J U R I D I C U M
Åklagares anslutningsöverklaganden och
förbudet mot reformatio in pejus
En balansgång mellan processekonomiska vinster och rättssäkra förluster
Elin Oskarsson Norén
HT 2018JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell
SAMMANFATTNING
Vid fällande dom i brottmål finns en ensidig rätt för den tilltalade att återkalla sitt överkla-gande om åklagaren har anslutningsöverklagat. Denna rätt motiveras av rättsprincipen förbu-det mot reformatio in pejus, en tilltalads rätt att inte dömas till en strängare påföljd än den un-derinstansen utdömt. Ett anslutningsöverklagande kan framställas av åklagaren efter den till-talades eget överklagande, när tidsfristen för att överklaga självständigt löpt ut. Ett anslut-ningsöverklagande är accessoriskt gentemot ett självständigt, varför det förstnämnda förfaller om återkallelse av det andra sker. Åklagares anslutningsrätt har varit föremål för diskussion av rättsvetenskapsmän på grund av att institutet, i vissa fall, kan anses utgöra ett påtryck-ningsmedel från åklagarnas sida för att undvika en process i högre instans. Anslutningsrätten motiverades främst av processekonomiska syften i samband med dess tillkomst. Somliga rättsvetenskapsmän har ansett att åklagares anslutningsrätt i för hög mån inskränker på rätts-principen om förbudet mot reformatio in pejus och rätts-principen om favor defensionis- för den tilltalade. Frågan har diskuterats i reformarbeten, men ett avskaffande av anslutningsrätten för åklagare har inte ansetts motiverat. Även fast det har konstaterats att det är svårt att skapa sig en bild av i vilken mån anslutningsöverklaganden, i syfte att sätta press på den tilltalade före-kommer, har det ansetts att inget tyder på att åklagare använder institutet på ett regelmässigt och icke önskvärt sätt. I uppsatsen exemplifierar emellertid tolv rättsfall i närtid, hur denna slutsats kan möta motstånd. Frågan om anslutningsrättens vara eller inte vara för åklagare, ter sig närmst vara en balansgång mellan rättsekonomiska vinster och rättssäkra förluster. Ex-emplifierad praxis i uppsatsen visar hur rättstillämpningen av rättsförhållandet mellan anslut-ningsmöjligheten för åklagare och förbudet mot reformatio in pejus, riskerar att vara otill-fredsställande på ett sätt som gör att det kan ifrågasättas om det inte blivit för svårt för rätts-väsendet att hålla balansen.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SAMMANFATTNING 3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 4
FÖRKORTNINGAR 5
1. INLEDNING ... 6
1.1 Anslutningsöverklaganden som potentiellt utpressningsmedel ... 6
1.2 Syfte och frågeställningar ... 7
1.3 Avgränsning ... 8
1.4 Metod och material ... 9
1.4.1 Metod ... 9
1.4.2 Material ... 11
1.4.3 Etiska överväganden ... 12
1.5 Disposition ... 13
2. ANSLUTNINGSÖVERKLAGANDEN OCH RÄTTSPRINCIPEN OM FÖRBUDET MOT REFORMATIO IN PEJUS ... 14
2.1 Rätten att få sitt mål prövad i en högre instans och självständigt överklagande ... 14
2.2 Anslutningsöverklagande ... 14
2.3 Förbudet mot reformatio in pejus ... 16
2.4 Anslutningsöverklagandens vara eller inte vara i juridisk doktrin ... 17
3. RÄTTSSÄKERHETSPRINCIPER ANKNUTNA TILL TEMAT ... 22
3.1 Inledning ... 22
3.2 Legalitetsprincipen och förutsebarhetsprincipen ... 22
3.3 Sanningsprincipen ... 23
3.4 Objektivitetsprincipen ... 24
3.4.1 Objektivitetsprincipen och dess definition ... 24
3.4.2 Åklagaren och objektivitetsprincipen ... 25
3.5 Den ackusatoriska- och inkvisitoriska principen ... 26
3.6 Officialprincipen och principen om jura novit curia ... 26
4. PRAXIS MED ANALYS DE LEGE LATA ... 28
4.1 Praxis från Svea hovrätt ... 28
4.2 Praxis från Göta hovrätt ... 30
4.3 Praxis från Hovrätten över Skåne och Blekinge ... 32
4.4 Praxis från Hovrätten för Västra Sverige ... 34
4.5 Praxis från Hovrätten för Nedre Norrland ... 37
4.6 Praxis från Hovrätten för Övre Norrland ... 38
4.7 Sammanfattning ... 40
5. SAMMANFATTANDE SLUTSATSER ... 41
5.1 Sammanfattande analys de lege lata ... 41
5.2 Några synpunkter de lege ferenda ... 44
FÖRKORTNINGAR
ab. Aktbilaga
Bet. Betänkande
BrB Brottsbalk (1962:700)
EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättighet-erna och grundläggande friheträttighet-erna
ETP Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser
män-niskor
ICCPR FN:s konvention om politiska och medborgerliga rättigheter
JO Justitieombudsmannen
JT Juridisk Tidskrift
JU Justitiedepartementet
Jur. dr Juris doktor
JustR Justitieråd
JuU Justitieutskottet
knivlagen Lag (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
RF Kungörelse (1974:152) om ny beslutad regeringsform
SOU Statens offentliga utredningar
1. INLEDNING
1.1 Anslutningsöverklaganden som potentiellt utpressningsmedel
Den svenska rättsstaten präglas av olika rättsliga principer och presumtioner för att tillvarata den enskildes intressen och därmed skydda individen från den offentliga maktutövningen. En av dessa rättsliga principer är förbudet mot reformatio in pejus. Principen innebär en rätt för den enskilde att självständigt överklaga en underinstans dom och inte få en strängare påföljd utdömd i högre instans.1 Den tilltalade kan dock alltid riskera en ändring till det sämre om även åklagaren bestämmer sig för att överklaga samma dom självständigt innan tiden för så-dant överklagande löpt ut. En part som vill överklaga tingsrättens dom i brottmål måste lämna in överklagandeskriften till tingsrätten inom tre veckor från det att dom meddelades enligt 51 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740) (RB).2 I de fall endera parten väljer att inte överklaga en dom självständigt finns dock ytterligare en möjlighet att överklaga domen. Parten som inte överklagat kan, som svar på motpartens överklagande, lämna in ett anslutningsöverklagande den fjärde veckan efter att underinstansen meddelat dom enligt 51 kap. 2 § RB.3 Av
bestäm-melsen framgår också att ett anslutningsöverklagande är accessoriskt motpartens överkla-gande, vilket betyder att ett anslutningsöverklagande förfaller ifall motparten väljer att åter-kalla det egna överklagandet. Ett överklagande kan återåter-kallas fram till den tidpunkt hovrätten meddelar dom. Om återkallelse sker står underinstansens dom fast i de delar som återkallats. Det förekommer att den tilltalade väljer att återkalla sitt överklagande i högre instans när åklagaren överklagar anslutningsvis. Det kan exempelvis vara så att den tilltalade vill få tings-rättens dom omprövad av hovrätten, för att denne anser att tingsrätten har gjort en felaktig be-dömning i skuld- liksom påföljdsfrågan. Den tilltalade kan vara av meningen att denne ska frikännas ansvar eftersom denne är oskyldig till det brott som följer av underinstansens dom. Om den tilltalade dömts för ett visst brott till fängelse i låt oss säga fem år av tingsrätten, kan den tilltalade bestrida domen genom att överklaga. Om åklagaren inte överklagar domen självständigt, kan denne överklaga anslutningsvis och i samband därmed till exempel yrka att gärningsrubriceringen ska ändras till ett grövre brott och påföljden skärpas till ett längre fäng-elsestraff, exempelvis åtta år. Det kan få följden att den tilltalade återkallar sitt överklagande av rädsla att riskera åtta års fängelse när denne istället kan få fem år.
Under min praktik på Advokatfirman Defens AB följde jag Svea hovrätts mål nr B 2757-18 med beslutad dom den 27 april 2018 vars förhållanden liknande de nyss exemplifierade om-ständigheterna ovan. Av Södertörns tingsrätts dom den 26 februari 2018 i mål nr B 1329-17 framgår att åklagaren yrkade ansvar för försök till mord i underinstansen. Den tilltalade döm-des dock av tingsrätten till fem års fängelse för försök till dråp. Försvaret sände in ett över-klagande av domen till tingsrätten sista möjliga dag att överklaga domen. I överöver-klagandet yr-kades i första hand att hovrätten borde ogilla åtalet och i andra hand en lindrigare påföljd.4
1 Welamson & Munck, s. 65. 2 Welamson & Munck, s. 45. 3 Jfr. Welamson & Munck, s. 62. 4 Svea hovrätt, mål nr B 2757-18, ab. 1. 2 Welamson & Munck, s. 45.
