Det beskrivs av alla respondenter att en stor utmaning som de upplever med att föreläsa på distans är att de inte kan se när eleverna inte förstår föreläsningen och därmed inte kunna förtydliga eller följa upp sådant som verkar vara svårt för eleverna att få grepp om. De pratar om upplevelsen att kontakten med eleverna försvinner i hög grad, framför allt i och med att den spontana dialogen, de spontana diskussionerna och samtalen, samt möjligheten att se elevernas reaktioner minskar. Hela den sociala aspekten i mötet förändras på ett, enligt respondenternas upplevelse, negativt sätt i och med distansundervisningen, oavsett vilka verktyg som de säger sig ha använt. Det här gör att respondenterna upplever att de inte kan fånga upp när eleverna inte följer med i undervisningen och att det i sin tur sänker kvaliteten på undervisningen jämfört med när eleverna är på i klassrummet.
[N]är man ställde frågan till eleverna ’ja men hänger ni med’ då kan ju folk nicka i klassrummet men här kunde det ju vara så att nån hade svart skärm och då hade man ju ingen aning (Lärare 3)
Lärare 6 däremot upplevde inte att själva möjligheten att föreläsa försämrade, men lyfter däremot också upp att just lärandet genom interaktioner eleverna sinsemellan försämrades.
[E]n genomgång eller föreläsning då funkar ju precis lika bra på distans. Men det är klart man var tvungen att ställa om eftersom elevinteraktionen både med varandra och med mig försvårades av att det var på distans. (Lärare 6)
Det beskrivs av lärare 4 att man i klassrummet kan få återkoppling, och att det går att ställa frågor till eleverna för att se om eleverna hänger med, men att det under distansundervisningen istället tenderar att bli väldigt tyst i och med att eleverna i betydligt större utsträckning undvek att svara. Här övergick hen delvis till mer diskussioner och samtal i såväl helklass som mindre grupper, men hen upplevde också att det blev mycket mer faktamatande och envägskommunikation än dialog.
Det vart mera matande av läraren istället för att kolla vad de kunde. Så säkerligen var det nån elev som kände att de inte fick visa allting de kunde, men i mitt fall handlade om att se till att de fick med sig tillräcklig kunskap [...] det blev en didaktisk förändring, hur ska jag nå ut till eleverna och göra så att de kan visa sina färdigheter och förmågor. Det var ju inte alla som tyckte att det var fantastiskt kul att sitta och prata så här inför allihop så jag bokade upp mig i fyra grupper (Lärare 4)
Liknande förändringar i undervisningsmetodiken gjorde lärare 3, lärare 6, och lärare 7 som tog bort sina tänkta temaarbeten och rollspel om FN och politik, samt att studiebesök på kommunfullmäktige och tingsrätten, samt att gästföreläsare och besök av politiker ställdes in. Lärare 7 och 4 gjorde så att de, för sina elever, valde att övergå till mer gruppdiskussioner istället för att ha så många föreläsningar i helklass.
Det blev ju mycket funderingar på hur kan man genomföra det här istället, går det att genomföra i grupp, [...] Genomgångar och föreläsningar, jag försökte ha färre såna. [...], Så jag försökte ha mer gruppdiskussioner och olika former av samtal (Lärare 7)
Andra förändringar var att alla respondenterna beskrev hur det generellt blev färre stora uppgifter och diskussioner för eleverna och istället fler små skrivuppgifter och mer fokus på eget arbete. Samtliga respondenter upplever också att problemet till stor del är att elevernas spontana lärande, där de lär av varandra genom interaktioner, försvinner. De spontana diskussionerna mellan elever, samt mellan elever och lärare försvinner. Det beskrivs av respondenterna att i klassrummet så tvingas eleverna vara med och lyssna samt att de får hjälp av sina kamrater vilket gör att eleverna skapar och bidrar till en ökad förståelse hos varandra. När eleverna var med digitalt fick lärare 5 känslan av att de inte tog till sig någonting. Där normalt diskussioner om nyheter eller lärande moment skapades naturligt, skapade lärare 1, 2, 4, 5, och 7, olika digitala grupper där eleverna fick diskutera med varandra. Andra metoder de använde sig av var att göra uppgifter där eleverna antingen filmar när de genomför en presentation eller att eleverna genomför kortare skrivuppgifter för att få eleverna att börja reflektera över lärandet.
Medan vi i klassrummet kan diskutera väldigt mycket om nyheter vi såg eller moment som vi gick igenom och sådär, så kunde vi ha väldigt mycket diskussioner men det blev liksom tyst. Man var tvungen att fundera om och göra annorlunda grupper eller be dem skriva eller filma sig själv för att få igång eleverna att reflektera över saker. (Lärare 5)
Lärare 2 upplevde att de nya didaktiska metoderna till stor del var negativt för det gemensamma lärandet eftersom eleverna inte fick möjlighet att ta del av varandras olika perspektiv, inslag, och funderingar på samma sätt som de skulle ha gjort i helklass i klassrummet.
