Som tidigare nämnts hålls en föreläsning (mentorsutbildning 3) i slu- tet av mentorsperioden som handlar om betydelsen av att avsluta på
ett tydligt sätt. Avslutningen ses som ett mycket viktigt moment i men- torskapet. För mentorerna kan det ibland kännas som ett dilemma att först vara vänner och att sen avsluta relationen. I en vanlig vänskaps- relation brukar inte ändhållplatser planeras som det görs här.
Lena Rubinstein Reichs utvärdering (2001) visar att drygt hälften av mentorerna haft kontakt med sitt mentorsbarn efter avslutat år. Kon- takt innebär allt från fysiska möten till ett vykort, brev, telefonsamtal etc. någon gång. Detta innebär att nästan hälften av alla par inte alls har någon kontakt efter avslutningen.
Under alla år har det alltid varit några barn som har varit ledsna över att de inte längre kommer att träffa sin mentor och de har även pratat med sina mentorer om detta. Ibland har även mentorn tyckt att det har känts ledsamt att behöva avbryta kontakten med både barnet och familjen.
Ungdomarna som jag intervjuade sa att det var ganska tråkigt när de inte längre skulle träffa sin mentor och att tiden hade gått väldigt fort, men flertalet verkade inte ha tyckt att det var problematiskt el- ler svårhanterligt för dem att avsluta. Några beskrev vad de gjorde tillsammans på avslutningen och de verkade alla ha mycket klart för sig att de inte skulle träffas mer, i alla fall inte på samma sätt som de ditintills gjort.
Anna tyckte att det tog slut väldigt snabbt samtidigt som hon reflek- terade över att det nästan var under ett helt år som de träffades, vilket egentligen är lång tid, tillade hon. Hon berättade om avslutningen i parken och de aktiviteter som hon och hennes mentor gjorde tillsam- mans, denna dag. Hon sa att hon fick ett brev och en tavla och att hon mindes att det var lite ledsamt då.
131 Hon sa att först var det roligt och sen blev det tråkigt. Hon tyckte att det kändes lite konstigt först att de inte skulle träffas mer men att den känslan satt i några dagar och att det sen blev vardag igen.
Två av ungdomar tyckte däremot att det var väldigt tråkigt att det tog slut. Carmen sa att hon nog grät lite och att hon tyckte att det var tråkigt. Det som hade varit så trevligt skulle inte längre få fortsätta. Hon sa att hon kände sig värd något när hon var med sin mentor.
Även Natalie mindes att hon blev lite ledsen och att hon hade känt:
– Åh!! Åh (skratt)…du får inte lov att gå. Du e min!
Hussein berättade att han inte kom ihåg så mycket från avslutningen. Men han mindes när hans mentor kom till skolan terminen därpå och då hade ett nytt mentorsbarn. Jag frågade Hussein hur det kändes och Hussein svarade:
– Det kändes lite konstigt att han inte var min mentor och att inte kunna gå ut och göra samma saker igen…med honom. Det var ju en trevlig tid vi hade!
Detta svar har lett till att Näktergalens verksamhetsledning beslutat att aldrig matcha om en mentor med ett nytt barn på den skola där mentorns före detta mentorsbarn går.
Nihad har fortfarande kontakt med sin mentor. Så för hans del blev det egentligen aldrig något avsked och slut på relationen eftersom de har fortsatt och träffats under alla dessa år. Han berättade att de hade ”jättemycket” kontakt i början, att han ibland kunde ringa till sin mentor och fråga honom om olika saker. Han sa att han ofta hörde av sig när han hade problem i skolan och att hans mentor hjälpte ho- nom. Han sa att han på senare tid varit lite dålig på att ringa honom
men att han nu ska höra av sig och berätta att han har blivit inter- vjuad. Jag frågade på vems initiativ det var som de träffades och han sa att det var mentorn som oftast tog kontakt men att han alltid ville träffa honom. Han berättade att hans mentor alltid brukade skicka vykort från sin semester-resa och att han alltid blev så glad när han fick dessa vykort.
Alexander däremot beskrev tiden efteråt som positiv. Han hade ut- vecklats och på något sätt behövde han inte längre sin mentor, på samma sätt som han hade behövt från början. Han sa att han efteråt hade en bättre känsla och att han lärde känna fler barn på sin skola.
– Alltså jag fick en sån här känsla...alltså det här måste jag ta på egen hand...och bli bättre i skolan och ha bättre kompisar.
