Regelverken för mindre bolag

Anders ser fördelar med både IASB:s och BFN:s regelverk och kan inte säga att det ena är bättre än det andra ur hans synvinkel. BFN:s utkast innebär en försiktig värdering vilket gör att det blir ett jämnt resultat, medan det självklart finns ett intresse av att se vad som är tillgångarnas riktiga värden enligt IASB:s utkast. Problemet med värdering till verkliga värden är å andra sidan att det kan innebära våldsamma fluktuationer om företagen hela tiden ska marknadsvärdera. Det gör att banken tittar till kassaflödet, då det är det som möjliggör att pengarna betalas tillbaka. I sista ändan är det alltid betalningsförmågan det handlar om, hur banken bedömer den. Banken bedömer företagsidén, företagsledaren och så vidare, om de bitarna är bra och företaget går bra är det inte alltid som säkerhet krävs. Risken med kreditgivning delas in i två delar, risk för obestånd som går mot resultaträkningen och risk vid obestånd som går mot balansräkningen. Beroende på riskerna med en kredit ändras räntan, det är något som bestäms med hjälp av sofistikerade dataprogram.

Reglerna om avskrivningar i IASB:s utkast speglar verkligheten något bättre än den förenklade regeln i BFN om att alla inventarier får skrivas av på 5 år. Anders anser dock att ingen avskrivning speglar den egentliga verkligheten

och därför ser han inte att skillnaderna mellan regelverken är betydande för banken. Ibland finns det maskiner exempelvis pressar, som har funnits i företaget i 20-30 år och som skrivits av efter 10 år, vilket ger en missvisande effekt. För att kunna använda siffrorna i balansräkningen för maskiner och inventarier måste banken först ta reda på vilka inventarier som finns, hur de skrivs av och så vidare för att få en överblick av hur företaget redovisat sina inventarier. Det finns företag, såsom ratinginstitut, som gör bedömningar och ger kreditrekommendationer. De använder oftast balansräkningens siffror rakt av utan justeringar och då kan de olika regelverkens skillnader få större effekter, eftersom ett företag som går dåligt med det ena regelverket helt plötsligt kan gå väldigt bra med det andra. De går inte in och analyserar balansräkningen som banken gör och då kan det bli skillnader.

Banken har en mer försiktig eller pessimistisk värdering för att de måste veta att de kan få ut pengar vid en eventuell konkurs. Enligt BFN:s regelverk ska tillgångar värderas mer försiktigt, vilket då kan vara till fördel för banken, men Anders tror inte att varken BFN:s eller IASB:s regelverk skulle påverka bankens arbetssätt i någon högre grad. Oavsett vilket av dem som gäller kommer banken ändå att göra en egen värdering av tillgångarna. De håller intervjuer och gör besök hos företagen för att kunna göra någon typ av värdering av varje post.

Förenklingarna i regelverken gör att det för banken blir ännu viktigare med betalningsförmågan och kassaflöden. Det är det som är av intresse från bankens sida. Det gäller för banken att ta reda på hur ett företag går, om det går dåligt eller om det går bra och det görs genom att kolla kassaflödet. När det handlar om fastigheter gör banken nästan alltid en egen värdering även om de emellanåt tar hjälp av en oberoende värderingsman, då det gäller värdering av stora industrilokaler. Värderingen sker även genom diskussion med företaget, då de inte alltid går på den oberoende värderingsmannens uppgifter. Det blir alltid någon typ av subjektiv bedömning, olika värderingsmän hade inte kommit fram till samma värde. En användning av IASB:s regelverk, där värdering av fastigheter får göras till verkligt värde, skulle vara bra i många fall då värderingen är utförd av en oberoende värderingsman. Banken skulle dock ändå göra en egen bedömning av det värdet. BFN:s värdering av fastigheter, det bokförda värdet, säger inte så mycket och går inte att använda. Det är fullt möjligt att ha en fastighet som är bokförd till 600 000 kronor men som egentligen är värd sex miljoner och

för företag som haft en fastighet under 50 år finns knappt något anskaffningsvärde kvar.

