Med denna studie ville vi forska kring hur Cosmopolitan och Slitz skriver om kvinnor och på vilka sätt de är lika respektive olika. Resultatet av studien var för oss ganska överraskande. Maktobalansen i Slitz var något som förvånade oss mycket, eftersom vi tidigare hade trott att Slitz skrev ”snällare” och mindre kritiskt om kvinnan jämfört med kvinnotidningar. Att kvinnan objektifierades i så hög grad och att kvinnan ses som ett sexobjekt för mannen var något nytt för oss. Detta resultat är viktigt att uppmärksamma, då Slitz har många läsare, och det därmed kan påverka flera personers kvinnoideal. Butler (2005) skriver om hur kulturens representanter ”tvingar” människor att acceptera de ideologier de representerar.
Representanterna kan till exempel vara kändisar, men också till exempel Slitz egna reportrar som åker till Borås för att granska stadens festliv. Representanterna förmedlar en diskurs, och har därmed makten över att beteckna människor och tilldela dem roller. Om kvinnorna ständigt tilltalas i rollen som ett sexobjekt, är det enligt Butler möjligt att detta diskursiva konstituerande går före ”jaget”, och resulterar i att kvinnan tar på sig den här rollen. Vi anser att diskurser och representationer inte bara förmedlas av kändisar eller journalister. Även läsare blir representanter när de använder sig av diskursen i sin vardag. Slitz påverkar alltså inte bara sina läsare, utan även de människor som läsarna möter i sin vardag.
Samtidigt som resultatet inte stämde överens med våra förväntningar, stämde det ganska väl överens med tidigare forskning. När Hirdman (2001) studerade herrtidningen Fib Aktuellt kom hon också fram till att tidningen objektifierar kvinnan. Kvinnan är ett objekt för mannens lust, och kvinnor är underordnade männen vilket förstärker mäns maskulinitet. Könen
beskrivs som varandras motsatser, vilket även överensstämmer med Butlers (2005) teori om den heterosexuella matrisen, och medierummen som blir homosociala: kvinnor har
gemenskap med andra kvinnor och män har gemenskap med andra män. Enligt Hirdman är män de mäktiga, och kvinnors roll blir att cementera banden mellan män, och på det sättet förstärker medierummen genusordningens maktstrukturer. Samma maktstruktur återfinns i Slitz där männen har makten och initiativet, och kvinnor finns till för att bekräfta mäns status i förhållande till varandra. På det sättet bekräftar tidningen och dess homosociala medierum även mäns status och kvinnornas underordnade status hos läsaren och därmed i samhället.
Vi anser att det också är intressant att se hur Slitz på ett sätt ”läxar upp” kvinnan när hon försöker återta makten. I Jensen: En bitch räcker länge blir kvinnan som säger emot den
raggande mannen gestaltad som konstig, annorlunda och socialt missanpassad. Hon blir förlöjligad, precis som om det hon gjorde var skrattretande. Dessutom är journalisten extra tydlig med att skriva vem som har makten och att sådana kvinnor aldrig blir populära. Detta är enda gången kvinnan tar initiativ till en maktposition i Slitz, men hon blir snabbt
tillbakavisad.
Även resultatet av vår analys av Cosmopolitan stämmer överens med Hirdmans (2001) studie och hennes analys av Veckorevyn. Hirdman kom fram till att det i Veckorevyn är utseendet och efterliknelse av kända personer som betonas, vilket vi också kommit fram till att
Cosmopolitan gör. Även drömtillvaron är tydlig, och den finns ständigt där, som vi beskrev i analyskapitlet. Resultatet stämmer även överens med Hirdmans teori om narcissistisk
journalistik. Läsaren är inte längre bara en konsument, utan även en medieprodukt eftersom hennes kropp har blivit en central del av tidningens innehåll. Narcissistisk journalistik är tydlig i Cosmopolitan där omvårdnaden av det yttre ständigt betonas, och där framgångsrika och mäktiga kvinnor ofta gestaltas genom deras utseende. David Gauntlett (2008) skriver att publiken nu för tiden ofta är medveten om den sociala konstruktionen av könet, och att identitetsprocessen har fått en central, medveten roll i livet. Kvinnomagasinen, med sina råd och tips är en del av identitetsskapandet, och journalistiken handlar ofta om att läsaren ska hitta sig själv. Utifrån detta perspektiv kan narcissistisk journalistik leda till att läsaren uppfattar sitt kön genom sin kropp, eftersom läsaren ständigt får läsa hur hon ska betona sin kvinnlighet och ta hand om sitt yttre. Om budskapet är att kroppen och utseendet är det som till stor del definierar kvinnorna blir utseendet också en central del av en kvinnas identitet. Det är via kroppen och genom att bejaka sin kvinnlighet som hon kan nå framgång. På detta sätt påverkar narcissistisk journalistik hur kvinnor definieras i samhället, och vem som accepteras som en riktig kvinna.
