IASB:s projekt för små och medelstora företag Utkastet till IFRS för små och medelstora företag (SME) är en förenkling av Utkastet till IFRS för små och medelstora företag (SME) är en förenkling av

de fullständiga IAS/IFRS. Det finns dock möjlighet för företag som kommer att använda sig av IFRS för SME att tillämpa alternativa lösningar som finns i IASB:s övriga standarder. IASB:s styrelse ansåg att en total förenkling utan alternativa lösningar på olika problem var lockande då det skulle leda till förenklingar för SME-företagen samt öka jämförbarheten mellan dessa företag. Negativt med en sådan lösning var dock att jämförbarheten med företag som använder de fullständiga IAS/IFRS skulle hindras. Lösningen blev att de enkla alternativen togs med i utkastet för IFRS för SME och de mera komplexa alternativen i de fullständiga IAS/IFRS finns med som hänvisningar till dito (IASB³ 2007).

Projektet att utarbeta en IFRS för SME inleddes 2001, inte långt tid efter det att organisationen omdanats till dagens IASB. Styrelsen lät bilda en arbetsgrupp bestående av experter för att skaffa fram information och även möjliga lösningar på frågan. I juni 2004 publicerade styrelsen en remiss där de efterfrågade kommentarer till deras projekt. Av de kommentarer som kom in framkom det bland annat att det fanns en stor efterfrågan på internationella rekommendationer för SME-företag och en vilja att införa sådana istället för nationellt eller regionalt utvecklade rekommendationer. Detta ledde till att IASB fortsatte arbetet och ett utkast för en IFRS för SME offentliggjordes i februari 2007. Utkastet ger möjlighet att lämna kommentarer, då det ännu inte är en färdig standard (IASB³ 2007).

Anledningen till att IASB arbetar fram en IFRS för SME är att utforma förenklade regler som har sin utgångspunkt i användarnas behov och utesluta alternativa regler som inte är relevanta för SME-företag. Anledningen är även att få till stånd en harmonisering vilket skulle öka jämförbarheten av ekonomisk information från dessa företagen, något som skulle vara bra för intressenter som investerare och långivare. IASB har kommit fram till att över hälften av de små och medelstora företagen får sitt kapital från banker. Då dessa lånar ut pengar över landsgränser är en harmonisering på redovisningsområdet positiv eftersom företags finansiella rapporter ligger till grund för bankers kreditbeslut. Även vid samarbete mellan företag kan en sådan utveckling vara värdefull, vid utvärdering av en möjlig långsiktig relation med exempelvis enutländsk leverantör spelar finansiella rapporterna en stor roll (IASB³ 2007).

IASB:s styrelse ansåg att det skulle vara de nationella myndigheternas sak att avgöra vilka företag som ska få använda den föreslagna IFRS för SME. De kom dock fram till att bland annat företag som är börsnoterade, finansiella institutioner såsom banker och försäkringsbolag samt även samhällsnyttiga företag inte är avsedda målgrupper för den föreslagna IFRS för SME. För att avgöra vilket innehåll rekommendationen skulle ha lades fokus på företag med runt 50 anställda. Denna riktlinje användes för att avgöra vilken typ av affärer, händelser och villkor som uttryckligen skulle behandlas i rekommendationen. Det är dock tänkt att även mindre företag med färre än 50 anställda ska kunna använda sig av den vid upprättande av sina finansiella rapporter och då även så kallade mikroföretag med endast ett fåtal anställda (IASB³ 2007).

3.7.1 Grundläggande bestämmelser om tillgångar

Enligt utkastet till IFRS för SME definieras en tillgång som en resurs över vilken företaget har det bestämmande inflytandet till följd av inträffade händelser och som förväntas innebära ekonomiska fördelar till företaget i framtiden. Vissa poster som dock kännetecknar denna huvudsakliga definition av en tillgång får inte tas upp i balansräkningen om de inte uppfyller ytterligare kriterier. De framtida ekonomiska fördelarna av en tillgång är dess möjlighet att direkt eller indirekt bidra till inflöde av likvida medel till företaget. Dessa kassaflöden kan uppkomma genom att utnyttja tillgången i verksamheten eller genom avyttring (IASB⁴ 2007).

Många tillgångar, exempelvis fastigheter, maskiner och inventarier, har fysisk form, men det är emellertid inte en avgörande egenskap för en tillgång. Det finns också immateriella tillgångar. Vid fastställandet om vad som är en tillgång är inte äganderätten avgörande, vilket innebär att en leasad egendom utgör en tillgång om företaget har det bestämmande inflytandet över de ekonomiska fördelar som förknippas med tillgången (IASB⁴ 2007).

