I tidigare delar har jag främst haft ett perspektiv där jag uppmärksammat relationen mellan intervjupersonerna och vårdtagarna. I denna del riktar jag blicken mot vårdpersonalen, och fokuserar därmed på det fjärde delsyftet med min studie. En fråga som jag ämnar att besvara är hur intervjupersonerna ser på att arbeta i den muslimska andliga vården på sjukhusen. Vilka utmaningar finns det med att vara religiösa representanter i sekulära offentliga
institutioner när det kommer till relationen med personalen? Hur påverkas representanternas arbete av sjukhusmiljön? Hur upplevs samarbetet med sjukvårdspersonalen? Och kanske viktigast i min studie: kan detta belysa vilka gränser som konstrueras för hur
intervjupersonerna tolkar islam i sjukhusmiljön?
Varför islam på sjukhuset?
Sjukhusmiljön kan sägas vara en kontext som präglas av en i första hand biomedicinsk förståelse av människan. Sjukhusen är sekulära offentliga institutioner där de religiösa organisationerna förvisso har en plats även om den kan sägas vara marginell jämfört med sjukhusens verksamheter i stort. Den andliga vården har en kompletterande roll till sjukvården, inte tvärtom.
Som vi tidigares har sett uppfattar flera intervjupersoner att den muslimska andliga vården vårdar ett förbisett element av människan: ”själen”. Denna aspekt faller utanför den biomedicinska människosynen som sjukhusen representerar och kompletteras med de religiösa representanternas arbeten. På så vis bidrar den muslimska andliga vården med att erbjuda en ”helhetssyn” eller ett ”helhetsperspektiv” på människan och god hälsa, ett perspektiv som även uttrycks i sjukvården. En sjukhusimam menade att de flesta
sjukhuschefer menar att den andliga vården är viktig. ”Darwins teori” erbjuder inte tröst, enligt informanten. Den andliga aspekten är den enda vägen till att känna trygghet på sjukhuset:
Alltså Darwins teori är en teori. Det är en teori. [...] Men de som tror på den, när de hamnar i kris, behöver något andligt. Det behöver andligt stöd, de behöver fridsro och stöd. De vill känna trygghet, de vill ha hopp, och man kan inte se det från något annat än det andliga. Jag tycker att den andliga vården behövs för alla människor, muslimer, kristna, judar. [...] Och jag är faktiskt tacksam för att nuvarande verkställande direktörer på de flesta sjukhus vet och tycker att den andliga vården behövs. Så de försöker underlätta vårt arbete [...]
Sjukhusimamens citat kan tolkas som att en biomedicinsk förståelse (”Darwins teori”) inte är tillräcklig i en sjukhusmiljö och att direktörerna på sjukhusen ofta är medvetna om det och därmed övertygade om den andliga vårdens betydelse. En sjukhuskoordinatör menade dock att om den andliga vården hade prioriterats på sjukhusen så hade systemet sett ut som i Storbritannien. Trots det uttryckte informanten att den muslimska andliga vårdens närvaro på sjukhusen ofta uppskattas av sjukvårdspersonalen:
Hade det prioriterats så hade vi nog sett mer ut som England skulle jag tro. Men faktumet att vi är välkomna där och kan göra vår grej ser jag också som en väldigt positiv indikation [på] att det är välkommet. Det är liksom inte såhär något som de [sjukvårdspersonal] ser ner på. Jag tror att de ser att det här är folk [religiösa representanter] som kommer hit och bidrar med en kunskap och en expertis som de själva inte har helt enkelt. Och målet är väl att det ska underlätta deras arbete också. Att de kommer att ha patienter som mår bättre och är lättare att handskas med om de får den typ av hjälp som sjukhusen själva inte kan stå för. Så det blir liksom ömsesidigt. Jag tror i alla fall att de skulle säga att de tjänar på det, att ha folk som finns där som hjälper till. Att det är mycket mer positivt än vad det är negativt att vi rör oss på sjukhusen.
100
Sjukhuskoordinatören beskriver hur religiösa representanters närvaro och arbeten på
sjukhusen är välkommet av sjukvårdpersonalen. De religiösa representanters kunskaper kan hjälpa sjukvårdspersonalens arbeten genom att göra patienter mer välmående och
lätthanterliga. Ömsesidigheten består i att den muslimska andliga vården hjälper patienter med allmänt och religiöst stöd, vilket även hjälper vårdpersonalens arbete.
