Maskiner och inventarier

IASB:s regelverk ger en relativt utförlig beskrivning av vad som ska identifieras som en materiell anläggningstillgång, medan BFN har mer sparsam information om detta, vilket i sig utgör en skillnad dem emellan. I slutändan är det dock samma saker som klassificeras som materiell anläggningstillgång. Till exempel har IASB valt att skriva att viktigare reservdelar utgör en anläggningstillgång medan det i BFN:s regelverk endast står att olika delar i en enhet utgör en enda anläggningstillgång om delarna är nödvändiga för att anläggningstillgången ska kunna fungera. En reservdel bordetroligtvis vara nödvändig för anläggningstillgångens funktion.

Ett undantag från ovan är att BFN:s regelverk tillåter ett antal schabloniseringar som gör att vissa maskiner och inventarier som skulle ha aktiverats enligt IASB:s regelverk inte behöver aktiveras i enlighet med BFN:s regelverk. Den första är att en materiell anläggningstillgång där

inköpspriset uppgår till högst 10 000 kronor exklusive moms får redovisas som en kostnad direkt och därmed inte redovisas i balansräkningen. Detsamma gäller för maskiner och inventarier som antas ha en ekonomisk livslängd om högst 3 år. Dessa schabloniseringar stämmer väl med överens med vad BFN² (2007) skriver om redovisningslösningar som inte är helt redovisningsteoretiskt riktiga på grund av målsättningen att förenkla reglerna för mindre företag.

Enligt BFN ska maskiner och inventarier tas upp i balansräkningen till anskaffningsvärdet och därefter till anskaffningsvärdet med avdrag för ackumulerade avskrivningar och eventuella nedskrivningar. Detsamma gäller i IASB:s regelverk, förutom att de även har en valmöjlighet att värdera tillgången enligt omvärderingsmetoden. Metoden innebär att tillgången värderas till dess verkliga värde vid omvärderingstidpunkten efter avdrag för efterföljande ackumulerade avskrivningar och nedskrivningar. Frågan är dock hur många företag som skulle använda denna metod för sina maskiner och inventarier, då den förmodligen är mer resurskrävande och inte ger några klara fördelar eftersom maskiner och inventarier slits och därmed vanligtvis inte ökar i värde.

Värdering till verkligt värde är enligt Smith (2006) ett uttryck för att ge en rättvisande bild av verkligheten och detta är något som styr redovisningen i de anglosaxiska länderna. Detta är något som tydligt kan ses i IASB:s utkast då det tillåter värdering enligt omvärderingsmetoden, vilket bygger på att återge det verkliga värdet av tillgången. BFN däremot tillåter endast värdering till anskaffningsvärde, vilket tolkas som ett uttryck för den försiktighet som präglar den kontinentala traditionen.

En skillnad i beräkningen av anskaffningsvärdet är att IASB har en speciell beräkningsmetod för materiella anläggningstillgångar som betalas med en kredittid som överstiger det normala, vilket inte BFN har. Den säger att anskaffningsvärdet ska beräknas till nuvärdet av alla framtida kostnader. Ytterligare en skillnad mellan regelverken är att BFN tillåter att materiella anläggningstillgångar som omsätts och vilkas sammantagna värde är av underordnad betydelse för företaget, får tas upp till en bestämd mängd och ett fast värde, om deras kvantitet, värde och sammansättning inte varierar väsentligt. Det finns inget i IASB:s regelverk som pekar på att de erbjuder samma möjlighet, vilket innebär en exakt värdering av anskaffningsvärdet då ska ske.

BFN skiljer på förvärvade och egentillverkade materiella anläggningstillgångar när det gäller vad som ska räknas med i anskaffningsvärdet, vilket inte IASB gör. Detta innebär inga större skillnader mellan regelverken vid värdering av förvärvade tillgångar, förutom att IASB tillåter aktivering av kostnader för nedmontering, bortforsling och återställning, vilket inte får tas med enligt BFN:s regelverk. Även detta kan hänföras till skillnaderna mellan traditionerna. Enligt Artsberg (2003) anses den anglosaxiska traditionens redovisning vara mer informativ och öppen samt mindre försiktig än kontinental redovisning. Detta kan kopplas samman med att BFN:s utkast inte tillåter aktivering av kostnader för nedmontering etcetera, vilket visar på att de är mer försiktiga i sin värdering än IASB som tillåter att dessa icke verifierbara kostnader aktiveras. Att IASB tillåter aktivering hör förmodligen samman med att redovisningen inom den anglosaxiska traditionen ska ge en rättvisande bild av verkligheten, det vill säga ”true and fair” som Smith (2006) skriver om.