3 Jfr. Welamson & Munck, s. 62. 4 Svea hovrätt, mål nr B 2757-18, ab. 1.
Överklagandet fick följden att åklagaren överklagade anslutningsvis. I anslutningsöverkla-gandet yrkades ändring av gärningsrubriceringen till försök till mord och ett skärpt fängelse-straff under alla förhållanden.5 Under huvudförhandlingen i Svea hovrätt pläderade åklagaren
för att gärningen borde rubriceras som försök till mord och att det motsvarade ett fängelse-straff om åtta år. Försvaret pläderade för att åtalet mot den tilltalade borde ogillas, i första hand på grund av att det inte var styrkt att den tilltalade var den person som utdelat det aktu-ella knivhugget. I andra hand på grund av att den tilltalade, oavsett vad, saknat likgiltighets-uppsåt till följden död och att skadan i vart fall inte varit livshotande. Försvaret öppnade där-med upp för en alternativ gärningsrubricering såsom grov misshandel. Efter huvudförhand-lingen stod klart att den tilltalade riskerade åtta års fängelse för försök till mord istället för fem års fängelse för försök till dråp. En stor skillnad om försvarslinjen inte visade sig vara tillräcklig. Den tilltalade valde slutligen att inte återkalla sitt överklagande och Svea hovrätt dömde denne för grov misshandel till två års fängelse.
I målet ovan gynnades den tilltalade även fast åklagaren anslutningsöverklagat. Frågan är dock ifall den tilltalade alltid gynnas om åklagaren överklagar anslutningsvis. Det kan tänkas att åklagares anslutningsöverklagande får den tilltalades självständiga överklagande att minska i värde på grund av riskerna anslutningsöverklagandet tillför i processen för den tillta-lade. Rätten för den tilltalade att överklaga en underinstans dom självständigt och sedan inte få ett sämre utfall i överinstansen, gör det på så vis möjligt att ifrågasätta ifall inte principen och förbudet mot reformatio in pejus riskerar att bli verkningslöst när åklagare överklagar an-slutningsvis. Speciellt om åklagares anslutningsyrkanden skiljer sig märkbart från underin-stansens utfall i skuld och påföljdsdelarna, vilket det exemplifierade målet ovan kan anses ge uttryck för. Ifall åklagare inte bryr sig om att överklaga en dom självständigt, fastän tingsrät-ten fastställt en dom med en alternativ brottsrubricering och med ett märkbart mildare straff än vad som yrkats i tingsrätten, kan det uppstå funderingar kring varför åklagaren överklagar anslutningsvis och inte självständigt. Finns det en risk för att den tilltalades rätt, enligt rätts-principen om förbudet mot reformatio in pejus, urholkas om det går att finna flertalet rättsfall där den tilltalade återkallat sitt överklagande efter att åklagaren överklagat anslutningsvis? En rättspolitisk bild av förfarandet som har presenterats är advokat Henrik Stolares. I Dagens Ju-ridik har han kritiserat anslutningsöverklaganden för att vara ett ”moment of gambling” för den tilltalade och att förfarandet utsätter denne för en utpressningssituation som inte hör hemma i en domstol.6 Är så fallet? Det är vad den här uppsatsen avser behandla.
1.2 Syfte och frågeställningar
Innan syftet presenteras bör nämnas att det, utifrån vad som anförts hittills, ter sig som att det finns ett nära samband mellan åklagares möjlighet att anslutningsöverklaga och rättsprincipen
5 Svea hovrätt, mål nr B 2757-18, ab. 3.
6 Dagens Juridik, Advokat kritisk till anslutningsöverklaganden- ”ett moment av gambling, en
utpressningssitu-ation”, artikel publicerad 2015-05-15 14:49. Tillgänglig på:
http://www.dagensjuridik.se/2015/05/advokat-kritisk-till-anslutningsoverklaganden-ett-moment-av-gambling-en-utpressningssituatio, lydelse 2019-01-06.
om förbudet mot reformatio in pejus. Likt vad som framgår ovan utgår denna uppsats från en grundläggande föreställning om att det finns en existerande kritik mot åklagares möjlighet att överklaga brottmålsdomar anslutningsvis. Med utgångspunkt i förevarande föreställning är uppsatsens syfte, dels att utreda åklagares möjlighet att anslutningsöverklaga i brottmål, hur denna möjlighet förhåller sig till rättsprincipen om förbudet mot reformatio in pejus och hur förhållandet tillämpas i praxis. Dels att söka svar på om tillämpningen är tillfredsställande, eller om det finns ett behov av att begränsa eller bearbeta åklagarens lagreglerade möjlighet att anslutningsöverklaga utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.
Utifrån uppsatsens syfte aktualiseras sex frågeställningar. Den första frågan är hur lagstifta-ren avsett att reglerna, om anslutningsöverklaganden och förbudet mot reformatio in pejus, ska tillämpas samt vilka ändamål bestämmelserna avsett uppfylla. Den andra frågan är hur möjligheten att anslutningsöverklaga och förbudet mot reformatio in pejus förhåller sig till andra principer som tjänar rättssäkerheten. Den tredje frågan ämnar sedermera besvara om det förekommer i praxis att en åklagare överklagar anslutningsvis och om det finns fall där den tilltalade valt att återkalla sitt självständiga överklagande av den anledningen. Om så är fallet ska även en fjärde fråga besvaras. Nämligen hur praxis förhåller sig till de ändamål an-slutningsrätten för åklagare avsett uppfylla samt hur praxis förhåller sig till de principiella värden som finns för den enskilde. Svaret på fråga två, tre och eventuellt fyra, leder till den
femte frågan. Ifall syftena med åklagares anslutningsöverklagande och förbudet mot
reform-atio in pejus, förverkligas och tillämpas på ett tillfredsställande sätt i praxis utifrån en analys de lege lata. Den sjätte och sista frågan ska sedermera ge svar på om en analys de lege lata är tillräcklig för att uppfylla principer om rättssäkerhet överlag, eller ifall bestämmelsen bör be-arbetas utifrån en analys de lege ferenda.
1.3 Avgränsning
Uppsatsen avgränsas till att omfatta tingsrättsavgöranden som överklagats till hovrätt. Av-gränsningen motiveras med att den enskildes rätt att få sin sak prövad i högre instans, enligt 49 kap. 1 § och 13 §. RB, i första hand aktualiseras mellan dessa instanser. Uppsatsen avgrän-sas vidare till att omfatta rättsfall där minst en tilltalad valt att återkalla sitt överklagande efter att åklagaren har anslutningsöverklagat. Rättsfall där en tilltalad valt att återkalla det egna överklagandet under sådana omständigheter har primär betydelse ur ett rättssäkerhetsperspek-tiv eftersom tingsrättsdomar därmed aldrig låter sig omprövas. Rättsfallet som presenterades inledningsvis utgör ett undantag från nämnda avgränsning i och med att den tilltalade i nämnda mål valde att fullfölja processen i hovrätten och invänta dom. Uppsatsen avgränsas ytterligare med en presumtion om att den tilltalade valt att återkalla sitt överklagande, efter att åklagaren överklagat anslutningsvis, på grund av att den tilltalade haft för mycket att förlora om utfallet inte skulle blivit gynnande för denne i hovrätten. Den valda presumtionen ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen om att ett regelmässigt användande av anslutnings-rätten som åklagare, riskerar att undergräva betydelsen av den enskildes rätt att överklaga ett domslut och inte få en strängare påföljd.7
1.4 Metod och material
1.4.1 Metod
Valet av metod för uppsatsen måste ta hänsyn till två delar. Den första delen avser att granska åklagares möjlighet att anslutningsöverklaga, förbudet mot reformatio in pejus samt dessa be-stämmelsers tillämpning i praxis, vilket medger en analys de lege lata. Den andra delen tar hänsyn till de slutsatser som aktualiserats av analysen de lege lata och ämnar sätta dessa i re-lation till ett rättssäkerhetsperspektiv. I anknytning till denna del kan det diskuteras huruvida tillämpningen av rättsreglerna erbjuder ett tillfredsställande resultat enligt gällande rätt och rättsprinciper. Om inte, kan det diskuteras ifall åklagares möjlighet att överklaga anslutnings-vis är i behov av förändring. Den andra delen innebär således att gällande rätt ska analyseras de lege ferenda. För att möjliggöra detta har den rättsdogmatiska metoden valts för uppsatsen. Den rättsdogmatiska metoden ingår som en av flera metoder inom rättsvetenskapen. Meto-dens huvudsakliga uppgift är att beskriva, systematisera samt tolka gällande rätt och framföra hur en analys de lege lata bör förstås utifrån de traditionella rättskällorna. Den rättsdogma-tiska metoden kan ifrågasättas inom ramen för rättsvetenskapen utifrån åsikter om att ett reso-nemang de lege ferenda, i viss mån, kan anses utgöra ett rättspolitiskt ställningstagande.8 Pro-fessor Nils Jareborg talar om andra forskares tvivel på att rättsdogmatiken i den bemärkelsen utgör en riktig vetenskap, eftersom det finns en koppling till politik och moral.9 Vissa fors-kare menar, med grund i detta påstående, att det är felaktigt att låta rättsdogmatiken göra an-språk på sanning eller ens rationalitet och att sådant material inte ska betraktas som rättsve-tenskapligt.10 F.d. JustR Johan Lind anför till exempel att det rättsdogmatiska kravet på
aukto-ritativa utsagor innebär att det finns ett begränsat utrymme för en kritisk diskussion avseende innehållet i auktoritativa rättskällor.11 För honom utgör de auktoritativa källorna lag och pre-judikat. Inom ramen för rättsdogmatiken medger han att dessa källor kan analyseras och sättas i större sammanhang, men att det inte hör hemma att förkasta dessa utsagor med påstående att de inte utgör gällande rätt. Enligt honom tjänar det inget vettigt ändamål.12 Professor Knut Rodhe menar vidare att vetenskap ska vara förhållandevis värderingsfri och att rättsdogmati-kern därför ska hålla sig till främst analys och syntes och inte rekommendationer.13 Även pro-fessor Stig Strömholm är kritisk till ett synsätt på rättsdogmatiken där rekommendationer ut-ges som deskriptioner av gällande rätt. Han ansluter sig till rättsfilosofen Alf Ross normde-skriptiva teori om de rättsdogmatiska rättskällorna som en lära om normer, inte i normer.14
Strömholm menar att rättsvetenskapsmän som sysslar med rättstillämpningens metodlära och framställer analyser de lege ferenda, inte kan göra anspråk på att sina argument ska betraktas som vetenskapliga samt att dessa utsagor inte ska kunna betraktas som utsagor om gällande
8 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 49 ff. 9 Jareborg, SvJT 2004, s. 4.
