(96:33, 1833)
Melodi: "Kom du Kersti, så vele vi svänga".
Tvenne flickor, för oskuld kända Stodo en Lördagsafton flitige, Uppå planen vid Tomten brända, För att piska golvmattorne;
Men vad olycka dem månd' hända, Skall du uti denna visan se.
Tidens orenlighet inbiten Var i mattornas väv, så tät, Därför flickorna gjorde fliten Allt vad krafterna dem tillät;
Varje käpp nästan var utsliten, Då de hörde stoj och karlars fjät.
Moln av damm brända tomten täcker, Ingen vågar gå där förbi;
Dit oaktat sin kosa sträcker, Av gesäller ett kotteri,
Rakt på Jungfrurna och förskräcker Dem. Då uppväcktes klammeri.
Från Tunnbindarhärbärget alla Dessa fem, uti marsch framåt, Komma sjungande: fallalleralla, Med en strupa ej litet våt, Och med föresats att överfalla Allt, som kom uti deras stråt.
Två ta flickorna uti armen, En med artighet sig beter, En han krafsade uti barmen, Och en annan grep längre ner.
Men hos unga mön nu växte harmen, Än hon hotar och än hon ber.
När gesällerna propositioner Nu framställde på bästa sätt, Sattes jungfrurna i positioner, Som att teckna ej är så lätt, Och man såg här gesällfasoner, Som på torgen ej passa rätt.
Nu syns oskulden uti fara,
Hjälp! Hjälp! Hjälp! Det är snart försent!
Ack! Vem vill på det nödrop svara, Som från täcka munnar hörs så lent?
Vem vill freda från den snara, Som att undfly är dem förment?
Nu en Herre och en Matrona Hasta fram vid de höjda rop.
De Gesällerna icke skona, Rusa in i den täta hop, Drogo Greta och Jungfru Lena Undan var sin befängda glop.
Flickorna, ryckte utur striden, Togo tillflykt i nästa hus, Men därföre vanns ej friden, Ty gesällerna nu burdus
Gå mot Herrn och Frun; och under tiden Bjuda de dem det sämsta snus.
Se nu på Tunnbindarebaletten;
I sin tour de svänga om med frun, Se nu tappade hon baretten, Och nu förklädet av kattun.
Herrn han tumlar om i menuetten.
Vita rocken av smuts blir brun.
Men nu höres polisen komma, Vem har ställt till bal'n? Det frågas då, Detta länder er till föga fromma, Var en plikte sexton, trettiotvå;
Men om edra fickor äro tomma, Ni med kroppen det umgälla må.
Nu en långdans till kurran börjas Det går mindre lätt, det kan förstås, Efter sådant fläng de borde smörjas, Men det sker med brännvin ej, Gud nås, Men för jungfrurs säkerhet bör sörjas, Därför gå de inom bom och lås.
Husbonde-Mördaren, som begick det rysliga mordet i Stockholm, natten emellan d. 16 och 17 Januari 1836.
(99:60)
0, folk! Jag i din blick ser tårarna sig blanda Med avsky för ett brott, på länge ohört än, Då från vår värld bortflyktat har en mördads anda, Som, fri, ur bojan löst, sitt ursprung* sökt igen, Sin lott att få: - (jag ej behöver nämna den.)
Hämnd för sitt spillda blod, - mån' han behöver den?
Den hyser ej hans bröst, för stoftets känslor slutet, Däri förlåtet allt det, som här var brutet;
Men jorden, sorgklädd än av brott, av husbondmord;
För henne, (lastens hem,) blev även hämnden gjord.
Slit, därför; Rättvisa! Det band**, som avgrunden väl knutit.
Röj bort missdådaren, den himlen väl förskjutit.
Av blod dess kläder höljts, blod endast avtvår det:
Till en förstockad värld låt lagens allvar tala!
Ju mera ondskan yvs i säkerhetens dvala, Dess närmre straffets blixt bör följa i hennes fjät.
*) Jorden, allas vår moder, och Evigheten, allas vårt hemland.
**) Bandet mellan den gudlöse mördarens kropp och själ.
"Tror ni mig endast här för stryk* att äventyra Mitt liv; att lämna mig ett svagt och värnlöst rov Åt eder husbondemakt och er förmätna yra, Därav jag aldrig haft; ej heller har behov?
Gott! Frukta ingenting; slå, trät, och på mig stoja:
Jag hämnas nog ert våld och denna tjänsteboja."
