– Det var mer typ… att man kom överens.
På frågan om vem som bestämde vad de skulle göra tillsammans sva- rade alla att de gjorde det tillsammans med sin mentor. Det verkar ha funnits en jämlik relation där barnet blivit lyssnat på och fått medbe- stämmande. Ett medbestämmande där ungdomarna även nu efteråt hade en känsla av att de själva hade varit med och bestämt och att de även hade påverkansmöjlighet.
De flesta sa att antingen bestämde vi tillsammans eller så fick jag be- stämma. Alexander sa med en glimt i ögat:
– Vi bestämde tillsammans men det var mest jag…jag var ju barnet…så det var jättekul!
Carmen uttryckte det så här:
12 Hon berättade om när hon och hennes mentor skrev små lappar med förslag på olika aktiviteter som de skulle kunna göra och så sa hon:
– Liksom sådana grejor att hon brydde sig…vad jag också tänkte…Hon respekterade mig!
Carmen sa att hennes mentor alltid frågade henne vad hon tyckte att de skulle göra.
– Det hade ingen frågat mig tidigare. Att hon brydde sig om mig...att hon liksom inte sa nu gör vi detta…utan hon sa: skulle du kunna tänka dig att göra detta eller det här…vad tycker DU vi ska göra?
Nihad reflekterade över att det var så bra att båda fick bestämma, båda kunde komma med förslag och han menade att det var bra för om en bara hade fått bestämma så hade man inte blivit introducerad i något annat.
….utan då hade det bara blivit det jag redan hade känt till eller visste. Jag tror det var samma för honom att han fick göra något roligt, något nytt och intressant som han inte innan visste om…
Ungdomarnas svar visade en samstämmighet med de svar som barnen gav, ”vi bestämde tillsammans”. Jag ser detta som medbestämmande och ett led i en demokratisk fostran. Barnen har haft möjlighet att tala för egen sak och det förväntades dessutom det av dem. I medbe- stämmandet har mentorn också visat att hon/ han har varit lyhörd. I ungdomarnas berättelser kan jag finna flera exempel på mentorns lyhördhet. John sa till exempel att hans mentor alltid frågade honom ”Vill du det?” Eller att hans mentor kom med förslag på aktiviteter som de skulle kunna göra men att mentorn alltid frågade John först
vad han tyckte. Alan sa att han och hans mentor alltid bestämde allt tillsammans men att mentorn ibland frågade Alan: ”Går det bra med detta, eller vad tycker du?”
Isabels mentor hade alltid förslag på vad de skulle göra när de träf- fades, men hennes mentor ville ändå alltid först höra Isabels åsikt, vilket hon nu efteråt reflekterade över och tyckte var bra.
– Alltså hon försökte få in mig i allting så när vi skrev dagbok t ex så sa hon – nej nu är det din tur att skriva...Det var på nåt sätt nåt man gjorde tillsammans det var typ två människor…ja man lärde känna varandra.
Ungdomarnas mentorer verkar ha varit måna om att deras mentors- barn skulle få möjlighet att uttrycka sina egna tankar och åsikter. Exemplen visar också att deras uppfattningar och åsikter respektera- des. Deras åsikter och idéer verkar ha fått utrymme, och de har blivit tagna på allvar.
Dagboken
Flera ungdomar berättade om de dagböcker som de skrev tillsam- mans med sin mentor. Idén om att skriva dagbok är något som tas upp på Mentorsutbildning 1. Mentorerna får då tipset att skriva dag- bok tillsammans med sitt mentorsbarn och att i denna bok klistra in biljetter och kvittolappar från de aktiviteter som de gjort tillsammans. I dagboken kan de också skriva om varandra, eller till varandra. Dag- boken är tänkt som en minnesbok och tanken är att mentorn ska lämna över denna på avslutningsdagen.
Felicia hade med sin dagbok till intervjutillfället och vi satt länge till- sammans och tittade i den. Flera av de andra ungdomar hade också kvar sina dagböcker, som ett minne. När Frida kom till intervjun med sin stora dagbok under armen undrade jag: ”Vad har du med dig?”
129
– Det är en dagbok som vi skrev, det var Hannas idé. Vi har döpt vår dagbok till ”Frianna” det e då Frida och Anna…vi skrev i den varje gång vi träffades…och jag var tio år när vi skrev.. Vi var med i mentorsprojektet - 97 /98...och så våra namn därunder...och det är ett trevligt minne!
Isabel berättade också om sin dagbok. Hon sa att hon och hennes mentor alltid skrev dagbok tillsammans och att hon fortfarande har den kvar. Hon mindes att hennes mentor överlämnade dagboken till henne den sista gången de träffades och den doftar fortfarande!
Även Natalie berättade om sin dagbok och sa att hon och hennes mentor skrev ner allt de gjorde tillsammans. Erik sa att han fick sin dagbok som en överraskning på avslutningsdagen.
– Jaa så hade hon ”fottat” (fotograferat) mycket också och så hade hon satt in bilderna och skrivit allt vi hade gjort varenda gång.
I intervjuerna berättade några även om att de sparat olika saker som de fått av sin mentor. Malin berättade om en aktivitet där hon och hennes mentor målade korgar och att de bytte korgar med varandra.
...den står fortfarande där hemma.
Amina hade en tröja kvar med Näktergalens symbol, den som hon fick på startdagen, första gången hon träffade sin mentor.
Och Hussein sa med ett leende och skratt:
– Jag har spelat in en video med honom och jag har videon där hemma…