För att försöka förstå och resonera kring vad som händer inom DHR:s lokalavdelning har vi vänt oss till teorin. Precis som i tidigare kapitel i denna bok har vi försökt att förstå verksamheten med hjälp av teori och även tvärtom, dvs. utmana teorin genom att studera verksamheten. När det gäller
lokalavdelningen liksom också folkhögskolekursen för invandrarkvinnor, har teorier kring ”community development” och socialpedagogik fungerat bra som referenspunkter (se kapitlet ”Att vara lärare är inte lätt…”). Inom mer radikala delar av dessa teorier betonas det kollektiva. Inte sällan handlar det om en strävan att få till stånd samhälleliga förändringar, då det är brister i samhällets resurser och strukturer som anses skapa den enskildes eller gruppens problem. En speciell inriktning inom dessa traditioner handlar om själv-organisering bland marginaliserade och exkluderade grupper i samhället (Mendes, 2009), något som man skulle kunna beskriva lokalföreningens mobiliserande arbete som. Det är inte någon som kommer utifrån och försöker lära medlemmarna något eller ge stöd på annat sätt. Det är inte heller fråga om att man förväntar sig att andra ska göra saker åt en, utan gruppen själv tar tag i de problem man upplever finns. I nästa steg kräver man sedan att andra, exempelvis myndigheter och politiker, ska göra sin del, uppfylla sina löften etc. inom det område de styr över eller på annat sätt behärskar. Målet med det mobiliserande arbetet är att alla i gruppen ska bli medvetna om att det är just samhället som brister, och att aktiviteter av olika slag därför bör riktas mot samhället. Så här långt komna i berättelsen om lokalavdelningens mobiliseringsprocess handlar det mest om HUR man ska gå tillväga. Ordföranden Lasse har i vår berättelse talat om för sina kamrater hur han tycker att appellmötet ska förberedas och utföras.
För att återgå till mobiliseringen inför appellmötet så kan vi se hur ord- föranden använder sin egen handling/aktivitet som ett medel för att starta en mobiliseringsprocess hos övriga i styrelsen. Hans egen aktivitet består i plane- ringen av appellmötet och presentationen av idén för de övriga på styrelse- mötet. Man brukar säga att ibland börjar en mobiliseringsprocess med en aktivitet, ibland med ett lärande. I detta fall blir Lasses egen aktivitet en start för mobiliseringsprocessen och kanske också en start för de övriga styrelse- ledamöternas lärande. Lasses tänkande kring sitt eget agerande och den strategi han väljer går ut på, att genom att få med ett mindre antal (styrelsen) i en förhoppningsvis framgångsrik aktion kommer andra också att vilja delta i kommande aktiviteter. Han börjar således i det lilla, för att sedan förhoppnings- vis få med ett större antal. Han hade kunnat presentera sina idéer på ett med- lemsmöte eller liknande och då fått informationen spridd till en större skara. Han föredrar dock att vända sig till den lilla gruppen. Kanske han tror att de är mer ”solidariska” i styrelsen och ställer upp på idéerna. Lasse har vid samtal talat mycket om svårigheterna att få personer att engagera sig och vilja ställa upp. Han uppfattar många gånger att det finns en brist på solidaritet på det sättet. Många tänker bara på sig själva och sin egen situation. Han kanske för- väntar sig mer av styrelsen när det gäller solidaritet, och därför föredrar att vända sig till dem som en start.
På det styrelsemöte där Lasse lanserar sina idéer går styrelsen igenom vilka resurser man har i gruppen som kan komma till användning i mobiliserings- arbetet, och då handlar det främst om personliga kontakter eller egna förmå- gor, i första hand inom styrelsen, men även inom lokalavdelningen. I styrelsen känner man till att någon inom föreningen tidigare har arbetat med byggnads- och planeringsfrågor inom kommunen, en kunskap som kan komma väl till pass nu. Föreningen har ett bra och utvecklat samarbete med de politiska partierna. Detta kan bli mycket betydelsefullt när det gäller det arbete man nu är i färd med att starta. Att kunna kontakta politikerna direkt och göra dem uppmärksamma på de krav lokalavdelningen har, samtidigt som man iscensätter appellmötet, kan ge goda resultat. Ytterligare en viktig resurs är att föreningens medlemmar har goda kontakter med liknande föreningar. Detta kan komma väl till pass nu när man vill göra omvärlden uppmärksam på den otillgänglighet som finns i samhället för personer med funktionsnedsättningar.
