De mentala gränser som framträdde tydligast i intervjuerna handlar framför allt om
kommunikation och olika professioners språk och terminologi. Uhr (2021) pekar med hjälp av sin artikel på brister i den svenska krishanteringssystemet, han nämner att konsekvensen av en krishändelse kan förvärras om missförstånd uppstår. Dessa missförstånd visar sig oftast i form av språkliga faktorer och svårigheter i samverkan över organisationsgränsen, oftast om organisationerna använder sig av så kallat vertikalt stuprörstänk inom organisationen. Detta i stället för ett horisontellt helhetstänk över organisationsgränserna.
Prezelj (2014: 329-330) skriver liknande om att det många gånger finns svårigheter i att gemensamt samordna en horisontell och vertikal verksamhet för att skapa en effektivare samverkan. Detta beror till stor del på skillnader i organisatorernas tanke- och
kommunikationssätt. Andersson et al. (2013: 279) pekar på att språket som används kan försvåra arbetet mellan den interorganisatoriska samverkan, detta eftersom olika aktörer oftast har språkliga skillnader som grundar sig i olika discipliner och kunskapsnivåer för varandras områden. Att detta är fallet både stöds och avfärdas av flera intervjuade i denna magisteruppsats.
“Polisen använder ju förkortningar i allt. Det jag har sett är att när vi åker ut på en händelse, så börjar vi att slänga oss med olika förkortningar till den grad att aktören börjar fundera på vad vi håller på med, men då förklarar vi bara vad förkortningarna betyder för att alla aktörer ska förstå vad vi menar när vi ska göra en specifik åtgärd” (Polisen)
Trots att polisen menar på att det ofta sker många förkortningar så menade hen samtidigt på att missförstånden inte leder till några större problem. Postnord menar liknande på att det inte uppstår några större missförstånd eller problem när de samverkar med andra aktörer.
“Nej, vi har en rätt gemensam terminologi. Jag känner att det inte finns några problem med terminologin eller språket eller så. Det är ganska självklart vad vi pratar om. Däremot så kan det vara så när jag säger brev så menar jag en sak medans de [Polismyndigheten] kanske ser framför sig ett paket eller något. Det kan finnas lite sånna språkförbistringar, men den är enkel att överkomma.”
(Postnord)
Intervjupersonen från Tullverket menar liknande som polisen på hur språket används, där det i vissa fall händer att det blir en del missförstånd, främst när det används fackspråk och förkortningar, men menar samtidigt på att det inte är några större problem.
Trots att det verkar som att flera aktörer menar på att språket inte skapar särskilt stora problem, finnas det ändå vissa skillnader i språket. Polisen var tydlig med att använda misstänkt farlig försändelse och inte pulverbrev eller något annat när hen pratade om området.
“Du märker att jag undviker att använda ordet pulverbrev eller brevbomb, eftersom dom orden är så pass värdeladdade och triggade. Vi
[Polismyndigheten] säger i stället misstänkt farlig försändelse, det är på grund av det faktum att bara för att det är ett pulverbrev betyder detta inte att det är farligt. Ett kuvert kan innehålla mycket annat och ändå vara farligt eller ofarligt, därför använder vi begreppet misstänkt farlig försändelse och inte pulverbrev eller brevbomb.” (Polisen)
Polisen verkar alltså dra sig för att använda ordet pulverbrev då det kan skapa onödiga reaktioner på en försändelse som nödvändigtvis inte behöver vara farlig. Postnord framhåller att hellre vilja prata i klartext när det kommer till vad de tror att försändelsen innehåller.
“Misstänkt farlig försändelse fungerar för oss, pulverbrev likaså om det är ett misstänkt pulver eller brevbomb, om det är misstänkt brevbomb. Vi försöker alltid att tala i klartext så alla fattar vad vi pratar om.” (Postnord)
Det är intressant att flera av de intervjuade aktörerna menar på att det inte verkar finnas någon märkbar problematik eller skillnad kring språket mellan organisationerna. Medan litteraturen pekar på att det oftast finns en problematik med missförstånd och mer eller
mindre språkbarriärer i interorganisatorisk samverkan. Danermark (2005: 28-29) menar på att det är helt normalt att alla yrkeskårer utvecklar ett särskilt språk med exempelvis
förkortningar och jargong. Däremot finns det ofta problematik kring att förmedla kunskap till samverkansaktörer utanför området, där det kan uppstå irritation eller att personen som inte förstår språket genom att låtsas att de förstår eller inte frågar om förklaring av olika okända begrepp. Ytterligare kan liknande situationer uppstå där avsändaren antar att mottagaren förstår även om den inte gör det. Detta är snarlikt vad Andersson et al. (2013: 277) menar på att misstag och missförstånd ofta uppstår när antaganden görs att den andra parten förstår vad som förmedlas.
