visar andra tecken på biblioteksångest brukar personalen på Lee:s bibliotek säga ”hej” eller ”hej då” till för att visa att de har sett besökarna och att de finns tillgängliga att hjälpa till. Gällande de vuxna besökarna brukar personalen mer ge en nick till de besökare som är undvikande om de får ögonkontakt med dessa. Lee berättar att det är viktigt att personalen alltid släpper det hen just då gör och visar för besökare som kommer in i biblioteket att de finns tillgängliga främst för att hjälpa besökarna.

Biblioteksångest är något som Lee själv har upplevt då hen har befunnit sig på platser där Lee inte vetat hur hen ska bete sig eller vilka regler som gäller. Dessa upplevelser gör att Lee förstår de besökare som upplever biblioteksångest i biblioteket.

I staden där Lee arbetar kommer de snart att få färgglada kuber i biblioteket och dessa färger kommer då vara kopplade till huvudklasserna i Deweys klassifikationssystem:

…vi kommer ha färger som är kopplade till huvudklasserna. Så nere på fackavdelningen så kommer man få något visuellt som hjälper en och det ser jag verkligen framemot, det kommer att underlätta otroligt. Att frågar de efter en kokbok kan jag peka ner till den turkosa kuben och säga att: ´Därnere vid medicin, teknik och hushåll där finns kokböcker´”.

Biblioteket som Lee arbetar på byggde nyligen om i lokalerna och ändrade då på lånedisken så att personalen numera är placerad där besökarna kommer in vilket Lee tycker har resulterat

34 i en bättre kontakt med besökarna. Brist på skyltning är något som Lee belyser då

bibliotekslokalens dekoratör vid ombyggnationen inte tog hänsyn till personalens önskemål om skyltning. Detta gör att biblioteket för tillfället har en bristande skyltning i form av enbart gavelskyltning och inga avdelningsskyltar i taket eller liknande berättar Lee. Lee förstår dock att många besökare som kommer till biblioteket läser skyltarna för att sedan direkt sålla bort informationen de läst: ”… så på så sätt ser jag absolut en idé med att vi i personalen är viktigare än skylten och att vi syns och finns där tillgängliga under öppettid, än skyltningen i sig”. Däremot känner Lee att attityden mot besökarna har förändrats något då de numera kan antas att dessa ska våga fråga om hjälp för att de ej längre finns skyltning i bibliotekslokalen.

På biblioteket där Lee arbetar har de haft fortbildning om lågaffektivt bemötande i hotfulla situationer men det var flera år sedan personalen fick genomgå denna fortbildning:

Men det är ju tre-fyra år sedan det skedde och sen har det ju, inom vår stad har det ju förändrats hur förvaltningarna och biblioteken arbetar. Det är en ny organisation så det är många frågor som inte har berörts, som inte hann komma igång innan pandemin och sen har det ju vart stiltje på den fronten.

Lee skulle gärna se att den fortbildningen var återkommande och kontinuerlig då den

innehåller värdefull kunskap även för det vardagliga biblioteksarbetet. Angående fortbildning inom bemötande berättar Lee att det i staden där hen arbetar finns riktlinjer för hur personal ska bemöta besökare men att det inte arbetas aktivt för att följa dessa riktlinjer. Lee anser att kunskap om besöksbemötande är en tyst kunskap som går i arv och när en vikarie eller en nyanställd börjar på biblioteket känner hen in vilken ton som finns gentemot besökarna.

35