Motiverande arbete

Något som vi uppfattade som både viktigt och utmanande i framförallt poliserna och socialtjänstens arbete var vikten av den ungas egna vilja att ta emot hjälp. Det här var dock ingenting som vi lyckades hitta någon forskning om, men vi kan utifrån våra teoretiska utgångspunkter förstå vikten av att motivera den unga till att lämna de kriminella gängmiljöerna. Såhär beskrev en av poliserna detta.

/…/ Och där tror jag som ni var inne på att samverkan med olika myndigheter i form av att om vi stöter på dom när vi kontrollerar personer, arbetar vi både representativt och kontaktskapande. Och då att ha ett schysst bemötande som visar den här personen att: “Vill du ha hjälp så finns det hjälp att få. Jag kan såklart inte tvinga dig men här har du en som kan hjälpa dig om du vill välja den här vägen, men det är ju till sist du som väljer. Jag som polis kan inte säga att den här vägen ska du ta. Jag kan bara kratta banan för dig och slussa dig till den här personen som vi har kontakt med.”

(Polis 2) Citatet illustrerar att arbetet med människor är komplext och att kvinnans inställning till att ta emot stöd är central. Att motivationen är en viktig faktor till att ta emot stöd är något som beskrivs i Brås rapport (2016b, s. 13). Kopplat till teorin om rationella val (Aakvaag 2011, ss.

110-121) handlar personen alltid utifrån vad den ser som rationellt och logiskt, även om det inte speglar verkligheten. Den kriminella världen är referensramen och det är därmed svårt för de yrkesverksamma att nå fram till dem när de inte är mottagliga. Både polisen och socialtjänsten beskriver att arbetet med unga kvinnor ofta är just motiverande då de inte kan tvinga dem att ta emot hjälp. Istället informerar socialsekreteraren inom barn och ungas om vilken hjälp det finns att få samt följa med till olika hjälpverksamheter som arbetar med exempelvis missbruksvård, föräldrastöd eller psykisk ohälsa. På frågan “Vad ser du som utmaningar i arbetet med unga kvinnor i gängkriminalitet?” svarade hon detta.

Alltså jag tänker att det som är [utmaningen] med både dom här killarna och tjejerna, är att visa motbilder. Okej, om du känner någon i Stockholm som kan fixa ett jobb som du får 40 000 kronor i veckan av. Så försöker man hela tiden visa motbilder. Vi hade en kille som sa: ”Bli klottersanerare i tunnelbanan när tunnelbanan kör”. Jag sa att det inte låter så säkert. ”De ordnar lägenhet och allting”. Alltså då får man ju slå hål på det där då, vad innebär det här liksom. Man blir ju lockad. Man blir ju väldigt liksom... förtrollade är ett starkt ord, men det är nästan en bra beskrivning av när man börjar i det här.

(Socialsekreterare inom barn och unga)

Ovan förklarar respondenten att det motiverande arbetet i stor utsträckning handlar om att försöka visa motbilder och att ungdomarna inte alltid har en realistisk syn om livet. Enligt likavärdesteorin (Kaufmann & Kaufmann 2010, s. 148) måste personens arbetsinsats och belöning stämma överens med förväntningarna och det uppstår en konflikt när detta inte sker. När de yrkesverksamma presenterar de möjligheter som samhället erbjuder kan det skapas en konflikt hos den unga då förväntningarna är högre än det som samhället kan erbjuda. Detta på grund av att de vet att det finns enklare metoder att lyckas på utifrån de erfarenheter som deras umgängeskretsar har bidragit med. Det enda som kan balansera situationen och skapa ett likavärdestillstånd som upplevs rättvist kan vara om arbetet istället fokuserar på att förändra förväntningarna (Ibid).

Vidare beskriver socialsekreteraren att det finns en mentalitet i den kriminella världen som handlar om snabba belöningar eller “snabba cash” och att ett liv med en stabil månadslön då inte ses som värdefullt. Arbetet med motbilder är något som är återkommande under intervjuerna och på olika sätt beskrivs det som en utmaning av flera respondenter. Även polisen menar att det kan vara svårt att nå fram till både unga kvinnor och män då de ser på livet på ett annat sätt och att krav som ställs på den unga i skolan eller i arbetet för att få belöning i form av godkända betyg eller en lön inte kan jämställas med hur den unga ser på möjligheterna till belöningar i den kriminella världen. Koordinatorerna inom SIG beskrev denna utmaning såhär.

