NJA 2013 s. 376

År 2013 prövade HD för första gången straffet för mord enligt 2009 års lagändring och 2010 års straffmätningsreform. Målet gällde S och C som hade varit ett par sedan år 2001. De hade två gemensamma barn som var sex respektive tre år vid gärningstillfället. År 2011 berättade C för S att hon ville separera. S tog separationen hårt och det ledde för hans del till en djup depression. Några månader efter separationen besökte C det gemensamma huset för att göra upp om något praktiskt. När C vid tillfället återigen förklarade för S att deras förhållande var slut övermannades hon av honom. S band hennes händer med handbojor och höll henne frihetsberövad under en timmes tid. För den gärningen dömdes S till fängelse i ett år för olaga frihetsberövande. Efter händelsen flyttade C till ett skyddat boende och S meddelades ett kontaktförbud i förhållande till C. I början av år 2012 inleddes en vårdnadsprocess och under sammanträdet fick S reda på att C inom kort skulle flytta till en hemlig ort. S, som redan före sammanträdet hade vetskap om var C bodde, valde att besöka bostadsområdet nästföljande dag. När S då fick syn på C och barnen på bostadsområdet sprang han fram och stack C med en bajonett i magen och bröstet. C avled till följd av sina skador.

I tingsrätten dömdes S till fängelse på livstid för mord med motiveringen att brottet föregicks av noggrann planering och genomfördes med stor förslagenhet. Gärningen var vidare enligt tingsrätten särskilt hänsynslös genom att den riktades mot en närstående, att C befann sig i en skyddslös ställning och att mordet förövades inför ögonen på de gemensamma barnen. I hovrätten fastställdes tingsrättens dom i skuldfrågan men påföljden ändrades till ett tidsbestämt straff. Motiveringen var att dödandet av C, trots gärningens allvar, inte utgjorde något sådant fall som nämndes i propositionen vid valet av livstidsstraffet. Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i arton år. Domen överklagades och HD meddelade prövningstillstånd i skuld- och påföljdsfrågan.

I domen behandlade HD förhållandet mellan de aktuella straffen för mord. HD inledde med att betona att minimistraffet för mord, fängelse i tio år, skulle reserveras för fall då omständigheterna vid en samlad bedömning var förmildrande. Däremot inte så klart förmildrande att gärningen skulle bedömas som dråp. Det var enligt HD tydligt av propositionen till 2009 års reform att utgångspunkten för mord innan

straffmätningsreformen vara fängelse i tolv år. Efter 2010 års straffmätningsreform menade HD att utgångspunkten för mord, det vill säga när gärningen varken inrymmer försvårande eller förmildrande omständigheter, framöver skulle vara fängelse i fjorton år. Eftersom utgångspunkten för straffvärdet vid mord skulle utgöra fängelse i fjorton år ansåg HD att fängelse i tolv år endast fick tillämpas då omständigheterna sammantagna i viss mån talade för ett lägre straff. För att påföljden, i motsatt sida till utgångspunkten, skulle bestämmas till fängelse i sexton år skulle omständigheterna sammantagna tydligt tala för ett högre straff. Fängelse i arton år ansågs endast kunna tillämpas i de fall omständigheterna var mycket försvårande. Detta berodde i huvudsak på att livstids fängelse enligt omvandlingslagen kunde omvandlas till fängelse i arton år samtidigt som livstids fängelse är ett svårare straff. Livstids fängelse skulle enligt HD framöver endast tillämpas i de undantagsfall då fängelse i arton år ansågs vara otillräckligt, exempelvis vid de fall någon mördat mer än en person eller då omständigheterna annars var synnerligen försvårande.

HD fastställde hovrättens dom i skuldfrågan. I påföljdsfrågan ansåg HD att det fanns ett flertal försvårande omständigheter som talade för ett högre straffvärde än utgångspunkten för mord. Dessa försvårande omständigheter var att brottet riktades mot en närstående och att S uppsåtligen utnyttjade C:s skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig. HD menade vidare att S genom gärningen visade stor hänsynslöshet genom att på öppen gata attackera ett intet ont anande brottsoffer. Den omständighet som tveklöst var mest försvårande var att S med avsiktsuppsåt genomförde gärningen inför sina minderåriga barn och genom gärningen berövade dem deras mor. Detta vittnade enligt HD om en total hänsynslöshet som talade för ett synnerligen högt straffvärde. Till skillnad från hovrätten menade HD att S genom det olaga frihetsberövandet hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot C och att det fanns skäl för livstids fängelse. HD ansåg emellertid att S invändning om att han på grund av sin psykiska störning hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande inte framstod som obefogad. HD sänkte följaktligen straffvärdet i förmildrande riktning och bestämde påföljden till ett tidsbestämt straff. Eftersom mordet begicks innan S hade verkställt sitt straff för frihetsberövandet bestämdes påföljden för mordet till fängelse i sjutton år.

