Leken var det som kom fram starkast och tydligast under barnens bildskapandeprocess. Barnen blandade på ett sinnrikt sätt fakta med fantasi. Genom barnens fantasi och lek blev allting möjligt, och den utvecklades alltid till mer än vad den var från början. Genom att de kunde uttrycka sig genom bilden i samband med kommunikationen dem emellan uppstod ett rollspel i deras bildskapande. De gick in i en lek i det aktiva
bildskapandet. Enligt Vygotskij finns det inga motsättningar mellan fantasi och verklighet. Han menade att känsla och tanke hör ihop, och att alla människor föds kreativa (Vygotskij 1995: 74). Barnens erfarenhet och förförståelse för livet runt omkring, speglas i deras bildskapande. De härmar och imiterar och reproducerar vad de ser. ”Ju rikare en människas erfarenheter är, desto mer material förfogar hennes fantasi över” (Vygotskij 1995: 19).
I gruppen från Bäckens förskola växte barnens historia och fantasi allt eftersom de målade. De kommer även in på olikheter och diskussioner om hur träd och dess frukter ser ut som de målade, beroende på deras olika erfarenheter och bakgrunder. En av flickorna i denna grupp är något yngre än de andra barnen. Där fanns tydligt med en vilja att imitera från en av de andra i gruppen. Hon kunde tillägna sig – appropriera nya kunskaper, färdigheter och erfarenheter. Medan den andra flickan tydligt var den närmsta ”proximala zonen”, närmaste utvecklingszonen. Enligt Vygotskij (Forssell 2005: 122-123) är det avståndet mellan det barnet klarar av på egen hand och utan stöd, och det barnet förmår klara av med stöd av andra människor. Den visar vart barnet är på väg, vad som ligger inom räckhåll utifrån de kunskaper och färdigheter som barnet har.
Leken och gemenskapen som uppstod i dess kölvatten inom grupperna från Skogsbrynets förskola verkade vara viktigare för barnen än hur deras bilder utformades. Barnen kände frihet i sitt bildskapande genom leken. I några grupper uppstod en slags sinnlig och kreativ lek som präglades av upptäckareglädje, fantasi och skratt.
Från observationstillfället med Miranda (4 år), Sara (4 år), Tess (4 år) och observatören (o);
Sara har börjat måla ett blått hus med flytande akrylfärg. Miranda gör en regnbåge och en krokodil. Tess gör också en färgglad regnbåge. Efter ett litet tag gör Miranda en kant eller ram runt sin krokodil i form av ett hus. Sara doppar sitt ena finger i skålen med blå färg.
Sara: Oj, vad kladdigt det blev! (Sara ler förtjust). Man kan göra så här. (Sara gör
finger avtryck på pappret). Doppa lite så här! (Sara skrattar och visar hur man gör prickar på pappret med sitt finger).
Miranda och Tess vänder sig om mot mig som videofilmar för att se om jag tänker säga något eller tillrätta visa henne.
Tess: Mmm
Alla börjar skratta livligt. Deras ögon är fulla av bus. Tess doppar sitt finger i den gröna färgen. Sedan doppar Miranda sitt finger i den röda färgen. De börjar pricka med sina fingrar på pappret. Alla fnissar högt.
Sara: Här är det fotspår! (Sara gör fler fingeravtryck med blå färg. Hon ser belåten
ut).
O: Vad är det…fotspår eller?!
Sara: Mmm!
O: Vem har gått där?
Miranda: Det säger vi inte! Pippi kanske…det är Pippi! (Miranda ler med hela
ansiktet).
Pippi eller Herr Nilsson…vem tror du?! (Miranda vänder sig om och tittar på
mig).
O: Jag vet inte!
Tess: Det är nog Lilla Gubben!
Sara: En clown kanske! (Sara ser lurig ut).
Miranda: Jag ska måla ditt Pippi. Måla lilla Pippi…Måla lilla Pippi. Öga, mun och
lång ben…(Miranda sjunger högt och glatt).
Alla barnen är fullt igång med att göra fotspår med sina fingrar medan de diskuterar vem som har gjort dem. Hela tiden skrattar dem.
Här blir det nästan som ett rollspel mellan Tess, Sara och Miranda. De börjar improvisera i sin lek med färgerna. Fotspåren som barnen gör med sina fingrar föreställer film- och sagofigurers fötter. De får undersöka färgens konsistens med känselsinnet, huden på sina händer. När vi efteråt frågade dem hur de tyckte att deras bilder blev så uttryckte dem ”Den blev lite kladdig eller trasig men vi hade jättekul när vi gjorde den”. Det här såg även Änggård (2005: 156-157) i sin forskning om hur barn skapar bilder i förskolan, att gemenskapen verkade viktigare än hur bilderna blev. Vi såg även att leken gav sig i uttryck i sång ”Nu målar jag grönt, grönt, grönt” och ramsade ”Sluta, sluta din brandtuta” som sedan smittades av på de andra barnen i gruppen. Glädje, sång, lek och kreativitet präglade hela gruppen, vilket skapade samhörighet bland barnen. Att man blev kladdig upp över öronen spelade ingen roll eftersom de hade kul.
