Mosaik En skola med eleverna i fokus

Då är vi nere på den individuella nivån. En nivå som handlar om erkännande och interna relationer men även om mobbning och stigmatisering. Av de elever jag intervjuat säger de flesta att de tycker om Mosaik och trivs på skolan. Jag slås också av en glad och positiv stämning som finns på skolan. Trots svåra bakgrunder och

7 _{Jag blev själv (möjligen misstagen för att vara elev) ombedd att ta av mig mössan i korridoren av}

utsatta livssituationer hos många elever så är stämningen på Mosaik ofta väldigt positiv. Nästan alla elever jag intervjuat svarade att allt var bra och att inget var dåligt när jag frågade vad de tyckte var bäst respektive sämst med Mosaik. Många av de intervjuade lyfter upp skolan som höjdpunkt i vardagen.

Vänskaplig stämning utan mobbning

I mina intervjuer har jag diskuterat vänskapsrelationer och allmän stämning på Mosaik, då jag själv upplever Mosaik som en lugn skola med mestadels positiv stämning frågade jag också eleverna vad de tycker om relationerna elever emellan. Både kärlek och social uppskattning är enligt Honneth grundläggande delar i erkännandet av individen och om en individ ska utveckla en positiv personlig identitet (Heidegren, 2009 s. 28f).

Sarah ger i intervjun en positiv bild av Mosaik. Hon medger att det kan förekomma små bråk och problem, men på det stora hela är hon nöjd med sin situation på Mosaik. Hon berättar att hon har fått många nya kompisar sen hon kom till Sverige, trots att det innebär vissa svårigheter att umgås med nyanlända elever. Jag frågar var hon hittat dessa kompisar och hon svarar:

Sarah: Här.[...] Det finns en pojke från Libanon jag

träffade honom men han reste tillbaka till Libanon. Det var min första kompis. Det finns så många här. Alla är mina kompisar.

När jag frågar Yasir om det förekommer bråk och om elever på Mosaik är taskiga mot varandra är hans uppfattning att det är mycket värre på Värnhemsskolan. Han tror bland annat att det beror på att eleverna på Mosaik är yngre:

Yasir: Inte här. Det tror jag inte. Men på Värnhem [Värnhemsskolan] tror jag det är mycket bråk. Alexander: Vad händer där?

Yasir: Jag vet inte men jag har hört att där alltid är polis. Bråk. Men inte här. Här är vi små, liten [unga].

Skowronski (2013) beskriver i sin avhandling hur det förekom mycket mobbning och trakasserier bland de elever hon intervjuat på olika nivåer i den förberedande verksamheten i Malmö innan Mosaik öppnade (Skowronski, 2013 s.149f). Viktigt då denna jämförelse med Skowronskis avhandling här görs är att betona att Skowronski (2013) även intervjuat elever som redan slussats ut i ordinarie utbildning. Jag kan i denna uppsats inte svara på vad som väntar eleverna på sina nya skolor efter att de slussats ut från Mosaik. Det beskrivs i avhandlingen (2013) hur elever med ett annat förstaspråk än svenska, men födda i Sverige av

utlandsfödda föräldrar, alltså också till viss del stigmatiserade som invandrare, kunde markera avstånd mot de nyanlända eleverna genom trakasserier och förlöjligande av deras språkbruk. Skowronski menar att de gör detta för att på så sätt få de nyanlända eleverna att identifieras som “ ännu mera invandrare” och därmed höja sin egen status (Skowronski, 2013 s. 250).

Enligt mina intervjuer tycks detta inte förekomma i någon större utsträckning på Mosaik. Ska man gå på Skowronskis tolkning så borde detta tyda på att alla eleverna på Mosaik känner sig som “ungefär lika mycket invandrare” och inte har behov av att höjs sin status på det sättet.

Mosaik är dock inte helt utan sådana tendenser. Jag har tidigare visat hur ”araber” ibland pekas ut som en särskild grupp ”invandrare”. Citaten i det första temat visar att detta utpekande både görs på samhällelig och en individuell nivå. Den

huvudsakliga stigmatiseringen och andrafieringen i det temat bestod dock i ett uppdelande mellan ”svenskar” och ”invandrare” generellt. Detta skapar inte några individuella konflikter på Mosaik då ”invandrarna” inte möter ”svenskarna”. Stigmatisering och uppdelning i ”vi” och ”dom” förekommer alltså på ett

strukturellt plan men inte på ett individuellt. (En viss tendens till en stigmatisering av ”araber” på en individuell nivå går dock att se, men denna stigmatisering skapar inte alls samma orolighet som den som beskrivs i Skowronskis (2013) avhandling.)  

