Enligt Moustafa et al. (2015) genomförs penningtvätt med bland annat kontanter och köp av fast egendom, detta är något som Tobias motsäger med sitt påstående om att det i princip är ett kontantfritt samhälle och inte är så vanligt förekommande. Tobias syftar istället till att penningtvätt med större sannolikhet sker genom transaktioner. Vad samtliga respondenter negligerade att ta upp var köp av fast egendom eller lyxprodukter. Vidare menar Stokes (2012) att det på grund av teknologins utveckling även är möjligt att vara anonym. Om transaktionerna trots utvecklingen spåras finns det risk för att huvudpersonen bakom ändå inte identifieras, i Reynolds och Irwins (2017) mening kan de många gånger gömma sig bakom en målvakt. Trots denna brist problematiserade Tobias denna fråga när han förklarade att transaktioner borde uppmärksammas redan innan de når fram till honom. Detta styrker
Nordh (2020) och menar att den mest riskfyllda fasen i penningtvätt för de kriminella är att placera medlen, då det görs kontroller och ställs frågor om vart pengarna kommer från. Ett köp av fast egendom som sker i kontanter höjer många ögonbryn (Moustafa et al., 2015). Då respondenterna argumenterat för svårigheterna i att se frågetecken i ett sådant köp om de inte har tillräcklig erfarenhet eller förståelse för bolagets interna affärer, menar de att en sådan transaktion torde ligga i bankens eller Skatteverkets ansvar. Men som Lovisa påpekade att det är av stor vikt att även deras klienter har interna rutiner och åtgärder mot penningtvätt, menar Nordh (2020) att det förekommer penningtvätt i verksamheter som inte är medvetna om det. Verksamheterna fungerar som hjälpmedel för dessa olagliga medel.
Respondenterna påpekar återkommande att riskutvärderingsprocessen av klienterna är av stor vikt och att det sätter grunden för en stabil och gedigen revision. De menar således att det är avgörande för revisorn att känna till klienternas bakgrund och historiken i transaktionerna för att ha möjligheten till att upptäcka transaktioner utöver det vanliga. Detta understryks av Moustafa et al. (2015) som menar att pengarna skiktas för att dess ursprung inte ska spåras, vilket kan ske via transaktioner av olika slag. Vidare menar Niklas att om de inte har tillräckligt med erfarenhet av klienten och dess tillvägagångssätt internt blir det näst intill omöjligt för revisorerna att se när en sådan transaktion tar plats. Revisorsinspektionen (2020) konstaterar även att det är av stor vikt att revisorn anpassar sitt arbete baserat på
omständigheterna för respektive klient, då det resulterar i att sannolikheten för att upptäcka penningtvätt ökar.
5.2 Vid misstanke om penningtvätt
Trots att respondenterna är införstådda med åtgärderna för penningtvättsbrott, menar de samtidigt att de inte kommer dra nytta av denna kunskap då deras klienter inte är involverade i penningtvätt. De menar att de är säkra på detta i samband med att de har hög kundkännedom och utför sina riskbedömningar av klienterna grundligt. Dessa aspekter styrks av
Revisorsinspektionen (2020) som menar att för att bekämpa penningtvättsbrott bör revisorerna bli mer effektiva och till exempel upptäcka oregelmässiga aktiviteter. Dock kräver detta full insyn i klienternas verksamheter, därmed har respondenterna tydligt visat på att de avslutar klientrelationen till de som inte är samarbetsvilliga med att ge ut det material
som revisorn kräver. Trots att kundkännedomen är en informell regel inom byråerna, är det en viktig aspekt enligt Mohammedi et al. (2020) för att kunna bilda en affärsrelation och
samtidigt upptäcka penningtvätt. Enligt DiMaggio och Powell (1983) är det ytterst viktigt att följa de informella kraven i samma utsträckning som de formella då en organisation inte fungerar om medarbetarna inte är villiga att följa alla regler i organisationen.
