NJA 2016 s. 3

År 2016 prövade HD för första gången frågan om straffet för mord efter 2014 års reform. Målet gällde J som hade gjort sig skyldig till mord. I utredningen av målet hade följande kommit fram. J och M hade under mordkvällen umgåtts och druckit stora mängder alkohol. Vid något tillfälle under natten hade J och K blivit osams. J tog till våld och utdelade flera knytnävsslag mot M. J tilldelade därefter flera slag med en bultsax mot M när denne befann sig sittande eller liggande på golvet. Efter slagen med bultsaxen lämnade J lägenheten men återkom kort tid därefter och skar M två gånger djupt över halsen. M avled till följd av sina skador.

I tingsrätten anfördes inledningsvis att 2014 års lagändring skärpte utgångspunkten för straffvärdet vid mord till fängelse i femton år. Tingsrätten dömde J till livstids fängelse för mord med motiveringen att det i fallet förelåg ett stort antal försvårande omständigheter. De omständigheterna som var av betydelse för straffvärdet var att J utförde gärningen med avsiktsuppsåt och att gärningen visat särskilt hänsynslöshet genom att M utsattes för allvarligt våld med omfattande skador. Särskilt försvårande var det faktum att J först lämnade lägenheten och hade tid att besinna sig, men i stället återkom och utövade det dödliga våldet mot halsen på en helt försvarslös människa.

Hovrätten fastslog tingsrättens dom i skuldfrågan och anförde inledningsvis att 2014 års lagändring skärpte utgångspunkten för straffvärdet vid mord till fängelse i sexton år. I påföljdsfrågan menade hovrätten att utredningen inte gav svar på huruvida M upplevde smärta eller dödsångest. Gärningen kunde därför inte bedömas som särskilt hänsynslös. Vid en samlad bedömning fann hovrätten att mordet hade ett straffvärde motsvarande fängelse i arton år. Hovrätten ändrade således tingsrättens dom i påföljdsfrågan. Domen överklagades och HD som meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan.

HD uppmärksammade inledningsvis legalitetsprincipens betydelse på påföljdsområdet och principens aktualitet i förhållande till 2014 års reform. HD anförde att det fanns en motsättning mellan lagtexten och det som uttrycktes i förarbetena till reformen. Av lagtexten följde att det förutsattes försvårande omständigheter för att fängelse på livstid skulle kunna väljas. I förhållande till vad som tidigare gällde innebar reformen enligt HD inte någon egentlig förändring eftersom livstidsstraffet fortfarande skulle vara förbehållet de allvarligaste fallen, det vill säga när omständigheterna är försvårande. HD anförde vidare att det av lagbestämmelsens ordalydelse inte heller fanns något hinder mot att döma till ett tidsbestämt straff också i de fall det förelåg försvårande omständigheter. Bestämmelsens ordalydelse var således enligt HD svår att förena med en ökad användning av livstidsstraffet. HD betonade vidare att det erfordrades särskilda krav på tydlighet beträffande lagstiftning som föreskrev livstids fängelse eftersom det utgör lagens strängaste straff och ett synnerligen hårt ingripande mot den dömde. Avsikten med 2014 års reform kunde enligt HD uppfattas som en överraskning för den som läste den omformulerade lagtexten. Detta var fallet eftersom lagändringen var betydelsemässigt marginell och i vart fall inte talade för en straffskärpning. HD ansåg sammanfattningsvis att avsikten med 2014 års reform inte på ett godtagbart sätt kunde inordnas under lagtexten och att lagens ordalydelse därmed skulle ges företräde. Slutsatsen blev följaktligen att 2014 års omformulering av straffskalan för mord inte förändrade det rättsläge som uppkom genom HD:s dom i NJA 2013 s. 376.

Beträffande bedömningen av påföljdsfrågan i målet anförde HD att det i fallet förelåg ett antal försvårande omständigheter. Dessa försvårande omständigheter var bland annat att J hade agerat med avsiktuppsåt. Därtill ansågs det vara klarlagt att J först brutalt misshandlade M med ett farligt tillhygge och sedan, efter en kort stund, återvände till M och dödade honom genom riktat knivvåld mot halsen. HD uppmärksammade emellertid, i likhet med hovrätten, att det av utredningen inte kunde konstateras huruvida gärningen vållade stor smärta eller dödsångest för M. Vid en samlad bedömning fann HD att gärningen var så allvarlig att den ansågs föranleda ett strängare straff än de fjorton år som utgjorde utgångspunkten vid straffmätningen för mord. HD bestämde påföljden till fängelse i sexton år.

