Utifrån ett maktperspektiv är den normala kvinnan enligt Cosmopolitan dels självständig men också beroende av sin man och sitt eget yttre. Diskursen är alltså motstridig. En kvinna ska enligt Cosmopolitan vara självständig och stark och klara av att fatta egna beslut, samtidigt som det är viktigt att ha en man vid sin sida och se bra ut.
Diskursen förmedlas till exempel i artikeln Beyoncé är tillbaka (Cosmopolitan 2011-07). Artikeln handlar om artisten Beyoncé Knowles, känd som Beyoncé, framgångsrika karriär och liv. Artikeln är en fråga-svar intervju med Beyoncé som får frågor om bland annat sin karriär och sitt arbete, sitt sabbatsår, sin ålder och utseende. Texten inleds med journalistens egen text där hon kortfattat beskriver intervjusituationen och vad Beyoncé uppnått hittills. Sedan går artikeln över till att enbart redovisa journalistens frågor och Beyoncés svar. Den största delen av texten består därmed av Beyoncés citat, och inte så mycket reportertext.
Kvinnans rätt till självbestämmande lyfts fram när Beyoncé får frågan om sitt sabbatsår som hon precis har haft. Hon beskriver hur sabbatsåret var det bästa beslutet hon någonsin tagit eftersom hon fick göra precis vad hon ville. Hon får frågan ”Du är en förebild för miljontals kvinnor. Vilka är de bästa råd en kvinna kan ge till en annan?”. Hon svarar att kvinnorna måste lära sig att säga nej och våga vägra att alltid vara till lags. Hon betonar alltså
kvinnornas rätt till att bestämma över sitt eget liv och sig själva. Diskursen som förmedlas är att kvinnorna inte är en homogen grupp, utan självständiga individer som bör reflektera över de val de gör, även om man påpekar att många kvinnor har problem med detta.
Samtidigt betonar artikeln att kvinnans make har en viktig roll i dess liv och är en viktig del av beslutsfattandet. I artikeln frågar skribenten Beyoncé om till exempel vilket sätt som är det bästa att förföra en man och om hon under sitt sabbatsår fick tillfälle att vara hemmafru åt sin
man. Man utgår alltså ifrån en diskurs som säger att kvinnorna är beroende av män. Detta eftersom man beskriver män som motivet bakom kvinnornas beteende. Journalisten väljer också att använda orden ”fick tillfälle” när hon frågar om Beyoncés liv som hemmafru. Det är ett laddat uttryck eftersom verbet ”få” har en positiv laddning, och att ”få ett tillfälle” kan uppfattas som en uppmaning till att förvalta chansen. På detta sätt glamouriserar man idealet för hemmafrun och håller kvar kvinnan i en beroendeställning gentemot sin man. Även Moberg och Friedan kom på 1960-talet fram till samma sak (Kleberg, 2006).
Beyoncé själv har samma utgångspunkt som intervjuaren, vilket såklart kan bero på hur frågorna är ställda. På frågan ”Vad tycker Jay-Z om dina dofter?” svarar hon att ”Skojar du? Det är självklart för mig att få hans godkännande. När du bär en doft vill du förstås att din man ska gilla den.” Att man använder orden ”självklart” och ”förstås” målar upp en bild av att allt detta vore helt naturligt och att alla borde förstå detta. Att hon frågar ifall skribenten är allvarlig med frågan förstärker denna bild. Kvinnan ska alltså rådfråga sin man när det gäller beslut. Man antar också att alla kvinnor bär en doft för att förföra eller tillfredsställa män, alltså är motivet för kvinnornas agerande återigen män, vilket leder till att en kvinna befinner sig i en beroendeställning till sin man. Artikelns diskurs är därmed motstridig: kvinnor ska göra som de vill, men samtidigt ska de rådfråga sina män när de ska fatta beslut.
Senare i analysen återkommer vi till de andra delarna av Beyoncés intervju, som bland annat handlar om utseende.
Båda diskurserna förmedlas även i artikeln Har ni… 30 årskris i förhållandet (Cosmopolitan 2011-08) som handlar om problemen som kan uppstå i en relation när man närmar sig
trettioårsåldern. Enligt artikeln är det här en ålder då man börjar ställa annorlunda krav på sin partner, vilket kan leda till att förhållandet hamnar i kris. I artikeln beskrivs hur både mannen och kvinnan helt plötsligt kan börja tveka, och man tar också upp exempel från bådas sidor. Man utgår alltså från att båda har makten att avsluta förhållandet, vilket stödjer diskursen om att kvinnor är självständiga individer.