Avslutningsvis anser Anders att det finns fördelar i båda systemen. Inom IASB är värdering av fastigheter till verkligt värde något som är bra, eftersom det kan bli för mycket pessimistisk värdering, samtidigt som BFN:s regelverk ger en jämnare värdering.

5.2 Nordea

Här nedan följer ett sammandrag av en intervju med Christer Fogelström den 7 maj 2007. Han har arbetat på företagsavdelningen med krediter i över 20 år och är nu kreditanalytiker på Nordea i Borås.

5.2.1 Processen vid kreditgivning

Nordea har generellt en genomgång per år med de företag som har kredit hos dem där syftet är att titta på hur företaget gått och hur det förväntas gå framöver för att ta reda på vilka behov företaget har och vad banken kan hjälpa dem med. Bland annat försöker de fastställa vilket kreditbehov företaget kommer att ha det närmaste året, det vill säga om de befintliga räcker. De vill veta om företaget kommer att investera eller om de planerar att öka omsättningen. Syftet med genomgången är att de vill ha framförhållning och kunna förbereda för kommande behov. De tar då ställning till vilket belopp företaget kommer att behöva låna och vad de har för säkerheter för lånet. De begär in framåtriktat material i form av budgetar för att bedöma företagets förväntade utveckling, men också material i form av resultat- och balansrapporter.

Det kan dock uppstå situationer då företag behöver lån som inte är förutsedda, exempelvis om företaget gjort en förlust på en kund eller en oväntad omsättningsökning. Banken tittar först och främst vad skälet är till att de vill låna, ibland begär de även delårsrapporter för att se hur företaget utvecklats hittills och om det gått som det var tänkt. Ser allt bra ut ges en kredit.

Säkerhet för krediterna ser olika ut. Banken tittar på vad som finns sedan innan och vad det är för företag. Är det exempelvis ett konsultföretag, som inte har några väsentliga materiella tillgångar, kan säkerhet tas i ytterligare företagshypotek för nominell säkerhet eller att företagsinnehavaren utökar

sitt borgensåtagande, vilket beror på förtroendet till företaget. Handlar det om krediter som bara sträcker sig över några månader kan säkerheter utelämnas, banken tittar historiskt på hur de har gjort tidigare. Att ta företagshypotek kostar pengar och det tar banken hänsyn till om det inte är allt för stora belopp som ska lånas. I ett fastighetsbolag däremot tas oftast säkerheten i pantbrev och om det är en investering i form av en ny maskin, tas säkerhet direkt i objekten, vilket innebär att ett lån tas för just den maskinen och en avbetalningsplan läggs upp.

För att värdera tillgångarna används siffrorna i det senaste reviderade bokslutet, de är alltid utgångspunkten vid företagshypotek. Generellt sett i dessa sammanhang värderas kundfordringar till cirka 50 % av värdet i bokslutet och för varulager och maskiner och inventarier är det ännu lägre. Belåningsgrader varierar dock från fall till fall, exempelvis värderas ett färskvarulager lägre än andra varulager, då värdet på det antagligen inte finns kvar vid en möjlig konkurs. Banken värderar nämligen med utgångspunkt från att obestånd kan vara möjligt, då det är först då säkerheterna ska utnyttjas. Från den sammanlagda summan av tillgångarnas värde gör banken sedan ett avdrag för beräknade konkurskostnader, vilka kan vara höga. Det i sin tur gör det svårt för banken att sätta ett värde på företagshypotek där belåningsvärdet är lågt.

När värdering av tillgångarna sker är banken uppmärksamma på att inte räkna med exempelvis industritillbehör, då de ingår i pantbreven till fastigheten. De kan inte heller räkna med kundfordringar som är belånade, eftersom de redan är säkerhet för andra lån, eller maskiner som köpts på avbetalning, då finansbolagen har äganderättsförbehåll.

