Praxis från Hovrätten för Västra Sverige

I Hovrätten för Västra Sveriges dom 2018-02-22 i mål nr B 1009-18 där Göteborgs tingsrätts dom 2017-12-11 i mål nr B 11740-17 överklagades, återkallade en av två möjliga tilltalade sitt överklagande när denne riskerade att dömas till ansvar som medgärningsman till rån istället för medhjälp därtill och därmed även riskerade ådömas ett skärpt fängelsestraff.

I tingsrätten åtalades fyra personer för bland annat rån eller medhjälp därtill. Två per- soner dömdes för rånet som medgärningsmän enligt bestämmelsen i 23 kap. 4 § 1 st. BrB. En av dem överklagade tingsrättsdomen den 29 december 2017 och den andra överklagade den 2 januari 2018, vilket också var sista möjliga dag att överklaga. Båda yrkade i första hand att åtalet för rån och tillhörande skadestånd skulle ogillas, i andra hand lindrigare påföljd än fängelse eller i vart fall strafflindring.151 Avseende dessa två motsatte sig åklagaren endast ändring av tingsrättsdomen. Inget anslutningsöverkla- gande framställdes. De två andra som åtalades för medhjälp till rån av tingsrätten, en- ligt bestämmelserna om utvidgat gärningsmannaskap i 23 kap. 4 § 2 st. BrB, överkla- gade domen sista möjliga dagen den 2 januari 2018. De yrkade båda att åtalet mot sig själva skulle ogillas alternativt strafflindring ske.152 I tingsrätten fördes likande reso- nemang avseende bådas inblandning i rånet och man kom fram till att de tilltalade inte var att betrakta som medgärningsmän tillsammans med de andra två medtilltalade. De förstnämnda dömdes av den anledningen för medhjälp till rån till ett års fängelse. Åklagaren överklagade anslutningsvis avseende dessa två personer den 4 januari 2018

150 _{Avsnitt 2.4.}

151 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1009-18, ab1 och 8.} 152 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1009-18, ab. 5 och 9.}

och yrkade att de båda skulle betraktas som gärningsmän och därmed ådömas ett strängare fängelsestraff.153 En av dem återkallade sitt överklagande efter huvudför- handlingen i hovrätten medan den andra fullföljde. Personen som fullföljde sitt över- klagande dömdes som gärningsman av hovrätten och fick ett skärpt fängelsestraff om två år och sex månader istället för ett år som tingsrätten utdömt.

Ovan rubricerade mål är intressant eftersom två tilltalade dömts för samma brott till samma påföljd i tingsrätten. Motiveringen till straffansvaret och påföljdsbestämningen var också den- samma för de båda tilltalade i denna instans. Det faktum att åklagaren anslutningsöverklagade och yrkade en strängare gärningsrubricering för dem i form av gärningsmän istället för med- hjälpare gör utfallet extra intressant. Även fast de båda utfört samma gärning enligt tingsrät- ten, slutar det med att personen som återkallade sitt överklagande fick sin dom fastställd avse- ende fängelse i ett år för medhjälp till rån, medan personen som fullföljde sitt överklagande dömdes för rån till två år och sex månaders fängelse. Förutom att det kan ifrågasättas ifall det råder en väsentlig skillnad mellan anslutningsyrkandena, avseende dessa personer och utfallet i tingsrätten, kan det även ifrågasättas om vi har fått ett materiellt otillfredsställande resultat eftersom det i det här fallet utmynnade i en materiellt riktig och en materiellt oriktig dom. Lithner och Vinbergs argument ur åklagarperspektiv om att anslutningsöverklaganden är bra för att få fler materiellt riktiga domar, kan således ifrågasättas som bristfälligt utifrån detta mål.154 Både sanningsprincipen och förutsebarhetsprincipen fick stå tillbaka avseende perso- nen som återkallade sitt överklagande. Återkallelsen från denne har följaktligen endast tjänat den processekonomiska funktion anslutningsrätten avsett uppfylla. Vinbergs uttryck om att det var åklagarens förtjänst att en välmotiverad straffhöjning sannolikt uteblev på grund av att den tilltalade valde att återkalla sitt överklagande, efter att denne fått kännedom om åklaga- rens anslutningsöverklagande, blir i allra högsta grad giltigt i detta fall.

I Hovrätten för Västra Sveriges dom 2017-10-17 i mål nr B 1152-17 där Värmlands tingsrätts dom 2016-12-22 i mål nr B 970-14 överklagades, återkallade en av tre möjliga tilltalade sitt överklagande när denne riskerade ett strängare fängelsestraff.

