BYGGNADERS INOMHUSLUFT

7.2. Myndigheternas roll

I kapitel 4 beskrivs den roll som myndigheterna har haft under olika tidsperioder samt deras nuvarande roll när det gäller att genom regleringar påverka inomhusluften. Det är idag den enskilde byggherrens uppgift att komma fram till lösningar som gör att det övergripande kravet på sunda byggnader uppnås.

"Byggnader skall utformas så att luft-, ljus- och vattenkvalitet, fukt-och temperaturfOrhållanden samt hygienjOrhållanden blir tillfredsställande med hänsyn till allmänna hälsokrav. "

(Boverket 1999)

En trolig förklaring till att det finns få statliga specifIka regleringar med avseende på inomhusluften är bland annat att kunskap om sambanden mellan olika faktorer i byggnaden och hälsoproblem saknas. Det fmns dock en hel del kända riskfaktorer som kan medföra problem med inomhusluften. De viktigaste riskfaktorerna att ta hänsyn till vid projektering och dimensionering av byggnaden är följande:

~ Fukt(nederbörd, byggfukt, markfukt, kondens, luftfuktighet, tillförd fukt från brukare, tillförd fukt på grund av fuktskada)

~ Bristande ventilation. Den skall dimensioneras dels efter de föroreningar som produceras i rummet på grund av verksamhet i detta, men även efter de eventuella föroreningar som tillrors rummet från byggnaden själv.

~ Emissioner. Egenemissioner och risk för sekundära emissioner från byggmaterial.

Förutom lagstiftning kan myndigheter även vidta andra åtgärder för att förbättra förutsättningarna för att deras mål skall nås. Boverket fick i uppdrag av regeringen att stimulera arbetet med att bygga miljö- och hälsoriktigt genom att visa på goda exempel inom bland annat området "god inomhusmiljö". För att fullfölja detta uppdrag genomfOrdes kampanjen "Bygg ror hälsa och miljö". Denna kampanj genomfördes framförallt 1997-1998 då också ett antal rapporter publicerades. Exempel på rapporter från denna kampanj är "Kvalitetssäkring av inomhusmiljön: i bygg och

förvaltningsprocessen" (Lundblad 1998) och "Kriterier för sunda byggnader och material"

(Samuelson 1998). Båda dessa rapporter visar på goda exempel hur en bra byggnad kan skapas. Kampanjen fick dock inte så stort genomslag i branschen som den förtjänade.

Tidigare var det, som beskrivs i kapitel 4, mer detaljreglering från statens sida. Det angavs till exempel tämligen detaljerade dimensioneringsregler för konstruktioner även när det gällde faktorer som kan påverka inneluftkvaliteten. Övergången till mer funktionsinriktade regler gick relativt fort, kanske rör fort. Genom denna övergång har det skapats större möjligheter rör olika parter i byggprocessen att själva utforma byggnaderna.

Det har samtidigt medfört en viss osäkerhet i branschen. I och med att variationerna blir större ställer detta också högre krav på de som utför de olika delarna i byggprocessen.

Samtidigt som detaljregleringarna övergavs borde därror kvalitetssäkringen ha ökat för att bibehålla kvaliteten. Detta resonemang kräver dock att detaljregleringarna som tidigare fanns medförde hög kvalitet på byggnaderna. Som påpekats tidigare och som också framkom i den genomförda fallstudien upplevs nyare byggnader av de boende ofta som sämre. Detta är emellertid subjektiva uppfattningar. Exakt hur de byggnader som är byggda med de senaste byggreglerna står sig i förhållande till äldre bestånd är fortfarande svårt att säga. Många tänkbara problem har kanske inte hunnit visa sig ännu.

