Mosaik och samhället utanför skolan

I föregående kapitel diskuterades konsekvenserna av att svenskhet och svenska språket ses som norm i skolan och hur elever upplever att deras språk inte har någon given plats. Många av de elever jag intervjuat berättar också om hur de anser att de lär sig hur saker och ting fungerar på Mosaik men att de inte riktigt lär sig hur det fungerar ute i samhället utanför Mosaik vilket jag i detta tema kommer

diskutera. Jag kommer här lyfta fram hur eleverna ser på sin delaktighet i samhället utanför skolan och hur elever arbetar för att nå ut i samhället och på så vis bli delaktiga och integrerade inte bara på Mosaik utan även i övriga samhället.

Isolering och avsaknad av socialintegration

När jag diskuterar identitet och delaktighet med eleverna lyfter de återigen upp språket som viktig faktor. Som jag även i föregående tema visat lyfter elever ofta

upp att de aldrig får chans att prata svenska med någon annan än lärarna på skolan eller varandra, detta kan tyckas märkligt när några av eleverna bott i Sverige över ett år. Sarah är en av dem som i intervjun förklarar att hon aldrig pratar svenska med någon som har svenska som modersmål, förutom lärarna. Hennes kompisar och familj pratar hon arabiska med:

Alexander: Med vem pratar du svenska?

Sarah: På skolan och i Facebook. Jag har ju kompisar från Afghanistan och Somalia. Så med dom pratar jag svenska. Alexander: Ingen annanstans?

Sarah: Nej, jo hemma pratar jag lite lite lite med min familj, men inte så mycket.

Alexander: Varför gör ni det?

Sarah: Min mamma och pappa vill lära sig svenska.

Trots att svenska språket på Mosaik anses vara så viktigt för dessa elever upplever eleverna paradoxalt nog att de inte får möjlighet att praktisera sina svenska

språkkunskaper med andra elever som har svenska som modersmål. Jag frågar Katarina vad hon tycker om att det bara går nyanlända elever på Mosaik:

Katarina: Nej alltså, dels är det tråkigt. För att du kan inte lära dig svenska om du inte pratar med en svensk kille eller tjej eller kvinna. Här i skolan är alla araber, afghaner, serbisk, bosnisk.

Alexander: Det blir svårt att lära dig svenska då? Katarina: Ja.

Alexander: Skulle det blivit lättare om vi låtsas att Mosaik inte fanns och du börjat direkt på en annan skola?

Katarina: Det skulle bli [tänker]. Alltså om jag inte kan svenska skulle det varit svårt att förstå men när jag kan bara lite svenska så skulle det vara okej.

Alexander: Vad skulle hänt på en annan skola om du inte kunnat svenska?

Katarina: Oj, det skulle bli jättesvårt.

Alexander: Men du tycker att du gått här för länge eller hur menar du?

Katarina: Nej inte så länge men det skulle vara lättare att lära mig svenska om det finns svenskar på samma skola.

Många av eleverna anser likt Katarina att det är svårt att lära sig svenska då de är på en skola med bara nyanlända elever. Men de tror också att det skulle bli svårt om de kastats rakt ut i den ordinarie undervisningen utan denna förberedelse och

grundläggande svenska. Jasmin har liknande tankar. Jag frågar henne hur hon tror det skulle vara att gå på en skola med både nyanlända och ”svenska” elever:

Jasmin: Kanske bra. Här finns ju många araber så jag pratar bara arabiska med dom. Om jag skulle vara på en annan skola med svenska elever skulle jag behövt prata svenska med dom.

Alexander: Varför är det bra då?

Jasmin: Ja jag kanske skulle lära mig snabbare på rasten och kompisar. Men jag skulle inte förstå allt i klassrummet

för alla andra kan. En lärare skulle inte stoppa och översätta för mig.

Alexander: Svårt på lektionen lätt på rasterna? Jasmin: Ja lätt med kompisar.

