Mål B 4914-20

Den 12 oktober 2020 meddelade HD prövningstillstånd i frågan om straffet för mord. Domen meddelades den 26 februari 2021 och målet utgör HD:s första prövning av den nya lydelsen av straffbestämmelsens om mord.

I utredningen av målet hade följande kommit fram. T hade fått uppfattningen att en telefon, som tillhörde hans brors sambo, fanns i makarnas F:s gemensamma bostad. T besökte makarna och blev insläppt i lägenheten av makan E. I lägenheten letade de efter telefonen men hittade den inte. Efter en stund gick de in i ett av sovrummen, där T blev kvar med maken J. T fick då för sig att hans egen telefon försvunnit och konfronterade J. Denne vände ryggen mot honom och besvarade inte hans fråga. T blev förargad och tog fram en kökskniv han haft med sig och skar J över halsen. J avled till följd av sina skador.

I tingsrätten dömdes T till livstids fängelse för mord. Tingsrätten uppmärksammade att omständigheten svårt lidande enligt uttalanden i propositionen tar sikte på brottsoffrets situation och eftersom förloppet som ledde till J:s död enligt domstolen ansågs utdraget och utomordentligt plågsamt utgjorde det skäl för livstids fängelse. Därtill anförde tingsrätten att gärningen varit särskilt hänsynslös genom att knivskärningen hade skett i J:s hem och att makan E därefter försökt hjälpa sin panikslagna make.

185Prop. 2018/19:138 s. 28.

186Prop. 2018/19:138 s. 33.

Hovrätten fastslogs tingsrättens dom i skuldfrågan men ändrade påföljden till ett tidsbestämt straff. Hovrätten överensstämde med tingsrättens bedömning att två försvårande omständigheter som nämns i lagtexten, att brottsoffret utsatts för svårt lidande och att gärningen varit särskilt hänsynslös, förelåg i fallet. Det fanns emellertid enligt hovrätten även ett antal förmildrande omständigheter som inte beaktades i tingsrätten. Dessa förmildrande omständigheter var att gärningen inte föregicks av någon särskild planering och att T inte uppvisade någon förslagenhet. Med hänsyn till de förmildrande omständigheterna bestämde hovrätten påföljden till fängelse i arton år. Målet överklagades till HD som meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan.

HD framförde inledningsvis ett antal ståndpunkter beträffande den inverkan 2020 års lagändring har på straffbestämmelsen om mord. En ståndpunkt som tidigt uppmärksammades var att de omständigheter som efter 2020 års lagändring uppräknas i straffbestämmelsen om mord kan föreligga i olika grad. Det är enligt HD följaktligen inte tillräckligt att konstatera att en eller flera sådana omständigheter föreligger. Domstolen måste även göra en helhetsbedömning för att försäkra sig om att gärningen motiverar livstids fängelse. HD menade även att grundtanken bakom 2020 års lagändring måste anses vara att livstidsstraff ska användas när omständigheterna i det enskilda fallet sammantagna är försvårande. Detta medför enligt HD att utgångspunkten fortfarande är ett tidsbestämt straff men att en konsekvens av lagändringen är att livstidsstraff kommer dömas ut i fler fall där straffet enligt tidigare rättspraxis stannat vid ett tidsbestämt straff på den övre delen av straffskalan. HD anförde vidare att uppräkningen i straffbestämmelsen om mord visserligen inte är uttömmande men att det bör iakttas restriktivitet vid utdömande av livstids fängelse med hänvisning till andra förhållanden än de uppräknande. En ytterligare ståndpunkt som framfördes var att den gällande lydelsen av straffbestämmelsen om mord innebär att bedömningen av brottets straffvärde motsvarar den som görs vid särskilda kvalifikationsgrunder vid gradindelat brott. Det innebär följaktligen att 3 kap. 1 § BrB bildar utgångspunkten, men att prövningen måste göras också med beaktande också av 29 kap. BrB. Enligt HD påverkade lagändringen inte endast beslutet mellan tidsbestämt straff och livstidsstraff utan även utgångspunkten för straffvärdet vid mord. HD anförde att utgångspunkten för straffvärdet vid mord numera ska anses vara fängelse i sexton år.

