Lovisa beskriver återkommande hur viktigt det är med struktur och system i arbetet.
Företaget hon arbetar inom har specifika avdelningar och personer beroende på vad ärendet eller frågan berör. Om respondenten exempelvis har problem med en transaktion finns det en specialist att vända sig till inom det området, om det inte finns underlag till den transaktionen ska det vidare till påskrivande revisor som ansvarar över kunden för att se efter själv. Sedan beslutar den påskrivande revisorn om vad som ska ske därefter. Vem som slutligen beslutar om en anmälan ska göras är fortfarande oklart då det är för högt upp i stegen i det bolaget där respondenten är anställd. Respondenten är Manager i en grupp om 60 personer och har trots detta varken den auktoriteten eller informationen, vilket visar på hur invecklat det systemet är menar respondenten.
Enligt Lovisa redogör hennes arbetsbeskrivning väldigt tydligt för hur hon med sådana frågor ska vända sig till den som är steget över henne i företagets hierarki, i det här fallet den
påskrivande revisorn. Detta leder till att de anställda, trots att de är auktoriserade revisorer, behöver gå genom ett långt led för att komma någonstans med sina misstankar. Lovisa förklarar vidare att hon inte varit med om ett penningtvättsbrott personligen därmed vet hon inte hur processer och påföljder kan se ut i samband med detta.
“Med tanke på de revisionskunderna som jag jobbar med så har jag aldrig haft någon misstanke.”
Hon menar att det hon varit med om personligen har hon behövt lära sig, detta har inte varit en prioritet då det inte varit aktuellt i hennes fall. Vidare är det inget krav för att klara av sitt dagliga arbete som auktoriserad revisor påpekar Lovisa. Det hon behöver hålla koll på är att arbeta inom lagens ramar och veta vem hon ska vända sig till vid uppståndelse av något felaktigt i arbetet. Respondenten menar att oavsett problem har bolaget specifika avdelningar och specialister som löser det på rätt sätt då det är deras jobb att ha svar på sådana frågor. Däremot sköter Tobias allting på egen hand. Om Tobias upptäcker en transaktion utöver det vanliga så är det han som ska undersöka det och vidare ta beslutet om det är någonting att agera på. Det är exempelvis han som för vidare anmälan till Finansinspektionen eller Polisen
beroende på brott. Trots hans egna insatser menar han att om staten gör sitt jobb rätt så kommer han aldrig kunna hitta någonting som inte stämmer. Han menar att idag är det inte vanligt förekommande med kontanta medel, därmed sker penningtvätt via transaktioner. Dessa bör i hans mening upptäckas av bankväsendet eller Skatteverket innan det blir dags för hans revision. I Tobias mening,
“Det är ju konstigt om staten förbiser en större avvikelse, de har ju redan gjort en kontroll som överstiger vår kontroll. För dom är ju mycket mer noggranna…” Det vill säga att Tobias förlitar sig på statens insatser över sina egna och ser inte att han behöver ödsla sin tid utöver de vardagliga kontroller som utförs under arbetets gång. Detta då han anser att sannolikheten att hitta något är ytterst liten. Trots detta yttrande ångrar han sitt uttalande ganska snabbt och förklarar vidare att detta självklart endast är en del av det och att det beror på verksamhet och bransch. Vidare problematiserar Tobias sin utsaga och undrar hur det kommer sig att revisorn överhuvudtaget spelar en roll i brottsbekämpning. Han menar att det inte är skäligt att det ska förväntas, eller i vissa fall krävas av en revisor. Tobias ser inte syftet i att göra dessa kontroller, han hävdar att det torde falla i statens och bankväsendets ansvar.