10 Jfr. Jareborg, SvJT 2004, s. 6 och Lambertz, SvJT 2002, s. 265.
11 Lind, JT 1995/96, s. 240, Lind, JT 1996/97, s. 362, jfr. också Olsen, SvJT 2004, s. 119. 12 Lind, JT 1995/96, s. 240 och Lind, JT 1996/97, s. 362.
13 Rodhe, JT 1996/97, s. 1 ff. jfr. också Olsen, SvJT 2004, s. 120. 14 Ross, s. 91 och Strömholm, s. 331.
rätt.15 Lind anför i likhet med det att domarens rättsdogmatiska perspektiv skiljer sig från
rättsvetenskapsmännens.
”För domaren gäller då den begränsningen att han hela tiden skall resonera de lege lata. Dokt-rinen står friare. En rättsvetenskapsman kan föra en argumentation de lege ferenda, kanske i kombination med en analys av gällande rätt. Rättsvetenskapsmannen kan arbeta i den trygga förvissningen att det är stort att tänka fritt. Rättskällorna klavbinder domaren som får trösta sig med att tänka rätt är större”.16
Med utgångspunkt i förevarande kan det te sig mest lämpligt att använda en mer utvidgad rättsvetenskaplig metod i uppsatsen än den rättsdogmatiska metoden, eftersom uppsatsen kan komma att innehålla rättspolitiska argument de lege ferenda. Professor Claes Sandgren bely-ser emellertid detta spörsmål från en annan synvinkel när han talar om användandet av en rättspolitisk argumentation inom ramen för rättsdogmatisk metod.17 Sandgren menar att en argumentation de lege ferenda normalt vinner på att understödjas med empiriskt material och att en sådan argumentation knyter nära an till gällande rätt. Systematiska överväganden grun-dade på en analys de lege lata, kan medföra ett betydande antal rekommendationer de lege ferenda och behöver inte innebära en bekostnad av materiella synpunkter i gällande rätt. Sandgren talar vidare om att låta analysen de lege lata färga av sig på analysen de lege fe-renda eftersom den senare närmast blir en förlängning av den förra. Av den anledningen inne-håller vanligtvis inte analysen de lege ferenda någon självständig tankebyggnad utan bygger på premisserna i gällande rätt. Sandgrens slutsats är därför att en rättspolitisk argumentation, tillika en rättsvetenskaplig analys de lege ferenda, kan ligga tätt på de lege lata och gällande rätt.18 Professor Jan Kleineman delar detta tankesätt och går något längre med att säga att ar-gument de lege ferenda, i förlängning till de lege lata, inte exkluderar möjligheten att bedriva en kritisk rättsdogmatisk utredning. Enligt honom är det således fullt möjligt att använda fri-stående ändamålsargument, förankrade i rättskällorna, och därigenom påvisa att rättsläget är otillfredsställande och på ett eller annat sätt bör ändras.19 Sandgren menar, i likhet därmed, att
steget från en analys de lege lata till rent politiska ställningstaganden är för långt, eftersom en god rättspolitisk argumentation kräver insikt om ett systematiskt sammanhang.20 De får båda medhåll av f.d. Justitiekansler och JustR i Högsta Domstolen Göran Lambertz som talar om en rättsvetenskaplig gren benämnd konstruktiv rättsdogmatik de lege ferenda. Enligt Lam-bertz är det följaktligen fullt görligt att utreda följande inom den rättsdogmatiska metoden. 1. En rättsregels skyddsintresse och dess skilda effekter. 2. Den lämpliga rättspolitiska balansen och hur den uppnås. 3. Eventuella hot mot rättssäkerheten inom ett regelsystem och hur rätts-säkerheten kan tryggas. 4. Eventuella krav i fråga om regelsystemets konsekvens. 5. De krav som det internationella rättssystemet ställer på den nationella lagen. 6. Brister i argumentat-ionen för gällande reglering samt brister i författningskommentaren till gällande lag.21 Ett så-
15 Strömholm, s. 331. 16 Lind, JT 1996/97, s. 370.
17 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 49 ff. 18 Sandgren, JT 1995/96, s. 745.
19 Jfr. Kleineman, s. 40 och Lehrberg, s. 207. 20 Sandgren, JT 1995/96, s. 745.
dant synsätt på den rättsdogmatiska metoden möjliggör besvarandet av uppsatsens samtliga frågeställningar.
Utifrån ovanstående kan sammanfattas att det finns olika sätt att se på rättsdogmatik. Jareborg frågar sig om det spelar någon roll om man klassificerar rättsdogmatik som en vetenskap eller som något annat. Han besvarar frågan med ett kanske inte, men att den som säger att rätts-dogmatik inte är vetenskap måste bemötas, om omdömet bygger på fördomar eller förlegad filosofi.22 Med det sagt väljs och tillämpas Kleinemans, Lambertz och Sandgrens definitioner av den rättsdogmatiska metoden i denna uppsats. Det ska dock erinras att den konstruktiva rättsvetenskapen de lege lata har störst betydelse för rättstillämpningen och att den konstruk-tiva rättsdogmatiken de lege ferenda, saknar i princip all betydelse för densamma.23 Det även om de olika analys- och argumentationslinjerna kan inhysas inom ramen för den rättsdogma-tiska metoden. På grund av att det råder en auktoritativ skillnad mellan argument de lege lata och de lege ferenda krävs det att läsaren tydligt kan skilja en argumentation mellan de två. Det får inte förekomma att väl underbyggda utsagor, med god förankring i rättskällorna, obe-märkt glider mellan obeprövade ändamålsargument.24 Det är viktigt att föra en rättspolitisk argumentation så objektivt som möjligt med objektiva argument på ett juridiskt-tekniskt plan för att vidhålla den rättsdogmatiska metoden i uppsatsen.25
1.4.2 Material
Med utgångspunkt i definitionen som valts för den rättsdogmatiska metoden har de allmänt accepterade och traditionella rättskällorna använts för att utreda rättsläget. Den rättsdogma-tiska metodens hierarkiska ordning lag, förarbeten, praxis och juridisk doktrin har därför haft särskild betydelse för lagtolkningen i uppsatsen.26 På så vis kan gällande rätt definieras, moti-ven anges till varför gällande rätt ser ut som den ser ut, hur den tillämpats i praktiken och hur, alternativt om, den bör förändras.27 Vad rör källmaterialet har främst lagstiftning tjänat att konkretisera olika rättsliga principer och rättsregler inom ramen för rättssäkerhetsperspekti-vet. I det fall lagstiftningen inte erbjudit en precis definition av principer och rättsregler ge-nom en lexikalisk lagtolkning, har lagstiftningen med hjälp av förarbeten tolkats med en sub-jektiv teleologisk tolkning, genom att söka utröna lagstiftarens vilja om hur de aktuella be-stämmelserna ska förstås och tillämpas.28 Principerna och rättsreglerna har i dessa fall också tolkats med en objektiv teleologisk tolkningsmetod för att studera bestämmelsernas ändamål och vilka funktioner rättsreglerna avsett att fylla i samhället. Den eftersträvade effekten med rättsregeln behöver nödvändigtvis inte rimma unisont med lagstiftarens vilja.29 En utvecklad medvetenhet om ändamålsstrukturen kan bidra till att rättsreglerna blir mer konsistenta och rättstillämpningen mer rättssäker och förutsebar.30
22 Jareborg, SvJT 2004, s. 10. 23 Lambertz, SvJT 2002, s. 271. 24 Kleineman, s. 36.
25 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 49. 26 Jfr. Kleineman, s. 21 ff.
