I flera av observationerna har vi sett tydligt hur massmedia påverkat barnens bilder, både reklam och tv. Fram för allt barns tv-tittande i form av videofilm och dataspel. Här fanns det dessutom en stor skillnad mellan flickorna och pojkarna. Flickorna blev inspirerade av filmer som Askungen, Piff och Puff, Pippi Långstrump. Medan pojkarna hade mer blod, hemskheter och action. Där ingick det poliser, tjuvar, dinosaurier, monster, robotar, sjörövare, soldater, köttätande växter och människor som blev innebrända i ett hus. Vi märkte också att barnen triggade upp varandra när de började samtala om dessa bilder. Att det nästan blev en sorts konkurrens om vad det sett eller hur handlingen skulle vara i bilderna. I pojkarnas fall verkade det som ju hemskare och häftigare bilder de ritade och berättade om desto större uppmärksamhet fick de från de övriga barnen i gruppen. Flera av pojkarna berättade även att de haft mardrömmar om det de hade ritat.
Dialog mellan Miranda (4 år), Sara (4 år) och Tess (4 år);
Miranda: Nu ska jag ha blå! Jag ska rita Askungen. (Miranda sträcker sig efter den
mörkblå färgen och börjar måla)
Sara: Askungen är inte mörkblå. Hon är ljusblå…visst Tess!?
Tess: Mmm! Men i vissa är hon rosa.
Sara: Åh jag har faktiskt askungenfilmen! (Sara pratar med bestämd röst)
Tess: Det har jag med!
Miranda: Jag har med den!
Att prata om filmer och videospel verkar vara vardagsmat bland barnen idag. Men vi märker också att de har ett behov av att bearbeta allt som de ser på tv eller genom dataspel. Det verkar som de får utlopp för sina upplevelser och tankar genom sina bilder. Vygotskij (Forssell 2005: 119) hävdade också att språket var en länk mellan det ”yttre” (kommunikationen) och det ”inre” (tänkandet) och att det användes som ett redskap för tänkandet. Vi ser att barns bildspråk är ett tydligt språk där man får glimta in i vad barn tänker, drömmer och funderar över.
Dialog mellan Wilma (5 år), Noah (5 år) och Hong (5 år);
gör en skattkarta. Efter hand så märker man att Noahs målning börjar förändras. Det börjar bli mer och mer röd färg ovanpå den målade monstertrucken.
Noah: Hong, har du sett en film om monster? Nää…förresten det var dinosaurier!
Wilma: Det har jag!
Hong: Jag med! (Hong målar dit ett brunt kryss på sin skattkarta)
Noah: Vet du vad jag såg?...Såg ni inte dinosaurie rex?!
Hong: Joo!
Noah: Den ville ju bara hjälpa till.
Wilma: Jaa!
Noah: Fattar dem inte det! Dem är helt tröga.
Hong: Vet ni?! På min äter den upp dem. Också vet ni vad som kom?!...En
Vasstand
Noah: Men såg du inte den där lille dinosaurien som bara drog ut sina vingar (Noah
pekar på sin hals)
Wilma: Det såg jag!
Noah: Och den bara…Schouaaaargh! (Noah tar sats och gör ett otäckt väsande ljud).
Så spottade han på killen, han som byggde det. (Det blir en paus)… Eller hur
var de bara robotar?!
Hong: Mmm!
Noah: De var inga riktiga, dem fanns ju inte!
Noah: Nu gör jag mer blod på min teckning. Det ska bli riktigt, riktigt mycket. Där
är en kille…en soldat som ligger under blodet. Han har fått ett svärd i magen. Där ligger många andra soldater under blodet som har dött.
O: Varför är de döda?
Noah: För där var en Vasstand som hade hittat dit. Soldaterna skulle döda
Vasstanden fast det gick inte.
O: Har du sett soldater som dött?
Noah: Jag har faktiskt sett det på tv.
O: Har du sett det på tv?
Noah: Mmm! Det var läskigt!
O: Jaa, det förstår jag!
Noah: Jag fick mardrömmar om det…att jag också blev dödad.