Koordinator 2: Vi måste kunna erbjuda någonting på våran sida som väger upp det som finns på den kriminella sidan, det är det som gör det så svårt. Våra liv går ju ut på att vi jobbar en hel månad och sen får vi pengar och det är ju så olikt hur dom har det i sitt liv. Alltså det är ju en jätteutmaning att få dom att förstå att i slutändan är det värt det, att göra allting först för att sen få en belöning.

Koordinator 1: Ja precis, prestation först i den normala världen. Vad normalitet är vet jag inte, men prestation först och belöning sen. Där är det tvärt om, belöning först och prestation sen.

(Koordinatorer inom SIG) Socialsekreteraren inom barn och unga talade utöver “snabba cash” även om vikten av att lyfta den machokultur som finns i samhället idag och hur samhället ser på “Gangsterrap”. Att personer som har blivit dömda för brott och är medlemmar i kriminella gäng får ta emot priser på stora galor för sin rapmusik menar hon målar upp en felaktig bild av “den världen”

som många unga tror är verklighet och själva drömmer om. Denna bild blir därmed en stor utmaning för socialtjänsten och andra samhällsaktörer att finna en motbild till, vilket både stärks av likavärdesteorin och teorin om rationella val (Kaufman & Kaufman 2010, s. 148;

Aakvaag 2011, ss. 110-121). De unga idealiserar den värld som målas upp i musiken och de gängkriminella artisternas framgångar. Att de har detta som en dröm tolkar vi som att de ser artisterna som förebilder och att det finns en strävan och ett hopp om att utifrån deras upplevda likheter kunna nå en liknande framgång. De ungas förväntningar motsvarar därmed inte det som förväntas av dem utifrån lagliga ramar och det uppstår därmed en konflikt som

socialtjänsten och andra samhällsaktörer behöver hantera (Kaufman & Kaufman 2010, s.

148). Sett till teorin om rationella val (Aakvaag 2011, ss. 110-121) skapar gangsterrapen och dess värld en uppfattning hos den unga om att de utanför samhällets ramar kan bli någon som andra ser upp till, som de annars inte hade lyckats med. Det blir därmed rationellt sett till den ungas livsvärld att välja att utföra kriminella handlingar för att uppnå detta mål, vilket samhällsaktörerna måste försöka visa motbilder till.

Arbetet med motbilder är inget som fritidsverksamheten beskriver då de som tidigare nämnts arbetar främjande till skillnad från socialtjänsten och polisen. Det största fokuset är att erbjuda och stötta ungdomar till att delta i aktiviteter genom att fokusera på det positiva och meningsfulla hos individen. Däremot beskriver samordnaren inom fritidsverksamheten att det är viktigt att de noggrant väljer sina fritidsledare för att dessa ska agera som förebilder för de unga. Hon förklarar vikten av att ledarna visar de unga att det går att ägna sig åt annan sysselsättning än kriminalitet och att de skapar en trygghet för dem. Vi tolkar detta som att fritidsverksamheten genom att välja goda ledare försöker ge de unga förutsättningarna till att själva finna nya mål och möjligheter med sina liv att sträva efter.

Polisen beskriver fritidsverksamheten och andra former av fritidsaktiviteter som en skyddsfaktor som kan förebygga att fler unga från sårbara områden går med i gäng då de blir mer synliga för de yrkesverksamma. Däremot ser de att unga som ansluter sig till gäng ofta inte har någon fritidssysselsättning och går därmed under radarn.

7.3.4Resurser

När vi ställde frågan: Hur tror du att arbetet med unga kvinnor i gängkriminalitet kan förbättras? var det inte ovanligt att respondenterna skrattade lite och förklarade att de såg många förbättringsmöjligheter i arbetet men att det är något de endast kunde drömma om.

Citaten nedan exemplifierar just denna tanke.

