I denna del fokuserar jag på hur informanterna tolkar muslimsk andlig vård. Denna del behandlar flera av frågeställningarna under det första delsyftet med min studie. En fråga är vad muslimsk andlig vård innebär i en svensk sjukhuskontext. Hur motiverar informanterna exempelvis muslimsk andlig vård på sjukhuset? En annan fråga är hur informanterna menar att muslimsk andlig vård skiljer sig från kristen andlig vård. Målet med att analysera svaren på dessa frågor är att få en uppfattning om vad som ”syns” av islam i den muslimska andliga vården och därmed svara på hur den kan praktiseras på svenska sjukhus. Innan jag diskuterar detta vill jag först inleda med en kort bakgrundshistoria till den muslimska andliga vårdens etablering i sjukvården. Varför har en muslimsk organisation etablerats på sjukhusen i Sverige?
En muslimsk andlig vård på sjukhusen
Sedan 1960-talet har det skett stora förändringar i Sveriges religiösa och kulturella
landskap.216 Sverige har gått från att ha varit ett kulturellt och religiöst homogent land till att
bli mångreligiöst och mångkulturellt. Islam i Sverige har praktiserats innan 1960-talet men då av ett betydligt färre antal individer jämfört med idag. Till följd av invandringen som började från andra halvan av 1900-talet kan man idag räkna islam till Sveriges näst största religion.217
Alla muslimer som invandrat till Sverige är inte religiösa. Simon Sorgenfrei skriver att det 2017 uppskattades finnas ca 800 000 individer som på ”ett eller annat” sätt
identifierade sig som muslimer.218 Samma år beräknades medlemsantalen i muslimska
trossamfund uppgå till ca 170 000.219 Siffrorna säger inte särskilt mycket om individers
enskilda religiositet eller vilka som är religiösa eller sekulära. Det man däremot kan säga är att den ökade närvaron av personer från muslimska majoritetsländer har inneburit sociala och kulturella förändringar i samhället. Dessa förändringar påverkar vilka behov som finns i samhället och därmed även på sjukhusen. Det är bl.a. mot denna bakgrund som man bör se framväxten av en etablerad muslimsk andlig vård på sjukhusen.
Andlig vård är ingen ny företeelse i Sverige. Den har gått, precis som resten av samhället, från att vara en till stor del religiöst homogen organisation till att bli en religiöst heterogen verksamhet.220 Statliga institutioner kan ses som mikrokosmos av det omgivande
samhället, där förändringar och nya diskurser på olika sätt tar sig uttryck inom de offentliga institutionernas väggar. Valerie DeMarinis skriver att ”[d]en svenska vård[ens] och
omsorgens profil är, liksom alla länders, en produkt av det samhälle den verkar i.”221 Att
beskriva sjukhusmiljön på detta vis kan vara ett sätt att förstå att vårdbehoven i ett samhälle förändras i samband med förändringar i resten av samhället. Att sjukvården idag präglas av ideal som ”kulturell mångfaldhet” och ”jämställdhet” är inte särskilt överraskande i och med att dessa diskurser varit en viktig del av organiseringen av det svenska välfärdssamhället i flera decennier.222 Under 1970-talet förändrades exempelvis Sveriges tidigare
assimilationspolitik till att bli en mångkulturell integrationspolitik. Sorgenfrei skriver att
216 Sander & Andersson 2015: 15. 217 Willander 2019: 20.
218 Sorgenfrei 2018: 3.
219 Myndigheten för stöd till trossamfund. Statistik om trossamfund 2017. [2021-01-18] 220 Myndigheten för stöd till trossamfund. Andlig vård i sjukvården. [2021-01-25] 221 DeMarinis 1998: 76.
