Alla berättade både länge och väl vad de gjort tillsammans med sin mentor och hur de upplevt det. Alla var mycket öppenhjärtiga och de delade med sig av sina minnen och erfarenheter. De kom alla ihåg väldigt mycket av vad de gjorde tillsammans med sin mentor när de träffades. Amina sa:
– Man har ju växt mycket sen då, och jag kommer inte ihåg så mycket från när jag var liten… men detta kommer jag ihåg!
Alla ungdomar berättade om vad de gjort tillsammans med mentorn, var de varit och hur det var. Mycket av det som de har gjort tillsam- mans var att det bara var de två som var tillsammans. De kom ihåg vardagliga aktiviteter såsom
– Vi var ute med min hund, vi var hemma hos mentorn och hemma hos mig, vi bakade, vi lagade mat tillsammans, vi fikade.
När de beskrev aktiviteterna så var det många av ungdomarna som både log och skrattade och vid påpekande om detta så sa flera att det är för att de mindes hur trevligt och roligt det hade varit.
Flera beskrev även aktiviteter som de gjort utanför hemmet och som de ibland måste ta buss eller bil för att kunna komma till
– Vi åkte buss till stan, vi spelade badminton, vi bowlade, vi var på Laser- dome, vi var på biblioteket, på museer, vi åkte tåg till Lund.
Framförallt mindes de att de gjort något tillsammans med sin mentor. Alla verkade ha haft en bra och nära relation till sin mentor, det fanns en positiv känsla i relationen, ”jag och min mentor.”
Ingen av de intervjuade ungdomarna tyckte att det var tråkigt någon gång att träffa sin mentor.
– Det var aldrig tråkigt.
Ingen av de intervjuade kunde komma ihåg något endaste tillfälle då det varit tråkigt eller någon gång som de inte ville träffa sin mentor, utan istället sa flera att de längtade och att de såg fram emot att få träffa sin mentor. Förmodligen har inte vad de har gjort haft så stor betydelse som hur de har haft det tillsammans, vilket också framkommer.
En av de första frågorna som ställdes var:
– Du hade mentor för nästan tio år sen. Vad vill du berätta om det? Ett återkommande svar eller tema var att det var trevligt och roligt och att mentorn var någon som de hade det trevligt och roligt tillsam- mans med. Alla mindes flera olika tillfällen och vad de gjort tillsam- mans. Flera av dem sa att de mindes allt väldigt tydligt och att det
10 nästan var som om det var igår, eller nyligen.
Erik berättade om när han och hans mentor var på bio, när de spelade bowling och till och med åkte till Köpenhamn. Han tillade
– Det var väldigt kul, faktiskt.
Och John sa att han alltid var glad när han visste att hans mentor skulle komma och att han fick göra en massa saker med honom istäl- let för att bara sitta hemma. Amina log stort och skrattade när hon berättade om vad hon och hennes mentor gjort. Hon berättade om fi- kastunder som de haft tillsammans, hur de tog sig till staden till olika aktiviteter, men framförallt mindes hon när hon och hennes mentor målade naglarna på varandra!
För flera ungdomar verkar de olika aktiviteterna ha varit tillfällen som gav dem en meningsfull fritid. Nihad mindes en stadsvandring som han och hans mentor gjorde tillsammans. Han berättade hur de tittade på alla hus och hur hans mentor berättade och förklarade en massa för honom. Han kom ihåg att det var en mycket lång stads- vandring.
– Det kan ju bero på att jag var så liten då.
Alan sa att han inte alls ville ha någon mentor. Han mindes att det var hans mamma som hade anmält honom, utan att han själv visste om det. Lite senare i intervjun sa han att han hade trott att han inte skulle få någon fritid och inte heller skulle ha tid att träffa sina kompisar, om han fick en mentor.
– Men så blev det ju inte, det blev ju istället jättekul.
Några av ungdomarna mindes även de gemensamma aktiviteterna som Näktergalen arrangerade under året. För några verkade dessa aktiviteter ha varit extra kul att få komma iväg på, att få vara där med sin egen mentor och samtidigt träffa någon från sin egen klass,
andra skolkamrater eller barn från andra skolor. Carmen berättade att hon var på en sådan gemensam aktivitet och att hon och hennes mentor hade gjort en tårta. Det var en hjärttårta och hon mindes att alla andra par också hade gjort tårtor men att deras var finast. Erik tyckte också att det var extra kul när han och hans mentor gjorde aktiviteter tillsammans med en kompis till honom, som också hade mentor. Han sa att han mindes allt roligt som de gjorde tillsammans. Ungefär detsamma sa Nihad. Han berättade att hans mentor hade en tvillingbror som också var mentor. Han sa att de ibland träffade bro- dern med hans mentorsbarn och att de gjorde aktiviteter tillsammans. Dessa båda bröder och deras mentorsbarn har sen hållit kontakten under alla år och nyligen träffats nu nästan tio år efter.