Om man ser intervjuerna som politiska handlingar så kan citaten från sjukhusimamen och sjukhuskoordinatören tolkas på andra sätt. Som politiskt motiverade aktörer kan de verka i sin grupps egenintresse.296 Sjukhusimamen politiska medvetenhet kan exempelvis ses i
yttrandet att ”Darwins teori” bara är en teori och att den enda vägen till ett bra stöd är genom det ”andliga”. I detta sätt att övertyga hänvisar sjukhusimamen till ”sjukhuschefernas” medvetenhet om detta – alltså betydelsefulla auktoriteter utanför den muslimska andliga vården. Sjukhuskoordinatörens yttrande kan tolkas som politiskt medvetet genom att
informanten lyfter fram hur sjukvårdspersonal saknar kunskaper och expertis. Genom att tala utifrån sjukvårdspersonalens perspektiv uttrycker sjukhuskoordinatören att de nog menar att de tjänar på den muslimska andliga vårdens hjälp, att det är ”mycket mer positivt” än negativt.
Några av informanterna uttryckte att det inte var självklart att vårdpersonalen förstår den andliga vårdens roll på sjukhusen. Vissa utryckte att det ibland kan råda en osäkerhet bland sjukvårdpersonalen om hur den andliga vården egentligen hjälper till. Detta beskrevs dock inte som något problem. Ett exempel var en sjukhuskoordinatör förklarade det på följande sätt:
Än så länge finns det förståelse för religionens roll [på sjukhuset] så det är liksom inte någon utmaning, utan jag har inte sett någon motarbeta oss egentligen. Nej... Jo, men alltså okej, det kan hända att [sjukvårdspersonal säger]: ”vad gör ni?” [...]. Från tonen känner man liksom att de inte förstår riktigt vad vi håller på med. Men det är precis som att när någon politiker säger: ”Varför ska vi stödja trossamfund?” Och han eller hon, den här politikern alltså, inte vet hur mycket trossamfund bidrar i samhället. Sedan när man förklarar ”men trossamfund” – eller när SST eller Kulturdepartementet förklarar – ”men vi stödjer trossamfund för att de gör: ett, två, tre, fyra, alltså”. Politikerna öppnar [då] munnen: ”Jaha, okej, jaha”.
Sjukhuskoordinatören beskriver hur det finns en förståelse för religion på sjukhuset, men att sjukvårdspersonal ibland inte förstå hur den andliga vården bidrar. Sjukhuskoordinatören liknar situationen med en politiker som inte förstår varför staten ska stödja trossamfund. När någon förklarar för politikern hur trossamfund bidrar i samhället så går det upp för honom eller henne att det är bra att stötta trossamfund. Citatet kan tolkas som att
sjukhuskoordinatören menar att det är möjligt och t.o.m. enkelt att förklara för osäker eller skeptisk sjukvårdspersonal om den andliga vårdens fördelar.
Ett annat exempel som kan belysa hur sjukvårdspersonal ibland har svårt att inse fördelarna med andlig vård är hur sjukvårdspersonal inte alltid informerar patienter om att denna typ av vård finns på sjukhusen. Detta beskrev en sjukhusimam som en utmaning:
101
Det kan vara en stor utmaning att övertyga personal om att det är bra när någon skrivs in på sjukhuset att de meddelar patienten att det finns möjlighet att träffa, inte bara kuratorer, läkare, sjuksköterskor, utan att det finns möjlighet att träffa själavårdarna, kristna eller muslimer, präster eller imamer. Du behöver inte säga eller fråga vem du är, om du är muslim eller inte. Utan när en patient kommer så kan det vara bra att patienten vet att det finns en sådan möjlighet, sedan är det upp till patienten om han vill. Det händer ju att en hel del patienter – alltså alla muslimer är inte medlemmar i någon muslimsk församling, större delen är inte medlemmar alls. Så det är lite svårt att nå dem med information, att säga att det finns ju möjlighet att prata med en imam när du är på sjukhuset.