27 Jfr. Lehrberg, s. 207 f. 28 Strömholm, s. 453 ff. 29 Lehrberg, s. 267. 30 Lehrberg, s. 253.
Utöver det kan praxis exemplifiera hur principer och rättsregler tolkas de lege lata genom domstolarnas praktiska tillämpning i olika rättsfall.31 I uppsatsen har praxis utgjort en stor del av uppsatsens material i syfte att visa den faktiska förekomsten av att en tilltalad väljer att återkalla sitt överklagande efter att åklagaren har anslutningsöverklagat. För att ge en så re-presentativ bild av detta som möjligt, har urvalet av dessa rättsfall utgått från tre kriterier. Ett första kriterium har varit att sålla fram rättsfall i en begränsad närtid, närmare bestämt mellan åren 2014-2018. Genom att visa förekomsten av anslutningsöverklaganden, de närmsta fyra åren, har en varaktig tendens av anslutningsöverklaganden sökt påvisas. Ett andra kriterium har varit att ta fram två rättsfall för respektive sex hovrätter i Sverige. På så vis har åklagares benägenhet att anslutningsöverklaga i hela landet sökt åskådliggöras. Det hade förvisso varit önskvärt att ta fram fler rättsfall för att i större utsträckning kunna påvisa olika tendenser hos parterna i ett mål där åklagaren anslutningsöverklagat, men med hänsyn till uppsatsens be-gränsade utrymme har slutligen två rättsfall per hovrätt valts. Ett tredje och sista kriterium har varit att inte exkludera något rättsfall som databassökningarna genererat, om fallet varit fören-ligt med vad som ska utredas. Inget rättsfall har således valts bort på grund av dess innehåll, utan så fort det gått att urskilja att den tilltalade återkallat sitt överklagande efter att åklagaren anslutningsöverklagat, har rättsfallet valts. Det tredje kriteriets syfte har varit att verka för ett mer objektivt insamlat material. Databaserna JP-infonet, Karnov och Zeteo har använts för sökningarna och de använda sökorden har varit ”anslutningsvis”, ”anslutningsöverklaga” samt ”återkalla sitt överklagande”.
Tilläggsvis har den juridiska doktrinen använts inom ramen för den rättsdogmatiska metoden. Doktrin kan bidra till en ökad förståelse för rättstillämpningen inom det valda juridiska områ-det samt spegla en rättsregels eventuella problematik och på så vis ge en unik möjlighet för rättsdogmatikern att finna brister i systemet.32 I uppsatsen har doktrin studerats för att pro-blematisera uppsatsens metodval samt för att presentera existerande kritik mot de lege lata och framförda förslag de lege ferenda, avseende åklagares anslutningsrätt och förbudet mot reformatio in pejus.
1.4.3 Etiska överväganden
I uppsatsen har en stor mängd rättsfall presenterats. Många av dem med personer som fällts till ansvar för allvarlig brottslighet och fåtalet med personer som frikänts ansvar. Vid förfat-tandet har hänsyn i största möjliga mån tagits till dessa personers integritet och människo-värde enligt 1 § lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (ETP). Forskning som bedrivs inom ramen för högskoleutbildning på avancerad nivå omfattas dock inte direkt av lagen enligt 2 § ETP, men av propositionen framgår att även en forskare som inte har något explicit ansvar i form av lagstadgade skyldigheter, alltid bör reflektera över de etiska frågeställningar som uppkommer i arbetet.33 För uppsatsens del har det varit irrelevant att identifiera personer med namn, adress och övriga känsliga personuppgifter i utvalda rätts-fall. I syfte att minimera risken för framtida utpekanden och kränkningar har dessa personer
31 Lehrberg, s. 148.
32 Kleineman, s. 37 och Lehrberg, s. 207 f. 33 Prop. 2002/03:50, s. 101.
därför avidentifierats. Det ska dock nämnas att samtliga handlingar som använts i uppsatsen utgör offentliga handlingar samt att dessa angivits med både målnummer och nummer för aktbilagor, något som tyvärr varit oundvikligt och innebär att vem som helst kan begära ut dem från domstolen. Utöver det har inte några etiska överväganden medfört att ytterligare åt-gärder företagits.
1.5 Disposition
I uppsatsens andra kapitel utreds den lexikaliska och teleologiska tolkningen av möjligheten att anslutningsöverklaga och förbudet mot reformatio in pejus. Förhållandet mellan bestäm-melserna diskuteras och dess problematik i doktrin belyses. I samband med det besvaras upp-satsens första frågeställning. I uppupp-satsens tredje kapitel beskrivs olika rättsprinciper och hur de förhåller sig till åklagares anslutningsrätt och förbudet mot reformatio in pejus. Uppsatsens andra frågeställning besvaras i nämnda kapitel. Avsikten är att belysa de intressekonflikter som kan uppstå när olika bestämmelser söker skydda olika principiella värden. I uppsatsens fjärde kapitel utreds sedermera förekomsten av hovrättsfall där den tilltalade valt att återkalla det egna överklagandet på grund av att åklagaren har anslutningsöverklagat. Rättsfallen ana-lyseras de lege lata i förhållande till de ändamål lagen avsett uppfylla och i förhållande till de principiella värden som ska skydda den enskilde. Uppsatsens tredje och fjärde frågeställning-ar besvfrågeställning-aras i angivna kapitel. I det femte och sista kapitlet ges slutligen svfrågeställning-ar på ifall bestäm-melsen om åklagares möjlighet att anslutningsöverklaga är i behov av en förändring. I detta kapitel besvaras således uppsatsens femte och sjätte frågeställningar, om analysen de lege lata är tillräcklig för att uppfylla principer om rättssäkerhet överlag eller om bestämmelsen bör bearbetas de lege ferenda.
2. ANSLUTNINGSÖVERKLAGANDEN OCH RÄTTSPRINCIPEN
OM FÖRBUDET MOT REFORMATIO IN PEJUS
2.1 Rätten att få sitt mål prövad i en högre instans och självständigt överklagande Om en tilltalad i ett brottmål är missnöjd med sin tingsrättsdom finns en rättighet för denne att få målet omprövat i hovrätten om strängare påföljd än böter utdömts enligt 49 kap. 1 § och 13 § RB. Rättigheten är grundlagsskyddad genom art. 2 i tilläggsprotokoll nr 7 till europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Bestämmelsen, liksom bestämmelsen i 11 kap. 1 § kungörelse (1974:152) om be-slutad ny regeringsform (RF), föreskriver dock att rätten att få ett mål prövat av högre instans kan begränsas genom lag. En sådan begränsning omfattar till exempel mindre grova gärning-ar. Art. 6.1 EKMR om en rättvis rättegång gäller för alla domstolar i ett land.34 Samtliga par-ter i målet kan överklaga brottmålsdomen självständigt inom tre veckor från det att dom med-delats av tingsrätten. Överklagandet måste lämnas in till tingsrätten innan tidsfristen löpt ut, vilket framgår av 51 kap. 1 § RB.35 En överklagan som inkommit för sent ska avvisas av tingsrätten enligt 51 kap. 3 § RB, men ska dock inte avvisas om överklagandet kommit in till hovrätten inom klagotiden. I övrigt får tingsrätten inte avvisa något överklagande av någon annan anledning än att det kommit in för sent.36 För att målet ska tas upp i hovrätten krävs prövningstillstånd om tingsrätten endast dömt till böter eller om den tilltalade frikänts ansvar för brott vilket är föreskrivet svårare straff än fängelse enligt 49 kap. 13 § RB. I andra fall krävs inget prövningstillstånd, vilket innebär att målet måste tas upp av hovrätten.