Vid egentillverkade tillgångar skiljer sig regelverken mer. Enlig IASB får alla kostnader som är direkt hänförbara till tillgången räknas med i anskaffningsvärdet, medan BFN tillåter att en skälig andel av de indirekta tillverkningskostnaderna tas med. I BFN:s regelverk finns dock ett antal kostnader som inte får tas med vare sig de är direkta eller indirekta, exempelvis ränta, kostnader för nedmontering och kostnader för forskning. Det framgår inte klart och tydligt att ränta får inräknas i anskaffningsvärdet enligt IASB, då det kan vara svårt att avgöra om det verkligen är en direkt kostnad. Däremot framgår det av beräkningsmetoden till anskaffningsvärdet, som säger att det är nuvärdet per redovisningsdatumet som ska gälla.

Avskrivningar

En skillnad inom regelverkens avskrivningsregler för maskiner och inventarier är att en tillgång enligt IASB:s regelverk ska börjas skrivas av när den befinner sig i det skick att den kan användas, medan en tillgång enligt BFN:s regelverk ska börja skrivas av först när den tas i bruk. Anskaffar ett företag en materiell anläggningstillgång i slutet av året, men börjar använda den först året efter, ska avskrivning inte göras för anskaffningsåret enligt BFN, då den ännu inte tagits i bruk. Enligt IASB ska dock tillgången skrivas av redan första året, eftersom den är färdig för användning.

Enligt IASB:s bestämmelser ska en tillgångs restvärde, nyttjandeperiod och avskrivningsmetod aktivt omprövas varje år för att se om någon förändring skett. BFN:s bestämmelser angående omvärdering är mildare, de säger att ändring av avskrivningsplanen endast ska ske om nedskrivning gjorts eller om planen är uppenbart felaktig. Att det enligt IASB:s regelverk ska omvärderas varje år tolkas som ännu ett tecken på att IASB är influerat av den anglosaxiska traditionen, som strävar efter en rättvisande bild av verkligheten.

När det gäller nyttjandeperioden för maskiner och inventarier får den enligt BFN bestämmas schablonmässigt till fem år, vilket innebär att alla maskiner och inventarier oavsett verklig nyttjandeperiod får skrivas av på fem år. Det finns ingen motsvarande regel i IASB:s utkast. Här syns återigen kopplingen till respektive utkasts tradition. IASB tillåter ingen schablonisering då de eftersträvar en rättvisande bild, medan BFN tillåter att maskiner och inventarier skrivs av på fem år även om dess egentliga ekonomiska livslängd i verksamheten är betydligt längre. Detta är en förenkling samtidigt som det tolkas som att BFN vill gå på den försiktiga linjen och därmed satt schabloniseringen till fem år och inte högre.

Nedskrivningar

BFN har även ett antal speciella regler som gäller för nedskrivningar, som inte IASB har. De har bland annat delat upp maskiner och inventarier som har en längre och kortare nyttjandeperiod än fem år i olika punkter för om de ska skrivas ned eller inte. Denna specifika uppdelning i procentsatser kan inte återfinnas i IASB:s utkast och vid närmare studier kan inte heller några större skillnader mellan punkterna i BFN:s utkast fastställas. Har ett företag valt att skriva av en tillgång på fem år eller mindre, det vill säga att de skriver av med 20 % per år eller mer, ska tillgången vanligtvis inte skrivas ned alls enligt BFN:s regler. Det beror förmodligen på att de tillgångarna redan skrivs av såpass fort att en nedskrivning inte är erforderlig. En annan skillnad när det gäller nedskrivningar är att företag enligt BFN endast ska skriva ner sina tillgångar om värdenedgången kan antas vara bestående, IASB har inte angivit något om detta.

