Mosaik som socialiserande institution och förmedlare av normer och värderingar

På Mosaik är stämningen tyst och lugn och en känsla av att eleverna är väldigt ordningsamma uppkommer hos mig som betraktare. Många elever är så måna om att göra som de blir tillsagda och inte ifrågasätta regler att stämningen på skolan blir väldigt speciell. Mosaik är en speciell skola med elever som har andra

fortsättningar än många elever i den ordinarie utbildningen. För en utomstående betraktare blir det dock tydligt att Mosaik i många fall inte skiljer sig från andra skolor beträffande regler och normer. Tvärtom tycks Mosaik i vissa fall ägna sig ännu mer åt kontroll och minskad frihet för eleverna. För mig blir krocken mellan i många fall nästan vuxna ungdomar och rigid kontroll av alltifrån mössor inomhus till rökning på rasten tydlig. Mosaik förmedlar normer och värderingar till sina elever för att de ska klara av vidare utbildning, men även för att de ska kunna bli delaktiga i samhället genom exempelvis demokratiska värderingar. Detta är något som alla skolor i Sverige ska göra (SFS 2010:800 4§). Skolans normer och

värderingar blir de normer och värderingar som de nyanlände eleverna får med sig. När jag rört mig på raster och i Mosaiks korridorer märker jag att det tycks få vissa konsekvenser att eleverna på skolan är speciella men att skolans regelverk och normförmedlande trots allt är väldigt likt andra skolor. Detta leder till att stämning på Mosaik är väldigt kontrollerad och ”städad”, eleverna är glada och tacksamma och uppskattar att få vara i skolan. Jag vill därför se vad faktumet att Mosaik till stor del följer de normer och regler som finns inom skolans diskurs får för

konsekvenser för dessa elever, som i många fall skiljer sig från elever på andra högstadieskolor.

Vad är viktig kunskap för en nyanländ elev?

Många nyanlända elever kan när de börjar på Mosaik inte veta vad som i svenska skolan är viktig kunskap och vilka normer och värderingar som är viktiga att följa. Det blir därför på Mosaik en utmaning att förmedla normer och värderingar till elever som eleverna i framtiden har användning av. Det blir också viktigt att de inte får fel bild av skolan, eller att eleverna på Mosaik lär sig normer och värderingar som på olika sätt inte stämmer eller inte är användbara i den fortsatta utbildningen. Jag frågar Amina vad hon har lärt sig i skolan:

Amina: Svenska, och att vi ska komma i tid. Och vad heter det att vi i skolan har regler.

Alexander: Vilka regler finns då?

Amina: Spela inte på mobilen i klassrummet, ät inte tuggummi. Det gör jag nu. [skrattar] Lyssna på läraren. Prata inte arabiska i klassrummet för då lär jag mig inte svenska. Och kom inte försent till klassrummet. Om du kommer försent ska du säga: förlåt att jag kommer försent.

Det första Amina tänker på när jag frågar henne om vad hon lärt sig i skolan är alltså olika regler. Att inte komma försent, inte spela på mobilen, att hon inte får prata arabiska, inte tugga tuggummi. Gemensamma nämnare här är att alla dessa regler talar om för Amina vad hon inte får göra. Gemensamt för dessa regler är också att de alla syftar till en homogenisering av elever, vilket Bunar (2010) också menar är målet i skolan. Jag och Amina diskuterar här vad hon lärt sig i skolan och nästan det första vi kommer in på är att hon lärt sig att hon inte får prata arabiska. Återigen är språket viktigt. Detta pekar på att denna homogenisering också innebär en försvenskning och att fokus i nyanländas skolgång ofta ligger på vad nyanlända elever saknar, vilket i detta citat blir tydligt. Jag och Amina fortsätter att prata om regler, varför de finns och vem det är som bestämmer:

Alexander: Förstår du varför alla regler är viktiga? Amina: Ja?

Alexander: Eller du tycker att man ska få ha tuggummi? Amina: Nej jag tycker det är bra regel, men jag kan inte sluta tugga tuggummi.

Alexander: Och regeln att alla måste gå ut efter lunch?[Amina har tidigare pratat om denna regel] Amina: Nej den är inte bra.