Skowronski (2013) beskriver också att det ofta var mycket oroligt i klassrummen. En oro som till viss del grundade sig i att eleverna hade svårt att hitta sin plats i gruppen, då elever ofta flyttades runt och gruppen ständigt ombildades

(Skowronski, 2013 s. 117). Denna oro var inget som stack ut på Mosaik. Ingen av de jag intervjuat har tagit upp detta som problematiskt. Jag frågade elever om de ansåg att det var problematiskt att det hela tiden började och slutade elever, men inte heller detta var något de såg som ett problem. På Mosaik är många av eleverna jag intervjuat trygga och känner sig hemma. Mobbning och trakasserier framstår inte som ett stort problem om jag utgår från mina intervjuer. Skowronski (2013) menar att människor med liknande erfarenheter dras till varandra. Elever i Skowronskis (2013) avhandling kunde uppleva ett utanförskap den ordinarie undervisningen och även i förberedelseklasser ute på andra skolor (Skowronski, 2013 s.119f). I Skowronskis (2013) avhandling beskrivs också en tydlig

statusskillnad mellan elever som går i förberedande verksamheten och därmed inte är kvalificerade för den ordinarie utbildningen och de elever som går i den ordinarie utbildningen. Detta kunde leda till minskad motivation hos elever på den

förberedande nivån (Skowronski, 2013 s.252f). Denna statusskillnad uppkommer inte lika tydligt på Mosaik då elever här inte har samma möjlighet att jämföra sig med elever som inte går på Mosaik. Möten med andra elever förekommer inte i mångas fall. Alla elever på Mosaik har gemensamt att de är nya i Sverige vilket med detta perspektiv kan vara en faktor till denna positiva stämning som ofta råder på Mosaik. Denna positiva stämning kan kanske bero på att eleverna här är mer lika varandra, har samma rättigheter och liknande förutsättningar än om de skulle gått blandade med andra elever. Detta bekräftas av Ali som förklarar att skolan är för alla:

Alexander: Hur tror du det är att gå på Mosaik om man är flicka. Är det samma sak?

Ali: Det är ingen fara. Det spelar ingen roll. Alla elever som kommer hit lever i samma värld och har samma chans.

Även Katarina har fått en bild av att i Sverige behandlas mer lika. Här pratar hon om Malmös invånare i förhållande till de i sin förra hemstad i Serbien:

Alexander: Vad är skillnaden på människorna då?

Katarina: Här kan du prata med alla. Ingen säger att du är taskig eller att du inte har de nya skorna eller något sådant. Men där i Serbien tittar dom på allt. Om du har

märkeskläder eller Nike skor eller allt sådant. Om du inte har pengar blir de inte kompisar med dig. Men här behandlas alla mer lika.

Att alla är från samma värld, har samma chans och behandlas mer lika står i kontrast till det som Skowronski (2013) beskriver i sin avhandling, där nyanlända elever var rädda att elever som kunde bättre svenska skulle skratta åt dem ute på skolorna får att de inte behärskar språket i samma utsträckning. Detta medförde ibland att de nyanlända eleverna inte vågade prata alls eller att de skämdes för sitt ursprung. Skowronski (2013) talar här om positiv och negativ segregering där positiv segregering innebär att eleven stärks och känner trygghet och får

självförtroende då de är omringade av personer som förstår deras erfarenheter. Det kan också vara till studiemässig nytta om elever delar samma modersmål

(Skowronski, 2013 s.122ff) Utifrån mina intervjuer ser det ut som att eleverna märker av dessa positiva effekter av segregeringen i och med Mosaik.