49
”[i]nvandrare och invandrargrupper skulle själva i högre grad få avgöra i vilken grad det ville omhulda ’svensk’ kultur, eller odla hemlandets kulturella traditioner i landet.”223
Den muslimska andliga vården har också etablerats i en social och kulturell kontext där andlig vård betraktas som något relevant på sjukhusen. Enligt Yngve Levenskog var en viktig milstolpe i denna utveckling en utredning om andlig vård i slutet av 1970-talet. Utredningen behandlade främst andlig vård inom kriminalvården och sjukvården, men kom att få en tydlig effekt på den andliga vården på sjukhus. Levenskog menar att
utredningsförslaget 1979 var ett ”paradigmskifte för institutionssjälavården” och skriver att utredningen bl.a. slog fast följande:
Klienten, vare sig det rör sig om en sjukhuspatient, en fånge eller en militär, sätts i centrum. Utredningen betonade, att klienten befinner sig ofta i en existentiell kris och behöver då inte bara samhällets vård och hjälp utan även den andliga vård, som samfunden kan ge. Staten och kyrkosamfunden har därför båda ett gemensamt ansvar för att klienten utifrån religionsfrihetens principer har tillgång till andlig vård.224
Enligt Levenskog kom den nämnda utredningen att innebära en ökad förståelse för andlig vård från statligt håll. Sedan 1962 hade det varit församlingarnas uppgift istället för
landstingens att ansvara för den andliga vården på sjukhusen. Levenskog menar att detta hade haft en positiv utveckling för den andliga vården med en begynnande organisering bland församlingarna och utbildningar för sjukhuspräster.225 Men den ovan nämnda utredningen,
och de politiska beslut som togs i samband med den, kom att innebära att den kristna andliga vården i allt större utsträckning kunde verka på sjukhusen i landet med inrättandet av
specialtjänster, d.v.s. dedikerade sjukhusprästtjänster. Kostnaderna för dessa specialtjänster hade tidigare inneburit ett skäl att avvisa denna struktur. Detta löstes genom besluten att Svenska kyrkan fick använda kyrkofonden och att frikyrkorna, som nu fick mer utrymme, hade möjlighet att erhålla statliga bidrag för verksamheten på sjukhusen. Levenskog menar att samverkan mellan olika kristna samfund på sjukhusen sedan 1980-talet innebar en större trovärdighet från statens sida för den andliga vården.226
Med denna kortfattade bakgrund kan man konstatera följande: att andlig vård från statligt håll har betraktas som något viktigt åtminstone sedan 1980-talet och att det ses som både statens och samfundens gemensamma ansvar att bidra med denna typ av vård. Andlig vård kan och har även motiverats genom att relateras till individens religionsfrihet.227 I
Sveriges grundlag, regeringsformen, står det att ”[v]ar och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad [...] religionsfrihet; frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.”228 Den muslimska andliga vårdens etablering på sjukhusen bör bl.a. förstås mot
denna bakgrund. Ett mångreligiöst samhälle innebär att ”klienter” kan ha olika religiösa behov i sjukhuskontexten, vilket påverkar utbuden på sjukhusen.
Vad är andlig vård?
I skriften Din muslimska patient, där sjukvårdspersonalen beskrivs som målgruppen för häftet, förklaras och motiveras andlig vård på följande sätt:
223 Sorgenfrei 2018: 106. 224 Levenskog 1997: 146-147. 225 Levenskog 1997: 131. 226 Levenskog 1997: 150.
227 Willander et al. 2019: 101-102.
50
Alla människor har någon gång under sitt liv kontakt med sjukvården. Det kan handla om tillfälliga sjukdomar, plötsliga olyckor eller långvariga problem. Det kan vara fysiska och psykiska åkommor. Det kan vara vi själva som drabbas eller någon oss närstående, vår familj. Vi möter också sjukvården vid livets stora skeden som födelse och död.
I dessa omvälvande stunder finns ett behov av andligt och religiöst stöd. En benämning för detta för [sic] andlig vård.229
I texten betonas att alla människor har ett behov av andligt eller religiöst stöd vid olika tillfällen. Detta kan tolkas som att man oavsett om man är religiös eller inte har ett behov av detta stöd. I texten tas även det ”fysiska” och det ”psykiska” upp. När man är skadad psykiskt eller fysiskt – eller när någon anhörig är det – har människan ett behov av andligt eller
religiöst stöd. Stödet kan alltså beskrivas som ett universellt mänskligt behov.
En vanlig inledning i intervjuerna var att jag började med att ställa en generell fråga om vad andlig vård är. Denna fråga ställdes inte för att kontrollera om min definition var korrekt (att andlig vård syftar på religiösa representanters arbeten i sekulära institutioner) utan för att få en uppfattning om vad andlig vård betyder för informanterna.