Sahlström (1997: 86,88) såg i sin forskning, hur mycket vi använder och skapar bilder beror på hur vi exponeras och utsätts för bilder runtomkring oss. Hur vana vi är att möta dem i olika sammanhang och hur dessa bilder ser ut. Detta ser även vi i vår
undersökning. De barn som exponeras och utsätts för bilder i olika sammanhang har ett stort behov att få uttrycka dem. De barn som ingick i denna videobservation hade alla sett ”Jurassic Park” som är en mycket otäck och barnförbjuden film. En av pojkarna hade också sett en film där en massa soldater hade blivit dödade. Vad är det som vi utsätter våra barn för? Blir man som barn hela tiden exponerad för en massa våldsam videofilm och dataspel, så måste detta få bearbetas eller komma ut på något sätt. Bildskapandet fungerar precis som en säkerhetsventil där man kan få lätta på trycket av allt som man sett. Noah kanske ville berätta för observatören att han hade mardrömmar och att dessa fick honom att må dåligt. Därför så valde han också att bildskapa om sina mardrömmar. Det här är förenligt med Holmsens (2007: 167), att barn ritar de bilder som de väljer att berätta om.
4.8 Sammanfattning och slutsatser
I detta avsnitt presenterar vi en sammanfattning av våra resultat och vilka slutsatser vi drar av dessa.
Hur kommunicerar och samspelar en grupp barn med varandra i en
bildskapande situation?
I våra resultat ser vi att kommunikation och samspel sker på flera nivåer bland barnen. Dels sker det genom samtalet (talspråket) och hur de agerar och rör sig (kroppsspråket) men också genom sina bilder (bildspråket). Detta skapar en viss atmosfär, känsla eller stämning inom gruppen. När det gäller samspelet mellan barnens bilder så såg vi att de hela tiden påverkade varandra. Barnen blev inspirerade av varandra men också av berättelserna kring bilderna. Genom samspel delade barnen med sig av sina erfarenheter och upplevelser, både i form av reflekterande samtal och scheman över hur man kan rita saker, ett samlärande uppstod. Barnen blev en resurs för varandra genom hela skapandeprocessen. Nyfikenheten, lusten och upptäckarglädjen drev barnen till att vilja veta och lära sig mera, detta skedde hela tiden i ett samspel mellan barnen. Det här kan likställas med Vygotskijs sociokulturella teori kring samlärande, genom samspel med varandra blir våra världar mer gemensamma (Åberg & Lenz Taguchi 2005: 44).
I några av barngrupperna såg vi att det uppstod en maktkamp och konkurrens mellan barnen. Särskilt i början av skapandeprocessen var detta vanligt. Gränsdragningar uppstod mellan barnen, var de fick rita på papperna och bildade sina små revir. Även kraftmätningar uppstod inom vissa barngrupper, särskilt i de grupper där barnen inte kom från samma avdelning. Barnen testade och prövade sina krafter mot varandra. De tillrättavisade varandra, påpekade hur man skulle måla vissa saker och började även tävla i att rita. Möjligtvis hade de ett behov av att rangordna sig eller identifiera sig inom gruppen.
Det som kom fram allra tydligast i de flesta barngrupperna var att barnen använde sig av leken som drivkraft. Små rollspel utvecklade sig på ritpapperet mellan barnen. Men det uppstod även mer kaotisk och kreativ lek i form av experimenterande, utforskande av färgers konsistens och egenskaper när man blandar dem med varandra. Sång, fantasi, skratt, upptäckarglädje och ramsande mellan barnen präglade ofta denna stund. Leken, samhörigheten och gemenskapen som uppstod under bildskapandet verkade vara viktigare för barnen än hur deras bilder utformade sig. Även Änggård (2006: 156-157) såg detta i sin forskning, att gemenskapen mellan barnen är viktigare för dem än hur deras slutresultat av bilderna blev. Genom denna lek fick barnen träning i de sociala koderna; ömsesidighet, samförstånd och turtagande. Barnen blev mer lyhörda på varandra och ett mer fokuserat samspel uppstod.
Vad berättar barnen kring sina bilder när de bildskapar och om den färdiga
bilden?