Danermark (2005: 29) skriver att detta hela tiden är en utmaning som måste beaktas när samverkan sker, det är viktigt att inte använda sin yrkesjargong onödigt mycket, eftersom det potentiellt kan få konsekvenser kring förståelse av aktörer som inte är insatt i området. Detta är något som går att se i resultatet av vad Polisen menar tidigare på att de använder sig av sitt yrkesspråk till den grad att det uppstår en viss irritation.
Det bör dock framföras att orden har betydelse och att ordens mening kan försvinna om ett icke-yrkesnivåmässigt språk inte används. Ytterligare kokar yrkesspråket ner till att det är praktiskt att använda ett språk mellan samverkanspartners då det går att samverka på ett effektivare sätt (Danermark 2000: 29-30). Det bör alltså i samverkan ägnas tid och energi till att lära sig sina samverkanspartners språk och arbetsområde för att på så vis försäkra sig om att inte missförstånd sker. Ytterligare visar en vilja på att lära sig varandras verksamhet på respekt gentemot varandra. Detta möjliggör även att enklare förstå varandras perspektiv och komma med konstruktiva kommentarer kring samverkansmöjligheter eller upplevda problem (Danermark 2000: 30).
En potentiell orsak till att flera av respondenterna inte upplever några stora problem gällande kommunikationen mellan organisationerna som de kommer i kontakt med, är det som
Postnord säger “[…] det är ganska självklart vad vi pratar om”. Detta är också liknande vad
MSB säger “När vi pratar om CBRNE så är det en väldigt liten krets, dom som vi samarbetar med har alla en förståelse för vad vi pratar om”. Europeiska CBRNE-centret säger väldigt liknande om språket.
“CBRNE-området är ganska litet i Sverige, kanske mer så om man blandar in antagonism. Det blir till den grad att vi känner varandra vid förnamn och då blir det också enklare att fråga om man inte vet, inte för att vi inte frågar om vi inte förstår vad någon säger, konsekvenserna kring detta kan bli väldigt allvarliga om det blir missförstånd, så vi är inte blyga av oss” (Europeiska CBRNE-centret)
Som med alla områden skulle det eventuellt vara annorlunda om samverkan rörde sig mer mellan organisationer som inte har någon större kunskap eller verksamhet kring det
gemensamma området. Detta går att utröna från vad Andersson et al (2013: 279) skriver om att när organisationer med olika discipliner ska samverka, uppstår det viss problematik i kommunikationen. Ytterligare en faktor när det kommer till val av ord kan vara att polisen väljer att använda orden “misstänkt farlig försändelse” för att inte skapa onödig oro bland allmänheten i exempelvis pressutlåtanden. De väntar på konfirmering om vad försändelsen innehåller då användandet av specifika termer som “brevbomb” och/eller “pulverbrev” kan skapa oro och missförstånd om det visar sig att inte vara något av endera.
Det är dock viktigt att påpeka att bara för att Postnord väljer att “tala klarspråk” betyder det inte att de inte bryr sig om samhälssäkerheten, det kan inneha andra faktorer, exempelvis att de inte är den organisation som har ansvaret för att hantera en CBRNE-händelse, detta är exempelvis blåljusmyndigheternas ansvar samt företag som CIP Checkport.
Just ansvaret är en intressant faktor inom interorganisatorisk samverkan. Framför allt de mentala gränser som Hernes (2004: 13) pekar på, är hur organisationens kärnidé eller
kärnverksamhet, påverkar organisationens förmåga och vilja till att utöva sina huvuduppdrag och eventuella sidouppdrag. En mental gräns som togs upp i intervjuerna var aktörernas roll i arbetet kring CBRNE-hot inom post- och godshanteringen. I detta är Postnord en av de som sticker ut kring detta, dels då det är den enda av de intervjuade aktörerna som har som huvuduppdrag att leverera post- och gods. Ytterligare sticker de ut då intervjupersonen från Postnord också menade på att de inte har något större ansvar i att utveckla säkerhetsarbetet mot antagonistiska CBRNE-hot inom post- och godshanteringen.