Ingen myndighet ställer formella krav på en projektör eller konstruktör inom byggnadsområdet. Dock ställer naturligtvis övriga aktörer inom branschen krav på de som arbetar som projektör eller konstruktör. Det är för övrigt rörhållandevis få yrken där myndigheter certifierar eller godkänner en yrkesgrupp. Exempel där myndigheter ställer krav är läkare, där särskild legitimation krävs för att de skall få vara yrkesverksamma. Det fmns också exempel på utbildningar och kompetenser som certifieras och därigenom skapar en behörighet inom ett visst område. Dessa utbildningar är dock ofta mycket begränsade och ger certifiering på ett avgränsat område och ror ett specifikt "system".

PBL (Plan- och Bygglagen) ställer krav på att det skall finnas en kvalitetsansvarig för varje byggprojekt. För att vara kvalitetsansvarig krävs erfarenhet och godkänd utbildning.

De olika behörigheter som kan fås är följande:

Certifiering för visst kompetensområde

~ Riksbehörig, behörig i hela landet för aktuellt kompetensområde

~ Godkänd av den lokala byggnadsnämnden för det aktuella projektet

En kvalitetsansvarig enligt PBL skall se till att de krav som samhället ställer uppfylls. En del i detta arbete är att deltaga i samrådsmöten, vid kontroller och vid besiktningar. Det skall enligt PBL också fmnas en kontrollplan. Denna skall upprättas vid byggsamrådet eller snarast därefter. Det som anses viktigt att ta upp i kontrollplanen är bland annat:

~ vilka kontroller som skall utföras

~ vilka intyg och handlingar som skall redovisas för byggnadsnämnden

~ vilka anmälningar skall göras till byggnadsnämnden

Det är byggherren som föreslår kontrollplanen, men det är byggnadsnämnden som godkänner kontrollplanens utformning. Denna plan kontrolleras antingen genom dokumenterad egenkontroll eller av fristående sakkunniga. I planen skall anges vilken typ av kontroll och vilken verifiering som krävs för respektive kontrollpunkt. Kontrollerna skall dokumenteras och arkiveras och ansvaret för detta har byggnadsnämnden.

Den kontrollfunktion som myndigheten tar på sig när det gäller vanliga byggnader skiljer sig mycket från den roll de tar på sig när det gäller infrastrukturkonstruktioner. Både Vägverket och Banverket tar ett mycket stort ansvar för dessa typer av konstruktioner. Det fmns mycket detaljerade regler för både banbyggnad och vägbyggnad med avseende på utformning, konstruktiva materialkvaliteter och kontroll. Det fmns inte på samma sätt detaljregleringar utfärdade från Boverket i dagsläget. En viktig skillnad mellan Boverket och till exempel både Banverket och Vägverket är dock att de senare har förutom myndighetsrollen även ett byggherre- och ägaransvar för sina olika ansvarsområden.

Dessa myndigheter har också mål och visioner när det gäller medborgarnas hälsa.

Vägverket har till exempel sin nollvision, inga döda i trafiken. På samma sätt finns det för Boverkets ansvarområde en vision formulerad i ett av de 15 miljömålen från riksdagen

"God bebyggd miljö":

"Hälsorisker i inomhusmiljön som har sin grund i byggnads- eller drifttekniskaförhållanden är åtgärdade år 2020. "

(Boverket 1999)

En förbättring skulle kunna vara att handböcker togs fram där praktiska exempel för dimensionering av inomhusluft fanns beskrivna. HusAMA finns och skulle kunna utvecklas i större utsträckning. Handböcker bör baseras på erfarenheter och beräkningar och ett sunt risktänkande.

Myndigheterna skulle också kunna ställa krav på att en fuktriskanalys eller en så kallad fuktdimensionering genomförs. Denna riskanalys respektive fuktdimensionering skall redovisas i ett fuktriskdokument som följer byggnaden. Systemet skulle alltså kunna vara analogt med det som idag tillämpas när det gäller brandrisk. Genom att ställa krav på sådan fuktriskdokumentation skulle man tvinga projektörer och byggherrar att även beakta inomhuslufifrågor på ett noggrant sätt.

In document Inomhusluft - egenskaper, påverkan på människor, metoder för förbättringar Hammargren, Ulrika (Page 121-124)