Fyra personer stod åtalade i tingsrätten och tingsrätten dömde i enlighet med åklaga- rens gärningsbeskrivningar. Två personer dömdes var och en för försvårande av skat- tekontroll grovt brott samt för grovt skattebrott. En av dessa personer dömdes dock även för grov förskingring, vilket tingsrätten bedömt ligga inom ramen för åklagarens gärningsbeskrivning. Nämnda tilltalad dömdes till fängelse i två år och sex månader medan den andra dömdes till fängelse i ett år. Båda meddelades också näringsförbud av tingsrätten. De medtilltalade i målet dömdes för medhjälp till försvårande av skat- tekontroll grovt brott samt för medhjälp till grovt skattebrott till sex månaders fäng- else. Endast en av de sistnämnda och de två förstnämnda överklagade tingsrättens dom. Personen som dömdes till det längsta fängelsestraffet överklagade den 11 januari 2017, dagen innan sista datum för att överklaga självständigt. Vederbörande yrkade att åtalet för försvårande av skattekontroll grovt brott samt åtalet för grovt skattebrott

153 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1009-18, ab. 17.} 154 _{Se avsnitt 2.4.}

skulle ogillas, likväl det tilldömda näringsförbudet. Alternativt yrkades ett nedsatt fängelsestraff.155 Personen som dömdes till ett års fängelse av tingsrätten överklagade den 10 januari 2017. I första hand yrkandes att åtalet skulle ogillas samt ett undanrö- jande av näringsförbud. I andra hand yrkades villkorlig dom som påföljd och under alla omständigheter ett kortare fängelsestraff.156 Den sista personen att överklaga, yr- kade att åtalet för medverkandebrotten borde ogillas.157 Åklagaren överklagade an- slutningsvis avseende samtliga och yrkade att ansvarsdelarna från tingsrätten skulle fastställas samt påföljden skräpas till ett strängare fängelsestraff.158 Den av de tillta- lade som dömdes till det längsta fängelsestraffet av tingsrätten återkallade sitt över- klagande avseende skuld och påföljdsdelarna vid huvudförhandlingen, men vidhöll yrkande om nedsatt näringsförbud. Åklagaren återkallade sedermera sitt anslutnings- överklagande i den delen att den tilltalade skulle tilldömas ett längre fängelsestraff. Det var således endast näringsförbudsfrågan som prövades av hovrätten avseende denna person.

I ovan rubricerade mål fick de två personer som fullföljde sina överklaganden, i sin helhet i hovrätten, se sina fängelsestraff skärpta från ett års fängelse till ett år och fyra månader, re- spektive från sex månader till tio månader. En ökning med nästan hälften. Avseende närings- förbuden minskades dessa från tio år till sju år för personen som återkallade sitt överklagande i ansvars- och påföljdsdelen, och från fem år till tre år för den andra som meddelats närings- förbud av tingsrätten. Åklagaren har i nämnda fall inte givit uttryck för att yrka något som väsentligen skiljer sig från vad tingsrätten kommit fram till. Enligt vad Ekelöf, Lithner, Vin- berg och Welamson förespråkar är således åklagarens yrkande i sådant hänseende försvar- ligt.159 Det går inte att säga ifall personen som återkallade sitt överklagande skulle ha dömts till ett längre fängelsestraff precis som de andra. Det kan emellertid, i viss mån, ifrågasättas om inte utfallet hade kunnat bli annorlunda i hovrätten på grund av att överinstansen beräk- nade de medtilltalades straffvärden på ett annat sätt än tingsrätten. Det kan även gå att fråga sig i vilken mån tingsrättsdomen, för den som återkallade sitt överklagande i ansvars- och på- följdsdelen, var materiellt riktig i dessa delar. I detta fall kan tänkas att anslutningsrätten för åklagare kan ha medfört en återkallelse som tyder på att principen favor defensionis inte har förlorat sitt värde, utan snarare sanningsprincipen och förutsebarhetsprincipen. Det är i dessa fall Vinberg menar att en materiell sanning i form av en välmotiverad straffhöjning sannolikt kan ha uteblivit.160

155 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1152-17, ab.1.} 156 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1152-17, ab. 3.} 157 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1152-17, ab. 5.} 158 _{Hovrätten för Västra Sverige, mål nr B 1152-17, ab. 12.} 159 _{Se avsnitt 2.4.}