Den normala kvinnan vi hittade i Cosmopolitan var i slutändan väldigt motstridig. Hon var både stark och självständig samtidigt som hon var beroende av sin man och sitt yttre. Vi kom även fram till att båda dessa buskap återfanns i alla artiklar. Den normala kvinnan var alltså aldrig riktigt fri och självständig, även om Cosmopolitan påpekade att hon bör vara det. Det fanns alltid produkter att köpa, egenskaper att förbättra och nya kläder att inhandla. Vi håller med om att den normala kvinnan i Cosmopolitans värld är nöjd med sig själv. Det är hon dock först när hon uppnått perfektionism. Att kvinnomagasins budskap ofta är motstridiga skriver även David Gauntlett om. Enligt honom är detta dock mest positivt då det ger
utrymme för fler könsmodeller. Dessutom påpekar Gauntlett att det både är publiken och medier som har makt i förhållande till varandra eftersom mediers signaler aldrig ersätter publikens egna åsikter och känslor.
Samtidigt som kvinnorna i Cosmopolitan beskrevs som självständiga individer, så var de ändå av naturen heterosexuella, och hade en kollektiv, naturlig instinkt till att skaffa familj och barn. Det var framför allt den naturliga instinkten att skaffa familj som förvånade oss. Vi hade läst Cosmopolitan många gånger förr, men aldrig upptäckt diskursen om familjelivet. I
artiklarna vi analyserade var diskursen dock väldigt tydlig och gick inte att missa. Troligen har vi ändå blivit påverkade av diskursen, eftersom diskursen om kvinnornas naturliga mammainstinkt kan påverka sin läsare, även om denne inte skulle hålla med diskursen eller upptäcka den. Gauntlett (2008) skriver att Elizabeth Fraizers kom i sin studie fram till att även om tonårstjejer läser magasinen kritiskt blir de påverkade av deras världsbild. På samma sätt kan Cosmopolitans läsare bli påverkade av magasinens världsbild där alla kvinnor vill bli föräldrar vid trettioårsåldern. Detta kan både orsaka stress hos de äldre läsarna som inte har familj, eftersom de inte ingår i diskursen och därmed inte ingår i ”det normala”. Samtidigt kan detta påverka de yngre läsarna och deras förväntningar på det ”normala” livet.
Väldigt intressant är också hur tidningarna definierar ett seriöst förhållande. Cosmopolitan anser att ett seriöst förhållande inleds när man skaffar barn, flyttar ihop eller gifter sig, medan Slitz beskriver ett seriöst förhållande när man är ”ihop”. Till exempel skriver man i Slitz att ”Varje seriöst förhållande är en tickande bomb som när som helst kan brisera i en förlovning, ett giftermål, ett samboskap eller en graviditet” (Uppgradera ditt liv Del 2: Kvinnor).
Cosmopolitan har alltså mycket högre krav på ett seriöst förhållande. Anmärkningsvärt är också att ingen av tidningarna på något sätt tog hänsyn till samkönade relationer. Enligt Ekström (2008) har språket genom diskurser makten att vara med och skapa samhället. Om magasinen förmedlar en diskurs där samkönade relationer är uteslutna skapar det därmed ett samhälle där homosexualitet inte finns.