“Jag tror inte vi har något särskilt ansvar i detta... jag kan inte se att vi [Postnord] har något ansvar för att utveckla området. Förutom att öka
självbevarelsebedriften och minska konsekvenserna när en incident väl sker, då innebär det oftast att vi kanske bör utveckla ett bättre samarbete med olika myndigheter.” (Postnord)
CIP Checkport stämmer in i denna bild av vad intervjupersonen från Postnord säger.
“Postnord ska leverera post och gods, det ingår inte i deras uppdrag att hitta farliga försändelser eller utveckla området. Om du frågar __________ vid Postnord så tror jag att även att ____ kommer att säga att de inte har ett ansvar
att stoppa eller identifiera antagonistiska CBRNE-hot inom post- och godshanteringen” (CIP Checkport)
CIP Checkport skiljer sig organisatoriskt från de andra intervjuade. Detta då de är ett privat företag som erbjuder tjänster i form av detekterings- och analysförmåga av försändelser som kan innehålla farliga ämnen, vilket utförs i CIP Checkports egna lokaler. Detta innebär att de arbetar med en så kallad överförd hotbild, där de säkerhetskontrollerar försändelser, vilket i sin tur överför eventuella farliga försändelser till sin egen verksamhet från sina kunders. Det är viktigt att påpeka att CIP Checkport och Postnord har ett samarbete med varandra. CIP Checkport utför säkerhetskanning och detektering av olika försändelser inom Postnords verksamhet, detta som en tilläggstjänst som går att köpa via Postnord (Postnord 2021).
Att Postnord inte ser det som sin uppgift att utveckla området eller identifiera potentiellt farliga försändelser kan låta konstigt, detta då de är det största bolaget som levererar post- och gods i Norden. Detta har potentiellt att göra med deras uppdrag och organisationskultur att göra. Precis som de två ovanstående citaten visar så menar även Hatch (2013: 206-207) att detta kan förhålla sig till värderingar och normer, vilket spelar en stor roll i hur organisationer ser på olika områden. Värderingarna och normerna kan till viss del göra att Postnord inte ser det som sin roll att hantera dessa farliga ämnen, utan överlåter det till de myndigheter och företag som har det som jobb. Detta medan Postnord fokuserar på att leverera försändelser.
Ytterligare ligger det lagmässiga delar till grund i Postnords agerande. De är bundna av exempelvis postlagen som innefattar tystnadsplikt, även om de har vissa förpliktelser.
Exempelvis kap 1, 16§ i Postlagen, där exempelvis Postnord ska bistå Tullverket vid kontroll av postförsändelser (Infrastrukturdepartementet RSED D 2021). Deras huvuduppdrag är alltså inte att söka efter farliga ämnen utan att leverera försändelser.
Det är också möjligt att de vertikala och horisontella faktorer som Prezelj (2014: 329-330) menar på kan spela in i detta, genom att försvåra i både kommunikationen och annan samverkan. Det så kallade “stuprörstänktet” kan alltså få konsekvenser för
samverkansmöjligheter och är eventuellt ett resultat av organisationskulturen. Detta är
liknande vad Strandh (2015: 223) skriver, men framför också att en horisontell samverkan ger upphov till flera andra utmaningar som måste lösas, exempelvis svårigheter med att samordna interorganisatorisk samverkan där det finns stor skillnad på både uppdrag och målbilder.
Att både normer, kultur, värderingar samt lagar spelar in i detta går också att dra paralleller till de två första delarna av den vertikala tabellen i vad Hernes (2004: 13) kallar för ordning och distinktion. Vad som menas med detta är att “ordningen” utgör hur organisationer ska förhålla sig till de koncept och de val som görs i deras ansvar och uppdrag, i detta fall att Postnords ansvar är att leverera post och gods, inte söka efter farliga försändelser. Ytterligare faller detta in i “Distinktioner” i den mån av klara gränser mellan Postnord och andra
organisationer som har ett specifikt ansvar att detektera och hantera farliga försändelser, Exempelvis Polismyndigheten, Tullverket och CiP Chekport.