3.4.4 Analys

Det är tydligt att 2009 års reform av straffet för mord skapade ett större utrymme för en mer nyanserad straffmätning och en höjd straffnivå för mord i de fall livstids fängelse inte aktualiserades. Det tidigare outnyttjade utrymmet på åtta år vid tillämpningen av 1965 års straffbestämmelse om mord utnyttjades i flera av de ovanstående rättsfallen. Det är även tydligt att lagstiftaren tog hänsyn till de omständigheter som domstolarna, vid tillämpningen av 1965 års straffbestämmelse om mord, beaktade i både försvårande och förmildrande riktning vid fastställandet av brottslighetens straffvärde.94 Dessa omständigheter sammanställdes i propositionen till 2009 års reform och detta skapade otvivelaktigt större förutsebarhet och enhetlighet vid fastställandet av brottslighetens straffvärde.95

Även om 2009 års reform i huvudsak gav proportionalitetsprincipen ett större genomslag vid straffvärdebedömningen var inte reformen oproblematisk. I propositionen till reformen uttalade regeringen att livstidsstraffet skulle förbehållas de fall det fanns skäl att utdöma ett svårare straff än arton års fängelse. Livstidsstraffet kunde enligt regeringen väljas när domstolen skulle bestämma ett gemensamt straff för flera mord eller ett mord och annan allvarlig brottslighet eller de fall den tilltalade tidigare hade dömts för särskild allvarlig brottslighet.96 Regeringen motiverade emellertid inte huruvida denna uppräkning var uttömmande eller vilka gärningar som hänfördes till allvarlig brottslighet. Avsaknaden av förtydliganden avseende tillämpningen av livstidsstraffet resulterade i att domstolarna inledningsvis tolkade livstidsfallen i propositionen strikt. Detta konkretiseras bland annat i RH 2010:41 och RH 2010:64. I målen ansåg hovrätterna att livstidsstraffet inte kunde utdömas, trots att gärningarna endast inrymde försvårande omständigheter, på grund av att brotten inte hänfördes till något av de uppräknade exemplen i propositionen.

Enligt min mening var regeringens avsikt inte att livstidsstraffet skulle begränsas till flerfaldig brottslighet eller återfall i brottslighet. En sådan ordning innebär ett tydligt avsteg från BrB:s systematik om att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljdsbestämningen.97 De uppräknade fallen i propositionen är inte direkt

94Se rättsfallen som behandlas i avsnitt 3.4.3.

95Prop. 2008/09:118 s. 43.

96Prop. 2008/09:118 s. 43.

hänförliga till själva gärningen. Flerfaldig brottslighet eller återfall i brottslighet utgör följaktligen inget förhållande som har med brottets straffvärde att göra. En sådan ordning innebär därmed en betydande begränsning av straffvärdets funktion vid påföljdsbestämning. Detta är fallet eftersom försvårande omständigheter i sådana fall endast kan beaktas vid valet av tidsbestämt fängelse om brottet inte hänförs till flerfaldig brottslighet eller återfall i brottslighet. Att begränsa straffskalan för mord på ovanstående sätt framstår följaktligen som inkonsekvent med målet att skapa ett utrymme för en mer nyanserad straffmätning.98

Denna uppfattning styrks enligt min mening i RH 2011:69. I målet dömde hovrätten gärningspersonen till livstids fängelse, utan att närmare nämna de exempel som nämndes i propositionen, eftersom gärningen ansågs hänföras till de allvarligaste fallen. Hovrätten öppnade således upp möjligheten att utdöma livstidsstraffet, fastän det inte rörde sig om flerfaldig brottslighet eller återfall i brottslighet. Enligt min mening kan målet uppfattas som ett ställningstagande för proportionalitetsprincipen. Fastän det inte rörde sig om flerfaldig brottslighet eller återfall i brottslighet ansågs det vara motiverat att bestämma påföljden till fängelse på livstid, eftersom ett tidsbestämt fängelsestraff inte i tillräcklig omfattning ansågs bestraffa den tilltalade i proportion till brottets svårhet och klandervärdhet. Detta resonemang kom även att framföras av HD i NJA 2013 s. 376. I avgörandet nämnde HD visserligen de uppräknade fallen som nämndes i propositionen men i beslutet mellan tidsbestämt fängelse och livstids fängelse behandlades primärt frågan om brottet, i linje med NJA 2007 s. 194, hänfördes till de allvarligaste fallen.99 I sammanhanget finns det ingen anledning att ifrågasätta detta tillvägagångssätt utifrån legalitetsskäl. Lernestedt menar att HD har möjlighet att väga in annat än vad lagmotiven föreskriver eftersom lagmotiven ofta inte är uttömmande.100 Det bör således inte anses vara oförenligt med legalitetsprincipen att HD ansåg att de försvårande omständigheterna i målet talade för ett så högt straffvärde att livstidsstraffet kunde tillämpas, fastän målet inte hänfördes till de livstidsfall som nämndes i propositionen.101

98Prop. 2008/09:118 s. 26.