Resursmobilisering
Denna strategi, dvs. att försöka synliggöra föreningens resurser, kan man se som en form av resursmobilisering (Zald & McCarty, 1979). Det sättet att ar- beta finns beskrivet inom annan forskning. Det är en strategi som går ut på att synliggöra de resurser som finns inom gruppen och som på olika sätt ska mobili- seras. Man vill alltså, inför arbetet med mobilisering, kartlägga resurserna och inte problemen, något som annars tycks ganska vanligt i (många) andra mobiliseringssammanhang, då man startar med att ta reda på vilka problemen är. Om man läser litteratur om lokalt utvecklingsarbete som förknippas med eller sägs innehålla mobiliserande processer, så sägs förutsättningen för eller uppkomsten av detta ofta vara ett stort problem eller en bristsituation. Det kan exempelvis vara känslor av otrygghet i ett bostadsområde eller stor arbetslöshet. Men lokalavdelningen väljer alltså här att starta med det positiva, dvs. de resurser som man sammantaget besitter. Naturligtvis har man tankar om vad man vill uppnå, men koncentrationen blir på resurserna och därmed ett positivt anslag.
Resurser kan vara av olika slag och ibland görs en uppdelning i intellek- tuella/mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska (Ferguson & Dickens, 1999). Vid de diskussioner som försiggick i lokalavdelningens styrelse blev det tydligt att avdelningen sammantaget besitter alla dessa former av resurser, dock i olika stor utsträckning. I det mobiliseringsarbete som nu startas i och med styrelsemötet är dessa resurser dock olika viktiga. Finansiella resurser, för att ta ett exempel, tycks inte betyda så mycket just för den aktuella aktionen, dvs. appellmötet. Grundfinansieringen för lokalavdelningens verksamhet finns och den aktuella aktionen kräver inga extra ekonomiska resurser. Material som kan behövas finns utrymme för inom den budget, som föreningen har. Dessutom erhåller man exempelvis starkt grönfärgade T-shirts med texten ”Öppna
Sverige” direkt från DHR centralt. Det intellektuella och mänskliga kapitalet eller resurserna handlar om färdigheter, kunskap och tillit (Ferguson & Dickens, 1999). Dessa resurser har naturligtvis en speciell betydelse i det mobiliserande arbetet. För att kunna konstruera och praktiskt genomföra en enkätundersökning och att hålla ett appellmöte krävs kunskap och färdigheter, både praktiska och intellektuella. Det finns många praktiska detaljer som måste fungera, exempelvis en högtalaranläggning. Utan denna har man svårt att göra sin röst hörd en lördag på torget. Det sociala kapitalet har vissa beröringspunkter med resonemanget kring en kollektiv identitet. Har man inom lokalavdelningen en delad förståelse och gemensamma normer samt ett förtroende för varandra besitter man sociala resurser. Lokalavdelningen har en gemensam förståelse inom vissa områden och det är de områden som rör deras situation som personer med funktionsnedsättningar. Det är inte säkert att de tänker likadant, men vissa saker delar de trots allt. I de allra flesta fall tycks man också lita på varandra och varandras bedömningar inom lokalavdelningen, de tycks med andra ord ha ett förtroende för varandra. I en utsatt situation, där man kanske är föremål för diskriminering och negativa attityder från omgivningen, blir de sociala resurserna viktiga att bygga vidare aktiviteter på. Om man inte litar på varandra blir det svårt att genomföra gemensamma aktiviteter. Om man kan utöva ett politiskt inflytande kan man sägas ha politiskt
kapital eller politiska resurser. Här är det tveksamt om lokalavdelningen kan
sägas utöva ett politiskt inflytande. Enskilda personer har kontakter med enskilda politiker som är intresserade av handikappolitik. Dessutom är lokalföreningen representerad i några kommunala rådgivande organ. Det innebär att det kan vara svårt att hävda att lokalavdelningen har ett direkt politiskt inflytande. Men genom aktiviteter som appellmötet och tillgänglighetsmarschen kan avdelningens arbete fungera som påtryckning på det politiska beslutsfattandet, åtminstone är det vad man hoppas på.