Artikeln handlar som beskrivits ovan om hur förhållandet förändras när man blir äldre och förändras som person. Artikeln innehåller två intervjupersoner som får dela med sig av sina egna erfarenheter samt en expert som ger sin syn på temat. Artikeln innehåller också en tipslista om hur du ska göra ”när DU krisar” eller när ”HAN krisar”. Under maktstrukturerna
analyserar vi framför allt dessa tips och artikelns övriga innehåll redovisas närmare under temat ”Familjeliv”.
Även om tips ges till båda parterna, förmedlar faktarutan också en bild av en kvinna som blir förkrossad eftersom hennes man lämnar henne. En kvinna får tips om hur hon ska göra när han krisar: ”Hur svårt det än är, ta inte ut sorgen i förskott. Att din kille har tvivel kring att stadga sig just nu behöver inte betyda att han håller fast vid det för evigt.” Att man väljer att skriva ”hur svårt det än är” får det att framstå som att kvinnorna alltid tar ut sorgen i förskott. Man får också tips om att man ska försöka ta hand om sig själv under tiden. ”Ät, drick och sov så gott du kan.” Kvinnan ska också söka tröst och fysisk närhet, som kramar, hos sina andra medmänniskor. Tipsen konnoterar till ett tillstånd där man blir totalt handlingsförlamad och chockad, och kvinnan som råkar ut för detta beskrivs som ledsen, arg och besviken. Alltså är det synd om kvinnan som förlorar sin partner vid trettioårsåldern. Magasinet ger inga tips om att livet går vidare, utan koncentrerar sig på att beskriva hur hemskt det är. I kombination med att hela artikelns utgångspunkt är att alla har ett seriöst förhållande när de närmar sig trettioårsåldern, skapas en bild av att det värsta som kan hända en kvinna när hon är trettio år gammal, är att vara utan en man. På det sättet förmedlar man diskursen att kvinnorna är beroende av män.
Vi hittade motstridiga diskurser även i Cosmopolitans artikel Olivia Wildes egokick-manifest (Cosmopolitan 2011-09). Artikeln består av reportertext, intervjufrågor och en krönika skriven av Wilde. Artikeln inleds med att Cosmopolitans skribent kort beskriver
skådespelerskans karriär och historia med män. Skribenten spekulerar också över Wildes nuvarande pojkvän. Wilde berättar i artikeln bland annat hur hon gifte sig med en italiensk prins, men att förhållandet senare tog slut då det inte fungerade längre. Skribenten skriver att Wilde har sagt att hon inte ser skilsmässan som ett misslyckande, utan att den ”sanna
tragedin” hade varit att stanna kvar i ett förhållande som inte fungerar. En kvinna definieras alltså inte av sitt förhållande, utan kan stå på sina egna ben, vilket säger att en kvinna inte är beroende av sin man, utan själv har makten över sitt liv. Wilde framstår som självständig och stark, hon har tagit sig igenom en skilsmässa och hon skäms inte för det.
I sin krönika skriver Wilde om kvinnornas rätt att satsa på sitt utseende, och påpekar att de inte gör det för männens skull utan för sin egen. Wilde börjar krönikan med att fundera kring
kommer i sin text fram till att hon gör dessa saker för sin egen skull: de får antingen henne att känna sig mäktig eller så gör det hennes liv gladare på andra sätt. Detta frigör kvinnan från mannens blick: kvinnan är inte objektet för männens beundran, och kvinnan försöker inte fånga mannen, alltså är inte mannen motivet bakom kvinnans agerande, utan kvinnan
eftersträvar egen styrka. Samtidigt underordnas kvinnans inre egenskaper av yttre egenskaper då vägen till självförtroendet går genom klädsel och rakning som Wilde lyfter upp som exempel. Wilde nämner också den kritik kvinnor får för sitt utseende, och att vissa människor alltid kommer att ge elaka kommentarer om ens utseende. Men hon betonar kvinnornas självförtroende och styrka genom att skriva att man måste kunna ignorera dem för att annars ”… kommer jag att förgöras och då kommer min kvinnliga frigörelse vara lika meningslös som en uppblåsbar Barbara utan luft”.
