Några synpunkter de lege ferenda

Det kan konstateras att både anslutningsöverklagandens och förbudet mot reformatio in pejus existens har varit föremål för diskussion. För en åklagare har förfarandet främst motiverats på

grund av det processekonomiska syftet lagen avsett uppfylla. Förbudet mot reformatio in pe- jus fortsatta existens har främst motiverats med att inte avskräcka en tilltalad att överklaga en underrätts dom om det skulle betyda att denne, under alla förhållanden, kan ådömas en strängare påföljd. Faktum är dock att även anslutningsrätten för åklagare kan behövas för att undvika det senare. Welamson talade om möjligheten för svaranden i tvistemål att göra utfäs- telser om att återkalla sitt överklagande om käranden gjorde detsamma ifall anslutningsrätten avskaffades. Varför Welamson inte diskuterade samma möjliga användning för åklagare om anslutningsrätten inte fanns är oklart. Det kan emellertid tänkas ha att göra med hans uppfatt- ning om att det förmodas vara mycket sällsynt att åklagare fattar beslut att anslutningsöver- klaga beroende på hur den tilltalade ställt sig. Utifrån de tendenser praxis visat i uppsatsen kan det dock vara möjligt att vara av en annan uppfattning. Av denna anledning vågar jag inte ansluta mig till Welamsons och Thornstedts åsikter de lege ferenda om att anslutningsrätten för åklagare bör avskaffas.

Med utgångspunkt i vad Welamson anfört om ett borttagande av anslutningsrätten i tvistemål, kan det i brottmål anses finnas en stor risk för att åklagare, i vissa fall, kommer göra en utfäs- telse om att återkalla det egna överklagandet om den tilltalade gör det. På grund av vad Lith- ner har anfört om arbetsbördan för åklagare och sin yrkesplikt att bereda överrätten större möjligheter utifrån officialprincipen, vore det således inte osannolikt ifall anslutningsrätten vid ett avskaffande, får en ny skepnad i självständiga överklaganden. Effekten blir då den- samma som om anslutningsrätten aldrig avskaffats med den enda ändringen att den tilltalades ensidiga rätt, att återkalla sitt överklagande utan att få en strängare påföljd, inte kan garanteras i samma utsträckning. På så vis riskeras istället att åklagares självständiga överklaganden kan komma att användas som påtryckningsmedel istället för anslutningsöverklaganden, vilket än mer skulle urholka principen om förbudet mot reformatio in pejus. Ur ett processekonomiskt syfte vore det inte heller önskvärt att den tilltalade mer sällan kan återkalla sitt överklagande. Vidare skulle en tänkbar följd av anslutningsrättens avskaffande för åklagare tänkas vara att den tilltalade kanske inte alltid vågar överklaga överhuvudtaget, på grund av rädslan att be- mötas med ett överklagande och riskera straffskärpning. Därmed torde även sanningsprinci- pen följas i mindre mån om anslutningsrätten tas bort, eftersom potentiella fall med felaktig utgång, till såväl det bättre som det sämre för den tilltalade, riskerar att inte komma upp till prövning. Det vore enligt min mening därför alltför rättsosäkert att ta bort åklagarens anslut- ningsrätt, i synnerhet när detta tydligt inskränker principen om favor defensionis. För att inte avskräcka den tilltalade att överklaga behövs således både anslutningsrätten för åklagare och förbudet mot reformatio in pejus. I likhet med vad Welamson kommit fram till de lege fe- renda avseende tvistemål, ansluter jag mig således till att anslutningsrätten på det hela taget inneburit en förändring till det bättre. Olikt Welamson gör jag dock gällande att det även gäl- ler för den tilltalade i brottmål och att institutet som sådant därför inte borde avskaffas. Praxis har visat att det inte är ovanligt att åklagare framställer både grövre och fler än ett yt- terligare ansvarsyrkande, som denne anser att hovrätten bör döma den tilltalade för. Yrkanden som väsentligen kan anses skilja sig från vad tingsrätten funnit styrkt och som inte skulle god- tagits av varken Ekelöf, Lithner, Thornstedt, Vinberg eller Welamson. I de fall åklagare yrkar ansvar för ytterligare gärningsrubriceringar bör det ifrågasättas varför det inte yrkats redan vid

ett självständigt överklagande. I de fall åklagare yrkar ett märkbart skärpt fängelsestraff eller yrkar fängelse som påföljd istället för till exempel skyddstillsyn, bör det ifrågasättas om dessa yrkanden kan rättfärdigas med ett anslutningsöverklagande när de väsentligen skiljer sig från utfallet i tingsrätten. Det vore inte orimligt att anta att ju mer åklagares anslutningsyrkanden skiljer sig från utfallet i tingsrättsdomen, desto större avsteg görs från principen om favor de-

fensionis och principen om förbudet mot reformatio in pejus. På grund av ställningstagandet

till att anslutningsrätten för åklagare inte bör avskaffas, måste en annan bedömning göras de lege ferenda.