När man sitter och diskuterar så här, vi pratade om dom här tjejerna runt om och så. Vi borde ha en sån här grupp som bara jobbar mot det här, inriktat mot gängen. Men så kommer det tyvärr inte att se ut. Men fick man drömma såklart det skulle vara nåt sånt.

(Polis 1)

Det är alltid mera tid, mera resurser. Alltså allt det här som man skulle kunna göra i arbetet, allt för varenda ungdom. Det är väl egentligen det som saknas. Dom flesta vill väldigt väl, en jätteviktig del är att många vill och försöker. Har man kunskap eller vet vad hände just den dagen, alltså att man kan göra just allt för den ungdomen. Det är väl det som skulle behövas, mer kunskap om hur man gör. Och vad är gäng? Vad är inte gäng? Vart går gränsen… för den kunskapen tror jag också saknas.

(Socialsekreterare inom placeringsenheten för barn och unga)

Citaten visar på att polisen och socialsekreteraren upplever avsaknaden av resurser i form av pengar, tid och kunskap som hinder i arbetet med både unga kvinnor och män, vilket även stöds av den forskning vi funnit (Graham & Shier 2014, s. 103). Att ha en avdelning inom polisen som arbetar specifikt mot gäng har den tidigare forskningen visat vara ineffektivt (Rostami, Melde & Holgersson 2015, ss. 199-201). Även koordinatorerna inom SIG upplever utmaningar med att resurserna dras in. De menar att de ungas motivation till förändring försämras om de inte har tillgång till praktiska delar såsom förvärvsarbete och sysselsättning.

Vi tolkar det därmed som att bristen på resurser påverkar samhällsaktörernas möjligheter till att stötta och hjälpa gängmedlemmar och specifikt unga kvinnor i gäng då de inte uppmärksammas i samma grad som männen och därmed prioriteras i ännu lägre grad i samhället (Mondani & Rostami 2021, ss. 3-4). Detta resonemang är något som fritidsledaren funderar över under intervjun då hon förklarar att det är svårt att nå fram till de unga kvinnorna och att det ofta krävs en god relation till dem, vilket hon upplever att hon på olika sätt vill öka sin kunskap om. När hon fick frågan: Hur tänker du att arbetet med detta kan förändras? svarade hon så här.

Ser man till verksamheten kanske det är någonting man ska diskutera och jobba mer kring.

Man kanske kan erbjuda föreläsningar där man har tjejer som har varit med om det här som kan berätta hur dom gått en annan väg. Man skulle kunna få in brottsförebyggarna som kan ge oss information, kolla på mer forskning och diskutera i personalgruppen. Det är väl mer att man, som med många ämnen som är viktiga, behöver lyfta det och få ut det till ungdomar och personal och lägga tid på det.

(Fritidsledare) Vi tolkar respondenternas svar som att bristen på resurser inom arbetet med unga är ett stort hinder och en stor utmaning som leder till en frustration över att inte kunna hjälpa de på bästa sätt. Enligt polisen skulle en kartläggning av barns myndighets- och verksamhetskontakter kunna visa på hur resurser ska fördelas för att få bästa möjliga förutsättningar i det förebyggande arbetet. Okamoto (2001, ss. 10-11) beskriver just vikten av kunskap och att aktörernas expertis kan komplettera varandra med syfte att hjälpa unga på bästa sätt genom att aktörerna är medvetna om deras begränsningar. Både fritidsverksamheten och polisen pratar om hur viktigt det är att arbeta förebyggande med ungdomskriminalitet redan från tidig ålder, samtidigt som de även säger att det inte är möjligt idag då samhället inte satsar på unga och ger de förutsättningar som behövs till arbetet. Att samhället inte lägger resurser på de unga, samtidigt som det finns stora förväntningar på arbetet är även något som samordnaren inom fritidsverksamheten upplever som ett hinder.