2.2 Anslutningsöverklagande
Av 51 kap. 2 § RB framgår att motparten gentemot den som överklagat tingsrättens dom, har rätt att överklaga tingsrättsdomen en vecka från den dag då tidsfristen, för att överklaga do-men självständigt, löpt ut. Ett sådant överklagande benämns anslutningsöverklagande och detta förfaller om den som ursprungligen överklagat tingsrättsdomen självständigt, väljer att återkalla sitt överklagande.37 I sådana fall avskriver hovrätten målet och tingsrättens dom står fast. Ett anslutningsöverklagande kan avse annan del av underinstansens dom än det som det självständiga överklagandet rör.38 Reglerna om prövningstillstånd i 49 kap. 13 § RB gäller för såväl självständiga överklaganden som anslutningsöverklaganden.39 Förarbetena uttyder
en-ligt den objektiva teologiska lagtolkningsmetoden att möjligheten att överklaga anslutningsvis främst motiverades med processekonomiska vinster. Om ett beslut gått mer än en av parterna emot, kan antalet överklaganden minskas ifall möjligheten att anslutningsöverklaga finns. En subjektiv teleologisk lagtolkningsmetod av förarbetena anger att en part, som annars nöjt sig med tingsrättens bedömning om motparten inte överklagat, ska kunna vänta och se ifall eget
34 Mellqvist, s. 47.
35 Jfr. Welamson & Munck, s. 45.
36 Fitger m.fl., Lagkommentar, 51 kap. 3 och 6 §§ RB. 37 NJA II 1943 s. 1, s. 627 och s. 656.
38 SOU 2013:17, s. 582. 39 NJA II 2005 s. 393, s. 440.
överklagande behöver framställas.40 Möjligheten att anslutningsöverklaga medför att
kostna-der och andra eventuella olägenheter som tillkommer vid en hovrättsprocess kan undvikas. Bestämmelsen om anslutningsöverklaganden infördes främst för parterna i tvistemål. Den till-talade ansågs inte ha behovet att anslutningsöverklaga i samma utsträckning som parterna i tvistemål, eftersom domstolen har möjlighet att meddela beslut till fördel för den tilltalade även om endast åklagaren har överklagat självständigt.41
Rätt att anslutningsöverklaga finns också för åklagare.42 I reformarbetena 2005 framgår hur riksåklagaren ställde sig kritisk till att anslutningsöverklaganden ska omfattas av reglerna om prövningstillstånd. Enligt denne vore det mer önskvärt ifall prövningstillstånd inte erfordrades för att undvika en snedvriden process där hovrätten kan bli förhindrad att ge en materiellt rik-tig dom. Regeringen instämde dock inte i remisskritiken. Enligt regeringen påverkas inte an-slutningsrättens processekonomiska syfte med en bestämmelse vilken utvidgar kretsen som träffas av reglerna om prövningstillstånd. Istället menade regeringen att en reglering där an-slutningsöverklaganden automatiskt tas upp till prövning skulle ge upphov till än mer invänd-ningar.43
”Ett sådant system får bl.a. till följd att en part med ett sakligt sett dåligt underbyggt överkla-gande och utan egentliga skäl för prövningstillstånd genom att överklaga anslutningsvis i stäl-let för att överklaga direkt skulle kunna genomdriva en fullständig prövning i hovrätten under förutsättning att huvudklagandet uppvisar skäl för prövningstillstånd. En sådan ordning är be-tänklig från principiella utgångspunkter. Regeringen anser därför att anslutningsöverklagan-den även i fortsättningen skall omfattas av krav på prövningstillstånd”.44
Straffprocessutredningen föreslog i sitt betänkande 2013 ett generellt prövningstillstånd i brottmål, liksom i tvistemål. Ett generellt prövningstillstånd skulle innebära att det gjordes en tillståndsprövning av alla anslutningsöverklaganden. På så vis menades att den eventuella ris-ken för att åklagare missbrukar möjligheten att anslutningsöverklaga skulle kunna undvikas.45 Justitieombudsmannen avstyrkte dock detta ändringsförslag i sitt yttrande med tanke på att begränsningarna, den tidigare reformen medfört med ökade krav på prövningstillstånd, visat att hovrätterna inledningsvis inte tillämpade reglerna på ett tillräckligt generöst sätt. Justitie-ombudsmannen angav därför att tiden för ett generellt prövningstillstånd inte var mogen och förespråkade av den anledningen istället vikten av en säker, korrekt och förtroendeingivande rättstillämpning i brottmål.46 Förslaget straffprocessutredningen gav om ett generellt pröv-ningstillstånd behandlades därför inte i justitieutskottets betänkande 2013 med förslag till riksdagsbeslut, varför ett generellt prövningstillstånd idag ännu inte gäller.47
40 NJA II 1943 s.1, s. 627 och s. 656.
41 Jfr. NJA II s. 1, s. 627, Fitger m.fl., Lagkommentar, 50 kap. 2 § RB och Lindell m.fl., s. 296 f. 42 Welamson & Munck, s. 62.
43 NJA II 2005 s. 393, s. 440. 44 NJA II 2005 s. 393, s. 440. 45 SOU 2013:17, s. 584. 46 JU2013/2761/DOM.
2.3 Förbudet mot reformatio in pejus
Principen om förbudet mot reformatio in pejus regleras i 51 kap. 25 § RB och innebär att hov-rätten inte får döma till en svårare, eller mer ingripande, brottspåföljd än den tingshov-rätten ut-dömt om endast den tilltalade har överklagat tingsrättsdomen. Förbudet mot reformatio in pe-jus gäller således endast brottspåföljden, vilket möjliggör för hovrätten att döma till ansvar för en grövre gärningsrubricering. Det är likväl möjligt att döma ut en strängare påföljd än vad åklagaren anslutningsvis har yrkat i hovrätten, om påföljden inte är att anse som sämre eller mer ingripande än vad som utdömts av tingsrätten.48 Av förarbetena framgår att ett snatteri med böter som påföljd, kan bedömas som stöld av hovrätten men inte medföra att fängelse-straff eller högre bötesfängelse-straff utdöms. För dessa fall får påföljden bestämmas lägre än det mi-nimistraff brottet föreskriver.49 Förbudet mot reformatio in pejus gäller inte för åklagare om denne överklagar till den tilltalades nackdel.50 Brottens olika svårighetsgrad kan utläsas av
olika bestämmelser. 1 kap. 5 § BrB föreskriver att fängelse är att anse som svårare straff än böter. Vidare är villkorlig dom och skyddstillsyn även att anse som svårare än böter enligt 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § BrB.51 Sluten ungdomsvård jämställs med fängelse enligt 51 kap. 25 § 2 st. RB. Vad avser villkorlig dom och skyddstillsyn anger 30 kap. 1 § BrB att fängelse är en svårare påföljd än dessa brott och enligt propositionen är enbart en villkorlig dom en lind-rigare påföljd än en enbart utdömd skyddstillsyn.52
Förbudet mot reformatio in pejus existens har diskuterats i förarbetena. Processlagberedning-en anförde 1943 att det allmännas intresse, av att brottmål erhålls Processlagberedning-en såvitt möjligt materiellt riktig dom, främst måste beaktas. Vidare anfördes att denna synpunkt i viss utsträckning talar för att överrätt i alla hänseenden bör äga frihet att ompröva den överklagade domen. Vid fall då en tilltalad överklagat eller åklagare överklagat till fördel för densamma, fann dock pro-cesslagberedningen att det rimligen kunde krävas att en ändring inte borde tillåtas till nackdel för den tilltalade. Ett sådant synsätt på förbudet mot reformatio in pejus medger att det saknas skäl att ändra domen till det sämre i den mån motparten eller motparterna inte haft något att erinra mot underinstansens dom.53 I propositionen framhålls att ett avskaffande av förbudet mot reformatio in pejus skulle ”innebära ett förtäckt hot mot de som funderar på att överklaga den lägre rättens dom, och man skulle riskera att avskräcka inte bara mindre väl grundade överklaganden, utan även en hel del befogade sådana”.54 Med det måste förstås att en tilltalad, som kan riskera en sämre dom i alla hänseenden, i vissa fall drar sig från att överklaga. Welamson och Lindell talar om brottmålens viktiga funktion att den tilltalade inte ska av-skräckas från en kanske befogad klagan, på grund av att denne riskerar att få en mer sträng påföljd utdömd.55 I det hänseendet menar Welamson vidare att förevarande saknar betydelse för åklagaren, eftersom denne inte har något personligt intresse som riskeras och att förbudet
48 Fitger m.fl., Lagkommentar, 51 kap. 25 § RB, Heuman, SvJT 1982, s. 365 f. och Lindell m.fl. s. 301. 49 Prop. 1988/89:2, s. 8, Fitger m.fl., Lagkommentar, 51 kap. 25 § RB och Lindell m.fl., s. 302. 50 Lindell m.fl., s. 298.