Vi såg även ett samspel mellan barnens bilder. Barnen fick nya idèer och utmaningar av att titta på varandra under att de bildskapade. I deras kommunikation kring deras bilder föddes nya skapelser. Barnen var hjälpsamma mot varandra att förklara hur de gjorde när de målat ett visst föremål. Medan barnen arbetade med färgerna och bilderna skapades berättelser utifrån deras samtal. De inspirerade och stöttade varandra.
Vi fick även bekräftat i vår studie att samtal gör bilden viktig för dem Bilder som verkar obegripliga för oss som observerade gav oss en helt annan förklaring på barnens motiv genom att lyssna på deras dialog. I detta såg vi en koppling till Änggårds (2006: 7, 9)
studie att bildskapandet i förskolan kan bestå av två olika kulturer, en vuxenkultur och en barnkultur. Vi som pedagoger kunde upptäcka bilden och barnet på ett nytt sätt. Många av dem bildskapade utifrån vad de upptäckt och erfarit tidigare i deras sociala nätverk, medan en del av barnen valde att bildskapa efter deras inre tankar och drömmar. Att fördjupa samtalen med barnen kan vara ett sätt att ta barnens intressen och funderingar på allvar.
Ett genomgående drag i vår analys visar att varje barn målar utifrån sina sociala erfarenheter och värderingar som de bär med sig från familjens prägling. Barnens miljö från deras hemoch bakgrund speglar sig i deras bildskapande. Insikter om färdigheter förvärvar barnen i alla olika sammanhang, i olika interaktioner i familjen, med vänner och i olika institutioner. Barnen samtalar och bildskapar utifrån enskilda upplevelser och delgav sina kunskaper med de övriga i gruppen. Samtidigt uppstod ett lärande dem emellan genom att de deltog i ett sammanhang i en interaktion. Detta är förenligt med Vygotskiljs teori (Forssell 2005: 111) om att barn lär sig i samspel med varandra. Det är genom att de deltar i ett sammanhang, vara i en kontext som lärandet äger rum för barnen. Resultatet från vår undersökning visade att barnens sociala erfarenheter har betydelse i deras visuella uttryck. Barn tar till sig, tolkar och använde samhällets kulturella stoff för tolkande reproduktion.
Många av barnen skapade bilder som var inspirerade från vardagslivet men blandade även in fantasier och drömmar i sina skapelser. Det fanns fyra olika sorters drömmar att urskilja; fantasimönster, dagdrömmar, mardrömslika fantasier och önskedrömmar t.ex. att ens mamma och pappa var tillsammans igen. Det fanns inga gränser eller motsättningar mellan fantasin och verkligheten. Dessa verkade leva i symbios med varandra, precis som Vygotskij (1995: 74) alltid påpekat att det gör hos barn. När barnen delade med sig av sina drömmar, både genom sina bilder men också genom sitt berättande, så uppstod en slags gemenskap och innerlighet inom gruppen. Detta gav sig i uttryck genom att samtalstonen sjönk, klappar på axeln, de lutade sig mot varandra och hade intensivare ögonkontakt. Barnen verkade ha ett behov av att få dela med sig av sina drömmar och att det fanns någon som lyssnade på vad de hade att berätta. På något sätt så bearbetade barnen sin verklighet genom sina drömmar och fantasier.
Även Barnes (2006: 13-17) menar att bildspråket är ett personligt språk där vi har våra egna mönster, former och symboler, vilka vi beskriver vår värld igenom, hur vi upplever och erfar den. Och då menar han både vår inre värld (våra tankar) och yttre värld (vår omgivning). Det är genom dessa former, färger och mönster som vi bearbetar och lär känna vår omvärld. I deras bildskapande fanns även barns intryck och upplevelser av medians flöde. Barnen skapade utifrån deras förståelse från tv, film och data. Flickorna i vår observation skapade söta små figurer, medan pojkarna mer skapade action och våld. Genom att barnen fick uttrycka sig genom bild och dialog uppstod det ett utbyte sinsemellan dem. De fick berätta om sina tankar om vad de upplevt och sett genom media. De lärde sig att uppmärksamma och tolka varandras bilder. Barnen fick berätta utifrån sin bild till de övriga i gruppen.