Alexander: Men tuggummi regeln är bra? Amina: Ja den är bra.

Alexander: Får ni vara med och bestämma reglerna? Amina: Ja.

Alexander: Om ni säger till rektorn att ni vill börja ha tuggummi i munnen tror du det blir så då?

Amina: Jaha, nej.

Alexander: Han bestämmer? Amina: Ja

Amina förklarar här att hon tycker vissa regler är bra, och andra är mindre bra men hon anser inte att hon kan vara med och påverka. Jag frågar Ali om skillnaden mellan skolan i Sverige och skolan han gick i Afghanistan:

Alexander: Är det skillnader på lärare och så också? Ali: Ja här är dem mycket intresserade av att vara i tid, det är inte samma sak i Afghanistan.

[…]

Alexander: Det här med att man måste komma i tid vad tycker du om det då?

Ali: Det är jättebra, jag har utvecklats jättemycket.

Även Ali fastslår att tiden är viktig i svenska skolan. Många av reglerna tycks alltså uppskattas av eleverna. Baserat på elevernas intervjuer verkar det som att Mosaik valt att följa många av de regler som också går att känna igen från andra skolor, så som att komma i tid och inte tugga tuggummi. Detta avspeglas också i elevernas åsikter om vad som är viktig och oviktig kunskap i skolan.

Oskrivna regler, normer och värderingar

Sociologen Anders Persson, som studerat skolan utifrån ett maktperspektiv,

förklarar i en intervju med Lärarnas Nyheter (2012) att många av skolans regler är oskrivna regler. Inom skolan är dessa oskrivna regler principdiskussioner och symbolfrågor som handlar om över- respektive underordning. Han oroas över hur skolan idag präglas av en ordning-och-reda ideologi och menar att det är

historielöst av dagens politiker eftersom efterkrigstidens skola tvärtom syftade till att lära elever att inte lyda. Detta som ett sätt att bearbeta fascismen. I dagens läroplan står att elever ska ges redskap att kunna ifrågasätta och kritiskt granska budskap som de nås av från religioner, ideologier, media och näringsliv, men att de också ska ifrågasätta och kritiskt granska skola och kursplaner står det inget om. I dagens skola gäller det istället för både elever och lärare att uppfylla målen. Att lyda helt enkelt (Lumholdt, 2012).

Institutioner, som exempelvis skolan, karakteriseras av att de förändras långsamt, alltså tröghet. Institutioner är därmed förutsägbara och styr hur individerna får handla. Detta skapar en trygghet för både kollektiv och individ. Institutioner går dock att förändra även om detta alltså ofta går trögt. Det är lättare att förändra skrivna regelverk än de oskrivna reglerna. Det är svårare att förändra oskrivna regler då vi inte vet exakt hur regeln är formulerad. En del regler tänker vi inte ens på, de förändras långsamt av sig själva och det är först i efterhand som reglerna blir tydliga (Jönsson, Persson, Sahlin, 2011 s.109f). Hur denna förändring av oskrivna regler kan gå till förklarar Persson i intervjun med Lärarnas Nyheter (2012) då han menar att skolan idag styrs av ett starkt skötsamhetsideal - det är exempelvis opassande att ha på sig keps inomhus, eller att tugga tuggummi på lektionen. Detta kan enligt Persson bero på att det fram till för 15-20 år sen var de skötsamma eleverna som själva blev lärare. Nu ser det inte längre ut så, han menar att det numera är en mer folklig rekrytering till läraryrket vilket på sikt kan leda till att vad som är olämpligt, opassande, orimligt eller oartigt inom skolan också kan komma att förändras och bli mer folkligt i framtiden (Lumholdt, 2012).