Hon menar att det är negativt för hennes språkutveckling att det inte finns några ”svenskar” att prata med på rasten. Hon ser också fördelarna med Mosaiks mer individuella lektioner och tror att det kunde bli svårt att lära sig svenska på lektioner om alla andra kan språket. Amina ger en liknande bild:

Alexander: Om du direkt skulle fått börja på en annan skola med svenskar hur skulle det bli tror du?

Amina: Det skulle bli lätt och svårt. Lätt för att jag kan prata svenska med dom. Jag skulle inte kunna prata arabiska för då skulle dom inte förstått. Jag skulle lärt mig svenska för att jag måste prata svenska med dom.

Jasmin, Amina och Katarina belyser en paradox som jag i kapitlet Tidigare

forskning visade sig. Paradoxen består i att för att skolan ska individanpassas måste

vi till viss del kategorisera, konstruera grupper. Detta visar inte minst Pinson och Arnots (2009) undersökning i Storbritannien, där en normalisering av dessa nyanlända elever gjorde så att deras behov glömdes bort. Men så fort vi skapar kategorier och börjar särbehandla en grupp människor riskerar detta leda till försämrad integration mellan grupper och på sikt potentiell stigmatisering, och en uppdelning i ett ”vi” och ett ”dom” (Malmökommissionen, 2013s.79; Bunar, 2010, 33ff). Resonemanget gäller all typ av särbehandling men, som bland annat

Malmökommissionen (2013) visar, speciellt en så tydlig kategorisering som Mosaik innebär. Det är därför Amina försöker förklara att det blir både lätt och svårt. Eller att det skulle vara svårt i början med sedan lättare som Katarina säger. Jasmina försöker förklara detta då hon säger att det skulle bli lätt på rasten men svårt på lektionen. Hur som helst belyser dessa elever denna paradox när de berättar att det är svårt att lära sig svenska på en skola utan några elever med svenska som

modersmål.

Det är inte bara beträffande språket som många av eleverna känner av att de saknar möten med andra. Många elever saknar ett möte med samhället utanför skolan och människor som finns i detta samhälle. De anser sig inte vara en del av en

gemenskap. Detta tar sig många olika uttryck. Jag ville försöka förstå hur eleverna tänkte om identitet, om de ansåg sig vara delaktiga i samhället och därmed del i någon typ av gemenskap. Jag frågade därför Ali om han känner sig ”svensk”:

Alexander: Känner du dig som ”svensk” när du går runt på gatan och stan?

Ali: Nej det känns som jag kommer från ett annat land. Alexander: Varför det tror du?

Ali: Jag har inte något uppehållstillstånd. Det är den första anledningen.

Alexander: Den viktigaste?

Ali: Ja den viktigaste. Och sen är jag inte perfekt på språket. Om någon frågar mig på språket förstår jag ingenting.

Ali: Nej ingen annan anledning faktiskt. Sen brukar vi också vara med dom kompisar som kommer fån andra länder, till exempel Afghanistan som jag kommer ifrån. Vi brukar vara med dom bara.

Ali lyfter förutom språket upp uppehållstillstånd som viktig faktor för delaktigheten. Bara för att eleverna är integrerade i skolsystemet är de inte

automatiskt integrerade i alla anda av samhällets system. Något som skolan, vad de än gör inte kan påverka. Ali förklarar också att faktumet att han inte träffar elever och ungdomar som kommer från Sverige försvårar för honom att integreras i samhället. Här syns två tydliga begränsningar i skolan som integrationsplattform. I samtalet med Yasir framgår att han tänkt mycket på delaktighet, identitet och gemenskap. Han tycker att det varit svårt att bli en del av gemenskapen i samhället. Han berättar att han för att underlätta detta har bytt klädstil:

Alexander: Har du ny klädstil här jämfört med i Afghanistan?

Yasir: Ja helt ny. För nu bor jag i Sverige. Vi måsta matcha med Sverige. Allting. Vi kan inte bli svensk och vi kan inte överleva med afghanska customs [traditioner]. Vi måste gå i mitten.