Kvinnlig frigörelse handlar enligt krönikan alltså till stor del om utseendet. Pia Höök (2001) kom fram till samma sak i sin studie om ledarutvecklingsprogram för kvinnor där hon kom fram till att kvinnorna förväntas bejaka sin rätt att vara kvinna genom att betona sin
kvinnlighet och sexualitet. Att använda makt som kvinna handlar alltså om att satsa på sitt utseende, och kvinnans makt beror också på hennes utseende. Wilde reflekterar själv över sitt val av höga skor, och undrar ifall hon skjutsar tillbaka kvinnors sexuella frigörelse genom att använda dem. Men sedan kommer hon på den riktiga anledningen till varför hon använder dessa skor: ”De får mig att känna mig mäktig”. Därmed är det skorna som har makten över hennes makt. Wilde skriver också om hur kvinnorna ej låter sin osäkerhet eller andras kritik dra ner dem, utan att de istället påminner sig själva om sitt värde. ”Vi tar på oss höga klackar. Vi vaxar bikinilinjen. Vi gör saker som gör oss attraktiva i våra egna ögon och tillåter
samtidigt andra att se det också”. Återigen betonas ytliga egenskaper som grund för sunt självförtroende. Yttre egenskaper definierar våra inre egenskaper, såsom rädsla och osäkerhet, och därmed är våra inre egenskaper underordnade vårt yttre. Vill man bli en självsäker och mäktig kvinna, måste man satsa på sitt utseende. Wilde påpekar i sin krönika att målet är att gå ifrån det ytliga, men säger att vissa dagar krävs det lite magi. Och verktygen, såsom vaxning och skor, hjälper kvinnorna att komma dit. Alltså kommer man enligt hennes
resonemang ifrån det ytliga genom att utnyttja det ytliga. Hon påpekar också att det är viktigt att vara medvetna om att ”… vi är värda lika mycket utan de här verktygen”. Hon avslutar dock med att säga att om det är klackar som behövs för att hon ”… ska bli påmind om att gå med ryggen rak och vara den bästa versionen av mig själv… låt så vara”. Därmed accepterar hon diskursen om att kvinnans makt sitter i hennes yttre.
Samma diskurs att den kvinnliga makten sitter i kvinnans utseende återfinns i artikeln Grejen
med Aussie-tjejen (Cosmopolitan 2011-07). Artikeln handlar om de nya stilikonerna som
skribenten benämner som Aussie-tjejer. Artikeln innehåller dels reportertext där skribenten ger läsaren tips om hur denne kan anamma stilen och bli mer som Aussie-tjejerna. Den här texten återkommer vi också till senare under temat ”Drömtillvaro”. Till artikeln tillhör också några ”faktarutor” om kändisar som exemplifierar Aussie-tjejen. I artikeln målas det upp en bild av Aussie-tjejen som en avspänd men ändå feminin och framgångsrik kvinna. Kändisar som får rollen som förebilder gestaltas genom sitt utseende och sin karriär, och ofta kopplas dessa två saker ihop. Till exempel beskriver skribenten först Abbey Lee Kershaw som en av världens största modeller, och skriver sedan ”För att bli en svensk Abbey Lee, satsa på att bära vintagekläder i många mönster, men möt upp med något stilrent och kanske lite dyrare”. Också Miranda Kerr beskrivs på liknande sätt: ”Mamma, hustru, supermodell,
träningsförälskad och modeikon… Hur klarar hon av allt? Miranda Kerr, 27, har klassisk stil.” Sedan beskriver man hur Kerr ofta slår många ”modeflugor” i en smäll och hur hon äter ekologisk mat och tar hand om sin hud. Till slut tipsar skribenten läsaren att ta hand som sin kropp, älska den och ta på sig ett snyggt fodral och ett par klassiska heels. Skribenten beskriver alltså först kvinnornas karriär för att sedan beskriva hur de ser ut. Skribenten beskriver inte vad någon av kvinnorna i artikeln har studerat, eller vilka andra medel de har använt för att ta sig till toppen, utan karriären sätts i förhållandet till hur de har tagit hand om sin kropp och sitt utseende. Visserligen skriver man att skådespelerskan Mia Wasikowska är van att arbeta hårt, men då tar man som exempel hur hon på högstadiet brukade träna ballet 35 timmar i veckan. Alltså förknippas hårt arbete med träning. Skribenten utgår alltså från en diskurs som säger att kvinnornas makt sitter i deras utseende.
Jämförelse
I Slitz är det männen som har makten. Kvinnan är ett objekt som finns till för männens lust och deras blickar. Hon är beroende av hans acceptans. Den makten kvinnorna har handlar om deras utseende: genom att betona sin sexualitet och kvinnlighet kan de fånga mannen, även om det är mannen som tar initiativet. Hon ska spela på sin sexualitet, men inte för mycket, för hon ska ändå kunna vara en potentiell flickvän. I Slitz ses kvinnorna som en homogen grupp som definieras av deras yttre.
I Cosmopolitan har kvinnorna mer makt jämfört med vad de har i Slitz. Dock är bilden av en normal kvinna motstridig: en kvinna ska vara stark och självständig, men lyckan sitter ändå i att se bra ut och ha en man vid sin sida. Tydligt är dock att kvinnorna inte är en homogen grupp, utan att alla kvinnor kan fatta sina egna beslut.
Det som är gemensamt för båda magasinen är betoningen på kvinnans yttre. Dock framställs kvinnorna i Slitz som sexobjekt, medan Cosmopolitan betonas omvårdnad av det yttre som vägen till lycka, framgång och karriär.