När har jag dig nekat höra, Då du ropat har till mig?
Syndare vart tar du vägen, Stanna här och betrakta mig.
Jag för dig varit benägen, Gjutit ut mitt blod för dig, Död på korsets hårda stam, Så för Kvinna som för Man.
Jag har köpt er alla lika, Du bör mig ej heller svika.
Här har du min öppna sida, Här har du de djupa sår, Varest all din nöd försvinner, Om du dig hos mig infinner.
Men som du i flärd har levat, Och framrasat all din tid, Aldrig du för döden bävat, Men har haft en säker frid.
Så får du dig själv nu råda, Du har aldrig sökt min hjälp, Om din själ blir stört i våda, Så har du den själver stjälpt.
Visan handlar om en man som hamnat på gäldstugan efter att ha
för-skingrat hustruns arv. Det är hon som berättar, trots att hon mördats.
Ef-ter mordet har mannen begått självmord. Omkvädet i andra visans första
strof har formen "maka", där man tycker att "make" hade varit
korrekta-re.
En mycket uppbyggelig och hjärtrörande Visa: Statt stilla du Flicka! etc. Författad och avsjungen i fängelset av Pigan Brita Ols-dotter, natten förr än hon utfördes till avrättsplatsen bredvid Wass-molösa gästgivaregård i Småland.
(99:47, 1824)
Statt stilla, du Flicka! Och se dig väl före, Besinna hur farligt i världen det är:
Det goda du tänke, du tale, du göre, För all ting du fly alla onda begär.
Besinna dig väl, Och akta din själ,
Ty snarligt tillstundar ett evigt farväl.
Jag hastigt uppväxte en oskyldig tärna, Stor glädje för fader och moder jag var.
Guds ord jag mig lärde och hörde så gärna, Min Frälserman alltid i hjärtat jag bar.
Jag djävulens list, Ej kände förvisst,
Att människan draga från vår Herre Krist.
En yngling mig älskade ömt och med ära, Han had' mig trolovat sitt hjärta och hand.
Han sade vill himlen mig lyckan beskära, Vi skola snart fästas med heliga band.
Han pengar hopspart, Och tänkte att snart
Åt oss köpa hemman och ha det så rart.
Men vid samma tiden det hastigt sig hände, Då vi så oskyldige levde i ro,
En främmande herre helt ståtligt anlände, Och satte sig ned i vårt grannskap att bo.
Förnämer han var, Och stjärna han bar,
Och for genom byn i karet alla dar.
En dag förbifor han föräldrarnas stuga, En mängd utav ungdom församlad där var.
Vi flickor vi nego, och gossarne buga, Han hälsade vänligt på oss en och var;
Men mest uppå mig, Så ömt innerlig
Han såg och mig vinka till vagnen till sig.
I vagnen han tog mig och kärligen smekte, Mig sade mång söta och vänliga ord.
Min håg uppå högfärd och stolthet straxt lekte.
Ej sådan en heder i byn varit spord.
Med avundsam blick, De sågo mitt skick;
Men värst Stor-Pärs flickor i magen det gick.
Min Lasse ock stod där helt tyst och förlägen, Med stirrande ögon han följde min färd.
Jag såg mig om, då jag ett stycke på vägen V ar kommen, men redan av satan insnärd, Jag snart hade glömt
Den alltid så ömt
Mig älskat och trofastan kärlek berömt.
Lägg nu bort din slaga och tröttande spade, Ditt arbete skämmer båd' händer och hy, Du grant skall uppklädas, så Greven mig sade, En flicka som du skall ej ses i din by:
Men nu mer ej sväng, Med oborstad dräng,
Nej, vila på svandun i min gyllene säng.
Hur ljuvligt att älskas av så skön en Herre!
På Lasse jag kastade sällan en blick.
Jag höll mig för god, men, ack! Snart blev det värre, Ty hastigt min präktiga lycka förgick.
Den glädjen så skön Fick oväntad lön,
Ett barn under hjärtat blev otrohets rön.
En dag Greven sade: Nu skall jag bortresa, Den tjocka bondtösen kan nu få gå hem.
Han reste, jag lämnades där med lång näsa, Av smärta jag darrade i varje lem.
I tårar jag sam;
Med ånger och skam
Jag byvägen gick genom skogen mig fram.
Men huru jag blygdes att åter uppsöka Min far och min mor och min Lasse så kär!
Dess närmre jag kom mina kval sig föröka;
Jag föll uti skogen av mattighet ner.
I vanmakt jag låg, Men då jag uppsäg
En nyfödder gosse vid sidan min låg.
Förtvivlan och Satan mig ingåvo krafter, Jag strax gick till floden att dränka mitt barn, Oskyldiga kräket i vattnet jag kastar,
Så gör den som fallit i djävulens garn:
Det ögat uppslag Mot himlen och log,
Då böljorna det ner i havsdjupet drog.
Jag sprang uti strömmen, mig själv tänkte dränka, Då någon bakom mig i armarna tog;
Och se det var Lasse. På vad kan du tänka, Sad' han, kan jag leva, om Brita min dog.
Sörj icke min vän, Gud lever ju än;
Har du någon plåga så, delar jag den.
Jag alltid dig älskat med trofast sinne;
Sad' han, fast du varit otrogen mot mig;
Men detta jag alldeles slagit ur minne, Då jag nu får se dig så olyckelig.
"Ack Lasse om blott Du kände mitt brott,
Föraktas och avskys då bleve min lott."
Men på andra stranden fördolde mig skådat De fiskare, då jag den ogärning gjort:
De Länsmän och Fjärdingsmän genast uppbådat, Som grepo mig. Lasses gråt gjorde ej stort.
I tjuvkistan in, Och klå hennes skinn
-Skrek Länsman - för sådan stor ogärning sin.
Mitt brott jag bekänt, och i morgon jag ledes Till stupstock och bålet, som jag väl har förtjänt, Jag flyr till min Gud och tror att ävenledes Mot mig han är nådig; då han mig förlänt Tröst utav sitt ord,
Mig styrkt vid sitt bord,
Jag skiljes nu nöjd från den syndiga jord.
0 flicka! Må detta exempel dig lära, Att visa din Käraste huldhet och tro, Att hålla hans redliga kärlek i ära, Att högfärd och otro ej hos dig må bo.
Förtrösta på Gud, Och lev i hans bud,
Så blir du på sistone himmelens brud.