5 Diskussion och kritisk reflektion
Blev det så som vi hade tänkt? När vi startade vårt projekt inom barns bildskapande så var vi övertygade om hur viktigt det är att barnen får skapa och vara kreativa i vår verksamhet. Ämnet är för oss pedagoger en del i vårt pedagogiska ansvar att följa. Att vara kreativ i ett grupparbete är oftast mycket inspirerande för vuxna som barn, vilket vi såg i ett tidigt skede i varje grupp. Vi såg hur viktigt det var för barnen att få föra en dialog kring sitt skapande. Barnen hade också ett samarbete i det de gjorde, de inspirerade varandra.
Vi känner oss nöjda med innehållet i vår undersökning och i det empiriska material som vi fått fram. Det känns som vi fått svar på det vi avsett att undersöka och forska om, även om man säkert kunnat hitta ännu mer om vi hade haft längre tid på oss. Vårt syfte med hela denna undersökning var att få fram ett forskningsunderlag för att uppmärksamma pedagoger i förskolan på värdet av att låta barnen bildskapa för sin allsidiga utveckling. Genom vår forskning ville vi även öka pedagogers medvetenhet om hur barns bildskapande kan återspegla barnens tankar och ge pedagoger ökad förståelse för det enskilda barnet. I studien framkommer det tydligt hur viktigt det är för barnen att bildskapa. Inte bara bilderna är viktiga utan det som sker mellan och inom barnen under själva bildskapandeprocessen är ännu mer värdefullare. Kommunikation, upptäckarglädje, bearbetning av upplevelser, socialisering, samlärande, kreativitet, lek och samförstånd är viktigare för barnen än vad själva slutresultatet av bilderna blev. Processen och samspelet mellan barnen var hela tiden viktigast, precis som Vygotskij (1995: 75, 84) alltid framhållit. Därför så är pedagogers förhållningssätt inom förskolan och skolan till barns bildskapande så viktiga. Låt barnen få hållas, upptäcka tillsammans, experimentera och utforska sin värld genom bilderna. Precis som vi lät dem hållas när det blev mer kaos, oordning och lek under bildskapandeprocessen i grupp. Här vill vi poängtera att kaos inte behöver betyda något negativt, utan kan vara utvecklande och frigörande. Det som vi uppfattar som kaos i barns bildskapande behöver inte upplevas det samma för barnen. Utan för barnen kan det handla om att få uttrycka upptäckarglädje, få experimentera med alla sina sinnen, få släppa loss sin fantasi, få vara uppfinningsrik och kreativ tillsammans med andra. Begränsa därför inte barnen genom att kritisera eller tillrätta visa hur de målar, eller på vilket sätt de skall
måla. Och framför allt bestäm inte åt barnen vilka bilder som ska hängas upp på väggarna och bevaras, eller vilka som ska hamna i soptunnan. Låt barnen få avgöra det själva.
Vi hoppas genom denna undersökning, att alla som arbetar med barn inom förskolan och skolan har förstått värdet av att samtala och diskutera kring barnens bilder. Att vi vuxna verkligen lyssnar till det som barnen berättar, funderar och reflekterar över medan de skapar bilder. På så vis kan vi få större förståelse och insikt i barnens värld samtidigt som barnen ges möjlighet till att bearbeta känslor, tankar och upplevelser. Barn idag har ett stort behov av att få bearbeta saker som de bär inom sig. Genom sina bilder så kan de både bildligt och genom verbal kommunikation få ventilera vad de vill berätta eller dela med sig till andra. Det här såg även Holmsen (2007: 167) i sin forskning att barn har behov av att få berätta och dela med sig av sina bilder, och att de själva väljer det bilder som dem vill berätta om. Vi upplever dessutom att samtal utifrån barnens skapade bilder får dem att känna sig viktiga och betydelsefulla. Det enskilda barnet får en viktig roll i gruppen genom att hennes bild uppmärksammas och tolkas i gemenskap. Genom att barnen får jämföra och titta på varandras teckningar så lär de sig också att bearbeta, tolka och begripa.