51 Se även Bäcklund m.fl., Lagkommentar, 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § BrB. 52 Prop. 1988/89:2, s. 15.
53 NJA II 1943 s.1, s. 674 f. 54 Prop. 1988/89:2 s. 16 f.
mot reformatio in pejus därför inte gäller för denne.56 Professor Hans Thornstedt anför i likhet
därmed att avsaknaden av ett förbud mot reformatio in pejus skulle skapa ett psykologiskt hinder för den tilltalade att försöka få rättelse i en dom som gått denne emot. Thornstedt har bemött argument om att förbudet mot reformatio in pejus varken skulle vara en juridisk eller en rättssäkerhetsgrundad nödvändighet och därför, sett ur ett perspektiv de lege ferenda, borde avvecklas. Enligt Thornstedts mening utgör förbudet mot reformatio in pejus snarare ett ut-tryck för den genomgående principen i brottmål om favor defensionis, till fördel för den tillta-lade, vilket enligt honom utgör en av rättsväsendets viktigaste principer. Han har av den an-ledningen anfört att åklagare inte borde ligga och lurpassa på den tilltalade och att denne där-för bör överklaga självständigt om domen anses felaktig. Thornstedts framdär-förda åsikt, de lege ferenda, är följaktligen att anslutningsrätten för åklagare bör avskaffas.57
2.4 Anslutningsöverklagandens vara eller inte vara i juridisk doktrin
I ett betänkande 2013 diskuterades anslutningsöverklagandenas problematik i brottmål. Straffprocessutredningen höll diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åkla-gare avseende rätten för åklaåkla-gare att anslutningsöverklaga. Av betänkandet framgår att det från advokathåll ansågs att anslutningsrätten för åklagare i ansvarsdelen bör tas bort. Brott-målsadvokaterna ska ha framfört att det är deras uppfattning att möjligheten till att anslut-ningsöverklaga ibland används som påtryckningsmedel för att få den tilltalade att återkalla ett överklagande. Exempel på detta har framställts när en tilltalad dömts för försök till dråp och vårdslöshet i trafik och denne överklagat domen avseende vårdslöshet i trafik, varpå åklaga-ren anslutningsvis yrkat ansvar för försök till mord och straffskärpning. I betänkandet be-nämns sådana fall som stötande eftersom det innebär att den tilltalade riskerar ett väsentligen strängare straff än vad som följer av tingsrättsdomen. I betänkandet anförs följande.58
”I en sådan situation som den beskrivna är det givetvis inte rimligt att åklagaren bestämmer sig för att överklaga tingsrättens dom beroende på den tilltalades agerande, utan åklagaren bör överklaga självständigt. Vi har inte fått uppfattningen att det är vanligt förekommande att åklagare utnyttjar möjligheten att anslutningsöverklaga för att sätta press på den tilltalade”.59
Även Welamson ifrågasätter om det är befogat för en åklagare att vänta med att överklaga underinstansens dom och göra sitt ställningstagande beroende på hur den tilltalade ställer sig till domen.60 I straffprocessutredningens betänkande anförs vidare att riskerna med att åkla-gare anslutningsöverklagar regelmässigt, måste sättas i förhållande till de processekonomiska syften bestämmelsen om anslutningsöverklagandena avsett uppfylla samt att syftet därmed inte kan kräva självständiga överklaganden i samtliga brottmål. Enligt vad som framställs i betänkandet ska åklagare ha givit utryck för att de ibland kan tänka sig att nöja sig med tings-rättens dom, avseende en mildare påföljd än vad som önskats, för att undvika en process i hovrätten. Om målet likväl skulle föras vidare är det emellertid enligt åklagarnas åsikt att do-
56 Welamson & Munck, s. 61 och s. 301. 57 Thornstedt, s. 224 och s. 227.
58 SOU 2013:17, s. 582 f. 59 SOU 2013:17, s. 582 f. 60 Welamson & Munck, s. 62.
men ska kunna ändras i enlighet med vad som yrkats i första instans. I betänkandet anförs också att ett regelmässigt anslutningsöverklagande av åklagarna riskerar att undergräva bety-delsen av de begränsningar som finns för att förenkla hovrättsprocessen, då framförallt reg-lerna om reformatio in pejus. Sammanfattningsvis påtalas dock återigen att man inte fått in-trycket att åklagare regelmässigt använder sig av rätten att anslutningsöverklaga. Det fram-hålls att det naturligtvis kan diskuteras i vilken mån åklagare bör göra samhällsekonomiska avväganden och inte överklaga självständigt, men att det oaktat detta inte finns tillräckligt starkt vägande skäl för att föreslå en ändring av reglerna om anslutningsöverklaganden. Även fast någon ändring inte föreslogs konstaterades i betänkandet ”att det är svårt att skapa sig en bild av i vilken mån överklaganden i syfte att sätta press på den tilltalade förekommer”.61 Welamson talar om att argumentet om att en part som godtar tingsrättens dom under förut-sättning att denne slipper processa vidare i hovrätten, borde sakna rimlig betydelse för åkla-gare. ”Som företrädare för samhällets intresse av brotts beivrande synes en åklagare princi-piellt inte få väga intresset av att domen ändras mot besvär och kostnader som föranleds av ett överklagande”.62 Welamson anför vidare att principen emellertid inte bör bedrivas i absurdum men att en åklagare, som gjort ett ställningstagande om att kunna tänka sig att avstå från att överklaga självständigt, normalt borde kunna vidhålla ståndpunkten istället för att bemöta den tilltalades överklagande med ett anslutningsöverklagande. Enligt Welamson framstår anslut-ningsöverklagandet under sådana omständigheter som en väsentlig påtryckning på den tillta-lade.63 F.d. Byråchef i Riksåklagarämbetet Erik Vinberg anför, olikt Welamson, att anslut-ningsöverklaganden lämpligen kan utnyttjas av åklagare avseende exempelvis en av flera åtalspunkter där tingsrätten ogillat dennes talan, om målet likväl ska prövas i hovrätten på grund av den tilltalades eget överklagande. Welamson anser dock att det, i det beskrivna fal-let, inte råder någon relevant skillnad i påtryckningshänseende från åklagarens sida.64
Enligt F.d. Bitr. Stadsfiskal Klas Lithner kan åklagarens möjlighet att överklaga anslutnings-vis vara bra utifrån syftet att nå en materiellt riktig dom, eftersom överinstansen således får ett mer objektivt material att avgöra ett mål på. Enligt honom är det inte givet att en tingsrätts-dom överensstämmer med den objektiva rättvisans krav och att det därför inte är möjligt för honom som åklagare att vara säker på att domstolens straffmätning är riktig.65 Lithner menar att bedömningen i underrätt, bestående av en domare och flera nämndemän, kan vara ”lika bristfällig, lika ofullständig, som allt annat mänskligt handlande”.66 Underinstansens dom kan likväl vara för mild som för sträng. Av nämnda anledning menar Lithner att det föreligger två osäkerhetsmoment.67 Han anför även att åklagarens personliga uppfattning, om hur domstolen har tolkat situationen, är bristfällig och ofullkomlig precis som motpartens i motsatt hänse-ende. Lithner själv ser det därför som sin tjänsteplikt att bereda den högre instansen en möj-lighet att ta ställning till detta problem, så att bedömningen kan göras i straffskalans båda
61 SOU 2013:17, s. 583 f. 62 Welamson & Munck, s. 71 f. 63 Welamson & Munck, s. 72. 64 Welamson & Munck, s. 72.
65 Lithner, Åklagararbete och åklagarroll, s. 61 f. 66 Lithner, Forbudet mod reformatio in pejus, s. 234. 67 Lithner, Åklagararbete och åklagarroll, s. 61 f.
riktningar, om frågan om påföljd eller straffmätning ändå ska underställas en högre rätt som kan anses vara mer kvalificerad.68
Vinberg anför i likhet med Welamson att förekomsten av att åklagare utnyttjar anslutnings-överklaganden som påtryckningsmedel, inte är rätt och bör undvikas. Han ger exempel på ett fall där åklagaren yrkade ett kännbart straff för rattfylleri och där tingsrätten sedermera dömde den tilltalade till fängelse i en månad i enlighet med åklagarens ansvarsyrkande. I nämnda fall ska den tilltalade ha överklagat tingsrättsdomen och yrkat att åtalspunkten mot denne skulle ogillas. Åklagaren ska i sin tur ha anslutningsöverklagat och yrkat ett ”avsevärt höjt straff”. Enligt Vinberg är det inte rätt att ”ligga och lurpassa” på detta sätt i en straffmät-ningsfråga. Vidare menar Vinberg att det var åklagarens förtjänst att en välmotiverad straff-höjning sannolikt uteblev, på grund av att den tilltalade valde att återkalla sitt överklagande efter att denne fått kännedom om åklagarens anslutningsöverklagande. Även fast det kanske närmst var en åklagarfråga anförde Vinberg att förevarande likväl kunde vara av betydelse för andra processpersoner än åklagarna.69 Vidare har professor Per Olof Ekelöf i anknytning till anslutningsöverklagandenas problematik uttryckt följande önskemål.