Annika anser att det är av ytterst vikt att istället ständigt utvärdera riskerna hos klienterna. Det gör hon genom know your customer tjänster, dessutom belyser Annika hur viktig lagen om PEP (politically exposed person) är. Hon förklarar att med den lagen kan man undersöka personer med stort inflytande som i samband med sin position har större räckvidd för att påverka penningtvätt. Vidare är det personer som arbetar inom finansiella sektorns rätt att ifrågasätta personer i politiskt utsatt ställning, eller närstående till den personen. Med detta i åtanke och ett arbete som är anpassat efter penningtvättslagen anser Annika att hon gör allt som är möjligt i hennes position för att motarbeta penningtvätt.
Vid misstanke om penningtvätt förklarar Annika att en närmare analys görs, även här föreligger kundkännedom, därefter ska alla omständigheter sammanfattas in i en
penningtvättsrapport (om misstanken kvarstår) och lämnas in till Polismyndigheten så snart som möjligt. I denna situation menar Annika att det uppstår ett meddelandeförbud som innebär att revisorn inte får meddela kunden eller någon annan om att en granskning
genomförts, samt att informationen har gått vidare till Polismyndigheten. Därefter beslutar Polismyndigheten om dispositionsförbud, det är vanligt förekommande vid misstanke av penningtvättsbrott enligt Annika. Hon menar att det gör det lättare för dem att inleda förundersökningen på detta sätt. Dessutom riskerar de inte att förvarna klienten om att den typen av uppmärksamhet riktats mot dem, även för att klienten inte ska känna sig otrygg med sin revisor baserat på en misstanke som inte behöver vara sann menar Annika. Hon menar vidare att detta kan vara anledningen till att få anmälningar görs, hon påpekar det faktum att revisorer inte vill förstöra sin kundrelation.
Annika hävdar att hennes ID-riskutvärdering sätter grunden för hur enkelt hennes arbete kommer att bli efter det. Trots att hon inser att penningtvätt i de bolag hon hanterar inte sker på en amatörnivå så har hon ändå förtroende för att hennes tillvägagångssätt är ämnat att lyckas.
“Jag måste inhämta ID på mina revisionskunder och säkerställa att de är vilka de utger sig för, det är en del av riskutvärderingsprocessen som sker med både nya och gamla kunder.”
Niklas belyser att förutsättningarna för att hitta penningtvätt är stora, dock är det inte vanligt förekommande i hans fall då han arbetar utifrån riskhantering av klienter. Riskhanteringen delar upp klienter i olika kategorier, vilka visar på sannolikheten för penningtvätt. Baserat på kategorin som klienten hamnar i anpassas revisionens omfattning efter det. Samtidigt påpekar respondenten att revisionsarvodet påverkas i samband med storleken på revisionen.
Vid en revision förklarar Lovisa att de inhämtar hela huvudboken, på så sätt har de tillgång till samtliga transaktioner och kan utföra en grundlig revision. Samtidigt menar Lovisa att hon inte behöver fråga efter material varje gång hon stöter på en transaktion som kräver ytterligare granskning, vilket underlättar arbetet för båda parterna. Dock motsäger Niklas detta, då han menar att det inte spelar någon roll hur mycket underlag man har. Niklas hävdar att revisorn behöver förstå transaktionerna och historiken i bolagen som revideras för att kunna konstatera att det föreligger misstankar för penningtvätt. Vidare belyser han att klienten bär stort ansvar över att säkerställa att lagar och krav följs internt, vilket Lovisa styrker med sitt påstående,
“...sen finns det ju liksom en rutin som bolaget också ska ha på hur de hanterar penningtvättsrelaterade frågor och regler.”
Tobias är medveten om att det är en annan tid nu och att penningtvätt sker under annorlunda omständigheter än vad som varit allmänt känt förr. Tobias menar att det är betydligt svårare att upptäcka penningtvätt idag med virtuella valutor, därmed antar han inga klienter som innehar denna typen av medel. I samband med detta krav förklarar han att det är anledningen till varför han är så säker på att hans klienter inte är involverade i penningtvätt eller annan ekonomisk brottslighet. Vidare menar Tobias att han på så sätt undviker oron över att behöva leta fram brottslighet i vilket han inte har kompetens inom.