Muntlighet i undervisningen

I temat muntlighet i undervisningen redogo rs fo r hur la rare arbetar med muntligheten som en del av undervisningen. Undervisningen inneha ller olika samtalsformer, la rarna

Yrkeserfarenhet Antal pojkar och flickor per klass

Lärare 1 18 år 10 flickor & 10 pojkar

Lärare 2 25 år 9 flickor & 9 pojkar

Lärare 3 28 år 13 flickor & 10 pojkar

Lärare 4 18 år 13 flickor & 10 pojkar

Lärare 5 30 år 10 flickor & 14 pojkar

Lärare 6 15 år 10 flickor & 14 pojkar, 10 flickor & 12 pojkar Lärare 7 15 år 10 flickor & 16 pojkar, 13 flickor & 9 pojkar

Lärare 8 22 år 14 flickor & 9 pojkar

Lärare 9 17 år 10 flickor & 12 pojkar

26

anva nder olika verktyg fo r att fo rdela ordet i klassrummet och de arbetar fo r att avdramatisera det muntliga i undervisningen.

5.2.1 Samtalsformer

Samtliga la rare pa pekar att muntlighet inte enbart finns i svenska mnet utan a r en del av alla skola mnen. La rare 7 sa ger att ”muntlighet i undervisningen a r i stort sett det vi go r varje lektion, det spelar ingen roll om det a r svenska eller inte, det sker pa alla lektioner”.

Enligt la rare 4 a r muntligheten idag, ja mfo rt med fo r 15 a r sedan, mer naturligt och en del av skolveckan. La rare 6 sa ger att ”muntlighet a r en central del i undervisningen, fo r vi pratar ju hela tiden”.

Utifra n informanternas svar a r det tydligt att olika samtalsformer som EPA-modellen¹, helklassdiskussioner, par- eller gruppsamtal samt bikupan a r grunderna till muntlighet i undervisningen. Flertalet av studiens informanter anva nder olika samtalsformer i undervisningen, medan en la rare uttrycker att det a r fo rdelaktigt att ha lla sig till en samtalsform, ”fo r da vet eleverna exakt hur det ga r till, de a r fo rberedda och de vet att na r jag ha ller i lektionen da go r vi pa det ha r sa ttet”. Den mest fo rekommande samtalsformen som informanterna beskriver a r EPA-modellen, som anva nds regelbundet av sju av nio la rare. EPA-modellen beskrivs av la rare 8, ”fo rst ta nker eleverna sja lva, sedan pratar de med en kompis och slutligen presenterar man i helklass”. A ven varianter av EPA-modellen anva nds av la rarna, da r man har tagit bort det fo rsta momentet, att ta nka sja lv, och bo rjar direkt att prata i par. Uto ver EPA-modellen anva nds sma gruppssamtal, med 3–4 elever, eller bikupan da r 4–5 elever diskuterar tillsammans.

Även lekar är en metod som används i syfte att få igång eleverna muntligt i klassrummet.

En av lärarna uttrycker följande:

Man fa r smyga in det muntliga, jag fo rso ker att det ska vara mycket som a r roligt, att eleverna ska vara uppsluppna och att det inte ka nns sa allvarligt. Det kan ske genom

1 EPA-modellen inneba r att eleverna fo rst ta nker sja lva, sedan pratar de i par. Slutligen diskuteras i helklass vad paren har pratat om.

27

olika lekar fo r att lura dem lite sa att de blir bekva ma med att sta framme i klassrummet och prata. (La rare 2)

5.2.2 Verktyg för att fördela ordet

Alla intervjuade lärare använder handuppräckning i sin undervisning. Flertalet av lärarna påpekar att handuppräckning ofta leder till att det är samma grupp elever alltid räcker upp handen. Lärare 9 säger att ”om en fråga ställs till hela klassen så är det samma tre eller fyra elever som alltid räcker upp handen och vill prata”. Lärare 1 upplever även att elever som kan svaret på en fråga ändå väljer att inte räcka upp handen. På grund av detta utrycker flera lärare att ovan nämnda samtalsformer, som EPA-modellen och gruppsamtal, även används för att fördela ordet i klassrummet. I dessa samtalsformer får eleverna en annan möjlighet att komma till tals, jämfört med i en helklassdiskussion, och sedan presenterar någon eller några från varje grupp vad som har diskuterats i gruppen.

En av lärarna säger följande:

När eleverna har diskuterat i grupp, tilltalar jag någon i gruppen och frågar vad de har pratat om. Då är det oftast lättare för den eleven att berätta vad de tyckte, än om den ska säga vad hen själv tyckte. (Lärare 4)

La rare 9 bera ttar att hen ofta fo rbereder eleverna innan en gruppdiskussion genom att vara tydlig med att alla grupper ska ha na got att sa ga i helklass. Sedan fa r varje grupp va lja ut en eller tva som bera ttar fo r hela klassen vad de har pratat om.

Ett annat verktyg som sex av la rarna anva nder eller har anva nt a r lappar eller glasspinnar med elevernas namn pa . Det a r delade meningar mellan la rarna ga llande hur de upplever att verktyget fungerar i klassrummet. Tva av la rarna menar att verktyget fungerar bra i deras klasser medan fyra la rare anser att namnlappar medfo r stress och obehag fo r ma nga elever. La rare 2 sa ger att hen ”upplever att det kan bli pressande fo r eleverna”. Medan la rare 7 sa ger att ”namn pa glasspinnar ledde till att flera hade mycket a ngest pa lektionerna, sa de ho rde inte genomga ngen fo r att de var bara ra dda fo r att deras namn skulle dras”.

Samtliga lärare beskriver att de varierar hur ordet fördelas i klassrummet, förutom ovan nämnda verktyg berättar lärarna att de ibland riktar en fråga till en specifik elev, eller att

28

man går laget runt i klassrummet och alla måste säga någonting. Lärare 8 beskriver ytterligare ett verktyg, talbiljetter, vilket innebär att varje elev får ett antal biljetter, papperslappar, och varje biljett motsvarar att eleven säger något i ett samtal eller i en diskussion. När eleverna har pratat tas biljetten bort, då är den använd. Talbiljetterna beskrivs på följande sätt:

Alla elever tilldelas ett antal biljetter, till exempel tre biljetter var. Biljetterna används under en diskussion eller ett samtal, eleverna får inte använda fler än tre biljetter men de måste använda alla biljetterna. (Lärare 8)

Talbiljetterna är enligt lärare 8 ett sätt att få igång elevernas prat, samt att biljetterna synliggör för eleverna hur mycket eller lite de tar ordet i ett samtal eller i en diskussion.