När vi började arbeta med vår uppsats, läste vi hur Cosmopolitans dåvarande tillförordnade chefredaktör Elin Liljero beskrev att magasinet eftersträvar att höja sin läsare. ”I allt vi gör ser vi till att lyfta vår läsare – efter att ha läst tidningen ska hon känna sig hoppfull, stark och bekräftad” (www.lrfmedia.se) . Vi har i studien ändå kommit fram till att för att känna sig
och framför allt följa magasinets instruktioner. Vad journalisterna eftersträvar stämmer alltså inte alltid överens med slutresultatet. Därmed bör journalisterna reflektera över de val de gör i sitt yrke när de gestaltar könen. Enligt Gauntlett (2008) har kvinnan lika stor roll i skapandet av kvinnan som män har, även om det ofta påstås vara annorlunda. Att Cosmopolitans kvinnliga journalister förmedlar en tydlig bild av en drömtillvaro, är ett tecken på hur kvinnorna målar upp bilden av den ideala kvinnan. Enligt Gauntlett påverkar
kvinnomagasinen den sociala konstruktionen av det kvinnliga könet. Därmed påverkar Cosmopolitans bild av kvinnornas drömtillvaro bland annat vad kvinnorna tror att de bör eftersträva. Viktigt är också att påpeka att magasinet inte påverkar bara sina läsare, utan även de i läsarens krets som får ta del av bilden av drömtillvaron.
Cosmopolitan ställer alltså höga krav på den normala kvinnan. En kvinna ska vara
självständig och stark, göra karriär, vara framgångsrik, skaffa familj och ändå hinna med att ta hand som sitt yttre. Enligt Slitz räcker det dock att vara sexig. Intressant är också att när det gäller kvinnans utseende skriver Slitz om kvinnans kropp. Cosmopolitan skriver däremot inte bara om kroppen utan också om kvinnans stil, kläder, hår och smink. Därmed objektifierar Slitz kvinnan mycket mer jämfört med Cosmopolitan.
En av sakerna som fångade vår uppmärksamhet var hur Slitz beskriver kvinnor med mycket dåligt självförtroende i artikeln Jensen: En bitch räcker länge. Att säga att en kvinna med dåligt självförtroende är tom inombords är enligt oss kränkande. Att man dessutom säger att mannen i sådant fall kan fylla denna kvinna både fysiskt och med sitt ego nervärderar kvinnan ännu mer. Det intressanta är att vi inte tror att man kunde ha beskrivit någon annan grupp så här. Hade Slitz skrivit så här om till exempel invandrare hade troligen flera röster höjts, och magasinet hade kanske till och med blivit stämda.
Studien visar också att båda tidningarna förmedlar den heterosexuella matrisen som Butler (2005) beskrivit. Män i Slitz är väldigt manliga och intresserade av fotboll, öl och kvinnor, medans kvinnorna är väldigt kvinnliga och intresserade av män. I Cosmopolitan betonar kvinnorna också sin kvinnlighet, även om sexualitet inte spelar lika stor roll som i Slitz. Kvinnorna har dessutom fler intressen än bara män: sitt yttre, familjen och sin egen karriär. Cosmopolitan beskriver inte männen så mycket, men de skildras ändå som en motsats till det kvinnliga könet.
Det är viktigt att påpeka att resultatet av analysen ska sättas i sin kontext. Resultatet kunde blivit annorlunda om vi till exempel även haft med en manlig student som gett sin syn på ämnet. Vi skulle också ha kunnat inkludera flera artiklar om vi hade haft mer tid för vår studie. Eftersom vi analyserat så få artiklar finns det risk för överanalys. Samtidigt är antalet artiklar studiens styrka eftersom vi har kunnat fördjupa oss i ämnet och analysera artiklarna väldigt noga.
Studien påvisar att det är viktigt för journalisten att reflektera över sina val då han eller hon skriver om genus. Alla de val journlisten gör i sitt arbete påverkar mediernas framställning av kön vilket i sin tur påverkas läsare och dennes omgivning. Medvetenhet är alltså viktigt. Till expempel objektfiering av kvinnan kommer inte att försvinna om journalister aldrig stannar upp och reflekterar över de diskurser som framträder i deras texter.
Vad kan då en kvinna som inte passar in i bilden göra i tidningarnas världar?
I Cosmopolitans värld kan till exempel en 32-årig lesbisk kvinna upptäcka att hon inte finns. Om hon inte har några barn har hon inte nått sina drömmar, men kanske har hon en
framgångsrik karriär och ser bra ut. Då är fortfarande inget omöjligt, inte ens att fånga Honom i stället för Henne.
I Slitz skulle samma kvinna vara tvungen att spela på sin sexualitet för att existera. Är hon inte mannens sexobjekt, och ger hon inte honom makten, så blir hon aldrig populär. Hon får ta rollen som en konstig kvinna, som inte betonar sin kvinnlighet framför mannen. Hon skulle sakna liggpotential, och därmed skulle hon förbli okänd.