Vi återgår nu till lokalavdelningens mobiliserande arbete. Vad hände efter styrelsemötet? Hur gick man vidare?
Jo, man beslutade sig på styrelsemötet för att på ett efterföljande medlemsmöte försökte motivera de deltagande medlemmarna att engagera sig i det kommande appellmötet samt i tillgänglighetsmarschen, vilket man också gjorde. Vid detta möte valdes en arbetsgrupp på initiativ av ordföranden Lasse. Gruppen bestod av tre personer. Den första var en kvinna som sitter med i styrelsen. Hon är förhållandevis ung om man jämför med de övriga i styrelsen och dessutom ny. Hon har inte så mycket erfarenhet, men är mycket nyfiken och villig att engagera sig. Den andra personen i arbetsgruppen var en man, en ”vanlig” medlem utanför styrelsens inre krets, men med erfarenhet av arbete inom kommunal verksamhet (bygg och planering). Den tredje personen var ordföranden själv. Han hade hoppats på att de andra skulle vara mera drivande, och att han själv skulle kunna ha en mer passiv men stöttande roll. Han hade egentligen inte velat vara en av arbetsgruppens deltagare. Men det blir tydligt på medlemsmötet att det går trögt att engagera människor. Det är som om alla bara ”gillar läget” men inte är villiga att själva arbeta för saken. Det är bra, bara någon annan gör arbetet. De tycks lita på att ordföranden tar initiativ och förutsätter också att han ska vara insatt och kunnig. På något sätt verkar det också som om de förutsätter att han ska dra det tyngsta lasset även då det gäller att utföra olika aktiviteter. Ordföranden själv, Lasse, menar att det var lättare
att mobilisera människor tidigare. Nu har det blivit hans uppgift att leda det hela. Han känner att det ansvaret ligger i hans roll som ordförande. Han har inget emot att arbeta med dessa uppgifter, men han känner sig ganska ensam och skulle vilja att fler var delaktiga. Som nämnts tidigare har han dock förhoppningen att en aktivitet som appellmötet skall leda till att fler vill engagera sig framöver, dvs. ge någon form av ringar-på-vattnet-effekt. Studier i andra sammanhang har också visat att detta blivit resultatet. Direkta aktiviteter har då fungerat som inspirationskällor för andra (Shakespeare, 1993).
Även om Lasse känner sig ensam har han ett starkt engagemang för det arbete han utför och hämtar inspiration dels från de tidigare erfarenheter han har från FNL-rörelsen och från arbete i Afrika, dels från de förslag och tips som kommer från DHR centralt. Just ledarens roll i ett mobiliserande arbete beskrivs inom de två teoretiska traditioner som diskuteras i detta kapitel; social- pedagogik (SP) och community development (CD). Ofta beskrivs ledaren i ett mobiliserande arbete som en extern ledare, en professionell. Detta sätt att beskriva är vanligt både inom SP-traditionen och CD-traditioner. Ofta är det en professionell, exempelvis en socialpedagog, som på olika sätt stöttar en grupp vars deltagare upplevs som marginaliserade och i behov av stöd (Eriksson, 2006; Langager, 2009). Inom den hör studerade lokalavdelningen är dock ledaren intern, en ledare från den egna gruppen. Det har hävdats att oberoende av om det är en extern eller en intern ledare så handlar ledaren i processens start å gruppens vägnar (Van der Veen, 2003). Att få igång ett mobiliseringsarbete är en tung och mödosam process (Eriksson, 2006). Det är dock viktigt att ledaren kan börja delegera ansvar till andra, i syfte att även få igång en lärandeprocess hos de andra medlemmarna (van der Veen, 2003; Eriksson, 2006) vilket visar sig inte vara alldeles lätt. Lasse har dock fått med sig några andra i avdelningen i den fortsatta mobiliseringsprocessen.
En vecka före appellmötet har man ett förmöte. Det är sex personer som deltar. Tre ytterligare hade tänkt delta men de har fått förhinder. Detta är enligt Lasse ett återkommande problem. Många i lokalavdelningen är gamla med sviktande hälsa. Det gör planeringen och arbetet inom föreningen svårhanterat. Den grupp som deltar på mötet är den grupp som också ska delta i appellmötet. Samtliga deltagare kommer från DHR. Försöken att få med andra föreningar som också har intresse av att tillgängligheten i samhället ökar har inte varit lyckosamma. Inga andra föreningar deltar och ordföranden konstaterar att det är svårt att få andra engagerade. Denna svårighet är känd sedan tidigare och många har liknande erfarenheter (Eriksson, 2006; Amnå & Munck, 2003). En tänkbar förklaring i just detta fall kan vara att alla föreningar som blivit kontaktade har sina ideologier och trots utåt sett likartade problem kan de specifika behoven se olika ut. Hos ordföranden finns även en besvikelse över den egna organisationen och dess medlemmars passivitet. Det är flera år sedan föreningen hade någon liknande aktivitet och ändå är deltagandet så
lågt. Det är enligt ordföranden en minoritet av föreningens medlemmar som är aktiva.
På förmötet informerar Lasse om det arbete som fått tjänstgöra som förebild för denna aktion. Det handlar om den s.k. Kungsholmsmodellen, där man i Stockholm undersökte tillgängligheten i 191 lokaler, man valde alla lokaler/affärer på en gata helt enkelt. På kampanjen Öppna Sveriges hemsida finns information kring hur lokalavdelningar och DHR centralt arbetar. Denna hemsida är tänkt att fungera som en idébank och det är en resurs som Lasse använt sig av och som han tycker fungerar bra.
Under mötet delar ordföranden ut gröna T-shirt som är tänkt att alla ska ha på sig under appellmötet. Han går också igenom enkäten och tipsar om hur man kan lägga upp samtalet med butiksinnehavarna. Han kommer att fördela gatorna mellan dem som deltar på appellmötet. Han vill att var och en ska hinna med minst fem affärer och en eller två gator. Ordföranden tänker kontakta några lokala tidningar med förhoppning om att de ska finna aktionen intressant och vilja skriva om det i lokalpressen. Gruppen överenskommer också att man ska kontakta politiker från alla partier. Man har personliga kontakter med några av dem, andra känner man mindre.