Persson (2014) menar att skolan idag inramas av dubbla budskap. Det förekommer en spänning i skolan då den både ska verka för jämställdhet och demokrati och samtidigt förbereda eleverna för en värld som inte är vare sig särskilt jämställd eller

demokratisk. Denna spänning tar sig också utryck i att skolan bygger på tvång, samtidigt som eleverna ska ha lust att lära. Elevernas förväntas lära av nyfikenhet samtidigt som undervisningen styrs av föridentifierade mål (Persson, 2014 s.405f) Persson antyder här att det finns ett glapp mellan skolans oskrivna regler om som är olämpligt och opassande inom skolan och vad som förväntas utanför skolan. Det går här att argumentera för att det finns normer och värderingar som inom skolans fält är riktiga men som utanför skolan inte värdesätts på samma sätt. Inom skolan i allmänhet är det alltså en oskriven regel att alltid lyda och följa regler. Dessa oskrivna regler finns även på Mosaik. Det framkommer i intervjuerna med eleverna att det är viktigt att komma i tid, att ta av sig ytterkläder inomhus och att inte tugga tuggummi. Under mina intervjuer lyfter elever upp en rad sådana oskrivna regler. Reglerna uppfattas ibland av eleverna som märkliga och de har också svårt att förstå syftet med dem:

Alexander: Vad är det bästa med Mosaik? Robert: [sitter tyst och tänker]

Alexander: Är det svårt? Robert: Ja för allt är bra här. Alexander: Okej det sämsta då?

Robert: På lunchrasten måste man gå ut och det tycker inte jag om.

Alexander: Varför måste man det? Robert: Bara en regel.

Alexander: Du vill hellre vara inne? Robert: Ja.

Alexander: Finns inget att göra där ute?

Robert: Det finns inget, och jag har min mobil och kollar på Youtube.

Robert känner sig här begränsad och förstår inte varför han inte får stanna inne på rasten. Detta skapar en konflikt mellan Robert och lärarna samtidigt som Robert upplever att hans åsikt inte respekteras vilket står i kontrast till en demokratisk skola där alla har rätt att framföra sin åsikt och dessutom respekteras för denna åsikt. Att elevernas vilja ofta får stå till sidan och att de inte tillåts vara med och bestämma symboliseras av dessa oskrivna regler som av elever själva men även av mig som utomstående betraktare upplevs vara märkliga och svåra att förstå syftet med. Skylten i rasthallen på Mosaik är ännu ett exempel på en sådan regel:

Skylt i rasthallen på Mosaik som syftar till att förklara Mosaiks regler för pingis.

Av denna skylt går det att avläsa mycket. Denna skylt implicerar något som kan vara svårt att förstå fördelarna med men som minskar elevernas handlingsutrymme. Skylten tydliggör också vem det är som bestämmer på skolan vilket ger oss en bild av hur maktfördelningen ser ut. Eleverna får om vi ska lita på skylten inte ens möjlighet att själva avgöra hur matcherna ska spelas. Det är först till tre som gäller. Eleverna har inte heller möjlighet att spela utan vuxen i närheten vilket ännu tydligare gör eleverna beroende av de vuxna. De elever som inte kan komma i tid eller som av olika skäl missköter sig bestraffas med avstängning och får därmed inte spela pingis.

Integration innebär delaktighet och allas jämna möjlighet att delta i samhällets utveckling. Alla ska dessutom också värdesättas för sin åsikt (Beckman, 2011 s. 45;Durkheim, 1984 s.337f; Stigendal, 2006 s.51ff). Detta är värden som enligt skollagen (SFS 2010:800) också anses vara viktiga men sanningen ser ofta ut att vara, som även Persson (2014) påstår att det i skolan ofta är nödvändigt att lyda redan förutbestämda regler. Att följa mönstret och ständigt göra vad man blir tillsagd kan tvärtemot demokratins rätt till åsikter och yttrandefrihet snarare ses som förtryck, vilket problematiskt nog ofta är nödvändigt för att nå framgång i dagens skola. Om Mosaik ska integrera eleverna bör alltså dessa elever vara delaktiga och våga ifrågasätta normer och regler för att på så vis bidra till en utveckling av skolan och samhället i stort. Det är därför intressant att se på hur de olika reglerna upplevs av eleverna.

I mina intervjuer med elever på Mosaik framkommer en rad händelser där elever upplever att deras åsikter, frågor och vilja inte tas till vara på. Reza svarar här på vad han tycker är dåligt med Mosaik:

Reza: Får inte spela basket. Finns ingen plan. Jag går i musikklass[på musiklektion] och då sa dom att lektionen var klar, vi lyssna lite på Musik i fem minuter. Dom sa att

jag måste gå ut från rummet sen. Varför? Mycket dåligt. Jag är inget problem för dom. Han säger till mig att jag måste gå ut från rummet, när lektionen är slut. Jag frågar varför? Han säger inte till mig varför?