En fråga som också ställdes till ungdomarna var: Hur ofta träffades ni, du och din mentor? Svaren på denna fråga hade en tendens att glida iväg in på aktiviteternas innehåll dvs. vad de gjorde tillsammans när de träffades. Tiden verkade inte vara så viktig utan alla ungdomar kom ihåg träffarna och det är dessa som de berättade om. De fram- höll även känslan av att det var trevligt och skoj och att de gjorde så mycket tillsammans. De som svarade på frågan, nämnde att de träffades två–tre gånger i veckan. Både Hussein och Dragan sa att de träffade sina mentorer flera gånger i veckan vilket egentligen inte alls stämmer. Är det för att de lärde känna varandra så väl som de svarar så här, att upplevelsen nu efteråt är att de träffades oftare än vad de faktiskt gjorde? Dragan sa att han inte visste hur många timmar per gång som de träffades och tillade:
– Vi hann alltid göra det som vi skulle eller hade bestämt – så det var nog rätt länge!
Flera av ungdomarna kom även ihåg hur allt började, när Näkter- gals-broschyrerna delades ut i skolan och hur det konkret gick till på både informationsmötet och på startdagen. Sandra mindes att det var
109 i skolan som de delade ut broschyrerna och att hon fick ta med sig en hem. Hon kom ihåg att de var ljusgula till färgen. Natalie sa att hon fick en lapp och en broschyr att ta med sig hem och att hennes föräld- rar skulle fylla i den. Hon sa att hon direkt hade sagt till sin lärare att hon ville ha en sådan lapp. Hon ville verkligen ha en mentor eftersom hon hade det tråkigt och inte något speciellt att göra på sin fritid. Sara mindes informationstillfället i skolan och att det var ungefär fyra i hennes klass som fick en mentor. Hon kom ihåg att hon blev inter- vjuad och att hon fick svara på en massa frågor om sina intressen, vad hon gillade att göra, vilken musik hon tyckte om och sen sa hon:
– Ja, och sen fick jag en Anna Andersson, som mentor.
Flera av ungdomarna mindes även startdagen. De mindes att det var där som de träffade sin mentor för första gången. Nästan alla kom ihåg att de fick ett nummer och att mentorn hade samma nummer. Att de skulle leta rätt på sin mentor och att deras föräldrar fick hjälpa till. Flera sa att det kändes högtidligt, andra att det var lite nervöst men också att det var väldigt kul och spännande denna dag. Några av ungdomarna mindes platsen där startdagen hölls och flera kom även ihåg att de gick en tipsrunda tillsamman med sin mentor.
De aktiviteter som de berättade att de gjort var sådana aktiviteter som de annars inte skulle ha fått göra om de inte hade haft en mentor. Dragan mindes att han fick vara med om en massa roliga saker med sin mentor och tillade:
– Sånt som jag annars inte skulle ha gjort.
Carmen sa att hon och hennes mentor gjorde saker som hon annars inte skulle ha fått göra.
– Och så kommer jag ihåg när vi gick på bio, jag älskade bio och vår familj hade ju inte så mycket pengar för mig att gå på bio …så att vi gick ofta på bio, hon visste att jag tyckte om det!
Nihad berättade att han och hans föräldrar flytt från kriget i Bosnien och att de kom till Sverige 1992. Han sa att han inte gjorde så mycket tillsammans med sina föräldrar på fritiden. Så därför tyckte han att det var det extra kul att få en mentor.
– Vi var mest hemma…de var ganska deprimerade...mina föräldrar kunde inte språket och så kände de inte till vad man kunde göra i Malmö…de tyckte det var en bra idé med mentor…liksom knuffa ut mig i samhället… i umgänget…och jag tyckte det skulle bli jätte kul!
Han sa att hans mentor öppnade upp dörrar för honom och visade honom vad det fanns att göra i Malmö och att han fick fler intressen än vad han hade haft tidigare.