Alexander: Du tror inte du kan bli svensk?

Yasir: Jag menar att vi inte kan tro att vi bara är afghan. Det finns många människor från Afghanistan som bara har kroppen i Sverige. De tänker och allt annat i Afghanistan. Vi måste matcha med environment [omgivningen].

Yasir berättar att han träffat andra afghaner som inte blivit en del av gemenskapen och tror att detta beror på deras inställning. Han medger att han har försökt anpassa sig till sitt nya land men menar också att integration inte behöver innebära att han anpassar sig helt utan menar att det finns en mellanväg. Han vill kunna ”gå i

mitten” som han uttrycker det. Yasir har också funderat på hur faktumet att det bara går nyanlända elever på Mosaik kan ha påverkat hans delaktighet i samhället. Han har en kompis som bor i Landskrona som också kommit till Sverige från

Afghanistan. De båda kom hit samtidigt men Yasir tror att det är lättare för

kompisen att hitta kompisar med svenska som modersmål vilket Yasir också anser vara orättvist:

Yasir: I Malmö finns två skolor för språk. Mosaik och Värnhem [skolan]. I hans [kompisen från Landskrona] stad finns en klass på svensk skola. Det finns inte så många boende eller människor från andra länder. Det är bättre. Alexander: Så han har hittat många vänner från Sverige på sin skola?

Yasir: Ja du kan bli kompisar lätt. Språket blir bra. Här är det svårt att få kompisar från Sverige. I liten stad är det lättare för oss nya. Lättare för allt.

Yasir menar att faktumet att Landskrona är en mindre stad lättare hjälpt honom in i samhället. Yasir tror att han i Malmö får kämpa mer och det är svårare att träffa människor från Sverige när alla i omgivningen kommer från så många olika länder.

Att han inte träffar andra från Sverige gör att Yasir känner sig utanför vilken han tycker försvårar för honom. När jag talar om delaktighet i samhället med Darius berättar han att han tror att ett jobb skulle underlätta för honom att träffa andra än de som går på Mosaik. Trots att han aldrig varit på någon restaurang tror han att det skulle passa honom att jobba där:

Darius: Jag vill gå i skolan och jobba också. Alexander: Som vad?

Darius: På restaurang.

Alexander: Har du varit på restaurang någon gång? Darius: Nej.

Darius trivs bra i skolan men anser även han att skolan borde kompletteras med något utanför skolan. Att Darius gärna skulle vilja komplettera skolan med jobb på restaurang är intressant på två plan. Det första kan tyda på att även Darius anser att det med endast skolans hjälp kan vara svårt att bli delaktig i samhället. Att han aldrig varit på restaurang visar också på att vad som kan anses vara självklart för många är något som vissa av dessa elever aldrig upplevt. Detta kan bestå i att äta på restaurang eller att prata svenska med någon som kommer från Sverige och inte jobbar på Mosaik. Att inte få chans att prata svenska med någon, eller en känsla av att inte vara riktigt delaktig i samhället kan bero på att eleverna inte är

socialintegrerade. Socialintegration enligt Stigendal (2006) innebär att överbygga skillnaderna i intresse mellan människor och skapa ett gemensamt ”vi” och därmed bli en del i gemenskapen (Stigendal, 2006 s. 53ff). Eleverna pekar i dessa citat på en rad skillnader mellan dem och de dem anser vara ”svenskar”. Dessa skillnader kan bestå i språk, kläder, avsaknad av uppehållstillstånd. Systemintegration kan liknas vid faktiskt delaktighet, men om eleverna inte känner sig delaktiga är de inte socialintegrerade (Stigendal, 2006 s.51ff). Dessa elever är dock systemintegrerade då de är en del av systemet eftersom de går i skolan. Enligt Stigendal (2006) måste socialintegrationen gynnas av systemintegrationen om vi ska förhindra utanförskap. Mosaikskolan innebär att många elever inte pratar svenska med någon annan än lärare på skolan. Systemintegrationen – att de är elever på Mosaik - gynnar inte socialintegrationen. Skolan kan fungera som en viktig aktör att få

