(99:39, 1827)
Ack stanna och se en olycklig kvinna, Som övergav Gud, följde djävulen åt;Som sett under brott livets dagar försvinna, Och levnadens afton med ånger och gråt!
Ni ungdom, som ser Mig usla, jag ber,
0, låt aldrig Satan få makt över er!
En gång även jag ägde lyckan och friden, Och levde i trevnad och ro med min man;
Men vad hos mig grodde blev moget med tiden, Snart brottslig jag blev, och min lycka försvann,
Ty syndenes träl, Med orener själ
Går varken i tid eller evighet väl.
Jag flydde Guds ord, ville trollkonster lära, Och djävulens visdom studerade jag, Föraktade fromhet, och sökte min ära Att döva mitt samvetes hämnande slag
Med vildsinnat mod Jag kände mig god
Att mörda min man och utgjuta hans blod.
Jag illlistig var att min ogärning dölja:
I kistan jag gömde den mördades kropp Och natten med kolsvarta slöjan månd' hölja Vad som vid den rysliga likfärd förlopp.
Mig fasa intog:
Jag ej mig bedrog,
Att Satan i natten mig följde och log.
I Norrköpings ström jag den mördade kastar, Och tyckte att jag all min plåga var kvitt, Och hem till mitt bo så fömöjder jag hastar;
Men var någons öde så gruvligt som mitt?
Jag misstänkter var, Mitt straff med mig bar,
Och blott av min ondska jag fick mitt försvar.
Jag borde ha lärt att mig taga till vara För vidare avsteg från dygdenes stig;
Men åter jag föll uti djävulens snara,
Som än icke slutat sitt gyckel med mig:
Min husbonde jag Gav dödliga slag
Jag åter skull' blygas för himmelens dag.
Den som en gång vandrat förhärdelsens bana, Den har mycken strid för att åter bli god;
Då synden har inrotat sig till en vana, Man får icke tron, om än de döda uppstod.
Och okända brott De spå intet gott
För Landet, men följas av olycka blott.
Helt säkert har jag med de andra förskyllat, Att himmelens straff drabbat Norrköpings Stad;
Ty folket där hava blott gudlöshet hyllat, Var en var i synden så säker och glad.
0, Norrköping, sök Din räddning, försök
Att bättra dig, annars du uppgår i rök!
Från himlen dock sändes mig syndare arma Till tröst i min plåga Guds heliga ord.
0 under av nåd! Att Gud vill sig förbarma, Fast jag är den uslaste uppå vår jord.
Hans tjänare kom, Och sade: vänd om!
Med ånger och tro ändras himmelens dom.
Så nåden förstockade syndare förer Tillbaka från avgrundens rysliga stig.
De hårdaste hjärtan till ånger den rörer.
0 se, vilket under den verkat med mig!
För världen jag har Bekänt vad som var Förövat i forna förskräckliga dar.
Att längre få levat jag icke förtjänat;
Ett ogräs jag varit, som utrotas bör;
De pund, som min Gud mig av nåde förlänat, Så illa jag använt, jag ryser därför.
0 Jesu din död, Och blodsvett så röd,
Den frälse mig arma från helvetets glöd!
Varningsord i anledning av Dubbelmörderskan Maja Stina Nor-mans Dödsstraff. Att sjungas under en bekant melodi.
(99:39)
Folk! Som bevittnen det hämnande slag, En Brottsling sig länge beredde,
Som gäckat Naturens och Samfundets Lag, Och Satan i Blindheten ledde,
Till Brädden av djupaste Avgrund.
Se här ett Exempel, en varnande Bild, Och hur den, sitt Samvet ej aktar,
Ju Steg efter Steg från den Högste blir skild, Men likafullt säll sig betraktar,
Belastad med Blodskulder svåra.
Hon visar, att en som missbrukar sitt Pund, Och hycklar den Dygd han ej äger, Kan uppnå till slut den förfärliga Stund, Som ger honom Bålet till Läger Och Lön, att han Djävulen tjänat.
Hon visar Förhärdelsens rysliga Följd, I Levnadens senaste Dagar:
Att, hur en Illgärning än länge blir döljd, Den slutligen hämnas av lagar,
På även ett vitnande Huvud.
Om straffbart det är, att i Lasternas Nät Förvillad och obetänkt falla;
Vad mer, då, uppsåtligen, Fjät efter Fjät, Bespottande Väckelser alla,
En Syndare leker med Brotten.
Förskräckligt, så vika från levande Gud, Så fortgå på Lasternas Bana:
Så håna Bestämmelsens heliga Bud, Och göra sig Synden till Vana, Och glömma den Dom som oss följer!
0, Människor, Människor! Vakna då opp, En var, utur Syndenes Dvala:
Förspillen ej Sällhetens eviga Hopp Med Sinnlighetsnjutningar fala, Som leda till evigan Ofärd.
Än bjudes oss Tiden och Bättringens Nåd:
Omfattom den dyrbara Stunden,
Som snart, i Försynens bestämmande Råd, Vid sista Minuten är bunden,
Då Räkenskapsdagen är inne.
Betänkom, att hon, som här Lagarnas Krav I timelig Måtto försonat,
Nu, inför den Herre, som Liv henne gav, Och länge med Tålamod skonat, Får göra för Levnaden Räkning.
Lycksaligt, om hon förr, av Villorna störd;
Här upphunnit Sansningens Timma, Och, ångerfull, blivit till Sanningen förd, Att Rövarens Tröst få förnimma, Om Nåd i Försonarens Rike.
Men du, om du lever, som Biträde gav I även förfärliga Brottet,
Säg, hur vill du nalkas din väntande Grav, Med Tyngd av Missgärningamåttet, Fast dolt av Missdåderskans Tystnad?
O! Döva ej längre den medfödda Röst, Som aggar ditt brottsliga Hjärta, Och skall, in i Levnadens senaste Höst, Dig följa med hämnande Smärta, Om Ånger och Nåden föraktas.
Ja, bedje var en utav Hjärta och Själ;
Om Styrka i Frestelsens Fara:
Och vakne ur Synden dess fjättrade Träl, Och falle mer ej i en Snara,
Där Själen och Kroppen förspilles!