För att veta om en post ska redovisas i balans- eller resultaträkningen måste den först uppfylla definitionen av tillgång, skuld, eget kapital, intäkt eller kostnad. Gör den det ska den redovisas i balans- eller resultaträkningen om de ekonomiska fördelar som är förknippade med posten sannolikt kommer att tillföras eller lämna företaget i framtiden samt om postens kostnad eller värde kan mätas på ett tillförlitligt sätt. Uttrycket sannolikt ovan tar sikte på osäkerheten i det tillflöde respektive utflöde av framtida ekonomiska fördelar som förknippas med posten. Då graden av osäkerhet ska bedömas avseende framtida ekonomiska fördelar, sker detta på basis av den information, relaterad till förhållandena i slutet av räkenskapsåret, som är tillgänglig då de finansiella rapporterna upprättas (IASB⁴ 2007).

Det andra kriteriet ovan säger att postens kostnad eller värde ska kunna mätas på ett tillförlitligt sätt. I många fall är kostnaden eller värdet känt, men i vissa fall måste kostnaden eller värdet uppskattas. Rimliga uppskattningar utgör en viktig del av bokslutsarbetet och undergräver inte tillförlitligheten. Kan en rimlig uppskattning dock inte göras, ska posterna inte redovisas i balans- och resultaträkningen. Uppfyller en post inte kriterierna för att tas med i balans- eller resultaträkningen för tillfället kan den dock göra det vid ett senare tillfälle, till följd av inträffade händelser eller förändrade omständigheter. En utgift ska inte redovisas som tillgång i balansräkningen om det bedöms som osannolikt att ekonomiska fördelar tillföljd av utgifterna kommer att tillföras företaget under efterföljande redovisningsperioder. Utgiften ska då istället kostnadsföras i resultaträkningen (IASB⁴ 2007). Kraven för att en post ska tas med i balans- eller resultaträkningen och värdering av tillgångar, skulder, intäkter och kostnader i utkastet är baserat på de genomträngande principer som härstammar från IASB:s föreställningsram för utformning av finansiella rapporter. Saknas i utkastet krav som specifikt passar en transaktion eller annan händelse eller om förhållandet inkluderas genom hänvisning till en fullständig IAS/IFRS finns

det i utkastet ett rankingsystem som visar hur företag ska bestämma en lämplig redovisningspolicy för omständigheten (IASB⁴ 2007).

3.7.2 Värdering av tillgångar

Värdering innebär ett fastställande av det belopp till vilket företag värderar tillgångar, skulder, intäkter och kostnader i balans- respektive resultaträkningen. Häri ingår även val av värderingsgrund. Utkastet (IFRS for SME) specificerar vilken värderingsgrund ett företag ska använda för många typer av tillgångar. Två vanliga värderingsgrunder är anskaffningsvärde och verkligt värde. För tillgångar är anskaffningsvärdet det belopp i likvida medel som erlagts som betalning vid anskaffningstillfället eller till verkligt värde av tillgång som i samband med anskaffningen lämnats i byte. Verkligt värde är det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras, mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs (IASB⁴ 2007).

Första gången en tillgång redovisas i balansräkningen, ska ett företag värdera den till det anskaffningsvärdet såvida inte detta utkast kräver att första värderingen baseras på något annat som exempelvis verkligt värde. Efter den första värderingen värderar företag vanligtvis finansiella tillgångar och finansiella skulder till verkligt värde om inte detta utkast kräver eller tillåter värdering på annan grund så som anskaffningsvärde eller upplupet anskaffningsvärde (IASB⁴ 2007).

De flesta icke-finansiella tillgångar som företag första gången värderar till anskaffningsvärdet värderas sedan på andra värderingsgrunder. Till exempel värderar företag sina fastigheter, maskiner och inventarier till det lägsta av anskaffningsvärdet efter avdrag för ackumulerade avskrivningar och eventuell ackumulerad nedskrivning (redovisade värdet) och verkligt värde minus försäljningskostnader och lager till det lägsta av anskaffningsvärde och nettoförsäljningsvärdet. Värdering av tillgångar till dessa lägre värden är avsett att säkerställa att en tillgång inte värderas till ett högre belopp än vad ett företag beräknar att få tillbaka vid försäljningen eller vid användandet av tillgången i verksamheten (IASB⁴ 2007).

För vissa icke-finansiella tillgångar som ett företag för första gången i balansräkningen tagit upp till anskaffningsvärdet, tillåter eller kräver utkastet, att efterföljande värderingar sker till verkligt värde. Detta gäller

exempelvis för fastigheter, maskiner och inventarier som företag värderar enligt omvärderingsmetoden (IASB⁴ 2007).