För Alexanders del verkade mentorn ha varit ett positivt avstamp för honom där separationen kan liknas vid en ”nystart”. För andra däre- mot verkade mentorn ha betytt mycket och naturligtvis blir avskedet då också svårare vilket jag kan höra hos framförallt Natalie och Car- men. Dock nämner ingen av ungdomarna problem eller svårigheter med avslutningen.
Diskussion
Det har varit väldigt intressant att ta del av alla ungdomars berättelser och deras minnen från den tid då de hade mentor. Alla verkade både komma ihåg sin mentor väldigt väl och de olika aktiviteter som de gjorde tillsammans. Flera pratade om hur trevligt och roligt de hade och med sina mentorer, och att det aldrig var tråkigt att träffa mentorn. De minns även namnet ”Näktergalen” eller ”mentorsprojektet”.
Vad de minns är naturligtvis olika för varje individ eftersom relatio- nen var unik, ett barn och en mentor. Vad de däremot minns är intres- sant. Enligt minnesforskningen har vi alla ett explicit eller medvetet
133 minne vilket gör att vi kommer ihåg situationer som vi varit med om och därifrån återhämtar vi kunskaper. Vi har även ett implicit minne som gör att vi kommer ihåg något utan att vi är medvetna om att vi kommer ihåg själva inlärningssituationen. Det som vi minns från situationer och händelser och som vi upplevt starkt eller känslosamt, där vi själva deltagit, läggs i det som kallas för det episodiska minnet. Det episodiska minnet är ett minne för händelser som är konkreta och personligt upplevda händelser.
Ungdomarna som jag intervjuade minns speciella eller specifika hän- delser, ofta händelser som skilde sig från vardagen. De minns även händelser som när de fick prova eller göra nya saker som de aldrig ti- digare gjort eller provat. Många minnen verkar vara präglade av den nära relation som de har haft till sin mentor.De minnen, erfarenheter och upplevelser som ungdomarna nu i efterhand berättade om inne- håller förmodligen både ett explicit minne och ett implicit minne, de- ras subjektiva upplevelser dvs. både känslor och tankar. Och mycket av det som de berättade om verkar vara plockade från deras episo- diska minne, minnen av vad de gjorde och minnen av deras relation till sin mentor.
I ett barns utveckling är samspelen med de nära anhöriga viktigast men samspelen med andra människor utanför familjekretsen är också mycket viktiga. En mentor sa en gång i en intervju: ”Barn mår bra av vuxenvänner, ju fler vuxna som ser och bekräftar barnet desto bättre, helt enkelt”. Det är ett bra sätt att sammanfatta en aspekt av vad barnet behöver för att växa sig stark. Hur barnet blir bemött av alla dessa individer formar bilden som barnet kommer att ha av sig själv. Därför handlar det både om att möta och positivt bekräfta barnet.
När ungdomarna berättade om sina mentorer så var det ofta deras positiva förhållningssättsom de kom in på. De kände sig trygga med sin mentor och flera beskrev situationer då mentorn engagerade sig i
dem, stöttade dem och hjälpte dem på olika sätt. Flera berättade även om sin mentor som någon som såg dem, lyssnade på dem och som också lärde dem olika saker.
Gustafsson (2004)menar att den viktigaste kraftkällan i livet är just mötet – att någon ser, bryr sig om och förstår mig. I möten med an- dra formas vi och blir till de personer vi är. I relationen med mentorn har därför bemötandet stor betydelse för hur relationen kommer att bli och utvecklas. I Näktergalen får barnen möjlighet att en gång i veckan ”vara i centrum”, barnet har en vuxen som kan lyssna, upp- märksamma och uppmuntra barnet vilket också kan bli en pusselbit i ett uppbyggande av en god självkänsla. Att inte bara bli betraktad utan att få vara huvudperson.
En av Näktergalens grundidéer är att höja barnets självkänsla. En stark självkänsla innebär att veta vem man är och känna att man är någon och att det man gör och tänker bottnar i den man är. Att få en förbätt- rad självkänsla kan ske genom att bli sedd och bekräftad av någon. Alla de personer som ett barn samspelar med är därför viktiga för denna utveckling. Hur barnet blir bemött, hur det får möjlighet att förstå sig själv och sin omvärld påverkar naturligtvis också barnets syn på sig själv och andra. ”Man blir den som man blir behandlad som”. Cullberg Weston, Marta(200) menar att vi föds två gånger. Första gången bio- logiskt, andra gången psykologiskt – när vi blir sedda och bekräftade.