Lek i form av tävlande uppstod även inom vissa grupper från Skogsbrynets förskola. Barnen inspirerade varandra att imitera varandras kreationer och skapelser. Även här var det mycket sång, glädje och skratt samtidigt som de delade med sig av sina erfarenheter hur de skulle rita vissa figurer. Men än dock kunde man skönja ett visst allvar mellan skratten, vem skulle gå vinnande ur leken! Trots allt så var det aldrig några sura miner när det tillsist var en som vann. Utan då berömde de denna person i stället och sa att de också skulle vilja kunna göra sådana ”små gulliga bebisar”.
Från observationstillfället med Hanna (5 år), Nelly (5 år), Tova (4 år) och Tim (6 år);
Hanna har ritat fler streckgubbar på sitt papper. Alla har glada munnar och rosa hår. De står alla på ett led efter storleksordning, från stor till liten.
Hanna: Det är en pappa, det är en mamma och det är en storasyster. (Hanna pekar
på figurerna i tur och ordning).
Tova: Här är Piff och Puff! (Tova pekar på en liten figur som ser ut att stå på en
sko).
Hanna: Jag ska göra ännu fler bebisar.(Hanna ritar dit flera streckgubbar fast nu gör
hon dem mycket mindre).
Hanna: Nu är det tre bebisar. Det är en jättestor familj! Åh, mamman har fött många,
många bebisar. Visst är mamman större? (Hanna tittar på mig medan hon pekar på en av de större streckgubbarna med rosa hår).
O: Ja, det är hon!
Hanna ritar dit en ännu mindre bebis. Hon är mycket koncentrerad på de hon gör. Tova böjer sig fram för att titta på Hannas teckningen.
Nelly: Åhh, titta den lille…Åh, vad söt! (Nelly pratar med ljus röst).
Hanna: Den heter Maja! Nej, förresten Glitterpärla! (Hanna håller upp sin teckning).
Tim: Hur har du kunnat göra en sån liten bebis?
Hanna: Jag gjorde bara så här. (Hanna lägger ner sin teckning på bordet igen och
börjar visa de andra barnen hur hon gjorde den lilla streckgubben). Alla tittar hur hon gör.
Hanna håller upp teckningen på nytt. Nu finns där en ny ännu mindre bebis, lika liten som en lillfinger nagel.
Nelly: Jag ska också försöka göra en sån liten! (Nelly sätter igång att göra en liten,
liten streckgubbe-bebis precis som Hanna visat).
Nelly: Hur kan man lyckas göra en sån da?! (Nelly pratar med hög upprymd röst
medan hon pekar nöjt på sin bebis). Hanna tittar noga på Nellys teckning.
Nelly: Jag kan göra en sån här liten…(Nelly börjar göra en ännu mindre figur).
Nelly: Hur kan man lyckas med en sån liten baby?! (Nelly ser superlycklig ut och
pekar på sin illa, lilla bebis).
Tim: Fy, vad bra! (Tim nästan skriker ut orden).
Nelly skrattar glatt och verkligen myser av att stå i centrum. Hanna böjer sig fram och pussar på Nellys lilla bebis. Alla börjar skratta.
Här ser man tydligt hur barnen inspireras av varandra men ändå har en inbördes tävling med varandra. Ändå så har de glimten i ögat hela tiden och det är ingen av dem som träder över gränsen för de sociala koderna (ömsesidighet, samförstånd och turtagande). Utan alla har ett samförstånd, att nu är det på lek. De till och med berömmer varandra. I denna observation av barns bildskapande i grupp ser man även hur barnen övar och prövar olika ritscheman. Men barnen övar också någonting mycket viktigare, nämligen demokrati och inflytande i grupp. Hur man respekterar varandra men ändå visar vem man är. Barnen rör sig både mot varandra och från varandra genom samspelet och samtalat, därigenom utvecklar de socialkompetens. Enligt Vygotskij (Forsell 2005: 121) så formas barnen till sociala och medvetande varelser genom samtal och interaktion med varandra. De här barnen berikar varandra genom gemensam skapande aktivitet samtidigt som de utvecklar sin identitet inom gruppen.
4.6 ”Kaos” föder kreativitet
Kan kaos vara utvecklande? När vi videoobserverade flera av barnen såg vi att kaos kan vara en mycket stark drivkraft till kreativitet, då pratar vi om kaos i positiv bemärkelse, det vill säga, det är ingen som gör sig illa, blir arg eller ledsen. Kaos behöver inte bara betyda någonting ”dåligt” eller vara negativt i alla sammanhang. Många gånger är vi vuxna så rädda för att låta kaotiska situationer fortgå. Men vad händer om man låter barnen hållas? Oftast började det som lek på pappret med olika färger. Glädje och entusiasm fanns också med. Plötsligt fick någon lite färg på handen, antingen från penseln eller genom att ha doppat ett pekfinger i färgskålen. Sedan började de göra finger- och handavtryck på pappret. Det blev mer och mer färg. Händer som doppades ner i burken med vatten för att sedan trycka eller dra ut olika färger på pappret med
hjälp av händerna. Glädjetjut uppstår bland barnen och hela tiden har de intensiv ögonkontakt med varandra.