Domstolen var emellertid inte enhetlig utan två justitieråd var skiljaktiga. Justitieråden ansåg att lagändringen skulle respekteras inom ramarna för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna. De betonade vidare, i likhet med vad hovrätten anförde beträffande utgångspunkten för mord. De ansåg att 2014 års reform skärpte utgångspunkten för straffvärdet vid mord till fängelse i sexton år. Justitieråden anförde vidare att omständigheterna, särskilt med hänsyn till att M först med stor brutalitet tillfogades allvarliga skador och att J handlade med avsiktuppsåt, talade för ett skärpt straffvärde på fängelse i arton år.

3.5.4 Analys

I likhet med vad som framfördes i propositionen till 2009 års reform ansågs en skärpt syn på allvarliga våldsbrott motivera att straffet för mord skulle skärpas ytterligare år 2014.135 Även om grunden bakom lagändringarna var densamma intog reformerna tydligt olika inriktningar. Reformen år 2014 intog inte endast en annan inriktning än 2009 års lagändring utan reformen riskerade även att begränsa grundtanken bakom 2009 års straffskala för mord. Detta i och med att det stod klart för regeringen att en utvidgad tillämpning av livstidsstraffet kunde begränsa en nyanserad straffmätning vid mord. Regeringen menade dock att proportionalitetshänsyn inte kunde utgöra något avgörande skäl mot en förändring.136

Det går däremot att diskutera hur långtgående denna eventuella begränsning skulle vara. I och med HD:s avgörande i NJA 2013 s. 376 stod det klart att utgångspunkten för mord skärptes från fängelse i tolv till fjorton år.137 Med hänsyn till att 2014 års reform inriktade sig på en ökad tillämpning av livstidsstraffet för mord som tidigare lett till ett tidsbestämt straff på 15-18 år, skulle reformen i praktiken innebära att livstidsstraffet skulle aktualiseras vid samtliga fall av mord som inrymde endast någon försvårande omständighet.138 Vid en sådan ordning skulle det följaktligen förekomma att mord som tidigare motiverade ett straffvärde på fängelse i 15 år bestraffades lika hårt som till exempel ett seriemord, trots att det senare onekligen motiverar ett högre

135Prop. 2013/14:194 s. 14.

136Prop. 2013/14:194 s. 17.

137NJA 2013 s. 376 (p. 29).

straffvärde till följd av gärningarnas svårhet och klandervärdhet. Reformen riskerade således innebära en betydande begränsning av proportionalitetsprincipen.

Det är vidare tydligt att HD:s avgörande i NJA 2013 s. 376 influerade utformningen av den lagtekniska lösning som föreslogs i propositionen till 2014 års reform. I avgörandet uttalade HD, som tidigare nämnt, att livstids fängelse skulle tillämpas vid de fall omständigheterna var ”synnerligen försvårande”.139 Denna utveckling visade sig lagstiftaren vara starkt emot, inte minst på grund av att utvecklingen i rättspraxis redan före HD:s avgörande i NJA 2013 s. 376 uppvisade en restriktiv tillämpning av livstidsstraffet. Sunnqvist skriver att lagstiftaren försökte bryta denna utveckling genom att tala om ”försvårande” omständigheter i lagtexten och på så vis sänka ribban till HD:s uttalanden i NJA 2013 s. 376.140 Målet var således som ovan nämnt att aktualisera livstidsstraffet vid samtliga fall av mord som inrymde endast någon försvårande omständighet.141

Innan HD:s bedömning i NJA 2016 s. 3 analyseras närmare finns det anledning att först kommentera vilken inverkan 2014 års lagändring bedömdes ha på straffvärdet vid mord enligt underinstanserna i 2016 års fall. Gemensamt för underinstanserna, och de skiljaktige justitieråden som vidhöll vad som framfördes av hovrätten, var att de ansåg att 2014 års lagändring skärpte utgångspunkten för mord. Tingsrätten hävdade att reformen skärpte utgångspunkten för mord till fängelse i femton år och hovrätten menade att reformen fick till följd att utgångspunkten för mord fortsättningsvis skulle vara fängelse i sexton år. Enligt min mening synes dessa antaganden ha sin grund i regeringens uttalanden i propositionen. I propositionen anförde regeringen att en ökad användning av livstidsstraffet, för de fall som tidigare medförde ett tidsbestämt fängelsestraff på 15-18 år, skulle få till följd att den tidsbestämda straffskalan försköts uppåt.142 Detta innebär nödvändigtvis inte att samtliga fall som tidigare medförde ett tidsbestämt fängelsestraff på 10-14 år förflyttades till den övre delen av straffskalan, tvärtom anförde regeringen i propositionen att dessa fall skulle fördelas över hela straffskalan.143 Det innebar dock

139NJA 2013 s. 376 (p. 29).

140Sunnqvist SvJT 2016 s. 551 ff.

141Prop. 2013/14:194 s. 21 f.

142Prop. 2013/14:194 s. 24 f.

att de fall som tidigare medförde ett tidsbestämt straff på 10-14 år i viss mån antingen närmade sig dåvarande utgångspunkten för mord, det vill säga fängelse i fjorton år, eller överskred denna.