Jag tycker att man satsar alldeles för lite på unga människor i dom här [problem]områdena, från politiken. Man liksom, satsar lite grann och så förväntar man sig mirakel och så står man som fån och undrar hur kunde det ha blivit såhär. Alltså vad tror ni? Det finns inget, jag vet inte vart ni bor och så men jag har jobbat mina flesta år i [stadsdel] och när jag började jobba fanns

allt. Det fanns polis, det fanns post det fanns.. det finns inte ett skit kvar. Centrumen står och ruttnar liksom, annat folk vill typ inte åka dit, alltså från andra områden. Så jag tycker att man måste satsa, man måste satsa på hela områdena. Då kanske man inte ska göra punktinsatser och bygga ett svindyrt kulturhus utan man kanske måste in och göra saker där det gör skillnad för folk som faktiskt bor där.

(Samordnare inom fritidsverksamhet) Med utgångspunkt i samordnarens uttalande om att det inte satsas på “problemområden”

kan vi även se att en riskfaktor till gängmedlemskap är att bo i ett problematisk område (Haymoz, Maxson & Killias 2014, s. 673). Citatet visar på att bristen på tillgångar försvårar samhällsaktörernas arbete på så sätt att de inte ges förutsättningar till att hjälpa och stötta de unga från att hålla sig från eller lämna gängmiljöer. Vi gör därmed tolkningen att resurssatsningar på problemområden är en viktig del av ett förebyggande arbetet och när resurser inte erbjuds skapas en förväntan på att samhällsaktörerna ska minska gängproblematiken utan att de har dem förutsättningar som de upplever sig behöva i form av exempelvis resurser, kunskap och stöttning från samhället.

7.4Könsskillnader

Här analyseras resultatet av respondenternas upplevelser om hur deras arbete med unga kvinnorna i gäng skiljer sig från de unga männen sett till bemötande, behov och riktad verksamhet.

Samtliga respondenter talar om att de är medvetna om att manliga gängmedlemmar syns och hörs mer än de kvinnliga medlemmarna och både de yrkesverksamma inom fritidsverksamheten och polisen tycker att det påverkar deras arbete. Majoriteten av de unga som besöker fritidsverksamheten när de erbjuder en traditionell fritidsgårdsmiljö menar samordnaren är unga män då de unga kvinnorna i lägre grad lockas till denna miljö.

Samordnaren fortsätter förklara att de istället når kvinnorna när de utgår från tidsbundna scheman med aktiviteter.

Alltså du kan inte gå ut i centrum här en lördagskväll och se att det står tjugo tjejer och hänger liksom. Vi kan inte möta dom på det sättet utan vi måste hitta nya metoder att träffa tjejerna på. Vi behöver vara på deras ställen, dom är i skolan och så vidare, vi måste ut i deras arenor för att nå dom.

(Samordnare inom fritidsverksamhet) Vi kan genom citatet förstå att arbetet behöver anpassas efter kvinnor och mäns olika behov, och sett till att de måste “hitta nya metoder” kan tolkas som att fritidsverksamheten tidigare hade ett större fokus på manliga besökare. För att nå kvinnorna upplevde respondenten att de behöver förändra sin verksamhet, vilket de gjort genom att schemalägga aktiviteter istället för att använda sig av en fritidsgårdsmiljö. Detta arbetssätt ifrågasätts enligt teorin

om genussystemet (Hirdman 1988, ss. 7-9; Mattsson 2020, ss. 60-61) på så sätt att den isärhåller könen och upprätthåller normen om mannens överordning i samhället. Vi tänker då att det inom fritidsverksamheten är enklare att nå och hitta männen än kvinnorna på grund av fritidsverksamhetens tidigare fokus på män och att de yrkesverksammas metoder att arbeta med männen respektive kvinnorna därför skiljer sig åt. Kvinnorna dras inte till nya platser så som männen i större utsträckning gör och då menar samordnaren att de istället behöver söka upp dem genom att exempelvis visa sig i skolor och berätta om sin verksamhet.

Fritidsledaren talar också om att de får fler manliga besökare till sin verksamhet och att männen upplevs enklare att identifiera som eventuellt tillhörande ett kriminellt gäng jämfört med kvinnorna. Hon menar att det går att förstå i sättet männen för sig och i deras klädstil, något som är svårare att märka av hos kvinnorna. Denna upplevelse överensstämmer med forskningen gällande att det är vanligt att män bär specifika kläder och symboler som visar på deras gängtillhörighet (Rostami, Leinfeldt & Holgersson 2012, s. 432).