5.2.2 Regelverken för mindre bolag

De nuvarande belåningsgraderna följer centrala direktiv och Christer tror att det kommer att innebära nya centrala direktiv om ett nytt regelverk skulle införas, som innebär en annan värderingsmetod för företagen. Banken har en allmän försiktighetsprincip och det går inte att ta sådana beslut lokalt, riktlinjerna måste komma centralt. Christer tror att det blir svårt om en tillgång i bokslutet är värderat till verkligt värde, för att ge en rättvisande bild, att säga att banken inte tror det är värt så mycket. Han tror att utgångspunkten kommer vara boksluten vilket av regelverken som än används, det vill säga oberoende av hur tillgångarna är värderade.

När det gäller varulager litar banken dock inte helt på bokslutsvärderingen utan gör också kundbesök där lagret undersöks för att se att det faktiskt existerar. Någon djupare undersökning av dess värde görs dock inte då det är det mycket svårt att värdera vad exempelvis konfektions- och livsmedelslager är värda vid en obeståndssituation. Därför förlitar sig banken till värdena i det reviderade bokslutet, det är alltid utgångspunkt vid företagshypotek.

Banken omvärderar inte heller maskiner och inventarier. Det är mycket svårt att fastställa vad en maskin faktiskt är värd, speciellt om det är en företagsspecifik maskin som bara är värd mycket för just det företaget. En sådan maskin skulle vid en obeståndssituation inte vara värt någonting och att belåningsgraden på maskiner och inventarier är mycket låg speglar just hur liten vikt som läggs vid det värdet. Det finns dock inventarier som kan värderas till marknadsvärde, exempelvis bussar där det finns en etablerad andrahandsmarknad.

Sammanfattningsvis tror Christer inte att det blir någon större skillnad beroende på vilket av regelverken som används, i alla fall inte när det gäller varulager, kundfordringar samt maskiner och inventarier. Där det kan bli skillnad är i så fall vid fastigheter. För fastigheter gör de alltid en egen värdering, de gör dem själva inom vissa ramar men även av banken godkända externa värderingsmän utför dem. För industrifastigheter och andra fastigheter som används inom företagsverksamheten som är utformade för specifika förhållanden tittar inte banken på det verkliga värdet, utan på det redovisade värdet. Det för att marknadsvärdet är mycket svårt att fastställa då det inte finns någon egentlig marknad för sådana fastigheter. Kontor och hyresfastigheter värderas däremot till ett bedömt marknadsvärde. Såsom det fungerar på Nordea idag hade inte IASB:s regelverk med värdering till verkligt värde underlättat arbetet för dem. De måste alltid göra en bedömning och se om värdet är rimligt och se vad den är värd för banken som kreditgivare, en fastighet är värd olika för olika intressenter. För Nordea är det intressant att veta vad de kan få vid en eventuell konkurs, det vill säga vid en exekutiv auktion, vilket ger ett lägre värde. Hade fastigheten dock tagits upp till det verkliga värdet i bokslutet, hade banken kunnat använda det för att få en antydan om vad marknadsvärdet är och jämföra det med värdet som de kommit fram till. Bankens egna värderingar är lägre och mindre exakta eftersom de tittar på värdet vid en obeståndssituation.

Värdering till verkligt värde kan ge ett mycket varierande resultat från år till år då tillgången omvärderas och dess värde förändras genom upp- och nedskrivningar. Det gör i sin tur att nyckeltalen kan variera kraftigt mellan åren, vilket de måste ta hänsyn till då det gör det svårare att bedöma företagets normala situation. Christer betonar också att kassaflödet är det viktigaste för banken, det vill säga om företaget kommer att kunna betala amorteringar och räntor. Han säger dock att det är först under de senaste åren som större tyngd lagts på just kassaflödet.

5.3 SEB

Här presenteras ett sammandrag från intervjun den 9 maj 2007 med Tommy Alfelt på SEB. Tommy jobbar som företagsrådgivare och har personlig rådgivning med företag om deras ekonomi.

