I namn av framtiden

Inledningsvis ställde jag frågan vad i leken som blir föremål för styr- ning. Svaret på den frågan är starkt framtidsinriktat. Leken regleras i namn av framtiden mot kompetenser som framtidens människor antas behöva. Enligt Foucault (1982) är det i maktrelationer som subjektet skapas och det är också genom dessa relationer som individen förstår vem hon är. Det som individen uppfattar som sin personlighet är byggd av konstruktioner, de bilder av henne själv som möter henne. Männi- skor tvingas att se sig själv på ett visst sätt och att underordna sig en viss sanning om sig själv.

I maktrelationer kopplade till leken på förskolan skapas barn till subjekt som förstår sig själv i relation till den rådande idén om vad framtiden kan komma att kräva av människor. Bland alla egenskaper och förmågor som leken skulle kunna bidra med lyfts därför vissa fram, de som anses viktiga i den framtida människans liv och det samhälle hon kommer att leva i. Den aktuella sanningen om leken är alltså att den borgar för förmågor som i namn av framtiden anses både känne- teckna människan och vara nödvändiga mål att uppnå. Exempel på så- dana förmågor är aktivitet, kreativitet, konstruktiv konfliktlösning och ett förhållningssätt till lärande som passar ”det livslånga lärandet”.

Hultqvist (2003) menar att framtiden är ett temporalt begrepp som be- skriver tiden efter nuet, men att framtiden också handlar om hur vi ord- nar nuet. Att fostra barn och lära dem kunskaper nödvändiga för fram- tiden kräver en idé om vad framtiden kommer att innebära och den idén finns i nuet och får konsekvenser när vi ordnar människorna och tingen. Enligt Hultqvist har framtiden därför snarare en rumslig karaktär än en temporal.

Sett på det här sättet är styrningen av leken inte en förberedelse för det framtiden kommer att kräva av barnen, utan ett sätt att skapa fram- tiden redan nu. I ordnande av leken i förskolan är det idéer om framti- den som styr leken; att barn ska leka och hur mycket barn ska leka, vad de ska leka och hur de ska göra detta. En sådan styrande idé är den om den flexibla, autonoma, aktiva människan, en idé om framtiden som tar plats i nutidens förskola och bidrar till att dagsrytm, rum och inredning ordnas för lek. Idéer om vad samhället kommer att kräva av barnen styr vad som är tillåtet i lekarna och ställer krav på barnen att leka sådant som lever upp till bilden av den vuxna människa barnet en gång ska bli. Därför anses det vara bra att leka brandman och dåligt att leka mördare. Hultqvist (2003) menar att framtiden är en fiktion, men genom att före- teelser i verkligheten relateras till varandra i enlighet med denna fiktion blir effekterna som åstadkoms verkliga. Framtiden är en produktiv dis- kurs som är verksam när det gäller att styra och gestalta nuet (Hultqvist, 2003). Att styra barns lek i namn av framtid handlar alltså inte om att förbereda barn för det som väntar dem. Istället styrs barn att förverkliga den idé samhället har om framtiden.

En effekt av detta är det förgivettagande som säger att lek leder till utveckling. Sutton-Smith (1997) menar att i talet om barns lek domine- rar retoriken kring lek som utveckling16. I denna retorik ligger just an- tagandet att lek för barn är en förberedelse för det framtida vuxna livet. Sutton-Smith ställer den lite ironiska frågan; om lekande barn förbere- der sig för livet som vuxna, vad förbereder lekande vuxna sig för då? Är det kanske döden eller kanske ingenting alls? Han presenterar alltså en motbild där leken är här och nu och den bilden bygger han på barns sätt att beskriva lek som han menar handlar om att ha roligt i nuet, inte

16

Sutton-Smith (1997) menar att föreställningen att lek och lärande hör ihop är så förgivet tagen att lek nästan alltid ges som förklaring till positiv utveckling. Han hävdar att det finns andra troliga förklaringar och att lekens positiva inverkan på utveckling är ett antagande som oftare påstås än bevisas.

en förberedelse för någonting annat. Han menar också att kopplingen mellan lek och utveckling snarare är ett antagande än en bevisad ”san- ning”. ”In short we don’t know why children play, even if they can’t help doing it” (Sutton-Smith, 1997, s. 49).

Barnen och pedagogerna på de tre undersökta förskolorna utgör ing- et undantag från dessa diskursiva sanningar om barnets och lekens na- tur. Tvärtom är styrningen inriktad just på barnens utveckling och fram- tida kompetenser. Problemen är att i och med denna betoning på ut- veckling inför framtiden diskvalificeras vissa sätt att vara och vissa sätt att leka med hänvisning till en oviss framtid som vi inte vet någonting om, men som skapas genom våra föreställningar om den. Att vara ett subjekt är alltså att formas efter de särskilda sanningar som erbjuder vissa sätt att vara, medan andra sätt diskvalificeras och blir omöjliga att anta (Foucault, 1982). Sådana särskilda sanningar är till exempel före- ställningar kring barndom, vad det innebär att vara barn och hur den ”goda” barndomen bör se ut. Själva talet om barndomen är en teknologi som tillverkar barn och som erbjuder dem vissa sätt att vara.

Sett ur det här perspektivet har vi inte kommit fram till sanningen om lekens eller barnets natur. Dagens uppfattning om barnet som kom- petent och aktivt är en konstruktion som passar vår tid och vårt barn och utgör rationaliteter för en styrning vars mål är att skapa medborgare som samhället behöver. Dagens barn erbjuds en barndom som anses passa för de vuxna som ska befolka framtiden.