[...] Och jag har varit i en korridor tillsammans med kuratorer, men sedan behövde kuratorerna ett rum till så jag blev över. Så de flyttade mig till ett annat ställe, till ett gömt ställe. Så det är lite svårt för muslimer att hitta mig. Alltså, det [rummet] är inte i någon korridor som [används] frekvent. Så det är därför det är viktigt med information, alltså att det finns möjlighet att träffa själavården också.
Sjukhusimamens yttrande kan ses som att den andliga vården bortprioriteras till förmån för andra former av stöttande vård, som exempelvis ”kuratorer”. Informanten beskriver att många muslimer inte är medlemmar i någon församling och att det därför är svårt att nå dem med information om att den muslimska andliga vården finns tillgänglig. Att imamens
arbetsrum flyttas till en del av sjukhuset som är svår att hitta försvårar detta ytterligare. Att få sjukvårdspersonalen att upplysa patienter om den muslimska andliga vården är därför viktigt och en stor utmaning.
Sjukhusimamen menade att en följd av detta är att det är vanligt att man ibland får ”leta” efter patienter på sjukhusen. Han beskrev att en präst alltid kan räkna med att det finns kristna patienter som kan ha behov av andlig vård på en vårdavdelning. Detsamma gäller inte för sjukhusimamer. På frågan om hur man uppsöker muslimska patienter svarade han:
Man kommer till en avdelning och sedan går man till där personalen sitter. Man letar efter en ansvarig sjuksköterska eller vem som helst bland personalen, och man frågar: ”Kan jag få lite information om det finns vissa muslimer och så”. Och de säger: ”Vi vet inte vilka som är muslimer.” Och det är också lite svårt. Jag kan inte komma till varje rum och leta efter [patienter]: ”Finns det några muslimer här?” Det blir lite konstigt, eller hur? Men ibland vet personalen. Ibland blir det så: ”Jag tror att han... Han äter inte griskött.” Alltså det blir en sådan relation. Men griskött är det inte bara muslimer som inte äter, det kan finnas olika anledningar att vissa kristna inte äter griskött. Eller det finns ju också muslimer som äter griskött. Så det kan man inte avslöja på det sättet, avslöja vem som är muslim och vem som inte är muslim. Därför tror jag den är bästa vägen skulle vara när man skrivs in på sjukhuset, att man bara meddelar att det finns det här [andlig vård].
Sjukhusimamens beskriver hur han själv kan vända sig till vårdavdelningar och direkt fråga personalen om det finns muslimska patienter. I och med att patienters religiösa tillhörighet inte är något som registreras på sjukhusen blir en följd att vårdpersonalen får anta och gissa sig fram till vilka som är muslimer och som därmed kan vara intresserade muslimsk andlig vård. Detta skulle inte vara ett problem, enligt intervjupersonen, om sjukvårdspersonalen informerade alla patienter om att andlig vård (både kristen och muslimsk) finns på sjukhusen som tillgängliga tjänster.
Sjukhusimamen var tydlig med att man inom den muslimska andliga vården inte kan kontakta patienter direkt. Som religiös representant måste man alltid gå via
sjukvårdpersonalen för att uppsöka en potentiell patient. Patienten kan däremot vända sig direkt till den andliga vården utan att gå via sjukvårdspersonalen. I citatet ovan beskriver sjukhusimamen hur han vänder sig till personalen på en vårdavdelning. Ett annat sätt att komma i kontakt med eller ”hitta” patienter var att sjukvårdspersonalen uppsöker sjukhusimamen och meddelar om potentiella patienter:
102
Informant: Det [kommer] en läkare och säger till mig [...]: ”det finns en patient på den avdelningen och med det rumsnumret. Det är en jättefin person. Han kommer säkert bli glad när du kommer.” Och så kommer jag upp och kommer till personalen och säger: ”Det finns en patient [med] det här rumsnumret. Kan du gå in och fråga om han vill träffa en imam?” Och det händer att hon eller han [personalen] kommer in och sedan kommer ut och säger: ”Han vill inte träffa dig.” Så det är också naturligt.
Jag: Men då går vårdpersonalen in och frågar? Informant: Precis.
Jag: Så det är aldrig du som går in och frågar?