Det är dock inte en rättvis bedömning att påstå att Mosaik är en skola där alla elever ingår i samma gemenskap, och att det inte förekommer några som helst

maktrelationer. Skowronski (2013) beskriver vidare hur trakasserier även förekommer inom gruppen av nyanlända elever, då ofta kopplat till sexism och rasism. Enligt Skowronski (2013) kan detta bero på att en stigmatiserad grupp försöker avskilja sig från sitt stigma genom att bete sig nedlåtande mot personer med ännu tydligare stigma(Skowronski, 2013 s. 255). På ett större plan kan man se grunden till detta i ett svenskt samhälle som på olika sätt legitimerar rasism vilket tidigare visat då det i mina intervjuer framkommit nedsättande och rasistiska uttalande om bland andra ”invandrare” och ”araber”. Katarina ger en bild av att det förekommer bråk och maktrelationer på Mosaik. Jag frågar henne om alla är snälla på skolan eller om det finns några som inte är snälla:

Katarina: Ja det finns. Många tjejer är taskiga. Alexander: Vad gör dom då?

Katarina: Till exempel för mig när jag går på korridoren säger dom: ”Puh och vem är hon?” Och jag visar mitt storfinger [långfinger] och sen går vidare. Men jag pallar inte med om dom säger något dåligt om mig. Dom känner inte mej och dom bara pratar.

Trots enstaka fall av trakasserier och mobbning tycks faktumet att dessa elever är isolerade här också föra med sig vissa fördelar. Isoleringen leder till att eleverna på Mosaik inte i samma grad kategoriseras som avvikare av varandra. Alla elever på Mosaik är avvikare i förhållande till elever på andra skolor och märker de inte i lika stor grad av att de är avvikare, på denna skyddade skola. Jämfört med eleverna och skolorna Skowronski (2013) undersökt så upplevs Mosaik som mindre

konfliktfylld. Trakasserier från de som befinner sig i ett innanförskap mot de i ett utanförskap är omöjligt på Mosaik då alla befinner sig i en typ av utanförskap. Trakasserier mellan elever i gruppen på Mosaik tycks fortfarande till viss del förekomma men då utanförskapet inte blir lika tydligt i relation till ett

innanförskapet kan detta också minskat. Med denna teori går det att påstå att det inte blir lika vanligt förekommande att exempelvis påpeka någon annans stigma för att höja sin egen status, då många elever inte är medvetna om sina egna stigman. Enligt Honneth är både vänskapsrelationer, kärlek och social uppskattning som alla är former av erkännande viktigt för att en individ ska få självförtroende och

självuppskattning. Att de jag intervjuat beskriver Mosaik som en plats med relativt lite mobbning och rasism och istället kärlek och vänskapsrelationer kan alltså leda till befästandet och utvecklandet av en positiv relation till sig själv. Honneth menar

att kärleken sprids bäst i vänskapsrelationer mellan likaberättigade individer vilket blir väldigt tydligt på Mosaik. Denna kärlek har svårare att uppkomma på platser som präglas av ojämlikhet (Heidegren, 2009 s. 28f). Dessa former av erkännande leder till sist till att individen kan tillgodogöra sig kunskap och makt så att denna kan göra väl övervägda val och ha en makt över sitt liv. Det gäller för individen att förstå att ens egenskaper är värdefulla och på så sätt kan individen sedan förstå att även andra har egenskaper som är värdefulla vilket på sikt leder till solidaritet (Heidegren, 2009 s.36). Citat ovan när Katarina visar fingret och förklarar att hon inte bryr sig, tyder på att hon känner att hon har makt över sitt liv. Hon tar emot skiten, men säger och visar att det inte berör henne särskilt mycket. Hon har byggt upp ett individuellt självförtroende vilket alltså tyder på erkännande (Heidegren, 2009, s31).

Elevers glädje över skolan och viljan att lära

Denna mestadels positiva stämning på Mosaik bekräftas också av att många elever jag intervjuat ser skoldagen som höjdpunkt i en annars på många sätt svår vardag. Jag ser under intervjuerna och även i korridoren och på rasten hur glada många av eleverna är. När jag frågar Samira om vad hon tycker om Mosaik lyser hon upp och svarar:

Samira: Jag tycker om allt. Simma, mat, allt är trevligt. Alla här tycker om Mosaik-skolan.