Beträffande bedömningen i det aktuella fallet konstaterade HD inledningsvis att T med likgiltighetsuppsåt mördade J. HD anförde att det i målet således var klarlagt att förloppet var förenat med ett svårt lidande för honom men eftersom J förhållandevis snabbt fick vård ansåg HD att lidandet endast pågick under en begränsad tid. Därtill menade HD att den omständighet att mordet skedde under brutala former i J:s hem inte talade för ett så kvalificerat hänsynslöst handlande som omständigheten om livstids fängelse tar sikte på. Vidare ansåg HD att gärningen skulle bedömas som en impulshandling utan några egentliga motiv eftersom gärningen inte var planerad och att T agerade med likgiltighetsuppsåt. Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter ansåg HD att gärningen inte var så kvalificerat allvarligt att livstidsstraff kunde utdömas. HD fastslog följaktligen hovrättens domslut och dömde T till ett tidsbestämt straff på fängelse i arton år.

4.4 Analys

Vid en genomgång av lagstiftningsarbetet till 2020 års reform av straffskalan för mord går det enligt min mening inledningsvis att observera två tydliga ståndpunkter. Den första ståndpunkten är att behovet av en straffskärpning för mord är sekundär, eller nästintill irrelevant. Att så är fallet framgår först och främst av att Justitiedepartementets promemoria inte behandlar huruvida det finns ett behov av en ökad användning av livstidsstraffet vid mord.188 I propositionen behandlas inte heller behovet av en sådan lagändring. Regeringen hänvisar i stället till de skäl som framfördes vid 2014 års lagändring, utan att närmare redogöra för bland annat brottsutvecklingen efter 2014 års reform eller huruvida reformens tillkortakommande orsakade ett tydligt missnöje i samhället som endast kan botas genom en ökad användning av livstidsstraffet.189

Den andra ståndpunkten som tydligt framgår av lagstiftningsarbetet till 2020 års reform är att fokus har legat på legalitetsprincipen och uppfyllandet av den. Denna inriktning är möjligen inte konstig efter HD:s bakläxa i NJA 2016 s. 3. Inriktningen är däremot oroande i och med att proportionalitetsprincipen i huvudsak negligerats vid lagstiftningsarbetet. Att så är fallet framgår inte minst av att den föreslagna

188Ds 2017:38 s. 45.

lösningen i promemorian var att föreskriva livstidsstraffet som normalstraff vid mord.190 Denna lösning har som tidigare nämnt diskuterats av straffrättskommittén vid införandet av 1965 års BrB och i synnerhet av straffnivåutredningen i samband med 2009 års reform.191 Anledningen till att införandet av livstidsstraffet som normalstraff tidigare inte har valts har berott på att lösningen ansetts olämplig. En sådan ordning har ansetts begränsa användningen av hela straffskalan vid straffmätningen för mord och därmed motverkat syftet med att åstadkomma en mer nyanserad straffmätning.192 I promemorian ansågs emellertid inte proportionalitets-hänsyn utgöra något avgörande skäl från att föreslå en sådan ordning. Proportionalitetshänsyn ansågs inte heller utgöra något avgörande skäl när regeringens motsatte sig lösningen. Regeringen menade i stället att den föreslagna lösningen inte kunde väljas till stor del på grund av legalitetsskäl. Lösningen ansågs ha brister vad gäller tydlighet och begriplighet. Legalitetsskäl var vidare i princip ensamt avgörande vid valet av den gällande straffbestämmelsen om mord, vilket vidare cementerar lagstiftningsarbetet fokus på legalitetsprincipen. 193

Innan HD:s avgörande i 2021 års rättsfall analyseras närmare finns det anledning att först kommentera valet av den gällande straffbestämmelsen om mord och de eventuella nackdelar som kan vara förknippade med den valda lagtekniska lösningen. Som ovan anförts valde inte regeringen den i promemorian föreslagna lösningen bland annat på grund av legalitetsskäl. Regeringen anförde därtill att lösningen inte kunde ligga till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet eftersom den tydligt stred mot BrB:s systematik i och med att det strängaste straffet angavs först i lagtexten.194

Uttalandet kan enligt min mening framstå som motsägelsefullt med hänsyn till den gällande straffbestämmelsen om mord. Å ena sidan motsätter sig regeringen en lösning som föreskriver livstids fängelse som normalstraff vid mord eftersom ordningen avviker mot BrB:s systematik. Å andra sidan väljs en tidigare oprövad ordning som föreskriver särskilda kvalifikationsgrunder kopplade till ett enskilt straff. Det bör dock betonas att lagstiftningstekniken, som visserligen inte har använts i

190Ds 2017:38 s. 72 f.

191SOU 1953:14 s. 122 och SOU 2007:90 s. 16.

192Prop. 2008/09:118 s. 26.