Alexander: Du vill veta varför?

Reza: Ja men han säger bara att jag måste, inte varför?

I intervjun med Reza framkommer en önskan om att iallafall få veta varför dessa regler finns. Reza vill efter musiklektionen gärna sitta kvar inne i musikrummet men får inte detta av läraren. På frågan om vad han tycker om rasterna fortsätter Reza att tala om oskrivna regler som ett problem. Här ifrågasätter han varför han inte får spela pingis på rasten bara för att hans klassrum ligger på en viss våning:

Reza: Ja det är roligt men till exempel… Men bara fjärde och första våningen har pingis. Inte tredje våning. Varför har dom ingen pingis?

Jag har gått på fjärde våning och bytt till tredje våning nu men dom säger att jag måste vara på tredje våning. Varför? Jag kan inte spela pingis där. Jag gillar att spela pingis. Detta är dåligt.

Alexander: Så du får inte spela pingis nu längre? Reza: Nej, varför?

Reza förklarar här att han har bytt klassrum vilket också medfört att han upplever att han inte får spela pingis längre då eleverna enligt Reza ska hålla sig på den våning där deras klassrum ligger. På Rezas våning finns nu inte längre något pingisbord. Även Zemar ifrågasätter lärarnas arbetsmetoder. Han berättar att han tycker att alla lärare är snälla utom en som ibland inte är snäll:

Zemar: Ja han är inte så snäll. Lite snäll men inte så mycket.

Alexander: Vad gör han då?

Zemar: Till exempel andra lärare ger oss 5-10 minuter rast men han ger oss inte rast. Han säger här i Sverige här har vi ingen rast.

Både skylten om pingisregler, men också citaten med Reza och Zemar vittnar om att lärare i många fall väljer att följa regler som för eleverna är svåra att förstå. Bourdieu talar om kulturellt utbildningskapital och hur skolan kan hjälpa elever att få detta. Men vad innehåller då detta kulturella utbildningskapital? Mosaik ska förbereda sina elever så att de klarar av fortsatt utbildning (Malmö Stad, 2014; Malmö, 2014a) Kanske är detta genomtänkta regler och normer som är viktiga att klara av när eleverna sen kommer till nästa steg i utbildningen. Kanske är det så att dessa regler ingår i den svenska skolkulturen, och att ansvariga på Mosaik därför bestämt att det är nödvändigt att eleverna lär sig detta för att vara tillräckligt förberedda inför kommande studier. Detta citat med Zemar visar kanske vad som ingår i detta kulturella utbildningskapital, och dessa regler kanske också ingår i denna svenskhet? Jag har redan tidigare diskuterat hur dessa regler innebär en homogenisering och därmed försvenskning av eleverna. Detta blev tydligt när Amina inte fick prata arabiska (se sidan 56) och det blir också tydligt i detta citat när läraren förklarar för Zemar att i Sverige har vi ingen rast.

Varför Mosaik har dessa oskrivna regler vet jag inte. Kanske är det för att eleverna ska få detta kulturella utbildningskapital och lära sig hur det fungerar i den svenska skolkulturen, detta kan jag bara spekulera om. Oavsett vilken bakomliggande tanke Mosaik har med dessa regler skadar det inte att eleverna får reda på varför det är på vissa sätt. Om elevernas åsikt måste underordnas ett allmänt regelverk förtjänar eleverna i ett demokratiskt samhälle att få reda på varför deras åsikt och vilja inte når framgång. Finns det ingen förklaring på varför det är på ett visst sätt, går det att diskutera om regeln är nödvändig. Om det nu ska vara på det sättet att Reza inte ska vara i musikrummet efter lektionen, eller att Reza inte ska få spela pingis då hans klassrum ligger på en annan våning är det därför viktigt att Reza får reda på varför. Annars krockar dessa oskrivna regler krockar med läroplanens och skollagens (SFS 2010:800 4§) visioner om demokrati och delaktighet.