Informant: Nej, precis. Alltså det är omöjligt. Och det vill jag inte. [...] Om jag kanske känner en person och jag vet hur den personen är, då kan jag komma in i rummet utan problem för att då kanske han kommer bli glad och så. Men inte om jag inte känner personen. Då måste personalen komma själv.
I yttrandet beskriver sjukhusimamen hur en läkare själv gör bedömningen att en patient kan ha behovet av andlig vård. Efter läkarens kontakt med sjukhusimamen vänder sig imamen till sjukvårdspersonalen på patientens avdelning och hänvisar till patientens rumsnummer. Därefter går sjukvårdspersonalen in till patienten och frågar om det finns ett intresse för andlig vård. Om sjukhusimamen har varit i kontakt med patienten tidigare så kan han däremot kontakta patienten direkt utan sjukvårdpersonalens inblandning.
En sjukhuskoordinatör menade att det vanligaste sättet att komma i kontakt med en patient är via sjukvårdspersonalen. Informanten beskrev hur det har blivit allt vanligare att personalen upplyser patienter om att det finns andlig vård. Med de föregående citaten i åtanke kan man tolka detta som att ”utmaningarna” om att sjukvårdpersonal inte meddelar patienter om andlig vård kan se olika ut på olika sjukhus:
För det mesta [är det] sjuksköterskor som ringer och säger att vi har, till exempel, en muslimsk patient som vill prata med en imam. Nu för tiden börjar det bli mer och mer att personalen själv säger till patienten: ”Om ni behöver andlig vård så finns det imamer, det finns muslimsk andlig vård.” Och de [patienterna] säger: ”Ja, men gärna.” För att [det är] ganska många som inte vet.
Likt sjukhusimamen beskriver sjukhuskoordinatören att många muslimska patienter inte har kännedom om att det finns muslimsk andlig vård på sjukhusen. Sjukhuskoordinatören menar dock att det har blivit vanligare att vårdpersonal informerar patienter om tjänsten. Som jag tidigare har tagit upp i detta avsnitt har informanterna generellt en positiv inställning till hur personal på sjukhusen samarbetar med religiösa representanter på sjukhusen.
Den sekulära sjukhusmiljön uppfattades ofta inte som en utmaning. Snarare var utmaningarna att normalisera muslimsk andlig vård i sjukhuskontexten. En sjukhusimam uttryckte det på följande sätt:
[Det är viktigt] att det blir helt normalt att det finns en imam också i stora sammanhang. Att vi inte ses som utomjordingar. Utan att det blir, att det blir som en präst, alltså [att man] smälter in i den här verksamheten. Att det blir naturligt att den finns. Det är det inte än.
Sjukhusimamen beskriver att muslimska representanter inte betraktas som en naturlig del av sjukhusmiljön, vilket kristna representanter gör. Utmaningen är att få representanter från den muslimska andlig vård att smälta in på sjukhuset så att de inte ses som främmande inslag på sjukhusen.
Den muslimska andliga vårdens största utmaningar inför framtiden på sjukhuset beskrevs ofta som interna för organisationen. Detta gäller ofta, som vi redan har sett, de ekonomiska förutsättningarna för arbetet på sjukhusen, vilket påverkar de krav som man
103
anser att man kan ställa på representanterna. Flera informanter uttryckte även att tjänsterna i dagsläget inte räcker till för att tillfredsställa det behov som finns av muslimsk andlig vård. Detta kan exemplifieras med ett yttrande från en annan sjukhuskoordinatör:
I och med att behovet börjar bli mer och mer så behöver vi mer personal. Naturligtvis, inte minst i Stockholm och, ja i stora städer, Göteborg och Malmö och andra städer också. Det finns sådana ställen där det inte finns någon andlig vårdpersonal, muslimsk. Så vi täcker inte hela Sverige alls. Men det är på gång. Den här processen beror också på finansieringen från staten.
Sjukhuskoordinatören uttrycker att det behövs fler representanter i storstäderna och i de städer som den muslimska andliga vården inte når ut till. Om den muslimska andliga vården ska utvecklas i denna riktning krävs mer ekonomiskt stöd av staten, enligt intervjupersonen.