”Man får dock hoppas att åklagarna endast använder sig av denna möjlighet i de fall då den tilltalade uppenbarligen överklagar utan skäl och man kan anta att den verkliga anledningen till hans överklagande är t.ex. att han vill uppskjuta straffverkställigheten till en för honom lägligare tidpunkt”.70
I sådana fall menar Ekelöf att åklagaren rätteligen använder anslutningsöverklagandet som ett påtryckningsmedel för att få den tilltalade att återkalla sitt överklagande.71 F.d. Stadsfiskalen Lennart Eliasson framför, i anknytning därtill, en synpunkt av praktisk natur för åklagare. Han ställer sig kritisk till vad en åklagare ska klaga över om anslutningsöverklaganden ska begränsas till Ekelöfs önskemål. En åklagare kan inte gärna skriva till hovrätten och säga att den klagar endast därför och att denne kämpar för att motarbeta reglerna om förbudet mot re-formatio in pejus. Vad Eliasson vill få sagt med förevarande är att önskemålet, Ekelöf före-språkar, praktiskt sett medför att åklagares anslutningsrätt blir obefintlig.72 Lithner anför ar-betsekonomiska fördelar med anslutningsrätten för åklagare. En åklagare befinner sig enligt honom i domstol en eller två dagar per vecka, leder förundersökningar fortlöpande, avgör åtalsfrågor samt förbereder mål inför domstol och arbetar med målet därefter. Lithner menar att varje mål i hovrätten inkräktar på det normala arbetet och att varje mål i hovrätten medför att han som åklagare måste skjuta upp andra arbetsuppgifter eller måste göra dem på övertid. Enligt honom är det vanligt att åklagare är ”något missnöjda” med underrättens dom, men att denne avvaktar med att överklaga på grund av arbetsbelastningen det medför.73 Om frågan ändock ska tas upp till prövning, anför Lithner att det finns skäl att utnyttja anslutningsrätten. Han menar vidare att en tilltalad av den typen ”som föredrar en situation med allt att vinna
68 Lithner, Forbudet mod reformatio in pejus, s. 234. 69 Vinberg, SvJT 1950, s. 855 f.
70 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen, s. 63 f. 71 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen, s. 63. 72 Eliasson, s. 243 f.
och inget att förlora”, bör ha alla möjligheter att få sitt mål omprövat för att kunna få en änd-ring av domen, men att denna möjlighet inte ska vara ensidig utan även tillkomma åklagaren. En återkallelse av ett överklagande visar enligt Lithner att man som åklagare kan vara säker på att man undgått en onödig arbetsuppgift.74
Welamson ställer sig också skeptisk till Ekelöfs önskemål om att åklagare endast ska klaga när den tilltalade uppenbarligen saknat skäl. Han menar att det till synes inte utgör någon större skillnad för utfallet i målet om åklagaren avstår från sin anslutningsrätt i dessa fall eller inte.75 Welamson gör gällande att införandet av nya rättsregler, inte i alltför hög grad, får för-svåra andra rättsreglers praktiska tillämpning eller komplicera regelsystemet. Vidare frågar han sig, de lege ferenda, ifall inte dessa vanskligheter är grund för att se efter om inte ningsrättens skyddsintresse kan tillgodoses på annat sätt, i och med den komplexitet anslut-ningsrätten medfört för tillämpningen av rättsprincipen om förbudet mot reformatio in pejus. Welamson diskuterar de olika för- och nackdelarna med att ta bort anslutningsrätten i förhål-lande till tvistemål. Han kommer fram till att det, även utan möjligheten att anslutningsklaga, går att framföra yrkanden i form av påtryckningsmedel genom ett självständigt över-klagande. Även om det inte framgår av yrkandet kan den klagande parten i så fall göra en ut-fästelse om att återkalla det egna yrkandet, om den först överklagande motparten i sin tur återkallar sitt överklagande. Vad avser anslutningsöverklagandenas diskussion de lege ferenda anför Welamson att institutet som sådant inte borde avskaffas i sin helhet, men att det till sy-nes allvarligt förtjänar att övervägas, om åklagares möjlighet att anslutningsöverklaga förtjä-nar att behållas.76 Vidare uttrycker Welamson att ”det kan förmodas vara mycket sällsynt, att en åklagare gör beslut i fråga om talan beroende av om den tilltalade kan förväntas överklaga domen eller icke”.77 Enligt honom måste det även anses ofrånkomligt att åklagare i någon mån måste influeras av processekonomiska synpunkter och ibland låta sig avstå från ett själv-ständigt överklagande. Welamson menar även att ingen skulle begära av en åklagare att över-klaga självständigt om det rör sig om till exempel ett mindre ändringsyrkande i form av ett strängare bötesstraff. I dessa fall kan det tänkas att åklagaren istället utnyttjar sin anslutnings-rätt om målet ändå ska prövas av hovanslutnings-rätten. Welamson frågar sig dock om detta är önskvärt och påtalar att mer önskvärt vore ifall åklagaren avgjorde påföljdsfrågan helt oberoende av hur den tilltalade ställer sig.78
”Att åklagaren först avstår från fullföljd men därefter, om den tilltalade själv klagar, griper chansen att till det yttersta hävda det allmänna intresset av brotts beivrande, kan möjligen be-traktas såsom ett knappast fullt värdigt köpslående med detta intresse. Har åklagaren en gång sagt sig, att det intresse han har att företräda, icke under alla omständigheter påkalla fullföljd, torde man kunna låta det förbli därvid”.79
74 Lithner, Forbudet mod reformatio in pejus, s. 234 f. 75 Welamson & Munck, s. 72 och Welamson, s. 192. 76 Welamson, s. 187 ff.
77 Welamson, s. 191. 78 Welamson, s. 190 f. 79 Welamson, s. 191.
Sammanfattningsvis anför Welamson att det råder en intressekonflikt mellan avskräcknings- och trygghetssynpunkter gentemot den tilltalade. Om intresset är att en tilltalad inte blir oskyldigt dömd, eller till exempel ådöms ett för strängt fängelsestraff, borde man enligt Welamson vara beredd att acceptera även relativt avsevärda processekonomiska olägenheter, i syfte att minimera risken för att den tilltalade ska avskräckas från att överklaga underinstan-sens dom. Om intresset istället är att avskräcka den tilltalade, vore det enligt honom mer av-skräckande att ta bort förbudet mot reformatio in pejus framför regler om anslutningsöverkla-ganden. Welamson kommer efter överväganden de lege ferenda slutligen fram till att anslut-ningsrätten för åklagare bör avskaffas. Det kan av dagens reglering konstateras att någon så-dan ändring inte har vidtagits.80
3. RÄTTSSÄKERHETSPRINCIPER ANKNUTNA TILL TEMAT
3.1 InledningEn grundförutsättning för ett välfungerande rättsväsende sägs vara en principfast processord-ning vilken vilar på vissa grundläggande principer som ligger fast över tiden. ”De grundläg-gande principerna i den svenska processrätten är flera och ska främja en snabb, effektiv och säker process”.81 Principernas mångfald innebär att det finns flera olika skyddsintressen och ibland råkar dessa principer i konflikt med varandra. Det kan efter förevarande kapitel konsta-teras att principen om förbudet mot reformatio in pejus har fått stå tillbaka för andra princi-piella värden som anslutningsrätten för åklagare avser skydda. I följande avsnitt beskrivs olika rättsprinciper och i vilken mån de ska beaktas av rättsväsendet i rättstillämpningen. Syf-tet är skapa förutsättningar för uppsatsens senare analys och slutsatser, där det ska diskuteras ifall principen om förbudet mot reformatio in pejus, har förlorat sitt värde, eller om principen har fått stå tillbaka för andra principiella värden samt om det i så fall varit motiverat.82
3.2 Legalitetsprincipen och förutsebarhetsprincipen
I doktrin anförs att legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § 3 st. kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform (RF) troligen är en av de viktigaste principerna inom straffrätten som genom-syrar rättspraxis. Förutom i regeringsformen finns även legalitetsprincipen föreskriven i 1 kap. 1 § brottsbalken (1962:700) (BrB). Legalitet benämns som en nödvändig förutsättning för att rättssäkerhet ska anses råda i ett samhälle. Vidare anses en rättsstat vara otänkbar utan legalitet.83 Legalitetsprincipen kräver med andra ord att den svenska statsmakten tillämpar de rättsregler och principer som återfinns i svensk lagstiftning, alternativt i svenska konventions-åtaganden, för att garantera att rättsstaten följer kravet på rättssäkerhet. Med legalitetskravet och kravet på rättssäkerhet följer ett krav på enhetlighet.84 Legalitetsprincipen innebär att lag-stiftning och rättstillämpning ska vara fri från godtycke och att lika fall ska bedömas lika. Vi-dare innebär ”legalitetsprincipen på rättstillämparnivå, att rättstillämpningen skall i möjlig-aste mån vara förutsebar för den enskilde”.85 Det svenska rättsväsendet ska agera efter den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet och med rättsväsende avses vanligen de myndigheter som ansvarar för detta som till exempel Sveriges Domstolar och Åklagarmyndigheten.86 En kammaråklagare fick kritik av Justitieombudsmannen för att inte ha verkat till förmån för den tilltalade i ett fall då åklagaren återkallade sitt överklagande när denne fått information om att den dömde, för det grova narkotikabrottet, inte kunde erhålla ett strängare straff på grund av narkotikans ovanligt låga renhetsgrad. Det faktum att den tilltalade förklarade sig nöjd med domen medförde ingen skillnad. En åklagare ansågs inte ha en allmän skyldighet att bevaka domar och överklaga dessa om de verkade för stränga, men i fall då ett domstolsavgö-