Underinstanserna och de skiljaktige justitierådens kan således haft fog för att 2014 års lagändring motiverade en skärpning av utgångspunkten vid mord. Enligt min mening går det dock att ifrågasätta om en straffskärpning på två år, i linje med vad som anfördes av hovrätten och de skiljaktiga justitieråden, vara lämplig. Detta med hänsyn till att regeringen även anförde att avsikten med reformen inte var att någon viss del av den tidsbestämda straffskalan skulle tillämpas i mindre utsträckning.144 Det går alltså att ifrågasätta huruvida den nedre delen av straffskalan för mord skulle tillämpas i lika stor utsträckning om utgångspunkten för mord i stället ansågs vara fängelse i sexton år.

I NJA 2016 s. 3 markerade HD att regeringens omformulering av straffskalan för mord inte förändrade det rättsläge som uppkom genom NJA 2013 s. 376. Som tidigare nämnt hänvisade HD till legalitetsprincipen vid denna bedömning.145 I avgörandet uppmärksammade HD inledningsvis legalitetsprincipen betydelse på påföljdsområdet och att ett straffbud måste vara förutsebar till sin utformning. Det går emellertid att ifrågasätta hur höga kraven kan ställas beträffande ett straffbuds klarhet och tydlighet. Enskilda straffbud ger i regel inte domstolarna några särskilda anvisningar för påföljdsbestämningen, om inte det avser ett gradindelat brott då särskilt angivna kvalifikationsgrunder kan ge domstolarna vägledning vid straffmätning och påföljdsval. Asp menar att det inte går att ställa obestämdhetsförbudet på sin spets på påföljdsbestämningsområdet eftersom området i viss mån präglas av obestämdhet. Med hänsyn till detta går det därmed enligt Asp att göra gällande att reformens tillkortakommanden inte berodde på att lagtexten, sedd för sig, var för oförutserbar.146

Denna ståndpunkt delas även i denna uppsats och styrks vidare av att lagformuleringen, som föreskriver att en viss del av straffskalan ska användas om omständigheterna är försvårande, även förekommer inom andra rättsområden.147

144Prop. 2013/14:194 s. 25.

145NJA 2016 s. 3 (p. 13).

146Asp 2016 s. 162.

Problemet med 2014 års lagändring kan i stället enligt Asp sägas vara att intentionen med reformen var att skärpa straffet för mord genom att tillämpa livstidsstraffet i betydligt större utsträckning, samtidigt som omformuleringen av lagtexten närmast gav uttryck för motsatsen.148 Detta överensstämmer även med vad Lagrådet uttalade i propositionen till 2014 års reform.149 I syfte att sänka ribban vid tillämpningen av livstidsstraffet från ”synnerligen försvårande” till ”försvårande” införde regeringen enligt Asp i realiteten en tilläggsförutsättning för att döma någon till fängelse på livstid. Det blev således inte tillräckligt att någon dödar en annan människa utan det skulle därutöver förutsättas att omständigheterna är försvårande för att livstidsstraffet skulle kunna väljas.150

Enligt HD i NJA 2016 s. 3 innebar motsättningen, mellan lagtexten och regeringens intentioner med reformen, att en ökad tillämpning av livstidsstraffet inte på ett godtagbart sätt kunde inordnas under lagtexten. Detta för att det annars riskerade att strida mot legalitetsprincipens analogiförbud eller skapa en rättstillämpning vid sidan av lagen.151 HD uppvisade således, till skillnad från vad domstolen uppvisade efter 2010 års straffmätningsreform, en begränsad lagstiftarlojalitet vid tillämpningen av 2014 års reform.152 Det kan däremot diskuteras huruvida det fanns ett utrymme för HD att tolka den reformerade bestämmelsen i ljuset av uttalandena i propositionen och därmed uppnå regeringens intentioner utan att stå i strid med legalitetsprincipens analogiförbud. Det går dock inte att frångå att en sådan tolkning skulle leda till resultat som är oförutserbara för den som endast sett på hur 2014 års lagändring förändrat lagtexten.153 Med hänsyn till det ovan anförda fanns det enligt min mening fog för HD att, i likhet med HD:s avgörande i NJA 2007 s. 197, sätta ner foten i väntan på en straffskala för mord som anses vara förenlig med de grundläggande principerna påföljdsbestämningen bygger på.154

148 Asp 2016 s. 162. 149Prop. 2013/14:194 s. 34. 150Asp 2016 s. 163. 151NJA 2016 s. 3 (p. 24). 152NJA 2011 s. 89 (p. 8). 153NJA 2016 s. 3 (p. 23). 154Se avsnitt 2.3.1.

3.6 Motiveringarna bakom tidigare reformer och fallgropar som bör