I detta avsnitt har jag diskuterat några av intervjupersonernas uppfattningar om hur sjukvårdspersonalens inställning till religion och muslimsk andlig vård ser ut. Den andliga vården uppfattas ofta som ett välkommet inslag i sjukhuskontexten. Sjukhusens inställningar uppfattas överlag av informanterna som att religiöst stöd finns behov av i en vårdmiljö. Vissa menar dock att sjukvårdspersonal inte alltid informerar patienter om andlig vård. Några intervjupersoner ser dock en förändring i detta, att det blir allt vanligare att sjukvårdspersonal informerar patienter om andlig vård.
De vanligaste utmaningarna som informanterna nämner har inte med den ”sekulära synen” eller den biomedicinska förståelsen av människan som uttrycks på sjukhusen att göra, utan med de interna ekonomiska förutsättningarna för den muslimska andliga vården. Detta påverkar bl.a. hur många representanter som kan arbeta på sjukhusen och vilka professionella krav som går att ställa på organisationen i stort.
De citat som fokuserar på ekonomiska aspekter kan ses som lokala prestationer där mötet med en forskare som samarbetar med SST (staten) gör det relevant att nämna behovet av det ekonomiska stödet samt att beskriva hur det hjälper organisationen. Att presentera sjukhusmiljön som en kontext där religion generellt accepteras och där det finns ett ökat behov har en retorisk och övertygande effekt som framställer det ekonomiska stödet som en relevant investering. Om man tolkar intervjuerna i detta avsnitt som politiska handlingar är det inte märkligt att informanterna upplever det ”sekulära” sjukhuset som en generellt oproblematisk miljö. Den andliga vårdens marginella och kompletterande roll på sjukhuset kan göra det viktigt att ”passa in” och ”vara till nytta” – att inte ställa krav. Den muslimska andliga vårdens minoritetsposition i förhållande till Sjukhuskyrkan kan också göra detta än mer viktigt. Då är det relevant att beskriva sjukhuset som en generellt accepterande miljö för att gynna organisationen i framtiden. Det finns dock flera exempel på hur sjukhusens regler går före behov hos patienter och anhöriga. Hur informanterna beskriver att de hanterar dessa situationer diskuterar jag i nästa avsnitt.
Att följa sjukhusets regler
Som jag har nämnt tidigare är den muslimska andliga vården inte bara till för patienter och anhöriga utan är även tänkt att fungera som stöd till personalen på sjukhusen i frågor som rör islam eller muslimska patienter och anhöriga. I detta stöd var det vanligt att
intervjupersonerna ofta beskrev hur de prioriterar sjukhusens regler. Dessa regler går före patienternas önskemål. En sjukhuskoordinatör menade att man kan ge råd till
sjukvårdspersonalen att göra så ”gott det går” för patienter när det gäller att bemöta deras krav, men även vara tydlig att de inte ska göra något som går emot sjukhusets regler:
104
Vi brukar säga: ”Hjälp så gott det går om det inte är emot sjukhusets regler. Alltså så länge det fungerar för er [sjukvårdspersonalen]. Om det är något som är förbjudet så ska ni inte försöka bara för att en patient önskar det. Jo, så klart, det hjälper om en patient känner sig trygg i en sjukhusmiljö, men om det inte går så går det inte. Man ska inte göra mer än vad som är tillåtet.”
Informanten uttrycker att sjukvårdspersonalen inte bör prioritera patientens krav framför sjukhusets regler. Även om patienten kan känna sig tryggare genom att få dessa behov
tillfredsställda så är sjukhusets regler viktigare att följa. En annan sjukhuskoordinatör beskrev att man som representant för den muslimska andliga vården kan bli ett slags ”medlare” mellan anhöriga och sjukvårdspersonal. En fråga som ibland behöver diskuteras med anhöriga och sjukvårdspersonal handlar om att respektera besökstiderna:
Informant: Det är svårt för vissa [anhöriga] att fatta liksom. ”Det är vår släkting, vadå får vi inte besöka honom?” Men då har man också en roll att förmedla den typen av information till anhöriga: ”Lyssna, nu är vi där vi är och sjukhuset har sina regler, och om de [sjukvårdspersonalen] ska kunna göra sitt bästa jobb för er anhöriges skull så måste ni också ge dem utrymme att göra det”. Så ibland blir man någon sorts medlare mellan de två. Och samtidigt också försöka förklara för sjukvården ibland att de här [anhöriga] önskar att göra det på det viset.