Från observationstillfället med Moa (4 år), Sara (4 år) och Tess (4 år);
Sara börjar snabbt köra runt med sina händer i färgen på pappret. Hon ser lycklig ut. Sedan stannar hon upp och tittar på sina blåa händer.
Tess: Titta Sara…hii, hii! (Tess pekar på Saras händer)
Sara håller upp sina händer och tittar glatt på dem. Sedan trycker hon åter ner händerna mot pappret och kör runt med dem. Hon verkar njuta av färgen med alla sina sinnen.
Moa: Jag ska göra fotspår med mina händer…ha, ha! Doppa händerna…laa, la la la
laa! (Moa sjunger förnöjsamt medan hon klampar med sina händer mot pappret så det stänker)
Tess klappar händerna hårt mot målarpappret. Sedan provar hon att klappa händerna mot varandra. De andra barnen börjar göra likadant och lyssnar intensivt på det smackande ljudet som uppstår. Sara doppar sina blåa händer i en skål med lite röd färg i och klappar sina händer mot varandra. Plötsligt stannar hon upp.
Sara: Kolla jag blev helt lila! (Hon ser förvånad ut)
Moa målar på sina händer med pensel.
Moa: Kolla mina handskar! Åhh, vad söta mina handskar är… (Moa sjunger)
Sara: Man ser inte ens händerna! (Sara tittar fokuserat på sina händer. Sedan visar
hon upp dem för de andra)
Tess vänder upp och ner på en färgskål och börjar dra runt den. Sara vänder också upp och ner på sin skål med blå färg. Hon börjar dra runt skålen i cirkelformade rörelser. När hon gör detta uppstår ett fantastiskt mönster när den översta färgen skrapas bort.
Moa: Kolla Sara…haa, haa! (Moa pekar på det fantastiska mönstret som går
i grönt, rött, lila, blått och är alldeles exalterad) Sara sveper runt med skålen en gång till och då går pappret sönder.
Moa: Vi måla där…så kan vi limma fast pappret igen! Så här! Vi målar och
målar…. (Moa sjunger glatt medan hon visar för dem andra hur man kan laga pappret med färg).
Barnen fortsätter att experimentera genom att kasta ut alla färger över bordet. Det rinner färg och vatten överallt och ner på golvet. De gapskrattar och ligger nu i stort sätt över hela bordet medan de bankar med händerna i all färgen. Det lyser i ögonen på dem. Tess, Sara och Moa har nu lika mycket färg innanför målartröjorna som utanpå. De drar och sliter i pappret tills det bara är en blöt och klistrig pappersklump kvar.
Här ser vi tydligt hur kaos kan var utvecklande. Moa, Sara och Tess kommer med kreativa lösningar och gör en massa olika upptäckter. Ibland upptäcker de synliga saker som att händerna ser ut som handskar, vackra mönster, nya färger som uppstår. Men de gör även upptäckter i form av olika konsistens av färgen (klibbighet) samt ljud som uppstår när man klappar händerna mot varandra eller mot pappret. Deras entusiasm är på hög nivå och de får njuta med alla sina sinnen. Här är lusten, glädjen och det kreativa viktigare för barnen än vad slutresultatet ska bli av målning. Det här sammanfaller med Matti Bergströms (1995: 46-47) teori om att kaos utvecklar kreativt tänkande. Han menar att kaos gör att barnen får aktivera hela sin hjärna och får den att tänka mer kreativt för att hitta nya lösningar och samordna alla intryck. Ju fler sinnen barnen får jobba med desto fler nervbanor stimuleras i deras hjärnor.
Vi gjorde även en egen upptäckt när vi tittade på videoobservationen igen. Kan det även vara så att kaos utvecklar större samhörighet mellan barnen? Det verkar som kaos och oordning för barnen närmare varandra. En slags innerlighet skapas mellan dem och mycket fokuserat samspel. Barnen var helt uppslukade av vad de höll på med och mycket lyhörda på varandra. Vi upptäckte även detta fenomen i andra videoobservationer, att ju mer kaos det infann sig under bildskapandet ju närmre och intensivare kom barnen varandra. Det här påminner också om det som Änggård (2006: 156-157) sett i sin undersökning, att för barnen är samhörigheten under bildskapandet viktigare än hur det slutliga resultatet av bilden blir. Men om man ska vända på saker och ting, och se allt inne från ur barnets perspektiv. Så är det inte säkert att barnen upplevde sina målningar som kaos. Utan det kanske är vi vuxna som upplever det så, och tror att barnen känner det samma. För barnen kanske det handlade mer om upptäckande, experimenterande, lek och gemenskap, ett utforskande i samspel med varandra kryddat av kreativitet.