81 Mellqvist, s.29. 82 Jfr. Mellqvist, s. 29. 83 Lundgren m.fl., s. 526.
84 Jfr. SOU 1972:15, s. 191 och Lindell m.fl., s. 120. 85 Bergström, s.15.
rande är behäftat med uppenbara eller betydande felaktigheter, bedömdes dock att åklagare borde verka för att en fällande tingsrättsdom överklagas. Vidare ansågs att en åklagare borde avstå från att återkalla sitt överklagande och istället överklaga till den dömdes fördel, om denne likväl förklarat sig nöjd med tingsrättsdomen men begärt ett fullföljande av överkla-gandet. Det ansågs inte ligga i statens intresse att en person ådöms ett för hårt straff. ”Lika straff för lika brott” ansågs vara den princip som bäst borde tillgodoses i dessa tillfällen och att det således måste ligga i åklagaruppgiften att allmänt sett verka för en enhetlighet i på-följdsval och straffmätning.87 Förevarande synsätt rimmar även väl med processlagberedning-ens och Lithners synsätt om att en materiell riktighet ska eftersträvas i hög utsträckning, vilket motiverar anslutningsöverklagandenas fortsatta vara för åklagare.88
3.3 Sanningsprincipen
Professor Bengt Lindell talar om att domstolarna med hjälp av en sanningsprincip ska efter-sträva en dom som är materiellt riktig.89 Den materiella riktigheten som eftersträvas kommer även till uttryck i 35 kap. 1 § RB där principen om fri bevisprövning regleras. I bestämmelsen står föreskrivet att rätten, efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet, ska avgöra vad som är bevisat. Lindell anför emellertid att det kan vara mycket svårt att utröna vad som är sanning i brottmål och att det därför snarare är den fällande domen än den friande som är att se som materiellt riktig. Det understryks att somliga friande brottmålsdomar kan antas vara materiellt oriktiga och därmed presentera en potentiell osanning på grund av det höga beviskravet.90 Ekelöf menar att det inte är så farligt att en del åtal ogillas eftersom
alter-nativet med en oriktig straffdom vore ett långt mer allvarligt problem. Det skulle enligt ho-nom väcka humanitära betänkligheter och även medföra en känsla av otrygghet bland med-borgarna, speciellt för den som dömts oskyldig.91 På så vis uppenbarar sig en konflikt mellan sanningsprincipen och principen om förbudet mot reformatio in pejus. Ekelöf menar att det finns två poler inom straffprocessen. Rättssäkerhet och brottsbekämpning. Om brottsbekämp-ningen anses vara den viktigaste funktionen medför det rimligen att den tilltalades rättssäker-het får stå tillbaka eftersom tanken därmed är att minska antalet felaktiga friande domar. Om rättssäkerhetsfunktionen anses vara den viktigaste måste strävan istället vara att minimera an-talet felaktigt fällande domar.92 Dessa poler kan även aktualiseras ifråga om förhållandet mel-lan anslutningsöverklaganden och förbudet mot reformatio in pejus, där förespråkaren av brottsbekämpning prioriterar anslutningsöverklaganden, medan förespråkaren för rättssäker-hetsfunktionen prioriterar förbudet mot reformatio in pejus. Heuman anför vidare i det föl-jande. ”Strävandena att utreda en absolut sanning måste ibland stå tillbaka inför andra viktiga önskemål som ibland kommer till uttryck i grundläggande processuella principer”.93
87 JO 2011/12, s. 135,ff. 88 Se avsnitt 2.3 och 2.4. 89 Jfr. Lindell m.fl., s. 22. 90 Jfr. Lindell m.fl., s. 22.
91 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 72. 92 Jfr. Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 30. 93 Heuman, JT 2004/05, s. 43.
3.4 Objektivitetsprincipen
3.4.1 Objektivitetsprincipen och dess definition
I 1 kap. 9 § RF regleras objektivitetsprincipen, vilken föreskriver att domstolarna ska iaktta saklighet och opartiskhet i sin bedömning. Inte sällan benämns objektivitetsprincipen samti-digt med bestämmelserna i 2 kap. 11 § 2 st. RF och i art. 6.1 EKMR, där envars rätt till en rättvis rättegång föreskrivs. I art. 6.1 EKMR är vidare reglerat att domstolarna ska vara oav-hängiga och opartiska. I art. 14 p. 1 i FN:s konvention om politiska och medborgerliga rättig-heter (ICCPR) föreskrivs också rätten till en rättvis rättegång i en författningsgrundad, själv-ständig, opartisk och kompetent domstol. Enligt vad som anförts av Lithner i det tidigare an-ser han, i sin roll som åklagare, att det inte är givet att en tingsrättsdom överensstämmer med den objektiva rättvisans krav. Lithner menar följaktligen att det därför inte är möjligt för ho-nom som åklagare att vara säker på att domstolens straffmätning är riktig. Underinstansen kan likväl ha gjort en för låg straffmätningsbedömning som en för hög.94 Vad Lithner således åsyftar är att åklagares anslutningsrätt kan motiveras med objektivitetsprincipen på en
rätts-tillämparnivå. Genom att låta överinstansen få ta del av båda parters yrkanden och grunder
underlättas en mer objektiv bedömning eftersom överinstansen därmed bereds möjlighet att döma över ett helt spektrum istället för endast över en del av det.
Objektivitetsbegreppets definition har debatterats flitigt. Jur. dr Moa Bladini redogör för hur hon anser att strävan efter materiellt riktiga domar samt idén om den sanningssökande och gode domaren, kan kopplas till föreställningar om objektivitet.95 Professor Lars Heuman
dis-kuterar föreställningar om den absoluta objektivitetens existens. Han menar att kraven på ob-jektivitet i rättskipningen är närmst relativa men att domstolarnas handläggning, som präglas av opartiskhet, i det stora hela inte vållar några teoretiska problem.96 Frågan huruvida domsto-larna de facto tillämpar objektivitetsprincipen lämnas således därvid. Det ankommer inte av den rättsdogmatiska metoden att förkasta gällande rätt.97 Det är dock viktigt att objektivitets-begreppet, som en del av rättssäkerhetsperspektivet, problematiseras genom att belysa dess förtjänster och dess faror, innan principen ställs mot åklagares möjlighet att anslutningsöver-klaga i uppsatsens avslutande avsnitt.
Människans möjlighet att de facto förefalla absolut objektiv besvaras olika beroende på vilket perspektiv som väljs för att se på rätten. Bestämmelsen om fri bevisprövning i 35 kap. 1 § RB införlivades under den rättspositivistiska erans starkaste fäste. Bladini talar om ett positivist-iskt objektivitetsideal där den kunskapssökande, i form av subjekt, söker information om ob-jektet, dess verklighet och dess sanning. Genom empiriska undersökningar och logiska reso-nemang kan vetenskap som utgår från fakta och kunskap uppnås. Med rationalitet, logik och objektivitet kan sanningen nås genom distans, neutralitet och opartiskhet.98 En rättspositivist förespråkar således att objektet ser lika ut för vem betraktaren eller subjektet än är och att det därmed finns absoluta objektiva sanningar som var och en kan resonera sig fram till. Personen
94 Se avsnitt 2.4.
95 Bladini, SvJT 100 år, s. 303. 96 Heuman, JT 2004/05, s. 43 och 60.
97 Jfr. Lind, JT 1995/96, s. 240 och Lind, JT 1996/97, s. 362. 98 Bladini, SvJT 100 år, s. 307.