Elevers delaktighet

Att elever ska vara delaktiga och att deras åsikter ska respekteras kan tycks vara självklart. Men detta är långt ifrån en självklarhet och diskussioner och konflikter uppkommer i samhället ofta kring frågor om fri och rättigheter att göra som man vill. Speciellt på Mosaik ser detta ut att bli extra tydligt då dessa regler, normer och värderingar för många nyanlända elever är helt nya, vilket tydligt sätter fokus på många konflikter och händelser. Simundervisning på skolan är ett tydligt exempel där krocken mellan normalisering och individuella fri och rättigheter blir tydlig. Amina berättar att hon tycker om nästan allt med Mosaik. Om hon skulle varit rektor skulle hon bara ändrat på en sak:

Alexander: Allt är bra på Mosaik?

Amina: Nej simma! Flickor och pojkar. Flickor först sen pojkar.

Alexander: Du vill ha alla tillsammans?

Amina: Nej det är det jag inte vill. För en månad sen simmade alla tillsammans. Det är inte bra.

Simningen är likt många av dessa oskrivna ordningsreglerna också en konflikt mellan skolans regelverk å ena sidan och individens frihet å den andra. Simning lyfter dock regelfrågan till en ny nivå då den dessutom har med rättigheter så som religionsfrihet att göra. Vad är det som gör att elever som precis kommit till Sverige måste gå och simma? Eliassi (2013) diskuterar detta och menar att normalisering är ett av de centrala instrumenten för utövandet av makt på vissa grupper för att anpassa dem till vad som kan beskrivas som ”det rätta samhället” (Eliassi, 2013 s.36). Att kunna simma är naturligtvis bra. Men när det handlar om en företeelse som är så besvärlig för många grupper som kommer hit, går det att ifrågasätta om det verkligen är nödvändigt att elever för att kunna få betyg ska tvingas göra detta redan under de första månaderna i Sverige. För många som kommer hit kan detta fokus på simning riskera att skapa en bild av simningen som en central del i den svenska skolan och därmed också det svenska samhället. Att elevers frihet att göra som de själva vill inte erkänns kan för eleven bli problematiskt. Trondman, Taha och Bouakaz (2014) menar att det är viktigt att värdesätta dubbla kulturella tillhörigheter, för att på så vis erkänna eleven. Elever ska också ha rätt att vara olika, och vi ska ömsesidigt erkänna varandras identiteter. Att elever känner sig tvingade att simma flickor och pojkar tillsammans redan efter en så kort tid i Sverige kan ses som motsatsen till detta (Trondman, Taha, Bouakaz, 2014 s.54ff). I fallet med simningen men även i fallet med många av de regler som finns på

möjlighet att göra som de själva vill. Detta går tvärtemot integrationens mål att erkänna allas identitet och kulturer. Integration innebär här att alla ska vara

delaktiga och att allas åsikter ska värdesättas Beckman, 2011 s. 45;Durkheim, 1984 s.337f; Stigendal, 2006 s.51ff). Här kränks istället någons integritet, vilket gör att eleven inte erkänns.

Det finns dock ett annat sätt att belysa denna fråga. Baianstovu (2012) diskuterar hur staten ska förhålla sig till kollektiva identiteter, när detta kan riskera att skada både individens och gruppens rättigheter (Baianstovu, 2012 s.24ff). Om staten (och därmed skolan) erkänner de kulturella identiteterna trots att dessa kulturella

identiteter kan gå emot majoritetssamhället kan detta leda till att vissa individer motvilligt befinner sig i den gruppen. Dessa individers fri- och rättigheter åsidosätts då och odemokratiska maktstrukturer befästs (Baianstovu, 2012 s.307). Med detta synsätt går det att argumentera för att det finns tjejer som vill simma men som av olika strukturer inte kan/får. På detta sätt hjälper skolan tjejer som vill simma men inte får för patriarkala strukturer. Men om någon verkligen inte vill simma så respekteras inte denna persons synsätt. Detta är alltså en paradox och visar på hur svår denna fråga om skolans roll i samhället verkligen kan vara. Att för skolan se individen i denna fråga kan alltså ta två helt olika vägar beroende på vilket perspektiv som används.

Klart är att skolan idag vill försöka påverka sina elever på olika sätt. Skolan ska