Ali som snart ska byta skola summerar sin tid på Mosaik med att det varit ett bra ställe att förberedas för kommande skola samt lära sig svenska:

Ali: Det blir kul att byta skola. Men det har varit jätteskönt att vara här. Det var bra att lära sig språket lite.

Mitt intervjumaterial är fullt med positiva citat om Mosaik, men det är också viktigt att poängtera att alla inte tycker skolan är kul. De jag intervjuat är de elever som är framåt och lärt sig svenska. När jag frågar Katarina om det är många som skolkar svarar hon:

Katarina: Ja.

Alexander: Vad gör dom då?

Katarina: Ja dom kommer inte i skolan, och när läraren frågar var dom varit säger dom att dom varit sjuka, men det är dom inte. Dom vill bara inte till skolan utan vara hemma. Alexander: Varför tror du det?

K: Dom vill inte komma till skolan, de tycker det är tråkigt.

Trots att några elever upplever skolan som tråkig är ändå bilden som gavs i mina intervjuer mestadels positiv. De allra flesta ser fram emot skolan, går dit för att de vill lära sig svenska och andra ämnen. De tycker i de flesta fall att alla ämnen är viktiga. Många av de intervjuade eleverna tittar på svensk tv, läser i vissa fall svenska dagstidningar, går till biblioteket efter skoltid och letar efter böcker så att de kan lära sig ännu mer. En väldig glädje att bara få chansen att vara i en skola går att se hos många av de elever jag intervjuat. När jag frågar Samira vad de gör på lektionerna svarar hon att:

Samira: Jag älskar NO lektionerna. NO, fysik och matematik.

Alexander: Är det dem du tycker om mest? Samira: Ja.

Alexander: Vad gör ni där då?

Samira: […] Innan kunde jag inte matematik men nu kan jag. Läraren är mycket snäll. Om man kommer halv åtta på morgonen och behöver hjälp så hjälper han. Innan tyckte jag det var svårt men nu har jag tränat och nu kan jag. Nu älskar jag matte. Innan älskade jag bara fysik. Det är mycket roligt med elektricitet.

Många av eleverna förklarar att de lärt sig mycket, att det kändes svårt när de först kom dit och inte kunde språket. Samira som aldrig gått i skolan tidigare var både nöjd och förvånad när hon tänkte tillbaka på hur snabbt hon lärt sig de olika

ämnena. Viljan och motivationen att lära är väldigt stor vilket kan enligt Trondman, Taha och Bouakaz (2014) kopplas till att eleverna känner sig sedda. Författarna menar att elever för att kunna skapa sig egen identitet måste bli erkända.

Erkännande är avgörande för dessa elevers positiva självbild vilket är viktigt om eleverna ska vara lärande. Om eleven inte upplever att skolan och lärare är förstående är heller inte eleven mottaglig för att bli lärd (Trondman, Taha, Bouakaz, 2014 s.73ff). Det måste finnas en känsla hos eleven att lärare vill lära, vilket tycks finnas hos många av de elever jag intervjuat. De flesta eleverna förklarar också att de är där för att de vill lära, och inte för att de är tvungna, vilket bekräftas av Ali:

Alexander: Varje dag när du går till skolan, vad tänker du då?

Ali: Att jag kan lära mig något nytt ord på svenska eller något i matte.

Alexander: Det ska bli kul? Ali: Ja.

Ali är väldigt motiverad att lära och fortsätta studera. Han ser ljust på framtiden:

Alexander: Hur ser du på din framtida skolgång? Ali: med skolan? Just nu måste jag fortsätta med

grundskolan som jag inte är klar med. Sen ska jag flytta till gymnasium och sen kommer universitet eller någonting annat. Så det ser jättebra ut.