Samtliga respondenter förutom Lovisa vet exakt hur processen ser ut efter att misstankar om penningtvätt har väckts. Trots att hon är manager för en grupp om 60 personer på sin
arbetsplats, vet hon inte vad som sker efter att hon meddelat sin överordnade om denna misstanke. Detta belyser en problematik som finns i att behöva gå genom flera led för att komma någonstans med sina misstankar. I det här fallet är det Lovisa som saknar kunskap om processer och påföljder, då hon menar att om det inte ingår i hennes arbetsuppgifter eller om hon inte varit med om det personligen anser hon inte att hon behövt lära sig det. Trots att utredning av brott enligt aktiebolagslagen (2005:551) inte ingår som en av revisorns
förpliktelser, har revisorn en skyldighet att rapportera misstankar till Finanspolisen. Därmed torde Lovisa utveckla sina kunskaper och rättfärdiga Nordhs (2020) förklaring av att staten förlitar sig på att revisorerna gör sitt jobb korrekt.
Trots respondenternas vetskap om tillvägagångssätt är de även medvetna om att penningtvätt sker annorlunda i samband med teknologins utveckling. Stokes (2012) menar att teknologin banat väg för brottslingar att kunna vara anonyma och överföra medel genom diverse konton med virtuella valutor. Därmed påpekar Tobias att han inte tar sig an klienter som använder sig av virtuella valutor, detta för att undvika en situation där han inte vet vad som behöver göras eller hur någonting går till. I samband med att teknologin utvecklas, utvecklas i sin tur brottslingarnas metoder menar Ramage (2012), därmed behöver även revisorernas tillvägagångssätt utvecklas i Revisorsinspektionens (2020) mening.
5.3 Revisorers tolkningar av lagstiftningen
Tobias påstår att det är ytterst liten chans för revisorer att stöta på penningtvätt då
respondenten har en stor tillit till statens kontroller, han menar att det är större sannolikhet att staten upptäcker penningtvätt innan det når fram till honom. Dock är revisorn enligt
är revisorn ålagd att rapportera misstanke om penningtvätt. Nordh (2020) menar även att tilliten och ansvaret ligger i minst lika stor grad hos revisorn att motverka penningtvätt och skicka in rapporter med korrekt granskning av företagets årsredovisning, bokföring, och bolagsstyrningens administration.
Annika anser att det inte är tillräckligt med anmälningar av revisorer, vilket bekräftas av Finanspolisen (2020) som lyfter att det endast varit 8 anmälningar av revisorer år 2020 av ungefär 24 500 anmälningar. Detta kan bero på Annikas notering på att det inte är tydligt i hur man ska uppmärksamma penningtvätt enligt lag, hon menar att det är en subjektiv
tolkning. I motsägelse till detta finns en samordningsfunktion som förklarar hur revisorer ska bekämpa penningtvätt, Revisorsinspektionen (u.å) hänvisar till olika metoder och
varningstecken som ska uppmärksammas av revisorer. Vidare tar lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism upp de främsta aspekterna att analysera för att på bästa sätt riskbedöma en kund. Skulle lagstiftningen trots detta vara otydlig finns även stöd att hämta från olika håll för att få vägledning. FAR (u.å) har bland annat kommit med etikfrågor till revisorer som dirigerar dem i hur de ska följa
penningtvättslagstiftningen.
I denna aspekt skiljer sig respondenternas meningar då Tobias inte håller med Annika, utan menar att allt som finns i lagen implementeras i arbetet och anser att det inte går att förbättra det redan befintliga systemet, då det är väldigt simpelt utformat. Lovisa anser att lagen inte har några tydliga brister, dock har hon inte så stor koll på lagstiftningen då arbetsplatsen har skapat ett verktyg som är baserat på lagen. Även Niklas anser att lagen är tydlig, men följer bolagets riktlinjer som ska vara utformade efter lagstiftningen. Detta tyder på att Lovisa, Annika och Niklas endast har en övergriplig koll på lagstiftningen och fokuserar samt förlitar sig istället mest på företagets riktlinjer och tolkningar av lagen.