5.3.1 Processen vid kreditgivning

SEB följer upp de företag som de lånat ut pengar till åtminstone en gång per år för att följa statusen på hur bolaget utvecklar sig. De sitter ner med ägaren och tittar på bolaget och vilken branschkännedom ägarna har. Tommy säger att detta bildar en bas i hela kreditgivningsprocessen, att banken tar reda på vad det är för personer som äger företaget. Fakta om företaget är inget problem när det har funnits ett antal år, då finns det god historik. Den informationen kan hämtas på två sätt, antingen när ägarna presenterar företaget, vilket banken gärna vill att de gör, eller från upplysningscentralen (UC). UC:s databas har siffror från minst 5 år tillbaka, vilka de tar med i bedömningen om företaget. Det handlar om en stor informationsinsamling där banken vill veta hur ägandebilden ser ut, vad de har för revisor, hur marknaden ser ut, vilka kunder, konkurrenter och leverantörer företaget har. När en redan befintlig kund återkommer för att det finns behov av pengar måste banken identifiera detta behov och företaget intervjuas igen för att ta reda vad de ska göra med pengarna som de eventuellt ska låna. Det kan exempelvis handla om köp av en ny maskin eller att en ny marknadssatsning ska göras eller att företaget helt enkelt bara växer och att det i takt med att de växer behöver mer rörelsekapital. Detta är en framåtriktad process, det görs en kalkyl för att se om det är rimligt att tro att satsningen kommer att bära hela vägen, i samband med det krävs alltid en resultatbudget in som sträcker sig mellan sex månader och ett år framåt i tiden. Gäller det en investering

räcker det oftast med att företaget lämnar en resultatbudget, men är det en högre checkräkningskredit det gäller krävs ibland även en likviditetsbudget. Tommy säger att det är viktigt att undersöka vilket kapitalbehov som finns så att inte företaget lånar för lite pengar och sedan måste komma tillbaka kort efter för att låna mer. Jobbar inte företaget med budgetar och därmed inte har kunskap om hur de ska framställas, intervjuas företaget på ett sådant sätt att banken själv kan skapa en budget. I de flesta fall överlåter de dock arbetet med budgetar till företaget, eftersom de har mer information om företaget och den nya satsningen.

Det är också viktigt för banken att se hur företaget har utvecklats sedan det senaste bokslutet, det får inte vara gamla förluster som banken tätar. Är banken det minsta osäker ber de företaget att gå till sin revisor, som lättare kan se om siffrorna är rimliga. All information som banken samlar in används sedan för att skriva ett så kallat kredit-PM.

Vid kreditgivning vill banken alltid ha nominella säkerheter, så företagsinteckningar upp till lånebeloppet tar de alltid ut, där finns det nästan inga undantag överhuvudtaget. Är det ett kreditengagemang på fem miljoner finns det ett motsvarande belopp i pantbrev, antingen i företagsinteckningar eller eventuellt i fastigheter. Är det nödvändigt att säkra upp det ytterligare använder sig banken av borgen. En borgen brukar sällan överstiga 500 000 kronor och det är endast i undantagsfall den är såpass stor. All utlåning baseras dock på företagens återbetalningsförmåga. Finns det ett obelånat hus i ett centralt läge i en attraktiv stad som är värd mycket pengar men inte har ett bakomliggande kassaflöde, är det inte möjligt att låna några pengar. Kassaflödet är nummer ett, att det finns dokumenterat att det är möjligt att betala av krediterna.

Vid företagsinteckning värderar banken tillgångarna i balansräkningen till vad de tror de kan få ut vid en eventuell konkurs, det gäller att vara försiktig eftersom det i en konkurssituation aldrig går att få ut de bokförda värdena. Kundfordringar värderar banken till 35 %, varulager till 20 % och maskiner och inventarier till 10 %. Dessa kan anses låga då dagens redovisningsregler redan är ganska försiktiga avseende värdering. Finns det exempelvis kundfordringar som är upptagna till 100 värderar banken dem till 35, eftersom det är vad kundfordringarna är värda för banken.

5.3.2 Regelverken för mindre bolag

Tommy tror att värdering till verkligt värde skulle innebära att tillgångarna värderas mycket lägre, det vill säga att banken skruvar ner procenttalen ytterligare. Han kan tänka sig att banken halverar dem i så fall och tror inte att banken frångår deras försiktiga hållning. Banken har intagit en väldigt försiktig attityd och förmodligen blir de mer försiktiga om värdering till verkligt värde införs, men sättet för banken att värdera kommer inte ändras så mycket.

