Mesosystemet

Samspelet och relationen mellan olika mikrosystem utgör vad Bronfenbrenner kallar nästa steg i modellen: mesosystemet (Bronfenbrenner, 1979). I litteraturen anpassad till den västerländska kontexten brukar relationen mellan hemmet, sko- lan och fritidsmiljön vara exempel på framträdande mesosystem (Klefbeck & Og- den, 2003). I denna studie har jag främst tittat på hur mesosystemet mellan dag- centret och hemmet har gestaltat sig, för att identifiera vilka främjande respektive hämmande faktorer som kan vara av betydelse för barnets utveckling. Relationen mellan kyrkan och hemmet utgör ett annat mesosystem men då denna inte kom- menterats i det empiriska materialet kan denna inte djupare diskuteras.

6.2.1 Relationen mellan dagcentret och hemmet

Informanterna delar både med sig av berättelser där föräldrar anammat vårdgivar- nas synsätt och talesätt gentemot det egna barnet samtidigt som andra familjer upplevts mer motstridiga. Informanterna är samtliga enade om att barnets situat- ion hade kunnat förändras till det bättre om det varma klimatet innanför dagcent- rets dörrar även hade kunnat identifierats i barnets hemmiljö.

Lorentz berättar:

“Cause parents and mother learns, how the care givers are treating the children. Laughing with them, playing with them, feeding them, encourage them. How they speak to the children is also an important way of learning for the parents and the other people around the child “

Enligt Klefbeck och Ogden (2003) är det gynnsamt för barnets utveckling om dagcentret och hemmet delar förväntningar och normer på hur barnet bör bemötas och uppfostras. Mesosystemet blir således starkare om likartade metoder används

51

för gränssättning och belöning oberoende kontext och miljö. Annars kan över- gången mellan miljöer bli så stor att barnet känner sig otryggt och sårbart (ibid). Enligt intervjupersonerna tenderar olika behandlingsmetoder att kollidera bero- ende på om barnet vistas i sin hemmiljö eller på sitt dagcenter. Detta kanske av förklarliga skäl då familjen fått genomlida konstant utfrysning från omgivningen under barnets hela uppväxt till att plötsligt bemötas av ett motsatt klimat på dag- centret där barnen behandlas precis i likhet med alla andra. Denna omställning är nog inte helt oproblematisk vilket kan göra att föräldrarna kan behöva tid att även för egen del slå hål på sina föreställningar och uppfostringsmetoder gentemot bar- net med intellektuell funktionsnedsättning. Andersson (2002) har också sett i hen- nes resultat att synen på vilka förmågor, begränsningar och färdigheter barnet med hörselnedsättning har skiljer sig åt mellan föräldrar och skolpersonal. Hon menar vidare på att den skilda åsikten om hur barnet uppfattas kan inverka på de förvänt- ningar och krav som ställs på barnet. Lorentz citat här ovan synliggör också sättet vårdgivarna talar till barnen som en viktig komponent mot ett förändrat synsätt på människor med intellektuell funktionsnedsättning. Joseph Kisanji (1995) har stu- derat tanzaniska ordspråk och vad de i sin tur kan avslöja om samhällets förståelse av funktionsnedsättning. Även om Kisanji identifierade många negativa attityder och nedsättande ordval som bland andra talia på kiswahili bland lokalbefolk- ningen synliggjordes även ett tolererat synsätt i språket gentemot personer med in- tellektuell funktionsnedsättning. Kisanjis forskning visar återigen på hur ambiva- lent synen på personer med intellektuell funktionsnedsättning kan vara i Tanzania. Carmen berättar om en situation där hennes uppfattning angående vad barnet be- hövde stöd och hjälp med skiljde sig åt från vad familjen ansåg och trodde på. En av deltagarnas förälder hade vägrat ge barnet medicin för barnets epilepsi då fa- miljen blivit uppsökt av byns traditionella läkare som förmedlat att medicinen inte fungerade. Läkaren hade istället rekommenderat botemedel i form av olika örter och ritualer. Carmen berättar hur smärtsamt det är att inte ha vårdnadshavarna med sig när kunskapen finns konstaterad att rätt medicin endast besparar barnet från en obehaglig och smärtsam upplevelse. Om inte ett epilepsianfall bryts i tid kan även skadorna bli livshotade.9 Hon vädjar även till mig under intervjutillfället vad jag hade gjort i hennes situation. Wegner & Rhoda (2015) har fångat en lik- nande förtvivlan hos terapeuter i Sydafrika som arbetar med rehabilitering och hjälpinsatser till personer med intellektuella funktionsnedsättningar. De menar att den vetenskapliga kunskapen om intellektuella funktionsnedsättningar och vidare hur ambitioner och färdigheter hos den enskilde kan arbetas vidare med - krockar med den kulturella övertygelsen av intellektuell funktionsnedsättning som något statiskt och oföränderligt. Detta gör att föräldrar avböjer erbjudna stöd-och hjäl- pinsatser då familjerna inte kan rationalisera hur hjälpen ska utgöra skillnad (ibid). I enlighet med vårdgivarnas upplevelser på dagcentren är detta följaktligen ett be-

9 _{Svenska Epilepsiförbundet är en intresseorganisation för personer med epilepsi och deras anhö-}

riga. Förbundet bildades 1954 och har omkring 4000 medlemmar fördelade på ett 20-tal föreningar i landet.

52

tydande hinder i arbetet för att försäkra bättre levnadsvillkor för personer med in- tellektuell funktionsnedsättning när synsätten krockar.

Trots detta motstånd menar informanterna ändå på att det skett en attitydföränd- ring hos majoriteten av föräldrarna under de närmaste åren. Organisationen har funnits i tio år vilket gör att attityder kan följas över tid. De flesta är numera ivriga att lära sig förstå sina barn bättre genom att uppmärksamma deras förmågor med hjälp och stöd från vårdgivarna. Många av mödrarna har numera svårt att slita sig på morgnarna när de ska lämna sitt barn på dagcentren, och Carmen berättar att mödrarna på ett helt annat sätt än tidigare omfamnar sina barn vid ankomst och hemfärd. Det har på något sätt skett en skiftning i den kärlek som barnen med in- tellektuell funktionsnedsättning plötsligt erhålls av sina mödrar. Något som Car- men hoppas och tror kan ha med vårdgivarnas roll som förebilder med att göra. Enligt Maart et al (2007) saknas just goda förebilder för personer med intellektuell funktionsnedsättning ute på landsbygden vilket leder till en större diskriminering av målgruppen. Tankesätten ute i byarna tenderar att vara föråldrade och saknar ett modernt nytänkande i form av ifrågasättande och reflektion av för givet tagna ställningstaganden. Hade familjerna och individen istället haft förebilder att lära sig av och ta efter, hade synsätt kunnat förändras (ibid).