Det är därför jag tror att det är mer accepterat om man ser i den ungdomskultur som är ganska mycket nu att som kille utåt sett ha ganska tydliga attribut eller vad man ska säga som kan kopplas till kriminalitet och jargong, hur man pratar. Det finns en större acceptans hos killar än att som tjej uttrycka det. Jag tror att att man liksom smälter in på ett annat sätt.

(Fritidsledare) Att unga kvinnor till skillnad från män inte visar sin gängtillhörighet kan förstås utifrån att det finns en föreställningen i samhället om att män utför kriminella handlingar i större utsträckning än kvinnor och att kvinnornas kriminella handlingar därmed ligger utanför samhällsnormen (Hirdman 1988, ss. 7-9; Mattsson 2020, ss. 60-61). Såsom fritidsledaren beskriver i citatet ovan smälter kvinnorna in i samhället på ett annat sätt än männen och de blir därmed svårare att identifiera. Poliserna upplevde skillnader i deras bemötande med unga kvinnor och män när det inte gällde lagföring. De berättade att männen ofta drar till sig polisens uppmärksamhet när de anländer till en stökig plats och att kvinnorna försvinner under tiden som de hanterar männen. En av poliserna förklarar att hon ibland har en annan inställning mot kvinnorna än mot männen, då de som vi tidigare nämnt upplever att kvinnorna inte alltid mår så bra.

Jag tänker på det som vi va inne på förut [om psykisk ohälsa], att mot tjejerna kanske man har en mer stöttande, hjälpande inställning, om det nu inte är så att man ska lagföra dom på något sätt. Men när man pratar med dom så försöker man ju ändå ha den “approachen” liksom. Vem är det som är din pojkvän och hur har ni det och så. Att man pratar kanske på ett annat sätt.

Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

(Polis 3)

Utifrån citatet kan vi se att synen på den kvinnliga och manliga gängmedlemmen skiljer sig åt på så sätt att de yrkesverksamma ser till kvinnans psykiska ohälsa och försöker stödja och hjälpa henne. Att kvinnan befinner sig i gängmiljön ses bero på pojkvännens medlemskap och polisen lägger därför större fokus på hennes psykiska ohälsa, vilket leder till att hennes kriminalitet istället förflyttas till bakgrunden. Som vi tidigare nämnt tillskrivs könen olika uppgifter, roller och positioner då olika processer, fenomen, föreställningar och förväntningar tillsammans bildar mönster och regelbundenheter enligt teorin om genussystemet (Hirdman 1988, ss. 7-9; Mattsson 2020, ss. 60-61). Utifrån det tolkar vi det som att polisens val att bemöta kvinnorna och männen på olika sätt skulle kunna bero på den föreställning som finns om vad som är feminint respektive maskulint i samhället. Kvinnan ses som mer sårbar än mannen och har därmed ett annat behov av hjälp från de yrkesverksamma.

En annan könsskillnad uppmärksammades av koordinatorerna inom SIG och socialsekreteraren inom barn och unga. De såg att kvinnor och mäns behov kan skilja sig åt när det gäller hur de arbetar med dem utifrån sitt föräldraskap.

/…/ Man har olika behov och man kan gå in i ärendet på olika sätt om man vet att “Nu får jag en kvinna här som har en tvååring”. Då kanske jag måste jobba med henne på ett annat sätt än vad jag gör med en 25 årig kille, eller alltså gängmedlem. Det blir ju olika behov som dom har och hon kommer ju inte ha samma. Hon kanske fokuserar mer på hur hon ska vara en bra mamma samtidigt som hon har levt ett kriminellt liv, men just nu är det här hennes fokus.

Barnet ska ju vara det viktigaste och då måste man ta in det perspektivet också.

(Koordinator 2 inom SIG)

Vi tänker nog mer att om det finns barn med så har vi högre förväntningar på kvinnan än vad vi

Vi tänker nog mer att om det finns barn med så har vi högre förväntningar på kvinnan än vad vi