[J]ag tappade det där spontana samtalet [...] det demokratiska samtalet, fysiska samtalet, jag kunde bara genomföra det i mindre grupper och då fick de ju bara sin egen grupps perspektiv på vissa frågor som ibland hade med demokrati att göra. Så det stora gruppsamtalet påverkades. (Lärare 2)
Sex respondenter upplevde att kunskapsförmedlingen om demokrati inte var något problem under distansundervisningen. Lärare 6 har dock en annan syn här då hen ansåg att det var svårare att göra kunskapsmålen för demokrati riktigt verkliga för eleverna när eleverna var på distans. Även lärare 7 upplevde att det blev svårare att förmedla kunskap om demokrati, då hens undervisning vanligtvis utgår från studiebesök och rollspel som bygger på lokalpolitiska inslag. Lärare 3 ansåg att de demokratiska kunskaperna gick att lära ut och diskutera därmed så var hen tvungen att gå ifrån sina vanliga former med temarbeten om demokratin, vilket ledde till att hen ansåg resulterade i en plattare inlärning och att det blev svårare att levandegöra demokratin. Lärare 3 och 4 använder film som medel för att försöka levandegöra demokratin, däremot upplevdes det svårare att få alla elever att kolla samtidigt och att pausa och faktiskt få eleverna att diskutera filmen upplevdes mycket svårare under distansförhållanden än när alla elever var samlade i klassrummet. Det är främst lärare 3 som upplever att film som verktyg blev problematiskt, vilket skiljer sig från lärare 4 upplevelse om film under distansundervisningen som en möjlighet att motivera studietrötta elever. Lärare 3 nämner även att klassråden hamnade på is under distanssituationen och upplevde att det i viss mån minskade de demokratiska inslagen i undervisningen.
[E]ftersom att demokrati känns som ett sånt område där man vill vara liksom i klassrummet för man vill ju resonera och man vill diskutera och man vill att det ska kännas demokrati också. För det som är risken med distans är att det blir väldigt enkelriktat från läraren till eleverna. [...] på grund av distans, gjordes att demokratiundervisningen blev något plattare än den har varit innan, den blev inte lika levandegjord som den kunde bli när vi är här på skolan då på plats. Men däremot när det gäller rena faktakunskaper, när vi tittar på demokratiindex och vad Sverige har för demokratiindex jämfört med USA eller Ryssland, ja men det är ju inga konstigheter det går ju fortfarande att skriva om och läsa in sig på och diskutera. Men [...] jag tror snarare det här med att levandegöra demokratin som fenomen det blir svårare då när man bara har det digitala formatet (Lärare 3)
Lärare 1 menade att innehållet inte förändras på grund av distansundervisningen utan utformas tillsammans med eleverna inom ramarna för styrdokumenten och genomfördes med samma kunskapsinnehåll som det skulle gjort annars. Lärare 2 gav liknande svar om att själva kunskaperna om demokrati inte var något problem att förmedla. Lärare 1 ansåg att de deliberativa demokratiinslagen försämras eftersom eleverna tystnade när de hamnade bakom en datorskärm. Problemet med tysta elever och bristen på diskussion är något som samtliga respondenter påpekar som ett problem utifrån att elevernas demokratiska fostran påverkas negativt. Lärare 2 pekar på att eleverna därmed gick miste om varandras perspektiv men även att den demokratifostrande delen av undervisningen försvåras eftersom eleverna blir anonyma bakom sina skärmar med avslagna kameror. Hen nämner behovet av att aktivt behöva fråga elever efter deras åsikter istället för att de, som tidigare, kom fram spontant i klassrummet. Att eleverna själva inte längre presenterar perspektiv på olika samhällsproblem för varandra ledde till att lärare 6 och lärare 8 ansåg sig behöva ha med olika perspektiv på olika samhällsproblem i större
utsträckning i sin undervisning, vilket i sin tur skapade mer föreläsningar och mindre diskussioner som underlag för undervisningen.
Det jag får göra är att jag själv får presentera olika typer perspektiv på ett problem (Lärare 8)
Lärare 5 har ett liknande resonemang och hävdar att förmedlingen av de mjuka, demokratiska, värdena försämras genom att det sociala samspelet mellan eleverna försvinner. Lärare 6 beskriver det som att en dimension i demokratiundervisningen försvann i undervisningen om demokrati och mänskliga rättigheter. Normalt använder sig hen där av olika praktiska värderingsövningar som stöd i undervisningen och bedömningen gjordes att det inte längre var möjligt att genomföra dessa på ett tillfredsställande sätt.
Dels att jag förlorade en viktig metod. Sen det faktum att eleverna försvann. Demokratiarbete i skolan det är ju också ett arbete hela tiden, stå upp för värdegrunden att agera när någon elev fäller en raljerande kommentar i undervisningen till någon annan elev i undervisningssituationen om någon elev himlar med ögonen åt en annan elev för de tycker något. Den typen av aktivt värdegrundsarbete blev ju helt annorlunda när gruppen försvann ifrån mig.