systemintegrationen att gynna socialintegrationen, men Mosaik verkar snarare försvåra för att detta ska ske. En separat mottagningsskola tycks här inte gynna elevernas sociala integration. Systemet medför tvärtemot vad som ur ett

integrationsperspektiv vore positivt, att eleverna socialt inte träffar någon som de kan prata svenska med. Men även om de skulle träffat elever att prata svenska med på skolan, finns det som eleverna tar upp en rad andra skillnader och anledningar till att de inte är en del i det gemensamma ”vi:et”.

Några av de intervjuade eleverna anser därför att det krävs ett komplement till Mosaik för att verkligen bli delaktiga i samhället. Återigen belyser elever svenska språket som viktigt. Mina intervjuer är fyllda med citat som beskriver hur några av eleverna både lärt sig svenska och även lärt sig hur saker och ting fungerar i det svenska samhället. Katarina har hittat sin väg in i umgänget på grund av andra med ursprung i samma land som henne men som bott här längre eller är födda här. Hon berättar att hon är del i en gemenskap. Hon förklarar här att hon brukar umgås i ett gäng med kompisar där några kan albanska men många bara kan svenska:

Katarina: En kille känner många som fötts här men kan prata albanska [Språk som Katarina också pratar]. Och

han ringer dom och sen går vi ut med dom. Då pratar jag med dom på svenska, om dom inte kan albanska.

Alexander: Och då lär du dig mycket? Katarina: Ja mycket.

[…]

Alexander: Hur var det att lära sig svenska?

Katarina: Jag pratade med dom som fötts här. Här[på Mosaik] kan jag inte lära mig svenska.

Alexander: Bättre utanför skolan?

Katarina: Det är bättre om du pratar med kille eller tjej som kan så bra svenska. Men här om du vet att många inte kan svenska så blir det svårt.

Alexander: Men lärarna då?

Katarina: Ja men det är ju bara lärarna.

Katarina har alltså kommit i kontakt med kompisar och därmed kommit in i en gemenskap. Hon menar att detta är den största anledningen till att hon lärt sig svenska. Ali berättar (likt Darius i tidigare citat) att han tror det är lättare att lära sig språket på ett arbete. Detta vet han då han har erfarenhet av praktik som Mosaik hjälpt honom med:

Alexander: Du vill inte arbeta, jobba? Utan det är roligare med skola?

Ali: Det är roligare med skolan men ibland vill man arbeta lite också för det är bättre för språket också man kan lära sig språket.

Alexander: Vad skulle det vara för arbete? Har du tänkt på det?

Ali: Jag har inte tänkt på det men jag har fått en praktik.

Ali berättar att han lärt sig svenska på sin praktik. Ali berättar också att praktiken var en av få gånger han pratat svenska utanför Mosaik. Darius förklarar att ända gången han pratar svenska är på Mosaik och på träningen:

Alexander: Var pratar du svenska?

Darius: Bara på träningen pratar jag lite svenska och här i skolan

Att Darius och Ali sällan pratar svenska utanför Mosaik kan tyda på en isolering och visar hur svårt många av dessa elever tycker det är att komma i kontakt med samhället utanför skolan. Darius godeman har hjälpt honom att börja träna vilket har lett till att Darius nu hittat vänner som han umgås med på fritiden:

Alexander: Brukar du träffa dom du tränar med på fritiden också?

Darius: På träningen och på helgerna Alexander: Vad gör ni då?

Darius: Exempel på lördag efter träning åker vi till kusten nära bron och fiskar.

Kanske visar detta på att samhället utanför skolan oavsett om det innebär

jobb har något att erbjuda dessa elever som är svårt för Mosaik och skolan att erbjuda. Men eleverna är också överens om att skolan hjälpt dem med mycket. Reza förklarar här varför ett fotbollslag ensamt inte kan integrerar eleven:

Alexander: Har du många kompisar i laget?