Den universella betoningen i citatet ovan var även något som intervjupersonerna ibland lyfte fram. En sjukhuskoordinatör beskrev det på följande sätt:
För inte bara muslimer, tror jag, [utan] för väldigt många troende människor, oavsett religiös inriktning eller kanske till och med människor som inte identifierar sig inom någon religiös tradition, finns det ett tredje element i vårt väsen som är själen, som är annorlunda än kroppen och psyket men samtidigt samexisterar på något sätt. Och idén är väl för att man ska må riktigt bra som människa så måste alla de här tre aspekterna av ens väsen vara i balans och må bra. Mår inte psyket bra så kommer det drabba kroppen och själen, och mår kroppen inte bra för att man har någon fysisk sjukdom så påverkar det såklart hur man mår mentalt och själsligt. Och mår inte själen bra – vilket jag tror att den inte gör för väldigt många – så leder det också till konsekvenser för hur man mår.
Sjukhuskoordinatörens yttrande kan tolkas som att alla människor som är religiösa, och kanske även människor som inte är det, har behov av andlig vård. ”Själen”, kroppen och psyket, samexisterar och är beroende av varandra för att man ska må bra. Informanten beskrev vidare den andliga vårdens funktion vid tillfällen då själen påverkas av fysiska och psykiska skador:
Och det är väl där vi kommer in i bilden, eftersom det är en expertis som vi har som representanter för våra samfund. Eller även om vi inte har den direkt själva så har vi tillgång till andra som kanske är mer högutbildade eller specialiserade inom vissa områden för våra respektive religiösa traditioner. Och det är någonting som den traditionella svenska sjukvården helt och hållet tar avstånd ifrån, eftersom de
[sjukvården] inte är speciellt intresserade av ens ande eller ens själ, utan ser att det är något som man kan lämna över till samfunden. Och det är där vi kommer in i bilden för att, som sagt: är någon väldigt sjuk eller går igenom någon annan form av kris [...] så påverkas själen av det också. Även vid en vanlig fysisk sjukdom så börjar man tänka väldigt mycket på existentiella frågor som kanske inte varit relevanta innan som man känner: nu är det väldigt akut att jag får svar på det här. Eller att man börjar tänka över situationer som ”vad har jag gjort i livet?” och ”vad ska jag göra för att kanske rätta till saker som jag gjort som jag inte borde ha gjort”, eller vad det nu kan vara för någonting, börjar fundera på synd eller... Eller på en död som helt plötsligt verkar väldigt relevant [...]. Ja, så det är väl där vi kommer in för att försöka att hjälpa till. Med just den aspekten av individens välmående.
Citatet ovan kan tolkas som att den andliga vården är specialiserad på ”själen”, en aspekt av människan som den svenska sjukvården inte vårdar. Informanten betonar hur fysisk och psykisk skada även påverkar själen, men att man på sjukhuset ”tar avstånd” från denna del. Den andliga vården kan hjälpa till genom att vårda detta element hos människan, enligt informanten.
51
En sjukhusimam uttryckte liknande idéer som sjukhuskoordinatören. Han beskrev andlig vård på följande sätt:
[D]et som vi mest pratar om är att när man är på sjukhuset [så är] det mesta läkaren tittar på kroppen. Och kroppen är inte hela människan. Utan varje person består av flera olika komponenter. Och en av dem, den viktigaste, är själen. Och egentligen, enligt islam, så är det själen som bär kroppen. Vi lär ut att efter 120 dagar i mammas mage så blåser Gud – eller inom islamiska termer: Allah – in i den här lilla kroppen, lilla köttbit, en del av sig själv. Och när Gud gör det, då börjar detta kallas människa, men inte innan dess.
Men sen när man lever sitt liv kommer ju en tid då Gud tar ut den själen, en del av sig själv, och då är kroppen bara fysisk materia som inte lever längre. Så det är därför den här själen som bär kroppen hela livet också måste matas för att kunna känna sig bra.