193Prop. 2018/19:138 s. 20.

motsvarande sammanhang, inte är helt okänd. Den har stöd i nuvarande lagstiftningstradition avseende gradindelade brott och är känd för rättstillämparen.195

Det innebär emellertid inte att den gällande straffbestämmelsen om mord är okontroversiell. Utgångspunkten vid en lagändring av en straffbestämmelse bör vara att den inte ska innebära större förändringar än nödvändigt och att den så långt som möjligt ska stämma överens med BrB:s systematik i övrigt.196 Detta bör minst sagt gälla en straffbestämmelse som har omarbetats flera gånger under en relativt kort tid och i synnerhet straffbestämmelsen om mord som föreskriver lagens strängaste straff. Det faktum att gällande ordning avviker från BrB:s systematik ansågs i vart fall i promemorian utgöra skäl från att inte föreslå en sådan lösning.197 Detta stoppade inte regeringen från att välja den gällande ordningen eftersom den ansågs uppfylla legalitetsprincipens krav på tydlighet och begriplighet bäst.198 Det går enligt min mening däremot att ifrågasätta huruvida det är förenligt med legalitetsprincipen, som ska fungera som en garanti för rättssäkerheten199, att välja en tidigare oprövad lagteknisk lösning för att uppfylla en ambition som lagstiftaren några år tidigare misslyckades med att uppfylla.

Ytterligare en nackdel som diskuterades i lagstiftningsarbetet med att direkt i straffbestämmelsen ange omständigheter som särskilt talar för livstids fängelse är att domstolarna riskerar att lägga alltför stor vikt vid dessa omständigheter och att andra faktorer följaktligen inte får samma genomslag. Regeringen hävdade att denna farhåga inte ska överdrivas i och med att domstolarna har stor vana av att hantera exemplifierande uppräkningar av olika slag.200 Därtill anförde regeringen att det av uppräkningen i lagtexten inte är uttömmande, utan även andra omständigheter ska kunna beaktas.201 Denna farhåga visade sig emellertid vara reell och följaktligen inte lika oproblematisk som regeringen hävdade i propositionen till 2020 års reform. Att så är fallet framgår av HD:s uttalanden i 2021 års fall. HD framförde att andra omständigheter än de uppräknade kan beaktas endast om de har samma tyngd som

195Prop. 2018/19:138 s. 22. 196Prop. 2018/19:138 s. 17. 197Ds 2017:38 s. 72 f. 198Prop. 2018/19:138 s. 23. 199Se avsnitt 2.3.1. 200Prop. 2018/19:138 s. 22 f. 201Prop. 2018/19:138 s. 33.

de uppräknande och att det därför bör iakttas restriktivitet vid utdömande av livstids fängelse med hänvisning till andra omständigheter.202 Av uttalandet framgår således att domstolarna, vid tillämpningen av livstids fängelse, i princip är bundna till de uppräknade omständigheterna i lagtexten och de förtydliganden som framförs i propositionen till 2020 års reform. Detta behöver emellertid inte vara problematiskt. Urvalet av de uppräknade omständigheter i lagtexten är väl avvägda och innefattar i princip samtliga försvårande omständigheter som i denna uppsats redogjorts för och som motiverar ett mycket högt straffvärde. Det är däremot viktigt att inte glömma bort att straffvärdebedömningen är ett mått på svårheten av ett konkret brott som ska bestämmas av de rättstillämpande myndigheterna.203 Det kan således anses olämpligt om lagstiftaren ska få styra domstolen i en så hög grad i frågan om vilket straff som ska väljas för ett konkret mord. Därtill bör domstolarna ha möjligheten att, i takt med brottsutvecklingen, väga in omständigheter som inte uppräknas i propositionen men som ändå bör tala för ett livstidsstraff. Det skulle kunna avse omständigheter som inte har en självklar täckning i lagtextens uppräknade förhållanden och de förtydliganden som framförs i propositionen.

Som redogjorts för ovan framför HD ett flertal viktiga uttalanden i 2021 års rättsfall som framöver i denna analys närmare ska analyseras. Först bör HD:s uttalande att utgångspunkten även fortsättningsvis ska vara att mord föranleder ett tidsbestämt straff behandlas.204 Borgeke menar att uttalandet strider mot regeringens uppfattning om innebörden av 2020 års lagändring.205 Denna ståndpunkt delas även i denna uppsats. Som tidigare nämnt var regeringens ambition, i likhet med vad som framfördes vid 2014 års reform, att livstids fängelse ska dömas ut i en majoritet av de fall där en fängelsepåföljd väljs.206 Borgeke menar emellertid att det inte finns skäl att kritisera HD:s lagstiftarlojalitet i och med detta ställningstagande.207 Enligt min mening finns det inte heller anledning att ifrågasätta HD i och med detta uttalande och det beror i huvudsak på två anledningar som bör förstås gemensamt. Den första