99NJA 2013 s. 376 (p. 32–37).

100Lernestedt s. 74 f.

HD:s avgörande erfordrades emellertid inte endast för att förtydliga motivuttalandena som framfördes i propositionen till 2009 års reform utan även för att klargöra straffmätningsreformens inverkan på straffvärdet vid mord. Uppsåtligt dödande, det vill säga mord och dråp, är sådana brott som lagstiftningen i 2010 års straffmätningsreform uttryckligen tar sikte på.102 I propositionen till 2010 års reform angav regeringen bland annat att dråp som före reformen ansågs ha ett straffvärde motsvarande sex och ett halvt år fängelse efter reformen ska ha ett straffvärde motsvarande fängelse i åtta år.103 Något särskilt uttalande som tog sikte på straffvärdet vid mord gavs emellertid inte av regeringen. HD ansåg dock i NJA 2013 s. 376 att regeringen var av uppfattningen att utgångspunkten för mord innan 2010 års reform var fängelse i tolv år. Mot bakgrund av detta bedömdes den nya utgångspunkten för mord vara fängelse i fjorton år. HD motiverade däremot inte hur den kom fram till en straffskärpning på två år för mord.104

Förklaringen behöver emellertid inte vara komplicerad. 2010 års straffmätningsreform skärpte straffvärdet vid dråp med ett och ett halvt år. Eftersom mord utgör den allvarligare formen av uppsåtligt dödande ansågs antagligen en straffskärpning på två år vara fullt rimlig. I sammanhanget finns det dock anledning att betona den kritik som framfördes vid införandet av 2010 års straffmätningsreform.105 HD:s avgörande i NJA 2013 s. 376 kan uppfattas som ett avsteg från utgångspunkten att straffskalan ska tjäna som utgångspunkt vid straffvärdebedömningen, som i regel ska ta avstamp i straffskalans minimistraff. Att allmänt höja straffet för mord med hjälp av 29 kap. 1 st. 2 § BrB, som tar sikte på hur straffvärdet ska bestämmas i det enskilda fallet, kan således anses påverka förutsebarheten negativt. Detta är fallet eftersom den tilltalades möjligheter att förutse vad dennes gärning kan leda till för ansvar försvåras. Det finns däremot ingen anledning att kritisera HD för detta. Rättstillämpningen bör respektera reformens syfte att markera en höjning för allvarliga våldsbrott, inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.106 I sammanhanget bör betonas att

102Prop. 2009/10:147 s. 41.

103Prop. 2009/10:147 s. 15.

104NJA 2013 s. 376 (p. 29).

105 Se avsnitt 2.4.2.

förutsebarheten vid påföljdsbestämningen för mord påverkades positivt av att HD tydligt framförde förhållandena mellan de olika tidsbestämda straffen i NJA 2013 s. 376.107

I fråga om förhållandet mellan arton års fängelse och livstids fängelse anförde HD att livstidsstraffet ska tillämpas endast då gärningspersonen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande.108 Att livstidsstraffet ska väljas i de fall gärningspersonen mördat mer än en person går inte att misstyda. Skillnaden mellan ”mycket försvårande” och ”synnerligen försvårande” är däremot, i likhet med ”de allvarligaste fallen” i NJA 2007 s. 194, utpräglat teoretiskt. Livstidsstraffet ansågs vara tillämplig i NJA 2013 s. 376 efter en sammanvägning av ett flertal försvårande omständigheter. Dessa försvårande omständigheter var att brottet riktade sig mot en närstående, att den tilltalade uppsåtligen utnyttjade brottsoffrets skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig. Därtill ansågs även att straffvärdet påverkades i skärpande riktning av att gärningen utfördes på öppen gata mot ett intet ont anande brottsoffer och att gärningspersonen med avsiktsuppsåt genomförde gärningen inför sina minderåriga barn. Den senare omständigheten vittnade enligt HD om en total hänsynslöshet som talade för ett synnerligen högt straffvärde.109

HD ansågs emellertid att påföljden inte kunde bestämmas till fängelse på livstid till följd av att det i målet förelåg en förmildrande omständighet. Denna ståndpunkt är enligt min viktig betona. Den markerar tydligt att förmildrande omständigheter, som innan 2010 års straffmätningsreform beaktades med försiktighet, numera ska tolkas mer generöst.110 Fastän viss försiktighet bör iakttas vid en jämförelse mellan omständigheter i två olika rättsfall är det intressant att notera en skillnad i bedömningen avseende förmildrande omständigheter i NJA 2013 s. 376 och RH 2011:69. I det senare rättsfallet dömdes gärningspersonen till livstids fängelse eftersom den tilltalades personlighetsstörning inte ansågs påverka straffvärdet i förmildrande riktning.

107NJA 2013 s. 376 (p. 30).

108NJA 2013 s. 376 (p. 29).

109NJA 2013 s. 376 (p. 34 och 36).