4.1 Tolkande perspektiv
Denna avhandling tar utgångspunkt i en tolkande tradition. Enligt den tolk-ande traditionen skapar människor sin egen mening och förståelse i social in-teraktion med andra människor. En tolkande ansats motsäger sig positiv-ismens sätt att se att det finns en objektiv verklighet som går att ”upptäcka”, utan söker istället en förståelse för en speciell kontext, hur människor förstår, uppfattar och erfar världen (Chen, Shek, & Bu, 2011; Denzin & Lincoln, 1998; Willis, Jost, & Nilakanta, 2007). I ett tolkande perspektiv ingår forskaren och deltagarna även i en interaktion där de med sin förförståelse influerar varandra och tillsammans konstruerar en bild av verkligheten (Schwandt, 2000). Även om det finns ett flertal personliga tolkningar i en given situation strävar forskaren efter att erhålla den gemensamma konstruktionen och de gemensamma tolkningarna (Chen et al., 2011). I denna avhandling var en del av det övergripande syftet att identifiera ungdomarnas förhållningssätt till och förhandlingar om budskap kring mat och ätande, och därmed har studiens design utvecklats med utgångspunkt i en tolkande ansats.
4.2 Deltagarbaserad forskning med ungdomar
I ett historiskt perspektiv har forskning som berör barn och unga utvecklats från att ha handlat om barn som objekt för forskning till att numer se barn som subjekt. Tidigare låg fokus på variabler som rörde barn snarare än på barn som personer (Greene & Hogan, 2005). Vid 1990-talet skedde en form av paradigmskifte vad gäller samhällsvetenskapliga studier av barndom. Detta skifte kan ses som en reaktion på tidigare syn på barndom och barn. Det var förut vanligt att barn sågs som inkompetenta och som ”becomings”, det vill säga på väg mot vuxenvärlden. I och med paradigmskiftet sågs barn istället som kompetenta aktörer (Gallacher & Gallagher, 2008). James och James (2001) talar om tre grundprinciper i dagens barndomsforskning: barndomen är socialt konstruerad, det är av värde att studera barn, och barn är kompetenta sociala aktörer som har egna perspektiv på den sociala världen, som är av
värde för vuxna att lyssna på (Ibid, sid 26). Inom detta perspektiv ges barn en självständighet vilket innebär att de inte endast ses som en del av en familj, skola eller andra sociala institutioner och relationer där barn traditionellt setts som behövande och beroende (Christensen & Prout, 2002). Det är inte till-räckligt att studera om barndom; barndomsforskning måste vara för och med barn (Gallacher & Gallagher, 2008). Barn och ungdomars erfarenheter, atti-tyder och behov är inte detsamma som vuxnas. Det kan innebära att ung-domar föreskriver sina egna beteenden i relation till mat och hälsa och kanske inte alltid agerar i enlighet med vad de vuxna förespråkar. Willis et al. (2008) lyfter fram att det bland annat i Storbritannien finns studier som belyser barn och ungdomars röst vad gäller deras egen hälsa och hälsorelaterade beteenden.
Han menar dock att det är tveksamt om faktiska förändringar genomförs uti-från studiernas resultat (Wills et al., 2008). Fortsatt arbete med att utveckla metoder som främjar delaktighet och belyser ungdomars perspektiv är nöd-vändigt för att kunna genomföra hållbara förändringar i institutioner där ung-domar befinner sig (Berggren et al., 2017; Janhonen, 2016).
Under de senaste årtiondena har även forskning i allt högre grad tagit fasta på barn och ungas delaktighet (jfr. Gallacher & Gallagher, 2008; Hill, 2006;
Morgan et al., 2002). Det finns olika grad av deltagande forskning, från att deltagarna är aktiva vid datainsamlingen till att de är medforskare och del-aktiga genom hela forskningsprocessen (Hillén, 2013). I deltagarbaserad forskning har forskaren en viktig roll tillsammans med deltagarna (Seale, Nind,
& Parsons, 2014). Det blir viktigt att som forskare reflektera över forskarens respektive deltagarnas roll. Hur mycket kan lämnas åt deltagarna? Vilka ramar och stöd behöver de för att känna sig trygga samt för att skapa goda möjlig-heter att genomföra forskning? Vid forskningsstudier med barn och ung-domar finns det emellertid extra stora metodologiska utmaningar. En sådan utmaning handlar om att hierarkin mellan forskare och deltagare kan bli extra påtaglig och riskera att hämma deltagarnas sätt att berätta om ett fenomen.
Denna maktobalans kan till exempel utjämnas genom att låta deltagarna vara fler än forskaren (Morgan & Krueger, 1993; Wibeck, 2010).
I en studie kring hur barn och unga själva upplever forskningsmetoder, ut-tryckte de flesta att de föredrog att ingå i en grupp. Om de dessutom kände de andra gruppmedlemmarna upplevde de sig tryggare och hade lättare att ut-trycka sig fritt (Hill, 2006). Ytterligare ett sätt att minska maktförhållandet är att erbjuda deltagarna andra möjligheter att uttrycka sig än enbart verbalt. Ge-nom att ge barn möjligheter att uttrycka sig med kroppen och interagera med
andra ger det dem större möjligheter att visa hur de förstår ett fenomen (Gardner, 2016; Änggård, 2015). Möjligheten att uttrycka sig kan också öka genom att deltagarna själva slipper stå i fokus. Istället kan de diskutera ett sti-mulimaterial, exempelvis en film, bilder eller skrivna berättelser (Cwejman, 1990; Posti-Ahokas, 2013). Användning av ”empathy-based stories”, som in-nebär att forskaren tillhandahåller en inledning på en berättelse som del-tagarna sedan ska skriva klart (Posti-Ahokas, 2013), är också en metod som ger deltagarna möjlighet att uttrycka sig mer än verbalt. Den metoden har visat sig lämplig då det gäller att ge röst till personer som vanligtvis inte får sin röst hörd i så stor utsträckning samt att bidra till ett rikt datamaterial (Posti-Ahokas, 2013). Rollspel är ett annat sätt att synliggöra problem och tankar som kan vara svåra för barn och ungdomar att uttrycka i mer formella sam-manhang, som i en individuell intervju (Morgan et al., 2002). Tidigare studier visar att rollspel fungerar som stimuli och därmed kan tillhandahålla fler di-mensioner av data samt göra deltagarnas röster hörda (Dalton et al., 2005;
Gardner, 2016).
I denna avhandling har jag utgått från perspektivet att se ungdomar som kompetenta aktörer, vilket betyder att ungdomar är accepterade som ”beings”
och inte ses som ”becomings”. Det har inneburit att fokus har varit att skildra ungdomarnas perspektiv samt att skapa delaktighet i forskningsprocessen.