202B 4914-20 (p. 21). 203Se avsnitt 2.3.2. 204B 4914-20 (p. 21). 205Borgeke 2021. 206Prop. 2018/19:138 s. 30 f. 207Borgeke 2021.

anledningen berörs även av Borgeke och den delas även i denna uppsats.208

Lagstiftarens ambition att tillämpa livstidsstraffet i majoriteten av fall och därmed betrakta livstidsstraffet som utgångspunkten vid mord förutsätter att ”normalfallet” eller i vart fall majoriteten av mord inrymmer försvårande omständigheter. En majoritet av fallen kan knappast enligt Borgeke innehålla försvårande omständigheter.209 Normalfallet bör således även fortsättningsvis bedömas inrymma vare sig försvårande eller förmildrande omständigheter och därmed i enlighet med HD:s uttalande föranleda ett tidsbestämt straff.210 Borgeke menar att lagstiftaren således inte lyckats ta sig ur det problem som HD noterade i NJA 2016 s. 3.211

Enligt min mening behöver detta inte innebära att lagstiftaren återigen misslyckats. Den andra anledningen påvisar detta. Efter HD:s uttalande att utgångspunkten vid mord är ett tidsbestämt straff uttalar HD att en konsekvens av 2020 års lagändring är att omständigheterna i fortsättningen inte i lika hög grad som tidigare måste tala i skärpande riktning för att de ska motivera ett livstidsstraff.212 HD bekräftar således lagstiftarens ambitioner att 2020 års reform möjliggör en ökad tillämpning av livstidsstraffet fastän utgångspunkten fortfarande är ett tidsbestämt straff.

Det ovan anförda innebär emellertid inte att 2020 års reform kommer innebära att samtliga fall som tidigare föranlett ett tidsbestämt straff på 15–18 års fängelse numera kommer föranleda livstids fängelse. HD framstår vara emot en sådan i utveckling i 2021 års rättsfall. Att så är fallet framgår av att HD inledningsvis tydligt framför att de omständigheter som numera uppräknas i straffbestämmelsen om mord kan föreligga i olika grad. Det är enligt HD följaktligen inte tillräckligt att konstatera att en eller flera sådana omständigheter föreligger. Domstolen måste även göra en helhetsbedömning för att försäkra sig om att gärningen motiverar livstids fängelse.213Att både försvårande och förmildrande omständigheter kan föreligga i olika grad bör inte tolkas som en nyhet men att dra detta till sin spets som HD gjorde i 2021 års rättsfall är ganska unikt. Detta påvisar enligt min mening att HD fortfarande

208Borgeke 2021 209Borgeke 2021. 210B 4914-20 (p. 21). 211Borgeke 2021. 212B 4914-20 (p. 18). 213B 4914-20 (p. 17).

anser att livstidsstraffet i linje med HD:s avgörande i NJA 2007 s. 194 även fortsättningsvis bör förbehållas de allvarligaste fallen.

Därtill kan även uttalandet uppfattas ge uttryck för proportionalitetsprincipen som i princip inte behandlats vid lagstiftningsarbetet till 2020 års reform. Uttalandet att både försvårande och förmildrande omständigheter kan föreligga i olika grad föranledde ett tidsbestämt straff i 2021 års rättsfall. HD anförde att det var klarlagt att gärningen var förenat med svårt lidande för brottsoffret men att det på grund av snabb läkarvård inte gick att styrka att gärningen var förenat med så pass svårt lidande att livstidsstraffet kunde väljas.214 Denna juridiska avvägning kan för utomstående framstå som okänslig men den är viktig för att upprätthålla proportionalitetsprincipen vid fastställandet av brottslighets straffvärde så att olika fall behandlas olika. Det går däremot att ifrågasätta detta med hänsyn till legalitetsprincipen. Avvägningen kan även framstå som komplicerad för domstolarna och därmed riskera att negativt påverka en enhetlig rättstillämpning genom att lika fall riskerar att behandla olika. Detta skulle även negativt påverka den tilltalades möjligheter att förutse vad dennes gärning kan leda till för ansvar.