Det har i det föregående riktats kritik mot vissa åklagares sätt att anslutningsöverklaga. Lith- ner har givit uttryck för att både bedömningen i en tingsrättsdom och åklagares personliga uppfattning är bristfälliga och ofullständiga, precis som allt annat mänskligt handlande. Han ifrågasätter således indirekt det objektivitetsideal som en rättspositivist förespråkar och som enligt Bladini är nödvändigt i en domstolsprocess för att legitimera densamma. Med Heumans syn på åklagares relativa objektivitet och Lithners syn på att hans egen bedömning kan vara lika materiellt felaktig som allt annat mänskligt handlande, går det att ifrågasätta om inte åklagarrollens brottsbeivrande funktion också kan medföra omedvetna subjektiva föreställ- ningar. Något som även Ekelöf får anses påstå när han talar om att det inte är konstigt att kra- vet på objektivitet får stå åt sidan på grund av denna funktion för åklagare. Det är kanske där- för inte rättvist att tillskriva åklagarkåren klander för att medvetet överklaga på ett sätt som kan anses stötande och oförsvarligt. Med anledning av en fällande tingsrättsdom vore det inte konstigt ifall åklagare har påverkats av en subjektiv bild avseende den tilltalades skyldighet, snarare än oskyldighet, när denne gör invändning därom. Frågan om ett anslutningsyrkande, som väsentligen skiljer sig från utfallet i tingsrätten, är önskvärt kvarstår dock även om klan- der inte tillskrivs åklagare. Det vore enligt min mening eftersträvansvärt ifall åklagare fram- ställer anslutningsyrkanden som skiljer sig i mindre, men inte i obetydlig, mån från utfallet i tingsrätten. Ekelöfs önskemål om att åklagare endast ska anslutningsöverklaga när det uppen- barligen saknas skäl får dock anses alltför diffust. Precis som Eliasson ifrågasätter jag ifall inte åklagares anslutningsrätt blir obefintlig med ett sådant förslag.

Förevarande innebär de lege ferenda att det, utifrån vad som kan konstateras i uppsatsen, kan finnas ett behov av en reform där prövningstillstånd krävs för åklagares anslutningsöverkla- ganden. När regeringen 2005 berörde frågan om ett avskaffande av prövningstillstånd för an- slutningsöverklaganden, efter kritik från åklagarhåll, ansågs att alltför stora brister fanns med ett sådant förslag. Även ett dåligt underbyggt anslutningsöverklagande utan egentliga skäl kunde enligt regeringen, i sådant fall, få prövningstillstånd under förutsättning att huvudkla- gandet uppvisar skäl för det. Enligt min mening är det emellertid något som ändock före- kommer efter 2005 års reform, eftersom prövningstillstånd inte behövs om det för brottet är föreskrivet fängelse om minst sex månader. Det faktum att endast en åklagare har motiverat grunden till anslutningsyrkandet mer utförligt än i stil med att ”straffvärdet är högre än vad tingsrätten bedömt”, i exemplifierade mål i uppsatsen, tyder enligt min mening starkt på att anslutningsöverklaganden redan idag är dåligt underbyggda. I viss likhet med vad straffpro- cessutredningen kommit fram till i sitt betänkande 2013 ansluter jag mig därför till idén om ett generellt prövningstillstånd även i brottmål eftersom det skulle innebära att den eventuella

risken, för att åklagare missbrukar möjligheten att anslutningsöverklaga, minskar. Olikt vad straffprocessutredningen ger uttryck för i sitt betänkande, är det dock även enligt min mening och inom ramen för uppsatsen, att ett prövningstillstånd inledningsvis endast bör införas för åklagares möjlighet att anslutningsöverklaga.

