Myndigheter som ska utses enligt artikel 3.2

Förslag: Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Skatte-

verket ska vara behöriga myndigheter enligt artikel 3.2 i direktivet om finansiell information.

Skäl för förslaget

Det kan alltså konstateras att det redan förekommer ett flertal samarbeten mellan brottsbekämpande myndigheter som också inne- bär ett visst utlämnande av uppgifter från Fipo inom Polismyndig- heten till andra brottsbekämpande myndigheter, i enlighet med befintligt regelverk. För att tillgodose kraven i direktivet om finansiell information ska dock en eller flera brottsbekämpande myndigheter särskilt utses som behöriga att begära och ta del av finansiell information och analys.

Den finansiella information och analys som FIU har tillgång till kan, som framgått ovan, sägas vara känslig. Den finns samlad hos

FIU som en konsekvens av regleringen på penningtvättsområdet och baseras dels på uppgifter som rapporterats in av olika privata aktörer, dels på den underrättelseverksamhet som finanspolis- sektionen bedriver i egenskap av FIU. Direktivet om finansiell information syftar bl.a. till att förbättra tillgången till sådan information för offentliga myndigheter som ansvarar för att före- bygga, upptäcka, utreda eller lagföra allvarliga brott (direktivets skäl 2). Det ska genom direktivet därför fastställas bestämmelser för att stärka FIU:s förmåga att utbyta finansiell information och analys om allvarliga brott med utsedda behöriga myndigheter, för att på så sätt öka rättssäkerheten och den operativa effektiviteten (direktivets skäl 15). Denna information, som huvudsakligen samlats in och behandlats för att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism, ska alltså komma till användning i brottsbekämpande verksamhet avseende även andra allvarliga brott. Det har då bedömts nödvändigt att säkerställa att tillgången till dessa uppgifter blir proportionerlig (direktivets skäl 9). Därför har det inte ansetts lämpligt att rätten att begära och ta del av sådan information till- kommer alla nationella brottsbekämpande myndigheter som har till uppgift att förebygga, upptäcka, utreda eller lagföra allvarliga brott. I stället ska varje medlemsland bestämma vilka av dessa myndigheter som ska utses, för att åtkomsten till finansiell information och analys för sådana syften ska bli så proportionerlig som direktivet kräver.

Mot denna bakgrund är det enligt vår bedömning en rimlig utgångspunkt att de myndigheter som ska ha rätt att begära och ta emot information och analys från FIU, i första hand begränsas till de mest centrala svenska myndigheterna vad gäller underrättelse- och utredningsverksamhet avseende de allvarliga brott som omfattas av direktivet. Den mest centrala svenska myndigheten för sådan verksamhet är Polismyndigheten. Det är därför naturligt att Polis- myndigheten ska kunna ta del av finansiell information och finansiell analys från FIU.

Det kan konstateras att den information och analys det är fråga om rör uppgifter på underrättelsestadiet och kopplat till finansiella frågor, såsom tillgångar, överföringar av medel eller finansiella affärsrelationer. Det kan i och för sig vara så att det i specifika fall, inom ramen för en utredning gällande i princip vilket brott som helst, finns skäl att efterfråga och ta del av sådana uppgifter t.ex. om en viss person. Sådana informationsutbyten förekommer också i dag.

Däremot bör den finansiella information som FIU hanterar typiskt sett vara till störst nytta i underrättelse- och förundersöknings- verksamhet som avser ekonomisk brottslighet. Inom detta område finns det, utöver Polismyndigheten, främst två myndigheter som bedriver mer omfattande verksamhet. Det rör sig om Ekobrotts- myndigheten och Skatteverket. Som framgått finns det visserligen redan ett nära samarbete och visst uppgiftsutbyte mellan dessa myndigheters underrättelseverksamhet på området för ekonomisk brottslighet och Fipo, inom direktivets område. Det kan alltså konstateras att det inte är en förutsättning för ett sådant uppgifts- utbyte att myndigheterna utses som behöriga att begära och ta emot information enligt direktivet. Enligt vår mening talar dock den samverkan och det uppgiftsutbyte som förekommer i dag för att dessa myndigheter har ett stort behov av den finansiella information och analys som det är fråga om och att informationen också typiskt sett är relevant för myndigheternas verksamhet. Eftersom det inom ekobrottsområdet finns ett flertal brott som omfattas av direktivet om finansiell information, finns också skäl att tro att uppgifter skulle kunna utbytas enligt direktivets artikel 7 och komma till nytta i Ekobrottsmyndighetens verksamhet om den myndigheten utses som behörig. Sammantaget menar vi därför att Ekobrottsmyndig- heten också bör utses som behörig myndighet enligt direktivet. Detsamma bör gälla Skatteverket, som i sin brottsbekämpande verk- samhet har att förebygga, förhindra och upptäcka, samt på uppdrag av åklagare även utreda, många olika brott på ekobrottsområdet.4 Det bör uppmärksammas att skattebrottsenheten utgör en själv- ständig verksamhetsgren inom myndigheten på så sätt som avses i 8 kap. 2 § OSL. Möjligheten att sprida vidare sekretessreglerade uppgifter från skattebrottsenheten till andra verksamhetsgrenar finns särskilt reglerad i 8 och 9 §§ lagen (1997:1024) om Skatte- verkets brottsbekämpande verksamhet. Bestämmelserna innebär att en uppgift som omfattas av sekretess inte får lämnas vidare inom myndigheten om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att upp- giften lämnas ut. Det föreligger därmed ingen beaktansvärd risk att finansiell information eller analys skulle komma att spridas vidare till myndighetens andra verksamhetsgrenar.