Och egentligen, när man talar om själavården så [är den] första och främsta själavårdaren Gud. Och då måste vi hitta något recept som själavårdare för att förena en person, som är kropp och själ, med Gud. För därifrån får man energi för att må bättre. Och det är kanske inte alltid den lättaste uppgiften. Och när vi pratar om själavården, och det gäller inte bara för de troende, eftersom troende och icke-troende [...] består av kroppen och själen. Men kanske en bara har nonchalerat själen, bara tänker på fysiska – hur ska man säga – ”tillfredställelser” och har glömt helt och hållet [...] det här själsliga. Och det är det vi gör för att på det sättet ta tillbaka det till en person och sedan på det sättet också ge anledning till att de hittar, att ge vägledning så att de hittar, tillbaka till Gud. Och då är vi övertygade om att man mår bättre. Så är det ungefär. I alla fall att förena Gud med människan.
Sjukhusimamen beskriver att läkaren undersöker kroppen men inte andra aspekter. ”Själen” är den viktigaste delen av en person eftersom den ”bär kroppen”. Det är först efter 120 dagar som kroppen blir människa, när Gud blåser in en del av sig själv i materian eller ”köttbiten”. När människan dör tar Gud tillbaka själen från människan. Detta gäller både för religiösa och icke-religiösa. Under livet måste själen ”matas” och själavårdarens uppgift är att få
människan att fokusera mer på denna aspekt än på ”fysiska tillfredställelser”. Den andliga vårdens uppgift är att ge stöd i denna process så att människan kan hitta tillbaka till Gud. Då mår människan bättre.
Sjukhuskoordinatörens och sjukhusimamens beskrivningar kan tolkas på olika sätt. Om man ser intervjuerna som kulturella skript kan man se vissa gemensamheter i yttrandena för hur de på ett enkelt sätt kan beskriva den andliga vården. Alvesson skriver att informanter måste utgå från ”etablerade kulturella resurser” för att göra sig förståeliga.230 Dessa resurser
kan t.ex. vara vokabulärer, metaforer och konventioner. Ett gemensamt skript som kan identifieras i både sjukhuskoordinatörens och sjukhusimamens yttranden är att sjukvården inte vårdar hela människan. Människan består av fler aspekter eller komponenter som alla påverkar varandra, och god hälsa handlar om att behandla alla dessa delar. Den andliga vården finns för att behandla själen och ansvarar för den delen av personen.
Skillnaderna mellan intervjuerna kan tolkas genom informanternas uppfattningar om vad jag som forskare förväntar mig för typ av svar frågorna.231 Sjukhusimamen ger en
förklaring över hur människan, själen och Gud hänger samman, medan sjukhuskoordinatören delvis motiverar andlig vård genom att beskriva hur sjukvården ”tar avstånd” från den typ av vård som man inom den andliga vården ägnar sig åt. En annan tolkning är att deras olika roller präglar deras svar.232 Svaret från sjukhusimamen kan dels vara ett resultat av hur han
tänker om den andliga vården, men även hur han tänker om hur det förväntas att en imam bör svara i intervjun. Sjukhuskoordinatören upplever möjligtvis inte samma förväntan att ge ett religiöst svar.
Även om andlig vård ofta betraktades som vårdandet av ”själen” och som komplement till sjukvårdens biomedicinska syn så behövde andlig vård inte uttryckas i
230 Alvesson 2011: 100. 231 Alvesson 2011: 95. 232 Alvesson 2011: 97.
52
religiösa termer eller innebära religiöst stöd. En sjukhuskoordinatör beskrev exempelvis hur man inom den andliga vården både ger religiöst stöd och ”moraliskt” stöd:
Den [andliga vården] är för människor som befinner sig i kris. Alltså anhöriga, familj, vänner, till någon sjuk – svårt sjuk – patient. Eller till patienten själv som i slutskede och vill prata med någon imam eller någon kunnig, ställa frågor.