Reza: Bara två tror jag, därför jag kan inte prata svenska men alla andra kan prata svenska därför har jag inte så mycket kompisar. Bara två.

Alexander: Alla andra pratar svenska?

Reza: Inte alla. Men han min kompis kommer från Sverige, men kan prata persiska. Men han är ju här ifrån, han kan inte prata så mycket persiska men lite.

Reza menar här att utan språket blir det svårt även i fotbollslaget att hitta kompisar. Om inte Reza hittat en annan i laget som kunde lite persiska är risken att han inte skulle bli delaktig i fotbollslaget. Han skulle då riskera att bli isolerad. Detta visar på hur både skolan och andra institutioner så som exempelvis fotbollslag kan behöva samverka för att inte dessa ungdomar ska isoleras på ett eller annat sätt. Utan de grundläggande språkkunskaperna som eleverna lär sig i skolan kan det vara svårt att bli en del av ett fotbollslag. Detta visar att integration kan behöva

förekomma på flera olika plan. Systemintegrationen och socialintegrationen tycks behöva samverka. Att systemintegrationen i detta fall inte tycks gynna

socialintegrationen medför alltså att några av eleverna själva försöker integreras socialt i samhället. Problematiskt blir det för de som inte har denna möjlighet. Jag märkte själv vid intervjuerna att det var stor skillnad på språket hos de som på annan väg fick tillgång till svenska språket och de som inte hade denna möjlighet.

Rykten och fördomar

Trots att några elever försöker hitta olika vägar in i en gemenskap genom

exempelvis fritidsintressen och praktik tyder många citat i detta tema på att elever upplever att de inte är socialintegrerade. De anser inte att de är delaktiga i

samhället, och många citat tyder också på att eleverna känner sig isolerade. Jag ska nu visa hur många elever baserar mycket av sin kunskap på rykten och fördomar, vilket både är en konsekvens av och bekräftar att elever i många fall kan känna sig isolerade. Det finns mycket som eleverna bara hört om men aldrig upplevt själv. Ett sådant exempel är gymnasieskolan som snart väntar många av de elever jag

intervjuat. Ivan förklarar hur han fått reda på information om fortsatt utbildning efter Mosaik:

Ivan: Jag hade en kompis här på Mosaik, han flyttade till en annan skola, och han har sagt att det var för svårt för honom.

Jasmin har ingen kompis som berättat om gymnasieskolan men hon har ändå skapat en bild av hur det ser ut på andra skolor i Malmö. Jag frågar Jasmin vad hon vet om andra skolor i Malmö och eleverna som går där:

Jasmin: Dom är svensk [skrattar] Alexander: Är dom det?

Jasmin: Ja, dom har bott i Sverige hela sina liv. Alexander: Inte alla väl?

Jasmin: Nä kanske inte alla men de flesta. Alltså det är ju Sverige så.

Alexander: Men du vet inget annat hur eleverna är?

Jasmin: Jag pratar ju aldrig med elever på andra skolor så jag vet inte.

Som jag redan tidigare varit inne på ville alla elever jag intervjuade gå på S:t Petri skola. Få av eleverna hade hört om någon annan gymnasieskola förutom

Värnhemsskolan där ingen ville börja. Jag frågade om någon visste något om andra gymnasieskolor i Malmö, men få visste namnet på någon annan gymnasieskola. S:t Petri skola och Värnhemsskolan hade alla uppfattningar om. Även en lärares goda vilja att förklara för elever om olika skolor bidrar till att dessa rykten och fördomar sprids. När någon inte vet någonting om gymnasiet och vad som väntar där så tycks eleverna ta vara på allt de hört och sprider detta vidare till kompisar. Reza förklarar att han inte vet någonting om andra skolor men att han hört mycket, både av lärare och andra. Han är ständigt ute efter information om gymnasieskolor i Malmö:

Reza: Ja jag vet ju ingenting. Men jag har frågat [ namn på lärare] och hon sa att Petri är mycket bättre. [Reza jämför