Barnen i en av grupperna var i början av deras arbeten väldigt försiktiga och noga med deras tilldelade ytor på pappret. Trots att ytan var stor och plats för alla på det gemensamma papperet så fanns en viss konkurrens dem emellan. En tillstymmelse av bekräftelse om vem som målade mest och bäst, och framför allt på sin sida om pappret var viktigt för barnen. Aurora, en av flickorna påpekade för Rahma, (flickan bredvid) att hon målar på hennes sida av pappret. “Måla inte på min sida, du får måla på din sida, för du vet inte vad jag ska måla nu.” För att relatera till Bourdieus kulturella fält kan vi här se ett mönster av hur barnen disponerar sina bilder på deras specifika sätt. I deras individuella fält skapade de bilder från deras värld och livsmönster. Aurora bevakar sitt intresse och det viktiga i det hon ska skapa. För henne är det viktigt att det ska vara hennes bild på sin sida av papperet. Deras värderingar och beteenden styrde dem individuellt i deras bildskapande samtidigt som de sökte en bekräftelse från de övriga att de målade fint.
Dialog mellan Aurora (6 år), Rahma, (6 år), Tone ( 5 år) och Leis (5år);
Aurora: Kladda inte på min sida och blanda inte färgerna.
Rahma: Ni får inte heller kladda på min sida, och inte blanda färgerna
Tone: Jag ska inte, men man får blanda? Visst får man det?
Leis: Jag ska måla på min sida, jag ska inte heller blanda.
Aurora: Jag ska måla något som inte ni kan
Rahma: Men jag kan måla äpple och kokosnötter.
Aurora: Det ska inte jag, jag ska måla något som inte du vet!
Rahma: Men jag vet hur kokosnötter ser ut, det har jag sett innan.
Aurora: Det kan jag med, men jag vill inte måla kokosnötter. Jag ska måla något fint.
Barnen målade var för sig i tysthet. Efter ett tag började de titta lite på varandra. Speciellt Tone och Leis som hade lyssnat och iakttagit vad de andra barnen hade pratat om. De var väldigt medvetna om att inte måla över gränsen på papperet.
Leis: Jag blandar mina färger nu. Tone: Det gör jag också.
Rahma: Ja, vi kan blanda lite nu, eller visst kan vi det?
Aurora: Ja, det blir många färger då. Men vi ska måla på varsin sida av papperet. Tone: Nu ska jag måla ett hus till mina djur, det ska bli en bondgård.
Rahma: Jag kan också måla ett hus, jag har sett ett hus till djuren när jag var med min mamma och lillasyster och hälsade på djuren i parken där som finns karuseller.
Bilderna kan ta ett kulturellt uttryck. Bilder som influeras av tidigare erfarenheter och kulturella upplevelser. Påverkan från barnens familjebakgrund och uppfostran som de bär med sig i sitt liv skapade barnen. Vi såg att barnen var ivriga att visa i sitt skapande att de ville berätta och visa visuellt om vad de kunde och vad de hade upplevt i sin vardag. En del av barnen hade upplevt mer än andra och kunde därför variera i sitt skapande. Hur barn bildskapar och vad barn väljer att bildskapa påverkas av det kulturfält de växer upp i. Miljön som de växer upp i präglar hela tiden dess inre tänkande, men också vilka minnesbilder barnen bär med sig. Efter hand som barnens arbeten växte fann de oväntade upptäckter om att de målade liknande skapelser, de inspirerades av varandra.
I inledningen av flera gruppers bildskapande uppstod det en speciell sorts fas där barnen testade och prövade sina krafter och statusroller mot varandra. Speciellt bland de barnen som kom från olika avdelningar men ändå ingick i samma observationsgrupp. De tillrätta visade varandra, påpekade hur man skulle måla vissa saker, började ta för sig och tävla om vissa saker. Denna period verkade vara präglad av någon sort kraftmätning, där barnen testade och kände av sina krafter mot varandra men den varade aldrig särskilt länge. Det var precis som om barnen hade behov av att rangordna sig.
Dialog mellan Tim (6 år), Hanna (5 år) och Tova (4 år);
Tim kastar slarvigt en penna så den missar pennburken.
Hanna: Du kan väl lägga pennorna i burken! (Hanna har bestämd röst)
Hanna: Man behöver inte skratta för det, Tova! (Hanna tittar allvarligt på Tova) Tova lägger då demonstrativt en penna på Hannas papper för att provocera.
Hanna: Sluta tramsa!
Hanna lägger tålamodigt tillbaka pennan i burken.
Här syns det tydligt att det pågår ett kraftspel eller maktkamp mellan Hanna, Tim och Tova. Men det är framför allt Tova som försöker provocera fram en reaktion från Hanna. Det är även Tova som mest pockar på uppmärksamhet från de övriga i gruppen igenom hela skapandeprocessen. Hela tiden försöker hon synas i gruppen genom att provocerar, slå och banka på sin teckning, skrika högljutt och kasta med sitt gosedjur på de andras teckningar. Men det är ändå Hanna som står högst upp i rangordningen genom att hon hela tiden behåller sitt lugn och beter sig mer moget. Detta irriterar Tova lite eftersom hon gång på gång under grupparbetet försöker pressa Hanna till att tappa humöret. Även Tim försöker synas och höras mycket inom gruppen. Han har kommit på att om man inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet från de övriga i gruppen så kan man rita bilder som är skräckinjagande och prata kring dessa bilder. Då får man allas ögon på sig och alla barnen vill lyssna. Det är precis som om gruppdeltagarna genom interaktion försöker undersöka sin relation till varandra. Är det så att alla människor, barn som vuxna, både utför och utsätts för gränsdragningar av olika slag? Vi tror det! Detta verkar vara någon sorts förutsättning för mänsklig existens och hur vi skapar vår identitet. Ibland i vissa grupper eller sociala fält är vi lågstatus-personer medan i andra sammanhang och grupper kan vi vara högstatus-personer. Alla prövar sina krafter mot varandra och känner av hur man ska vara och bete sig inom vissa kulturella fält, i enlighet med det som Bourdieu (Carle 1991) alltid har framhållit i sina socialantropologiska undersökningar.