Med ett prövningstillstånd för samtliga av åklagares anslutningsöverklaganden kan hovrätten avvisa de överklaganden som sakligt sett är dåligt underbyggda och saknar egentliga skäl för prövningstillstånd. Med mer underbyggda skäl och grunder för åklagares anslutningsyrkan- den, vore det lättare att urskilja ifall de väsentligen skiljer sig från vad utfallet blivit i tingsrät- ten. I så fall blir även en försvarlighetsbedömning lättare att göra av åklagares anslutnings- överklaganden i förhållande till förbudet mot reformatio in pejus. Skiljer sig anslutningsyr- kandena väsentligen åt eller är åklagare mer än något missnöjd med utfallet i tingsrätten, borde åklagare istället överklaga självständigt i enlighet med vad straffprocessutredningen i sitt betänkande, Ekelöf, Lithner, Thornstedt, Vinberg och Welamson kommit fram till. Med utgångspunkt i förevarande behövs dock ytterligare en bedömning göras de lege ferenda på grund av att problemet med anslutningsyrkanden, som väsentligen skiljer sig från tingsrättens dom, kan kvarstå så länge prövningstillstånd meddelas om åklagares grunder är tillräckligt underbyggda. I addition till det framlagda ansluter jag mig därför även till den åsikt brottmål- sadvokater framförde i straffprocessutredningens betänkande 2013, nämligen att åklagares anslutningsrätt bör begränsas till påföljdsfrågan.

Sammantaget kan förslagen de lege ferenda få effekten att fall, där anslutningsyrkanden i fråga om ansvar och påföljd som skiljer sig väsentligen från utgången i tingsrätten, överklagas självständigt av åklagare i framtiden. På så vis kan förekomsten minska av att den tilltalade vanligen återkallar sitt överklagande och därmed kan även åklagares anslutningsrätt anses mer försvarlig ur både ett rättssäkerhetsperspektiv, där materiellt riktiga domar eftersträvas, men även där principen om favor defensionis gäller. Enligt Justitieombudsmannens mening att det allmänt sett ligger i åklagaruppgiften att verka för en enhetlighet i påföljdsval och straffmät- ning, skulle således även förutsebarhetsprincipen tillgodoses bättre. Vidare kan det tänkas att åklagare kan komma att överväga det reella behovet av att anslutningsöverklaga i större ut- sträckning än vad de till synes gör idag. Om en åklagare kan anse sig vara nöjd med utfallet i tingsrättens dom och därför inte vill överklaga självständigt under alla omständigheter, torde denne i vissa fall kunna låta det förbli därvid även när det gäller anslutningsöverklaganden, i enlighet med vad Welamson givit uttryck för. Slutligen görs gällande att förslagen de lege ferenda, vad avser åklagares anslutningsrätt, ger uttryck för att rättsekonomiska syften inte ska få ges högre prioritet än att det är försvarligt utifrån ett såväl brottsbeivrande som rättssä- kert syfte. Först då kan balansgången mellan processekonomiska vinster och rättssäkra förlus- ter balanseras på något mer än en skör tråd.

KÄLLFÖRTECKNING

Propositioner

Prop. 2015/16:68 Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet under förunder- sökningsförfarandet.

Prop. 2002/03:50 Etikprövning av forskning. Prop. 1988/89:2 om omröstning i brottmål, m.m.

Utskottsbetänkande

Justitieutskottet

Bet. 2013/2014:JuU29 Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda för- handlingar.

Statens offentliga utredningar

SOU 2013:17 Brottmålsprocessen.

SOU 2011:45 Förundersökning- objektivitet, beslag, dokumentation m.m.

SOU 1972:15 Ny regeringsform – Ny riksdagsordning.

SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.

Nytt juridiskt arkiv II

NJA II 2005, s. 393 En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol.

NJA II 1943, s. 1 Den nya rättegångsbalken.

Övrigt offentligt tryck

Yttrande

Ju 2013/2761/DOM Justitiedepartementet, Justitieombudsmannens remiss- yttrande över betänkandet Brottmålsprocessen

Litteratur

Bergström, Sture, Förutsebarhet – En studie av regeringsrättens rättstillämpning. I: Agell An- ders – Boman, Robert och Jareborg, Nils (red.) Skrifter från Juridiska Fakulteten Uppsala 12, Iustus Förlag Juridiska Föreningen i Uppsala, Uppsala, 1987. [cit. Bergström].

Bäcklund, Agneta – Johansson, Stefan – Trost, Hedvig – Träskman, Per Ole – Wennberg Su- zanne och Wersäll, Fredrik, Brottsbalken m.m. supplement 13, Norstedts Juridik AB, 2018. [cit. Bäcklund m.fl., Lagkommentar].

Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång – Första häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2011. [cit. Ekelöf & Edelstam, Rättegång I].

Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2008. [cit. Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen].

Eliasson, Lennart, behandlade emnet – Forbudet mod ændring til skade for tiltalte i højere in- stans (Forbudet mod reformatio in pejus). I: Tirkkonen, Tauno, Bilaga IX till Sektionsmode på

Kobenhavns Universitet fredagen den 23 august 1963 kl.14, De nordiske juristmøter, 1963-

1964, s. 283-284. [cit.Eliasson].

Fitger, Peter – Sörblom, Monika – Eriksson, Tobias – Hall, Per – Palmqvist, Ragnar och Ren- fors, Cecilia, Rättegångsbalken m.m. supplement 85, Norstedts Juridik AB, 2018. [cit. Fitger m.fl., Lagkommentar].

Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod. I: Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk

metodlära, 2 uppl., Studentlitteratur AB, Lund, 2018, s. 21-46. [cit. Kleineman].

Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, 10 uppl., Iusté AB, Uppsala, 2018. [cit. Lehrberg]. Lindell, Bengt – Eklund, Hans – Asp, Petter och Andersson, Torbjörn, Straffprocessen, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2005. [cit. Lindell m.fl.].

Lithner, Klas, behandlade emnet – Forbudet mod ændring til skade for tiltalte i højere instans (Forbudet mod reformatio in pejus). I: Tirkkonen, Tauno, Bilaga IX till Sektionsmode på Ko-

benhavns Universitet fredagen den 23 august 1963 kl.14, De nordiske juristmøter, 1963-1964,

s. 234-235. [cit. Lithner, Forbudet mod reformatio in pejus].

Lithner, Klas, Åklagararbete och åklagarroll –With a summary: The Procecutor’s Work and

Role, Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms Universitet, Stockholm, 1963. [cit.

Lithner, Åklagararbete och åklagarroll].

Lundberg, Konrad – Schüldt, Johan – Rother-Schirren, Theddo – Lagerstedt, Anders – Call- leman, Catharina – Nordell, Per Jonas – H. Persson, Annina – Radetzki, Marcus och Zila, Jo- sef, Juridik- Civilrätt Straffrätt Processrätt, 4 uppl., Sanoma utbildning AB, Stockholm, 2017. [cit. Lundberg m.fl.].

Lundqvist, Ulf, Laga och rättvis rättegång – Om bevisförbud i rättspraxis, Bokbyrån HB, Knivsta, 2015. [cit. Lundqvist].

Melin, Stefan, Våra domstolar – Organisation och verksamhet m.m., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2012. [cit. Melin].

Mellqvist, Mikael, Processrätt- grunderna för domstolsprocessen, 3 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2015. [cit. Mellqvist].

Ross, Alf, Om ret og retfærdighed – En indførelse i den analytiske retsfilosofi, 3 uppl., Nyt nordisk Forlag Arnold Busck, Denmark, 1971. [cit. Ross].

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och argumen-

tation, 4 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018. [cit. Sandgren, Rättsvetenskap för

uppsatsförfattare].

Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning – en lärobok i allmän rättslära, 5 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1996. [cit. Strömholm].

Thornstedt, Hans, behandlade emnet – Forbudet mod ændring til skade for tiltalte i højere in- stans (Forbudet mod reformatio in pejus). I: Tirrkonen, Tauro, Bilaga IX till Sektionsmode på

Kobenhavns Universitet fredagen den 23 august 1963 kl.14, De nordieske juristmøter, 1963-

1964, s. 223-227. [cit. Thornstedt].

Welamson, Lars & Munck, Johan, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 5 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2016. [cit. Welamson & Munck].

Juridisk Tifskrift

Byer, Claes, Rättssäkerhet- en forsmak, JT nr 3 1990/91, s. 389-402. [cit. Byer, JT 1990/91]. Heuman, Lars, Domarens och åklagarens skyldighet att vara objektiva, JT nr 1 2004/05, s. 42-60. [cit. Heuman, JT 2004/05].

Lind, Johan, Rättsfallsanalyser – recension eller analys?, JT nr 1 1995/96, s. 232-240. [cit. Lind, JT 1995/96].

Lind, Johan, Högsta domstolen och frågan om doktrin och motiv som rättskälla, JT nr 2 1996/97, s. 352-370. [cit. Lind, JT 1996/97].

Rhode, Knut, Beskrivning – prognos – rekommendation. En trosbekännelse, JT nr 1 1996/97, s. 1-4. [cit. Rhode, JT 1996/97].

Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap (del 1), JT nr 3 1995/96, s.726-748. [cit. Sandgren, JT 1995/96].

Svensk Juristtidning

Bladini, Moa, Objektivitet i dömandet- På gott och på ont? I: Strömberg, Stefan – Kugelberg, Charlotte – Asp, Petter – Eka, Anders – Flodgren, Boel – Mellqvist, Mikael samt Säfwe, Da- vid och Claréus, Per (red.), Svensk juristtidning 100 år, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2016, s. 303-312. [cit. Bladini, SvJT 100 år].

Heuman, Lars, Vilka rättsverkningar har processhandlingar som åklagaren företar i förhål-

lande för den åtalade?, SvJT 1982, s. 353-382.

Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004, s. 1-10. [cit. Jareborg, SvJT 2004]. Lambertz, Göran, Nyttig och onyttig rättsvetenskap, SvJT 2002, s. 261-278. [cit. Lambertz, SvJT 2002].

Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004, s. 105-145. [cit. Olsen, SvJT 2004].

Övrig skrift med juridisk inriktning

Dagens Juridik, Advokat kritisk till anslutningsöverklaganden- ”ett moment av gambling, en

utpressningssituation”, artikel publicerad 2015-05-15 14:49. Tillgänglig på:

http://www.dagensjuridik.se/2015/05/advokat-kritisk-till-anslutningsoverklaganden-ett- moment-av-gambling-en-utpressningssituatio, lydelse 2019-01-06.

Rättsfall

Opublicerade rättsfall

Göta hovrätt

Göta hovrätts dom 2018-08-07 i mål nr B 1825-18. Göta hovrätts dom 2016-10-05 i mål nr B 1729-16.

Hovrätten för Nedre Norrland

Hovrätten för Nedre Norrlands beslut 2017-11-21 i mål nr B 355-17. Hovrätten för Nedre Norrlands beslut 2014-01-16 i mål nr B 1305-13.

Hovrätten för Västra Sverige

Hovrätten för Västra Sveriges dom 2018-02-22 i mål nr B 1009-18. Hovrätten för Västra Sveriges dom 2017-10-17 i mål nr B 1152-17.

Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten för Övre Norrlands beslut 2016-01-19 i mål nr B 987-15. Hovrätten för Övre Norrlands beslut 2015-06-01 i mål nr B 808-14.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut 2018-03-12 i mål nr B 588-18. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2015-06-23 i mål nr B 3429-14.

Svea hovrätt

Svea hovrätts dom 2018-05-27 i mål nr B 2757-18. Svea hovrätts dom 2016-07-01 i mål nr B 3504-16. Svea hovrätts dom 2014-05-14 i mål nr B 11747-13.

Tingsrättsdomar

Göteborgs tingsrätts dom 2017-12-11 i mål nr B 11740-17. Kalmar tingsrätts dom 2018-06-05 i mål nr B 649-18. Kristianstads tingsrätts dom 2015-03-31 i mål nr B 2643-14. Kristianstads tingsrätts dom 2015-03-31 i mål nr B 2166-14. Kristianstads tingsrätts dom 2014-12-01 i mål nr B 1950-14. Kristianstads tingsrätts dom 2014-12-01 i mål nr B 315-14 Norrköpings tingsrätts dom 2016-06-22 i mål nr B 3167-15. Norrköpings tingsrätts dom 2016-06-22 i mål nr B 3142-15. Stockholms tingsrätts dom 2013-12-03 i mål nr B 6107-13. Sundsvalls tingsrätts dom 2018-01-23 i mål nr B 2541-17. Södertörns tingsrätts dom 2018-02-26 i mål nr B 1329-17. Södertörns tingsrätts dom 2016-05-20 i mål nr B 15879-15. Umeå tingsrätts dom 2015-11-17 i mål nr B2078-25.

Umeå tingsrätts dom 2014-09-15 i mål nr B 1790-14. Umeå tingsrätts dom 2014-09-15 i mål nr B 1791-14 Värmlands tingsrätts dom 2016-12-22 i mål nr B 970-14. Ystads tingsrätts dom 2018-01-25 i mål B 633-17.

Ångermanlands tingsrätts dom 2017-03-03 i mål nr B 698-15. Östersunds tingsrätts dom 2013-11-12 i mål nr B 2427-13.

Avgöranden från Justitieombudsmannen (JO)

JO 2011/12, s. 135.

JO beslut 2010-09-08, Dnr 7245-2009.