Pinson och Arnot (2009) menar att en viktig faktor för några av dessa elevers skolgång är att skolan måste visa att de bryr sig om individen och att eleverna står i centrum samt att bygga en positiv image (Pinson & Arnot, 2009 s.256ff). Att Mosaik tillskrivs en positiv image av eleverna jag intervjuat råder det ingen tvekan om. De upplever att de står i centrum och att lärarna och personal bryr sig om dem. I Skolinspektionens rapport (2014) framgår det som jag tidigare visat de nyanlända eleverna upplever att de inte behandlas med respekt och hänsyn utifrån deras olika bakgrunder. Den första tiden i Sverige tenderar att ägnas åt isolerad

färdighetsträning i svenska språket istället för att fokusera på de olika ämnena och att undervisningen inte tar hänsyn till elevernas tidigare kunskap och erfarenheter (Skolinspektionen, 2014, s7ff). Baserat på mina intervjuer, stämmer denna

beskrivning dåligt in på Mosaik. De flesta eleverna är nöjda med utbildningen, på det stora hela anser dem att de behandlas med respekt och hänsyn till deras bakgrunder. De får inte bara undervisning i det svenska språket, utan i alla ämnen vilket många av de elever jag intervjuat uppskattar. Många har också lyft fram hur de fått berätta för klassen om sina upplevelser i respektive hemländer vilket många uppskattat.

Individuell undervisning

Det framgår också i skolinspektionens rapport (2009) att kartläggningen av de nyanlända eleverna inte var tillräcklig för att kunna planera och genomföra

undervisningen till elevernas olika behov (Skolinspektionen, 2009 s. 7). Att Mosaik ska försöka se elevens individuella kapacitet står klart (Malmö Stad, 2014 s. 8) Frågan är hur eleverna uppfattar detta? En individuell anpassad utbildning kan bland annat avspeglas i hur elever upplever relationer till lärare. Jag frågar Ali som är väldigt positivt inställt till Mosaik om vad de gör på svensklektionen:

Ali: Svenska går jättebra faktiskt. Nu känner jag min lärare som har lärt oss och då är det jättebra.

Alexander: Hur är lärarna?

Ali: Lärarna är väldigt bra. Dom kämpar mycket för alla eleverna som finns här.

Många av eleverna menar att de flesta lärare är snälla och hjälpsamma. Ali förklarar att han känner sin lärare nu och detta är ett svar som är vanligt förekommande. Visst finns det elever som inte tycker om vissa lärare (som jag tidigare diskuterat) men grundinställningen hos eleverna är att de är nöjda med de flesta lärarna. Jag försöker också i intervjuerna fråga eleverna om de upplever att alla elever är delaktiga och blir sedda i klassrummet. På frågan om det finns elever som aldrig pratar i klassrummet svarar Ali: ”Nej i klassrummet får alla chans att säga vad

dom vill”.

Jasmin håller med om att alla på Mosaik får chansen att synas och att alla blir sedda i klassrummet. Hon jämför med sin yngre syster som redan går i en ordinarie klass där alla är som Jasmin uttrycker det ”svenskar”. Jag frågar henne lite om hur det fungerar i systerns klass, vilka som går där och så vidare:

Jasmin: […] Dom är alla svenskar. Alexander: Har hon lärt sig snabbare då? Jasmin: Nej det är svårt för henne. Alexander: Varför det då?

Jasmin: Alla pratar tillsammans och hon förstår inte allt och ingen har tid att översätta för henne.

Jasmin menar att hennes syster är utanför, och att lärarna inte har tid med systern. Detta är inget som någon av de jag intervjuat på Mosaik känt igen sig i, vilket tyder på att Mosaik vision med individuell undervisning i många fall fungerar. Att inte bli sedd i klassrummet och uppleva att man inte får ta någon plats kan diskuteras utifrån teorier kring andrafiering och rasifiering. Ahmed (2011) skriver att ”Migration skulle kunna beskrivas som en desorienterings- och

omorienteringsprocess: när kroppar rör sig bort såväl som anländer, återbefolkar de rummen” (Ahmed, 2011 s.152). Att migrera till ett nytt land är en svår process som gör att man på många sätt måste börja om. Mötet med det nya samhället kan vara

en smärtsam process då den kräver en rekonstruktion av identiteten (Högdin, 2007, s.51ff), slussas man ut i detta nya samhälle för snabbt utan verktyg till denna

rekonstruktion borde detta också kunna leda till isolering. Detta tycks till viss del ha hänt Jasmins syster då hon upplever att hon inte hänger med och är erkänd i sin klass. Alla andra pratar med varandra och systern upplever att ingen har tid med henne. Slussas eleverna ut på högstadieskolor runt om i staden utan dessa verktyg till rekonstruktion så är risken att de isoleras och de saknar då i större mån denna