Utöver det faktum att gärningen inte innebar tillräckligt svårt lidande för brottsoffret i 2021 års rättsfall framförde HD även andra omständigheter som påverkade beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse. I sammanhanget finns det anledning att kort kommentera dessa omständigheter. Den första omständigheten av betydelse i förmildrande riktning var gärningspersonens likgiltighetsuppsåt. Formen av uppsåt har tidigare i NJA 2013 s. 376 och NJA 2016 s. 3 beaktats som en försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen.215 Denna inställning bekräftades uttryckligen i 2021 års rättsfall.216 Det innebär förenklat att den mest kvalificerade formen av uppsåt, det vill säga avsiktsuppsåt kan beaktas i försvårande riktning vid straffvärdebedömningen medan likgiltighetsuppsåt kan tala i motsatt riktning, eller i vart fall anses förmildrande vid beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse. Utöver formen av uppsåt beaktade HD frånvaron av de numera uppräknade omständigheterna i straffbestämmelsen om mord som

214B 4914-20 (p. 43).

215NJA 2013 s. 376 (p. 36) och NJA 2016 s. 3 (p. 29).

förmildrande omständigheter.217 Detta trots att propositionen till 2020 års reform uttryckligen anger att frånvaron av dessa omständigheter endast i undantagsfall kan räknas som förmildrande.218 Denna utveckling kan vara oroande om domstolarna först beaktar de uppräknade försvårande omständigheterna som en ”checklista” som måste vara uppfylld vid tillämpningen av livstidsstraffet och därefter bedömer avsaknaden av dessa omständigheter som förmildrande. Detta skulle således inte endast ytterligare cementera de i lagtexten uppräknade omständigheternas betydelse vid tillämpningen av livstidsstraffet utan även urholka lagstiftarens ambition med 2020 års reform.

Utöver frågan om vad som ska krävas för att livstids fängelse ska dömas ut prövade HD i 2021 års rättsfall även vilken utgångspunkten ska vara när ett tidsbestämt straff för mord ska bestämmas. Det finns därför anledning att kommentera den andra frågan som behandlas i rättsfallet. HD fastslår att utgångspunkten för straffvärdet vid mord numera ”anses vara” fängelse i sexton år.219 Någon grund för denna slutsats redovisar inte HD. Ställningstagandet synes enligt min mening, i likhet med vad som framfördes av underinstanserna NJA 2016 s. 3, grundas i regeringens uttalanden i propositionen att en konsekvens av lagändringen är att även straffnivån för de lägre straffen i straffskalan kommer att höjas.220 Det bör emellertid noteras att fängelse i sexton år som utgångspunkt vid straffmätningen nämndes i Justitiedepartementets promemoria.221 Detta innebär emellertid inte att straffskärpningen är befogad.

Borgeke anser att är märkligt att utgångspunkten för straffvärdet ska ligga nästan i toppen av den tidsbestämda straffskalan. HD:s ställningstagande riskerar enligt Borgeke att medföra att det tidsbestämda straffet för mord, precis som vid utgången i 2021 års rättsfall, många gånger kommer att bestämmas till fängelse i arton år.222

Denna ståndpunkt delas även i denna uppsats. Samhällets syn på uppsåtligt dödande har uppmärksammats vid ett flertal tillfällen i denna uppsats. Mord är ett så synnerligen allvarligt brott att det för domstolarna i många fall kanske blir

217 B 4914-20 (p. 44). 218Prop. 2018/19:138 s. 24. 219B 4914-20 (p. 36). 220Prop. 2018/19:138 s. 29. 221Ds 2017:38 s. 95. 222Borgeke 2021.

svårmotiverat att bestämma påföljden till ett sorts ”normalfall” av mord som föranleder fängelse i sexton år. Det är i stället i viss mån naturligt att domstolen i många fall känner ett behov att återspegla det allvarliga i just det mord som den aktuella domen avser. Vad detta kan ha för påverkan i framtiden är svårt att förutse. Borgeke menar dock att det kan föranleda att vi snart är tillbaka i en situation som liknar den som lagstiftaren försökte undvika genom 2009 års reform.223 Det vill säga en situation då domstolen endast har att välja mellan två alternativ när den ska mäta ut ett fängelsestraff för mord, nämligen ett tidsbestämt straff på arton år eller ett livstidsstraff. Detta skulle enligt min mening begränsa en nyanserad straffmätning vid mord och i praktiken innebära att det inte skulle föreligga någon särskild skillnad mellan ett tidsbestämt straff och livstidsstraffet. Detta är fallet eftersom livstidsstraffet kan omvandlas till fängelse i lägst arton år.224 Denna utveckling framstår inte heller som önskvärd av regeringen som i propositionen till 2020 års reform tydligt påpekade