På mentorsutbildningen får mentorerna veta hur de kan hjälpa till att stärka barnets självkänsla. Att de alltid ska bekräfta det positiva hos barnet och att alltid utgå ifrån det barnet är bra på och stärka barnet i detta. Ett positivt bemötande, och att bli seddoch bekräftad kan ge barnet ökad självkänsla. Flera mentorer skriver ofta i sina månadsrapporter att de på olika sätt försökt stärka barnet genom att låta barnet vara i centrum, genom att lyssna på dem och ge dem uppmärksamhet. Något som i förlängningen kan leda till ett bättre självförtroende för barnet.
13 I intervjuerna med ungdomarna var det flera som själva drog slut- satsen att mentorn bidragit till att de har fått bättre självförtroende.
Carmen menade att hon utvecklades genom att ha en mentor och sa att hon inte hade haft ett så bra självförtroende om hon inte haft en mentor. Mentorn hade hjälpt henne på olika sätt vilket också stärkt henne, sa hon. Alexander uttryckte det så här:
– Ja, han har definitivt gett mig bättre självförtroende...för jag hade jättedå- ligt självförtroende...han gav mig faktiskt det…han berättade. ..äh...man ska va så och det är så…på ett bra sätt...du vet...alltså inget dåligt
När Anna berättade om vad det betytt för henne att ha en mentor sa hon att hon blivit mer öppen. Hon sa att hennes mentor varit en väg- visare och en igångsättare och hon tyckte att hon hade blivit bättre på att prata med nya människor. Hon sa:
…alltså jag lärde mig att bli mer öppen tror jag…börja pra…jag brukar vara så där undan…jag är inte den första som tar första steget...och så börja prata...med någon ny...
Hon lärde mig att typ det är lätt egentligen.
När Felicia berättade om sin mentor och vad hon lärt henne, sa hon att mentorn lärt henne:
–Att våga mer!
Hon sa att hon varit ganska blyg men med mentorn hade det blivit lättare att prata. Även Hussein menade att hans mentor påverkade honom och att han efteråt fått lättare för att ta kontakt med nya människor. Han sa också att hans mentor varit en positiv förebild som gjort att han nu också blivit mer ansvarsfull. Om inte han haft mentor så trodde han inte att han hade varit så ansvarsfull som han var nu och han trodde inte heller att han hade haft det så lätt med att få kontakt med andra människor. Det lärde han sig av sin mentor,
sa han. Även Alexander sa att han fått bättre självförtroende och att mentorn stöttat honom i olika situationer.
Barn som medverkar i Näktergalen är i åtta till tolv års ålder vilket innebär att de är inne i en identitetsutveckling, och alla sociala re- lationer är därför viktiga för denna utveckling. Jaget växer fram ur barnets olika sociala erfarenhet, och i ett samspel med andra. Imö- ten med andra växer denna identitet fram. Relationen till mentorn är därför viktig. Mentorn är en ny person i barnets nätverk och en som barnet kan spegla sig i, någon som kan lyssna och någon som barnet kan anförtro sig åt. En relation som kan vara ytterligare en pusselbit i uppbyggandet av en identitet, hur barnet kommer att se på sig själv och vilken identitet barnet kommer att få. Att ha en relation till någon utanför sin egen familj kan vara både stimulerande och utvecklande. Flera har även nämnt att mentorn i sitt förhållningssätt var en positiv förebild som kvinna och man.
I Näktergalen får barnen inblick i en annans liv och leverne. Ungdo- marna berättade om när de var hemma hos mentorn men också när de besökte högskolan, och för de flesta var det första gången de be- sökte en högskola. Tillsammans med sin mentor fick de inblick i hur det var att vara högskolestudent. Flera sa att mentorn påverkade dem så mycket så att de kommer att läsa vidare på högskola. Och en finns redan på högskolan. Huruvida det är mentorerna som påverkat dem till detta är omöjligt att avgöra. Men genom mentorn fick de en in- blick i något som de inte annars skulle ha fått. En inblick som gjorde att ytterligare en dörr öppnades, och dörren till högskolan var en av dessa. Mentorn var också en som trodde på och uppmuntrade dem i en ålder då detta är synnerligen viktigt. Med sig har de nu positiva minnen som gjort dem lite starkare och ökat deras självförtroende. På sikt kan de också våga ta plats i samhället.
13
SaMManfattnIng av
reSuLtaten
Som tidigare redovisats har under Näktergalens alla år ett flertal in- samlingar av data genom intervjuer och enkäter genomförts, med syfte att få en så tydlig bild som möjligt av hur verksamheten fung- erar och hur den upplevs av barnen, föräldrarna, skolpersonalen och mentorerna. Dessutom har ovan redovisade uppföljningsstudier med medverkan av före detta mentorsbarn – som nu nått studentåldern – gjorts, i vilken dessa ungdomar delat med sig av sina minnen och sina reflektioner kring dem.