Uppskrivningar

Enligt BFN:s bestämmelser får inte företag skriva upp maskiner, inventarier, markanläggningar och övriga materiella anläggningstillgångar. Använder företag IASB:s metod som bygger på anskaffningsvärdet framgår det inte

heller där att det är tillåtet att skriva upp dessa tillgångar. Används däremot omvärderingsmetoden kan det ju sägas att uppskrivning får ske eftersom tillgången värderas till det verkliga värdet och därmed kan en tillgångs värde höjas.

6.1.4 Fastigheter

Byggnader är materiella anläggningstillgångar precis som maskiner och inventarier och återfinns i samma kapitel. Många av ovan skillnader som finns för maskiner och inventarier är därmed desamma för byggnader, men det finns ett antal regler som är specifika för byggnader. Det är huvudsakligen skillnaderna i just dessa regler som behandlas vidare i detta avsnitt.

Initialt ska byggnader tas upp till sitt anskaffningsvärde enligt både BFN:s och IASB:s utkast. Efter detta kan företag enligt IASB:s regler välja att antingen värdera till anskaffningsvärdet med avdrag för ackumulerade avskrivningar och eventuella nedskrivningar eller värdera till verkligt värde enligt omvärderingsmetoden. Enligt BFN får företag endast värdera byggnader till anskaffningsvärdet med avdrag för ackumulerade avskrivningar och eventuella nedskrivningar. Det antas att omvärderingsmetoden kommer få störst genomslag vid värdering av just fastigheter, då de till skillnad från andra materiella anläggningstillgångar ofta stiger fortare i värde än vad värdeminskningen på grund av bruk blir. Enligt BFN:s bestämmelser får ett företag aktivera utgifter för en tillbyggnad på en fastighet och ombyggnader om de kan anses höja värdet på fastigheten, däremot får inte utgifter för reparation och underhåll tas med i balansräkningen. Det beror förmodligen på att reparationer och underhåll enbart återställer fastigheten till samma skick som när den köptes och medför därför inte någon förbättring från ursprungsskicket. Jämförs detta med IASB:s värderingsmetod som bygger på anskaffningsvärde finns det klara skillnader.

IASB har inga uttryckliga anvisningar för om till- och förbättrande ombyggnader ska tas upp som tillgång i balansräkningen. Det enda som finns att relatera till är paragrafen som säger att delar av vissa materiella tillgångar kan behövas ersättas och att de då ska läggas till det redovisade värdet för tillgången om delen som byts ut kan förväntas ge ökade framtida fördelar för företaget. Det känns dock tveksamt om denna regel kan

appliceras på fastigheter och till- och ombyggnader av dem. Används däremot omvärderingsmetoden kommer till- och förbättrande ombyggnader automatiskt att medräknas i värderingen då marknadsvärdet används och det speglar om förbättringar på fastigheten gjorts.

Avskrivning på fastigheter bygger på dess nyttjandeperiod i både BFN:s och IASB:s fall, i BFN:s utkast finns dock en regel som säger att det är tillåtet att använda Skatteverkets regler för avskrivning på fastigheter för att slippa avvikelser mellan redovisning och beskattning. Enligt BFN får värdet på en fastighet skrivas ned om värdet på balansdagen betydligt understiger dess bokförda värde och i så fall ska det återstående ekonomiska värdet uppskattas. IASB:s regelverk nämner ingenting om att värdet betydligt måste understiga det bokförda värdet och antas därmed tillåta nedskrivningar oberoende valör.

Enligt BFN får även en fastighet skrivas upp, men dock högst till taxeringsvärdet. Enligt IASB:s metod som bygger på anskaffningsvärde, finns ingen regel som tillåter uppskrivning av fastigheter. Detta tolkas som att ett företag som vill ha möjlighet att öka värdet i balansräkningen på fastigheten istället måste använda sig av omvärderingsmetoden. En eventuell uppskrivning enligt BFN ska skrivas av under byggnadens återstående nyttjandeperiod. Uppskrivning till högst taxeringsvärdet speglar återigen BFN:s försiktiga ståndpunkt. BFN (BFN 2007) tillåter inte värdering till verkligt värde eftersom K2-projektet huvudsakligen bygger på försiktighetsprincipen.

3