Trots lagar och riktlinjer bekämpar respondenterna penningtvätt på olika sätt. Den
institutionella teorin menar att det är omgivningen, uppsatta mål och beslut som påverkar hur en organisation styrs. Detta påstående kan styrkas med hjälp av respondenternas varierande svar, där storleken på organisationen har haft en påverkan på hur omgivningen, mål och beslut sett ut. Förklaringen till revisorernas olika arbetssätt inom olika byråer är
observerationer av beetenden samt regler som ska följas inom den unika organisationen. (Eriksson-Zetterquist, 2009)
5.4 Revisorns oberoende
Respondenterna har förklarat att de är väldigt noggranna med utförandet av riskbedömningar innan de antar klienter, detta är något som Tobias inte var lika tydlig med. Tobias menade istället att han redan är bekant med de flesta av hans klienter då hans revisionsbyrå befinner sig i en småstad där alla känner alla. Vidare baserar han även revisionsarvodet på kontakten han har till sina klienter, samtidigt som resterande respondenter baserar arvodet på
arbetsbördan och risken som klienten utgör. Detta kan utgöra en risk då Tobias förlitar sig på uppfattningen av klienten istället för bedömningen av bolaget. Då Tobias konstaterat att en form av marknadsföringsmetod varit att ha lägre arvode för de som är bekanta till honom, innebär det att klienterna är medvetna om denna förmån och kan därmed dra nytta av fördelarna detta medför. Då menar även Romero (2010) att revisorn tenderar att handla utifrån egna intressen när oberoendet inte föreligger. Tobias har sitt egna sätt att arbeta på och sina egna normer, vilket enligt Eriksson-Zetterquist (2009) är något som karakteriserar just den organisationen och ses som något positivt då han inte återspeglar andra organisationer för att nå dess framgång.
Respondenterna är eniga om att de inte är beroende av dess klienter, de är beredda att avsluta klientrelationen om samarbetet inte går enligt deras förväntningar. Romero (2010) hävdar att det huvudsakliga syftet med revisorn är oberoendet. Dock nämner Niklas den mänskliga faktorn och menar att det inte går att rå för det faktum att även revisorer påverkas av relationer på arbetsplatsen. Då syftar Niklas till relationen mellan revisorn och klienten. Samtidigt menar Lovisa att hon inte alltid haft de erfarenheter av klienterna och att hon flertalet gånger haft ett undermåligt samarbete. Därmed är det av stor vikt att tydliggöra för klienterna om vad som gäller innan klientrelationen eller revisionen påbörjas menar Norton (2018).
Respondenterna negligerar inte det faktum att deras objektivitet påverkas beroende på vem som är ansvarig för årsredovisningen och bokföringsarbetet vid en revision. Tobias hävdar bland annat att han har en ge och ta relation till många redovisningskonsulter som utför
årsredovisningar och sköter bokföringen för många av hans klienter. Detta hotar revisionens oberoende i Sweeney och Pierces (2004) mening, då han gör detta i vinstsyfte. Niklas styrker hans tillvägagångssätt och menar att även han känner sig betydligt mer lugn när
årsredovisningen utförts av någon vars arbete respondenten har erfarenhet av i positiv mening.
Lovisa och Annika ser allvarligt på objektiviteten i sitt arbete, därmed har de som krav att ett oberoendeavtal måste tecknas innan information om klienten når revisorn som ska medverka i revisionen. Detta för att i Romeros (2010) mening, säkerställa att revisorn inte utgår från sina egna intressen och håller relationen strikt professionell. I samband med detta påpekar även Lovisa att revisorerna på hennes arbetsplats inte får starta egna bolag. Hon menar att det är för att de inte ska nyttja sina kunskaper för egen vinning, samtidigt som det även kan bli fel juridiskt. Lovisa utvecklar detta vidare och menar att även nära familj till revisorn inte ska ha några kopplingar till klienten. Dessutom är en viktig aspekt för att konstatera oberoende, ägande av aktier. I Lovisas och Annikas fall som arbetar med börsnoterade bolag har även detta en betydelse. Enligt Eriksson-Zetterquist (2009) tyder deras liknande arbetssätt på imitation, där organisationer imitera andra framgångsrika organisationer, för att själva uppnå framgång. Vilket är en väsentlig aspekt då respondenterna i fråga arbetar i två av världens största revisionsbolag. Samtidigt menar även Bryman och Bell (2017) att bolagets storlek har en betydelse i arbetssätt, vilket i det här fallet kopplas till bekämpningen av penningtvätt.