I en av våra observationer kunde vi följa Boris svåra situation genom att han fick måla och skapa utifrån sina känslor. Även om vi inte förstod vad han målade och kommunicerade kring just då, så kunde vi knyta bildskapandet till hans nuvarande situation. Här kunde vi se ett mönster av Holmsens (2007: 176) studier om ”samtalsbilder och teckningar - samtal med barn i svåra situationer”. Hon menar att barn inte bara ritar vad de vet eller ser utan mer vad de vill berätta om. Boris använde bilden för att uttrycka sina känslor visuellt. I just detta fall gav det oss en föraning av vad barnet ville berätta och visa i känslor och upplevelser. Enligt Barnes (2006: 13-17) är bildspråket ett personligt språk som i former och symboler beskriver den värld som vi lever i, så som vi upplever, tolkar och erfar den. På Boris märkte man en påtaglig lättnad när han var färdig med sitt bildskapande, som om han hade fått utlopp för det känslor och tankar som växte inom honom. Han målade bara med röd färg och gnuggade hårt med penseln mot pappret, tills det smulade sig. Efteråt visade han en enorm lättnad och gick med ett lugn ut ur målarrummet. Vad hade hänt egentligen?! Hade han fått utlopp för all smärta och frustration som han bar på? Pojken levde under
svåra hemförhållanden med föräldrar som inte kunde hålla sams och där våld ingick i vardagen. Frågan på, om alla barn känner att bildskapande känns meningsfullt eller lustfullt, är mycket svår att besvara? Vi tror att det fungerar så här! De barn som frivillig visar att de vill bildskapa eller frågar efter att få måla, tycker också att det känns meningsfullt att bildskapa, även om så bilden bara blir en röd målning. Här är det vi vuxna som måste rannsaka oss själva. Vi kanske tycker bilden ser trist och intetsägande ut, men för barnet behöver det inte vara så. Den här röda bilden som Boris gjorde var viktig för honom. Framför allt så fick han utlopp för sina känslor genom sättet han målade på men även hur bilden blev, mörkröd. För honom var målningen en säkerhetsventil där han fick lätta på all den förtvivlan och ilska som han bar på. Kanske ville han även berätta på något sätt hur han mådde men orkade eller vågade inte göra det genom ord utan på ett mer visuellt sätt (genom bildspråket). Nu efteråt när vi tittat igenom videofilmen ett par gånger så förstod vi vad en ”Stitch” är. En avoss forskare som har yngre barn hemma, har denna tecknade film. En Stitch är en liten blå, förtvivlad och arg rymdvarelse som trillar ner på jorden för att leta efter värme och trygghet. Han letar efter en familj där han kan känna kärlek och trygghet. Stitch hittar en liten familj. Men på grund av att han är bångstyrig och vild så kastar familjen ut honom ur huset osv. Vi tror att pojken på något sätt identifierade sig med den ensamma och förtvivlade Stitch som letade efter sin familj. Här ser man hur viktigt barnens berättande är till sina bilder. Vi måste bli bättre på att lyssna och ta in vad barnen har att berätta om sina bilder, både med våra öron och med våra ögon. Det är där det meningsfulla kommer in. Genom att berätta blir det meningsfullt!
Vi har länge brottats med om det är etiskt korrekt att ha med denna händelse om Boris i denna uppsats. Efter en del diskuterande fram och tillbaka bestämde vi oss ändå för att ha med detta observationstillfälle eftersom vi tycker att det tillför och berikar denna undersökning så pass mycket. Pojkens namn är dessutom fingerat så det är ingen som ska kunna identifiera honom. Barns bilder innehåller inte alltid ”guld och gröna ängar” utan här finns det även med smärta och sorg. Eller som här i detta fallet, att man får utlopp för sin smärta både i bilden men också hur och vilket sätt man genomför målandet på, med hårda, arga tag. Bourdieu och Broady (1988: 8) framhåller att sociala erfarenheter och kollektiva minnen ristas in i vårt inre medvetande och formar oss till dem vi är. Vilka sociala erfarenheter har ristats in i denna lilla pojke? Och vilken syn har han fått på hur en man eller kvinna ska bete sig när det uppstår konflikter? Men
framför allt hur uppfattar han det som ska stå för lugn och trygghet i hans liv?