Vad gäller Säkerhetspolisens underrättelsearbete är det främst arbete avseende kontraterrorism som skulle beröras av direktivets reglering på området. Mellan Säkerhetspolisen och Polismyndig- heten finns redan ett särskilt nära samarbete, som framgår bl.a. av respektive myndighetsinstruktion.5 _{Bl.a. ska Polismyndigheten} samarbeta med Säkerhetspolisen i den utsträckning som behövs för att polisverksamheten ska kunna bedrivas effektivt och bör upplysa Säkerhetspolisen om förhållanden som kan ha betydelse för dess verksamhet. Mellan dessa myndigheter finns också en särskild sekretessbrytande bestämmelse i 35 kap. 10 a § OSL. Bestämmelsen bryter den sekretess som gäller enligt 35 kap. 1 § OSL om den mottagande myndigheten har behov av uppgiften i sin brotts- bekämpande verksamhet. Det är sannolikt att det finns fall där finansunderrättelseenheten har finansiell information som kan vara av betydelse för Säkerhetspolisens arbete på direktivets område, dvs. främst avseende kontraterrorism. Det är i sådana fall av stor vikt att det finns förutsättningar för ett utbyte av uppgifter, för att Säker- hetspolisens arbete ska kunna bedrivas effektivt. Såvitt framkommit under utredningsarbetet fungerar det nödvändiga uppgiftsutbytet emellertid tillfredsställande redan i dag, varför det i sig inte ger skäl att inkludera Säkerhetspolisen i den föreslagna kretsen av behöriga myndigheter. Något mer generellt samband mellan de uppgifter finansunderrättelseenheten har och Säkerhetspolisens behov av information tycks inte föreligga på direktivets område. Mot denna bakgrund, och med beaktande av att den brottslighet Säkerhets- polisen bekämpar i huvudsak faller utanför direktivets tillämpnings- område, anser vi att det inte finns tillräckliga skäl att utse Säkerhets- polisen som en behörig myndighet enligt direktivets artikel 3.2. Givet de former för samarbete och de förutsättningar för utbyte av uppgifter som redan finns mellan Säkerhetspolisen och Polis- myndigheten, finns det inte heller skäl att utse myndigheten i syfte att möjliggöra ett ökat uppgiftsutbyte jämfört med i dag.

Tullverket är en av de myndigheter som har i uppgift att före- bygga, upptäcka och utreda även vissa av de allvarliga brott som direktivet om finansiell information tar sikte på. Det är möjligt att Tullverket i myndigheternas brottsbekämpande verksamhet, från tid till annan, kan ha behov av finansiell information eller finansiell 5 _{Se 26–30 §§ förordning (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten och 10–15 §§}

analys från FIU. Den finansiella information det är fråga om här rör främst uppgifter som har rapporterats in till finansunderrättelse- enheten från olika aktörer utifrån regelverket på penningtvätts- området. Sådan information torde inte vara av samma specifika intresse för den brottsbekämpande verksamhet Tullverket bedriver, som den är för de myndigheter som exempelvis bedriver under- rättelseverksamhet på ekobrottsområdet. Vi lägger därför inte fram något förslag om att myndigheten ska utses som behörig att enligt artikel 3.2 i direktivet begära och ta del av information. Som framgått tidigare lämnar FIU redan i dag ut uppgifter till andra myndigheter inom ramen för etablerade samarbeten. I de fall myndigheterna utöver detta har behov av att få ta del av finansiell information eller finansiell analys som FIU har tillgång till i ett specifikt fall, kan de efterfråga sådan information från Fipo. Polismyndigheten kommer då att pröva begäran och har skyldighet att lämna ut uppgifterna om de inte omfattas av sekretess. Att en brottsbekämpande myndighet utses som behörig myndighet enligt artikel 3.2 i direktivet om finansiell information är som framgått inte en förutsättning för att myndigheten ska kunna få information från FIU.

Det som sägs ovan om Tullverkets behov av finansiell infor- mation, gäller också för Kustbevakningen, dvs. det kan inte uteslutas att myndigheten någon gång skulle kunna ha behov av sådan information. Kustbevakningen är dock inte en myndighet som har i uppgift att förebygga, upptäcka, utreda eller lagföra ekonomisk brottslighet, där finansiell information och analys kan förväntas ha ett särskilt värde. Det är inte heller Kustbevakningen som i första hand har i uppgift att förebygga, upptäcka, utreda eller lagföra de allvarliga brott som direktivet om finansiell information tar sikte på. Det talar mot att Kustbevakningen utses som behörig att enligt direktivet begära och ta del av information enligt artikel 3.2. Vi före- slår därför inte att Kustbevakningen utses som behörig myndighet i detta avseende.

Som framgått ovan är en del av syftet med direktivet om finansiell information att den information som FIU förfogar över, som en konsekvens av regelverket på penningtvättsområdet och sitt upp- drag, ska kunna tas till vara och användas också inom annan brotts- bekämpande verksamhet avseende allvarliga brott. Utifrån myndig- heternas respektive uppdrag bedömer vi att detta syfte bäst till- godoses genom att de myndigheter som bedriver det mest centrala

underrättelsearbetet avseende ekonomisk brottslighet, utses enligt direktivet. Med beaktande av det som sägs i direktivets skäl 9 anser vi inte att det är proportionerligt att övriga myndigheter som nämnts ovan utses. Det innebär dock inte att nämnda myndigheter saknar möjlighet att begära och ta del av information från den svenska FIU, bara att ett sådant informationsutbyte inte krävs eller sker på de villkor som framgår av direktivet. Vårt förslag är sammanfattningsvis alltså att Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatte- verket utses som behöriga att begära och ta emot sådan information som avses i artikel 3.2 i direktivet om finansiell information. I följande avsnitt tar vi ställning till om det bör framgå av författning att det är dessa myndigheter som ska utses och lämnar också förslag på en sådan bestämmelse.