Ganska mycket handlar om livet, meningen med det, vad som kommer hända efter döden, ibland massa religiösa frågor, mer djupa. Eller vanliga frågor, ibland vill de bara ha lite moraliskt stöd. Så vi ställer alltid upp. Sedan till anhöriga till exempel, [är det] ganska många som har förlorat en nära och befinner sig i kris och behöver någon som hjälper dem. Ganska många barnfamiljer som förlorat någon, ett barn vid förlossningen - och då är det särskilt mammor som befinner sig i kris och behöver stöd. Jag kan säga att det här jobbet kan vara ett väldigt känslomässigt arbete, för det handlar mycket om känslor och hur man mår och hur man tänker och om man vågar välja lämpliga ord för att kunna hantera situationen. För att man jobbar inte med någon dator, man jobbar med en människa.
Sjukhuskoordinatören beskriver att den andliga vården riktar sig till människor i kris. Den andliga vården kan handla om det existentiella och det religiösa, men det kan även handla om ”vanliga frågor”. Sjukhuskoordinatören beskriver hur arbetet handlar om ”känslor” och ”hur man mår”. Man arbetar med en människa, inte med en dator. En möjlig tolkning av
informantens beskrivning är att andlig vård ofta handlar om icke-religiöst stöd, alltså det som jag kallar ”allmänt stöd”. Att arbeta med en människa handlar om att vara medveten om vilket stöd som passar bäst. Detta stöd kan variera beroende på situationen, om det är vid ett dödsfall vid en förlossning eller om det är vid ett slutskede. Man måste våga välja ”lämpliga ord”.
Intervjupersonens uttalande ger ett mer nyanserat svar på frågan om vad andlig vård är jämfört med de andra informanterna som jag hittills har refererat till. En möjlig tolkning av yttrandet är att se sjukhuskoordinatörens svar som ett resultat av intervjuns lokalitet.
Alvesson skriver att ”[s]amspelet mellan två människor med deras kön, ålder, yrkesbakgrund, personliga framtoning och etnicitet sätter en stark prägel på de berättelser som framförs.”233
En möjlig konsekvens av detta är att sjukhuskoordinatören ger en mer nyanserad beskrivning av stödet inom den andliga vården i mötet med en forskare som kanske ger intrycket av att inte veta så mycket om ämnet och som inte delar samma religiösa bakgrund. Därför kan det vara viktigare att lyfta fram det allmänna stödet för att jag som forskare ska förstå arbetet inom den andliga vården bättre.
En informant som gick steget längre i att nedtona de religiösa stödets betydelse var en sjukhusimam som beskrev andlig vård på följande sätt:
Informant: [A]ndlig vård kan vara att man pratar om gårdagens match på tv.
Jag: Jaha, det kan vara så.
Informant: Ja, det är inte så att man [alltid] läser [koran]verser där för läkning och böner och tröstar folk. Andlig vård är – jag tycker inte att man ska begränsa det för mycket. Andlig vård kan vara ett helt vanligt samtal, en hälsning, en gest.
Precis som sjukhuskoordinatören lyfter sjukhusimamen fram det allmänna stödet. Stödet innebär alltså inte bara ett religiöst stöd utan även ett icke-religiöst stöd. Likt det föregående citatet kan detta yttrande förstås som att andlig vård handlar både om det religiösa stödet och det allmänna stödet. Men som ett resultat av intervjusituationens lokalitet kan det vara så att de icke-religiösa inslagen överbetonas. Det är exempelvis inte säkert att informanterna skulle beskriva andlig vård på samma sätt för en representant i en muslimsk församling som i en intervju med en forskare.
53
Muslimsk andlig vård
I intervjuerna ställde jag frågor om vad muslimsk andlig vård innebär. Jag var intresserad av att få höra hur informanterna specifikt tolkar muslimsk andlig vård. Redan vid den första mer generella frågan om vad andlig vård är, svarade vissa informanter på ett sådant sätt att
yttrandena kan tolkas som svar på vad muslimsk andlig vård är. Ett exempel är en sjukhuskoordinatör som svarade på följande sätt:
Det handlar om samtal för patienten och för anhöriga. Det kan vara stödverserna i Koranen, hur man tänker på sjukdom och på döden, och hur man ska kunna vara accepterande. Man behöver kunna lite om historien om hur profeten – det här har ju upplevts i början av islam – hur profeten betedde sig, bemötte sådana här situationer med dödsfall och med kris och med sjukdomar och sådär. Och är man troende så