Flera ungdomar sa även att mentorn hade hjälpt dem på olika sätt och av sin mentor hade de lärt sig mycket. Tre av ungdomarna berät- tade att de hade haft problem i skolan med olika färdigheter och äm- nen. De berättade om tillfällen då de fick hjälp av sin mentor. Natalie sa att hon inte kunde läsa så bra men att hennes mentor hjälpte henne på ett trevligt och lustfullt sätt. De läste för varandra, skrev berät- telser och hon sa att hon lärde sig läsa bättre. Av mentorn fick hon även läxhjälp. Hon beskrev tillfällen då de läste högt för varandra och skrev små berättelser tillsammans. Hon berättade också hur de tillsammans besökte Lärarutbildningens bibliotek och lånade böcker. Mentorn hade hjälpt henne att hitta enkla böcker som vara lätta att läsa. Sara sa att hennes mamma hade tyckt att det var inspirerande när Sara träffade sin mentor, och mamman tyckte att Sara lärde sig så mycket, men själv mins hon inte detta.
Nihad berättade att hans mentor ibland hjälpt honom med läxorna. Han berättade om hur han och hans mentor skrev meningar tillsam- mans och hur de övade grammatik men också hur han fick hjälp med matematiken.
111
– Jag minns speciellt att han hjälpte mig med matematik... Och ja, det hjälpte mig jättemycket!
Mina föräldrar förstod ju inte alla svenska termer.
Carmen berättade om olika svårigheter som hon hade i skolan. Hon hade dyslexi och hon menade att hennes mentor var till stor hjälp för henne. Hon sa:
– Man ska ju kunna läsa i femman…och jag kunde inte alls läsa.
Flera av ungdomar sa också att de lärde sig en massa när de träffade sin mentor. Amina berättade om aktiviteter som hon och hennes men- tor gjort tillsammans och hon sa att hon lärde sig mycket av detta. Hon sa att hon bland annat fick komma till nya platser och vara med om nya aktiviteter. Och Nihad tyckte att hans mentor kunde ”jätte mycket”. Som liten hade han många gånger tänkt att hans mentor var ”jättesmart” som berättade så mycket saker för honom och som kunde så mycket.
Hussein berättade om ett tillfälle då han och hans mentor var och spe- lade squash, något han aldrig provat förut. Han berättade hur hans mentor lärde honom att spela squash och hur man skulle värma upp bollen innan man spelade. Han visade hur man kupade handen och sa:
…det kommer jag fortfarande ihåg…hur han lärde mig man gör så här (visar mig)…annars studsar den inte så bra…
utvald
På frågan om de kom ihåg varför de ville ha mentor eller varför de fick mentor svarade två att de inte visste varför de fick en mentor. Alexander däremot tänkte efter en stund och sa:
– Alltså nu när jag tänker på det…alltså jag visste inte att det var så att jag var utvald.
Lite senare i intervjun sa Alexander att när han nu tänkte efter så trodde han att det berodde på att han inte hade så många kompisar då. Och att ha en mentor hade hjälpt honom att känna sig tryggare. Sara sa att hon tyckte det var bra att få bli utvald.
– Jag tyckte att det var coolt att bli utvald, utvald…till något…
Även Hussein tyckte det var positivt att bli utvald och få en mentor. Han berättade om hur andra i hans klass blev avundsjuka på honom. Detta trots att ingen av barnen egentligen riktigt visste vad det inne- bar, eftersom skolan var ny i Näktergalen. Han sa att han blev glad och lite stolt också över att ha fått en mentor, och att de andra barnen i hans klass ofta undrade och frågade honom vad han gjorde med sin mentor och han sa att de alltid verkade avundsjuka på honom.
Två av ungdomarna berättade att det var deras föräldrar som hade tyckt att de skulle vara med. Frida sa att det var hennes pappa som hade tyckt att hon skulle söka men att hon själv inte riktigt visste vad det innebar. Pappan hade menat att eftersom mentorn läste till lärare så skulle denna kunna hjälpa henne med läxorna. Frida hade därför först trott att mentorn bara skulle hjälpa henne med läxorna, men tillade att det så blev det ju inte. Hon sa att hon istället fick en vuxen- kompis – en vuxenkompis som alla barn borde få ha. Hon tyckte att det hade varit bra att ha en relation till någon utanför sin egen familj och utanför skolan.
En del av ungdomarna berättade även om problem och svårigheter som de haft och utgår ifrån att det var därför som de fick en mentor. Carmen berättade om sina problem med dyslexi och hon sa:
– Det var för att jag hade problem med skolan, jag var dyslektiker. De kom på att jag inte kunde läsa fast jag gick i femman och så fick jag en mentor… det hade sån stor betydelse för mig.
113 Hon upplevde det inte som att hon skulle ha blivit negativt utvald eftersom hon sökt och verkligen ville ha en mentor. Hon tyckte att det var positivt att bli utvald eftersom hon behövde hjälp.