Samverkan och lagstiftning

En god samverkan med andra myndigheter och samhällsaktörer beskrivs som tidigare nämnt vara av vikt i arbetet med unga kvinnor i gäng och med gäng på ett generellt plan för att samverkansparterna ska ha en förståelse för varandras arbetsuppgifter och mandat (Okamoto 2001, ss. 10-11; Graham & Shier 2014, ss. 103). Respondenterna menar däremot att det finns flera utmaningar och hinder som gör att det blir svårt att samverka. Okamoto (2001, ss. 10-11) förklarar att informationsutbyte samt att arbeta efter samma syfte är av vikt för en god samverkan mot gäng. Resonemanget styrks av kontrollteorin om sociala band (Hirschi 2001, ss. 16-26) då samhället påverkar den ungas val att utföra kriminella handlingar och därmed krävs en samverkan för att de brottsreducerande banden ska kunna harmonisera med varandra. Genom samverkan kan samhällsaktörerna tillsammans skapa goda förutsättningar för att förhindra att de unga lockas av de kriminella miljöerna.

Samordnaren inom fritidsverksamheten beskriver att samverkan skulle kunna vara en möjlig lösning för att de unga kvinnorna lättare ska kunna identifieras och få rätt typ av stöd och hjälp, men att det idag inte är möjligt då det finns delar i samverkan som försvårar arbetet, däribland lagrum. I OSL kap. 8 §§1-2 regleras sekretessen som gäller för enskilda, andra myndigheter samt inom myndigheten och i citatet nedan förklarar samordnaren utmaningen med att förhålla sig till den.

Jag tror att vi måste bli bättre på samverkan med andra aktörer som faktiskt når dom på ett annat sätt. Men det är också svårt med samverkan, det är jättefint, men det finns också mycket saker som är ett hinder, det finns sekretesslagar. Det vet ju ni, socialtjänsten kan ju inte ringa till oss och säga att: “Jag har en tjej här som jag tror ska bli kriminell, kan ni göra något?” Det funkar ju inte så, ni kan ju inte säga så om en person till mig. Så jag tror att det är mycket sekretess på gott och ont, men ibland skulle jag vilja ha lite mer öppenhet tror jag mellan enheterna för att kunna ge mer helhetsstöd för människor.

(Samordnare inom fritidsverksamhet) Även polisen upplever ibland att sekretessen kan bli ett hinder istället för ett hjälpmedel när de samverkar med andra samhällsaktörer då de inte får utrymme att handla som de önskar för att hjälpa en individ. Polis och fritidsverksamhet måste enligt SoL kap. 14 §1 alltid lämna en orosanmälan till socialtjänsten vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa, detsamma gäller inte socialtjänsten gentemot andra aktörer. Det kan tolkas som att aktörerna ser socialtjänstens roll i samverkan som viktigast. När informationsutbytet främst sker enkelriktat blir det otydligt för de andra aktörerna om vad socialtjänsten har för roll och ansvar och högre förväntningar kan då ställas på dem (Graham & Shier 2014, s. 103).

De beskriver dock att arbetssättet SSPF kan skapa en bättre samverkan då sekretessen får brytas mellan bland annat myndigheter, skolan och föräldrar. Arbetssättet framställs skapa möjligheter till att arbeta gränsöverskridande då det sker utifrån ett gemensamt syfte som skapar ett förenklat informationsutbyte (Söderbergs 2016, ss. 115-117). Ett problem som poliserna beskriver är att sekretessen endast kan brytas vid samtycke från vårdnadshavarna och att de främst upplever ett behov av att arbeta utifrån SSPF när föräldrarna inte vill vara delaktiga och ta emot hjälp för sitt barn. Detta är något som Söderberg inte problematiserar i sin forskning. Hon såg däremot att den strikta sekretessen kan vara ett hinder för samverkan (Ibid). Sett utifrån kontrollteorin om sociala band (Hirschi 2001, ss. 16-26) behöver samhällsaktörer skapa en övertygelse hos både den unga och hennes vårdnadshavare om att brottsliga handlingar är fel. Vi kan utifrån detta tolka det som att samhällsaktörerna tillsammans behöver arbeta utifrån många olika delar av den ungas liv för att kunna skapa en övertygelse och sekretessen. Det kan därmed skapa ett hinder då de ges möjlighet arbeta utifrån samma förutsättningar som kan skapa likriktning och gott informationsutbyte (Söderberg 2016, ss. 115-117).