Så illa sad', så tänkte den, varom jag talar,
Till Stockholm kommen upp från landets stilla dalar.
Ja; lönen, tänkte han, för denna våldbedrift,**
Den blir, att i ditt blod - mitt hat sin törst skall släcka;
Jag skåda skall dig stupad ned uti din grift,
Så sant mig avgrundsfursten hjälp därvid skall räcka.
*) Husaga.
**) Han hade, såsom tjänare, fått allvarlig husaga för fylleri och sturskhet, mm.
Nej, detta svarta brott all tanke övergår!
-Så säger man: - skull' han sin husbond' våga mörda?
Jo - han beslutit det, trots brottets tunga börda:
Få se, hur han slik föresats genomgår;
Få se, vad bitter frukt han går att därav skörda!
Han tänker: "jag ej vet, vad hemlig aningskraft Så tungt och plågsamt band på mina sinnen lagt;
Jag önskar skingra den; men kan det ej förklara;
Vad det förskräcker mig; min Gud! Vad är det? Svara!"
Vad mänska vågar du! -så, tycks Gud honom säger:
Men, trotsig, såsom nyss; han icke överväger
Guds röst: - Nej, svarar sturskt: "jag ej nu råd behöver;
Väl själv mig måtte rå; jag vet vad jag förmår;
Nämn ej den skräckbild mer, som mig i vägen står;
Bort mänsklighet och rätt! - jag sätter mig däröver;
Ty mitt beslut står fast; och, förr'n ny dag har grytt,*
Det måste föras ut; - ja, när han övergiver
Sin älskade** och stad'n (sen högtidsglädjen flytt,) Till evigheten jag honom ett respass skriver."
Han brännvin*** borgar hem, det ensam mest förtär;
En klubba**** tar; en skrankstång bort vid trapp han river:
*) Det var likväl först d. 16.e Jan. som detta uppsåt stadgades.
**) I vars sällskap han, munter och glad, tillbragte sista aftonen av sin lev-nad på en musikalisk soare i själva staden.
***) Detta olyckliga upphov till många brott.
****) Han hade valt mälthusklubban till mordvapen.
Re'n han sett, att husbond' hans, nu, hemma är;
Han ställer sig uti försåt, och till han driver:
Med klubban; - samt, vid trenne slag, han honom ser Från liv - då han i slocket* stoppar honom ner.
*) Ett i jorden nergrävt kar, varöver ett annat sig befinner, lämnande en obetydlig öppning till slocket.
Men, dyster blev den skadefröjd, dess blick nu välvde, Nu darrade hans hand, nu skiftade hans färg;
Ett töcken omgav honom nu, - han utav fasa skälvde;
Han tyckte dödens köld for genom blod och märg.
Och då - han kände grymt, att flyktad var hans ro, Att han ej mer i detta grannskap kunde bo.
Han till sig sad' alltså: "Fly, rädda dig. - nu finns I alla - fiender; och dina dagar hotas;
Dig pengar knip! - Nog dina själasmärtor botas.
Du blott behöver lugn: det i din hemort finns;
Se'n du förtryckets ok och tjänstens boja löst-Du ej förrådes där" - hans möda var förslöst,
Han hastade mot det straff, vartill han re'n var mogen, Ty än ej svek rättvisans arm, så städse trogen.
Nu från Norrköping re'n, se mördar'n bär på nytt De Lagens borgerliga band, som här han flytt.
För domstol genast förd, - av ång' st och skräck rätt mäkta slagen, Den fångne allt bekänt; - dock med en skändlig dikt
Om avskyvärda brott, - ur lögnens avgrund tagen, Förvillat mången tro; ja, lett den från sin plikt:*
Men lugnen er; och till ert värv gån hem igen!
Det var blott ett dens verk, som Lagen snart skall tukta, För bilans slag kamrater** ej behöva frukta.
Snart nog I skolen skönja få, hur himmelen Så otro och förhärdelse, som hämnd - har straffat, Och all rättvisa åt den mördade förskaffat.
Gud! Skingra denna skräck, vår sorgsna känsla anar;
Och till försonlighet var mänskas hjärta vänd!
Med döden intet hopp; Guds vrede, evigt tänd, Han aldrig släcker mer: Oss mer ej se'n förmanar.
*) Plikten att tänka väl om nästan.
**) Medbrottslingar hade han icke.