6 Diskussion
I detta avsnitt diskuteras analysdelen som innehåller respondenternas uppfattningar om sin roll inom penningtvättbekämpning kopplat till den teoretiska referensramen med författarnas synpunkter.
I analysen framkom det att revisorernas beteende och byråernas struktur kan förklaras utifrån ett institutionellt perspektiv, där deras agerande anpassas efter vilken institution de ingår i. Respondenterna som arbetar på större byråer har ett mer likt tillvägagångssätt i jämförelse med respondenten som jobbar på en mindre byrå. Detta då Tobias som driver en mindre byrå inte har fasta riktlinjer att följa, utan följer lagstiftningen utifrån sin egna tolkning. Detta tyder på att revisorer inom mindre byråer har större koll på vad den egentliga lagstiftningen säger. Samtidigt kan det resultera i att respondenten har lättare att blunda för misstankar då det inte finns konkreta bestämmelser på arbetsplatsen. Vi menar att Tobias i det här fallet, inte behöver stå till svars för någon. Han kan därmed ta sina beslut på egen hand och den enda som kommer att ta konsekvenserna av det beslutet är han själv.
Tobias frihet kan även vara anledningen till varför han tänker så olikt de resterande
respondenterna. I vår mening är han den som sticker ut mest, på grund av hans annorlunda inställning till penningtvätt. Trots att han inte ser någon nytta i revisorns insatser mot penningtvätt har han goda kunskaper i vad som behöver göras vid en potentiell upptäckt. Detta tyder på att han har sina personliga åsikter om ämnet, dock kommer han alltid göra det som krävs av honom. Vilket även styrks av respondenten när han påpekar att han ser till så att penningtvätt inte sker hos hans klienter för att det ingår i hans arbetsuppgifter.
Lovisa, Annika och Niklas har däremot inte lika stor koll på vad den egentliga lagstiftningen säger i vår mening, vilket kan begränsa viljan att ta ställning till uppfinnandet av brottet på ett mer effektivt sätt än företagets förfaranden. Dessutom förlitar de sig på arbetsplatsens
procedurer mer än sina egna instinkter och intentioner, vilket kan bero på att de blir inlärda på det viset. I vår erfarenhet tar de större revisionsbyråerna in nyexaminerade för att forma dem efter sina organisationers arbetssätt, vilket kan vara anledningen till varför respondenterna förlitar sig så mycket på sina arbetsgivare. Vidare påpekade Lovisa att det som inte finns med
i hennes arbetsbörda eller egentliga erfarenheter har hon inte lärt sig någonting om, vilket vi tolkar som att hon inte prioriterar sin tid på sådant som inte krävs.
Lovisa har dessutom påpekat att en fråga som inte berör hennes expertis ska tas upp med specialister inom området som finns internt i bolaget. Detta innebär att vid misstankar om penningtvätt behöver respondenten som tidigare nämnts, gå genom flertalet personer för att föra misstanken vidare. Vi anser att sannolikheten för att en auktoriserad revisor som inte har tidigare erfarenheter av penningtvätt ska föra en misstanke vidare till sina överordnade är väldigt liten. Det kan handla om att inte se dum ut framför sina chefer då det kan råda osäkerheter kring misstanken, och om det handlar om en klient som i vanliga fall är hur skötsam som helst kan revisorn istället välja att ignorera misstanken. Därmed kan denna aspekt belysa anledningen till att det kan finnas ett stort mörkertal i denna fråga.