Något som vi fann intressant var att fritidsledaren upplevde att hon och hennes kollegor inte hade den kompetensen som de skulle behöva i svåra situationer, såsom att hantera gäng.

Det finns en samverkan som är på gång men jag skulle ju se att vi hade en betydligt närmare kontakt många gånger, framförallt i det som har varit nu, när det har varit mer allvarliga händelser och där det blir tydligt att vi som fritidsledare inte har den kompetensen fullt ut att möta det vi gör. Då hade det känts skönt för mig om det hade varit mer självklart att dom har i uppdrag att faktiskt komma in och vara i vår verksamhet eller träffa dom här unga, så det finns ju absolut förbättringsmöjligheter.

(Fritidsledare) Vi kan genom citatet förstå att gängfenomenet är en komplex och utbredd problematik, där yrkesverksamma som upplever att de inte har den kompetens som behövs ändå tvingas till möta och hantera detta i sitt arbete med låg grad av stöttning från andra aktörer. Vi kan genom forskning även se att detta varit ett problem i ett tidigare projekt mot gäng på så sätt att de gäng som verkade och byggdes upp i Sverige missades av polisen, vilket skulle kunna bero på en bristande kunskap om gäng (Rostami, Melde & Holgersson 2015, ss. 201, 214). De yrkesverksamma upplever att de behöver en förbättrad samverkan där kompetensen om ämnet kan användas på bästa möjliga sätt samtidigt som de kan dela kunskap med varandra.

Något annat som upplevdes som ett stort hinder i arbetet med att stötta och hjälpa de unga kvinnorna var de långa väntetiderna till psykiatrin. En av koordinatorerna inom SIG beskrev detta såhär.

Vi letar vart vi kan få hjälp, samtidigt lämnar vi och letar efter i vår kunskap i böcker. Vi är pålästa, vi måste veta vad vi ska göra. Jag kan inte gå och vänta 6-7 månader på att vi ska bli kopplade till en psykolog så vi kan få handledning. Under tiden måste jag veta hur jag ska hjälpa den här ungdomen. /…/ Det är ingen som ger mig tips och idéer utan jag måste lära mig, fördjupa mig. Det är en utmaning, alltså vi har inte den tiden och det betyder att vi står stilla. De är inskrivna hos oss men det händer ingenting. Vad händer då då? Folk som är runt omkring oss undrar varför vi inte gör någonting. Varför händer ingenting hos den här ungdomen? Hur fan kan jag veta det? Det problemet är större än så. Vi blir ineffektiva, vi blir duktigare i vårt arbete. Som jag tidigare sa vi ska tunna ut oss, vi ska inte göra saker själva. Vi ska anlita professionella runt omkring, men var är dom där professionella? Det tar sån jäkla tid att komma till den personen, och då blir vi ineffektiva.

(Koordinator 1 inom SIG) Av citatet ovan får vi en bild av att respondenten upplever processerna som tidskrävande, som att han känner ett behov av att öka sin kompetens med kunskap som egentligen ligger utanför hans arbete. Att tidsaspekten vid samverkan är något som är avgörande för att möjliggöra en förändring hos en individ är även något som polisen upplever som en utmaning i arbetet med både kvinnor och män. De menar att det är viktigt att insatser

påbörjas direkt när en person söker hjälp med att lämna ett gäng. Detta då det är vanligt att hinna ångra sig vilket leder till att polisen åter tappar greppet om personen. Uppfattningen överensstämmer med Brås rapport om stöd för avhoppare (2016b, s. 13) som visar att motivationen behålls om medlemmar får skyndsam hjälp av socialtjänsten att hoppa av.