Hur fungerar Näktergalen i relation till sina ambitiösa syften och mål? Den frågan kommer aldrig att kunna besvaras enkelt och med precision. Men utifrån den samlade informationen om vad barn, mentorer och föräldrar har upplevt, tänkt och tyckt kan åtskilliga slutsatser dras.
För barnen
För barnens del har mötet med mentorn inneburit att barnet har fått lära känna en vuxen person som barnet inte alls kände förut och som inte tillhörde barnets eller familjens nätverk. Det har varit en vuxen
person som har stöttat och lyssnat, en person som barnet har känt tillit till och som vidgat barnets referens- och erfarenhetsram.
Avsikten var att barnen skulle få nya erfarenheter och kunskaper ge- nom att få vara med om trevliga aktiviteter, komma till nya platser, möta nya människor och göra sådant som de inte gjort tidigare, vilket både barnen och ungdomarna säger att de har fått. Barnen använder ord som kul, roligt, häftigt och säger att de har gjort en massa till- sammans med sin mentor. För flera av barnen har mentorns närvaro också inneburit att de har fått göra aktiviteter som de annars inte skulle ha fått göra, och de har fått en meningsfull fritid tillsammans med sin mentor. För en del barn har det också inneburit att de har fått prova aktiviteter som de innan inte vågat eller velat göra, men nu provat på. Barnen har också lärt sig väldigt mycket av sina mentorer. Några barn berättar att de har blivit bättre på svenska, eller att de nu vågar eller kan göra sådana saker de inte kunde tidigare.
Även mentorerna säger sig ha sett en positiv utveckling hos sina men- torsbarn, speciellt nämner de barnens språkutveckling. Men också att barnen har blivit mer frimodiga, vågat mer och har fått ett ökat själv- förtroende och en bättre självkänsla. Mentorerna berättar även att de tycker att barnen har fått vidgade vyer, de har fått spegla sig i nya män- niskor, de har fått nya erfarenheter och upplevelser. Barnen har också fått tillfällen till samtal av annat slag än de varit vana vid; med mentorn har de även kunnat tala om värdegrundsfrågor, etik och moral.
Barnen har sett sin mentor som en vuxen vän som de har haft förtro- ende för. Mentorn har varit någon som de har kunnat prata med och få råd av. Mentorn har varit någon som hade tid bara för dem, som hade barnet i centrum i en till en relation. Även mentorerna betonar att de har sett att barnen, i kontakten med mentorerna, har fått ett eget liv utanför familjen och utanför skolan. Barnen har visat glädje
139 och stolthet över att få ha en mentor. Att ha en mentor har gett barnet hög status.
– Nej vi kan inte leka idag för jag ska träffa min mentor.
Alla intervjuade barn och ungdomar har tyckt att barn och mentor har bestämt tillsamman. Många av de intervjuade barnen har sagt att de ofta fick både önska eller föreslå vad de skulle vilja göra när de skulle träffas.
I den utvärdering som Lena Rubinstein Reich gjorde (2001) var slut- satserna att barnen fått nya erfarenheter och upplevelser, de hade fått en vuxen för sig själv, vilket innebar att deras relation till vuxna ut- vecklats. De var stolta över sin mentor och de hade blivit mer själv- ständiga, utvecklat sitt svenska språk och fått ett ökat självförtroende. Dessa slutsatser bekräftas i de resultat som redovisats ovan. Att få träda fram som en egen unik och värdefull person har för många mentorsbarn varit en helt ny upplevelse. Den upplevelsen har gett ett kraftfullt bidrag till barnets identitetsutveckling, självkänsla och förmåga att hävda sina gränser.
Enligt Näktergalens syften ska barnen få ökad möjlighet att skapa god självkänsla, få en student som vuxen förebild och få nya erfarenheter och kunskaper i en relation med en högskolestudent. De redovisade resultaten visar att verksamheten bedrivits helt i linje med syftena och med mycket god kvalitet.
Ett av Näktergalens mål är att barnen ska klara sig bättre i och utan- för skolan, och i högre utsträckning söka sig till högskolestudier. Med undantag för intervjuerna med ungdomarna som efter tio år redovi- sade sina intryck från tiden som mentorsbarn, finns ännu inga un- dersökningar som belyst Näktergalens eventuella effekter på barnens skolprestationer och fritidsaktiviteter.