I vår mening är det ansvarslöst av en auktoriserad revisor att inte hålla sig uppdaterad med väsentlig information som är av betydelse vid bekämpning av ekonomisk brottslighet hos sina klienter. Vi menar att auktoriserade revisorer har ett ansvar och undrar då hur Lovisa kan vara så nonchalant i sitt uttalande, trots att hon dessutom har en viktig position på sin arbetsplats. I hennes arbetsroll som manager är hon chef och förebild för minst 60 personer, därmed är chanserna för att hon ska ha ett inflytande över dessa personer och föra vidare sin inställning väldigt stor. Dock kan hennes inställning bero på att hon inte är den påskrivande revisorn, därmed ligger inte ansvaret på henne vid upptäckt av brottslighet hos kunden. Då anmälningsplikten avser den påskrivande revisorn menar respondenten att hon överlämnar det ansvaret till honom, då det i slutändan hör till påskrivande revisorns arbetsuppgifter. Varken Lovisa eller Niklas är insatta i penningtvättsbekämpning, utan de utför de kontroller som krävs enligt bolagets regler och lagar. Denna blinda tro i företagens rutiner är inte vad som förväntas av en auktoriserad revisor i vår mening. Dock anser Tobias att det inte sätts lika stor vikt på det förebyggande arbetet mot penningtvätt i små byråer som det görs i de medelstora och stora byråerna. Tobias uttalande om att han förlitar sig på att statens kontroll överstiger revisorns visar på att lathet finns i alla yrken, även bland revisorer. Vi menar att om Tobias förlitar sig på att andra ska granska hans klient då transaktionerna går genom deras instanser först, så visar det hur oseriöst han tar penningtvätt och dess konsekvenser. Trots att Tobias är införstådd i allvaret som penningtvätt medför så är han bestämd om att det inte
inträffar och om det gör det så hinner någon annan hitta det innan honom, i vilket han ger bankväsendet som exempel. Denna utsaga visar att han inte tar sin roll inom
penningtvättsbekämpning på allvar och att det inte är något han kontinuerligt granskar, mer än vad som krävs av honom enligt lag.
Fortsättningsvis var Annika den enda som inte var nöjd med lagstiftningens utformning. Dock finns det handledningsunderlag tillgängligt som förklarar hur revisorn ska gå tillväga, vilket hon inte verkar ha blivit informerad om. I samband med detta ser vi att det är av stor vikt att utöka utbildningar inom ämnet årligen, där även information om tillvägagångssätt och tillämpning av lagen ska tas med. Då kommer samtliga revisorer ha djupare förståelse för varför de arbetar på ett visst sätt och samtidigt ha större chanser till att upptäcka penningtvätt. Dock anser resterande respondenter att lagens utformning är tillräcklig för att de ska kunna följa den på ett tydligt sätt. I motsägelse till detta är inte Niklas införstådd med vad som gäller rent rättsligt i hans fall då vi anser att han uttalat sig oaktsamt. Då respondenten hävdar att han tror att revisorer arbetar enligt arbetsplatsens utformning för att även dem behöver följa lagen och inte bara se till så att klienterna gör det, vilket i vår mening är en självklar vetskap som en auktoriserad revisor torde känna till.
Som tidigare nämnts i analysen har Lovisa varit med om bristande samarbeten, där klienterna dessutom behandlat revisorerna dåligt. Det fick oss att undra hur det kommer sig att sådant beteende har förekommit i klientrelationer. Det ger en känsla av att klienten har något att dölja för revisorerna, vilket inte behöver indikera penningtvättsbrott. Det kan mycket väl handla om att klienten inte känner sig trygg med sin revisor och vill inte överlämna mer material än nödvändigt. Detta styrks även av Norton (2018) som menar att tilliten från klienten är viktig då de lämnar ut känslig information, detta är inte något de ska känna sig osäkra över att lämna ut. Vilket kan vara något klienten kände i det fall Lovisa menar att hon blev illa bemött.
I vår mening går klientrelationen och oberoendet emot varandra. Detta då klientrelationen är väsentlig för revisorn i avsikt att ha god kundkännedom och för att klienten ska känna sig trygg med revisorn. Samtidigt kan detta hota oberoendet, då en bra relation till klienten kan leda till att revisorn förbiser detaljer som tyder på penningtvätt. Vi menar att klientrelationen kan vara anledningen till att det är betydligt färre anmälningar av revisorer än till exempel
banker. Därmed har vi som förslag att det ska finnas en lagstiftning som anger att samtliga bolag ska byta revisor vart fjärde år, på så sätt menar vi att jäviga situationer kan undvikas.
7. Slutsats
Detta är studiens avslutande del där vi sammanfattar och besvarar studiens syfte och