Tommy tror även att det skulle bli svårare för dem om det fanns ett större spann för företagen att värdera inom, han säger att de då skulle tvingas lusläsa årsredovisningarna för att få reda på vilket värde företagen använt. Banken besöker inte företagen själva för att kontrollera lager och dylikt, det har de inte möjlighet till, därför är revisorn oerhört väsentlig för banken. Det gör att banken gärna ser att företagen väljer en revisor som banken kan lita på. Revisorn är jätteviktig, men revisorn kan inte garantera ett varulagers värde eftersom det oftast är där som företagen kan göra ”förvandlingarna” i balansräkningen. Revisorn kan dock se om det är ett rimligt värde på lagret. Tommy säger också att han inte tror att deras sätt att värdera varulagret och andra tillgångar på kommer att ändras så mycket om värdena kommer att likna dagens. Han tror att de skulle behålla deras försiktiga attityd när det gäller värdering.

Tommy säger att skillnaden i regelverkens avskrivningsregler inte skulle påverka banken nämnvärt. Har banken en maskin som säkerhet vill de att amorteringstiden helst ska gå hand i hand med avskrivningstiden eftersom det rimligtvis kommer ett nytt investeringsbehov efter nyttjandeperiodens slut. Skulle avskrivningstiden dock utökas på grund av andra regler, tror Tommy att amorteringstiden ändå i princip skulle vara densamma. Det viktiga är att föra en diskussion med företaget hur länge maskinen förväntas ha en funktion i verksamheten och att utifrån det komma fram till en ekonomisk livslängd och därmed en rimlig amorteringstid.

Vid värdering av fastigheter är det bokförda värdet i balansräkningen inte speciellt viktig, Tommy säger att det nästan är på snudd helt oviktigt då banken tar en procentsats av taxeringsvärdet när banken sätter belåningsvärdet. Grundläggande värderas en fastighet av banken till ungefär 50 % av taxeringsvärdet, men den varierar beroende på vad det är för objekt

och vilket läge det har. Det är en ganska försiktig ansats som inte är speciellt förmånlig för ett företag som vill låna pengar på sin fastighet, då taxeringsvärdet i bästa fall endast motsvarar 75 % av marknadsvärdet. Det är då möjligt att värdera fastigheten med hjälp av en extern värderare som sätter ett marknadsvärde på den. Detta är oerhört vanligt att banken gör och därför spelar det bokförda värdet egentligen ingen roll. Till exempel speglar det bokförda värdet på en fastighet som tagits upp till sitt anskaffningsvärde och som ägts i 10-15 år inte vad den egentligen är värd.

I fallet med IASB där det ska vara en oberoende värderingsman som utför värderingen, tror Tommy egentligen inte att det värdet skulle användas av banken. Han tillägger dock att det skulle kunna användas som jämförande uppgift. Banken kommer i så fall att ställa krav på att värderingsmannen är godkänd av banken, det räcker inte med att en revisor har godkänt värdet. Slutligen tror Tommy att banken i vilket fall som helst ändå vill göra en egen värdering på sitt egna sätt.

Underlaget i balansräkningen är jätteviktigt material förutsatt att fastigheter exkluderas, då deras bokförda värde inte är intressant för banken. Balansräkningen är egentligen det enda material som banken kan luta sig mot, det är helt enkelt ovärderligt. Det är dock viktigt att ha klart för sig att en balansräkning är en ögonblicksbild, den säger ingenting om hur företaget ser ut om ens bara tio dagar senare eller för all del ett halvår senare. Avslutningsvis tycker Tommy att det ur ett bankperspektiv fungerar bra med försiktig värdering och att blåsa upp värdena tycker han inte känns riktigt bra.

5.4 Handelsbanken

Här följer ett sammandrag av intervjun med Magnus Liman som hölls den 9 maj 2007. Magnus arbetar inom företagsgruppen på Handelsbanken Borås.

5.4.1 Processen vid kreditgivning