Att styra sig själv

Som Permer och Permer (2002) påpekar innefattar normaliserande be- dömningar ofta försök att få individen att mobilisera självtekniker, det vill säga att styra sig själva och vilja välja det goda och produktiva. Uttryckt i Foucaults anda så är utvecklande av självtekniker en styrning med självkännedomen som fundamental princip och där de fria subjek- ten förväntas styra sina egna handlingar (Foucault, 1988). Tillämpat på förskolan betyder detta att barnet, som betraktas som aktivt och som ägare av en egen vilja, också betraktas som villigt att inordna sig i för- skolans ordning. Barnet ges frihet och ansvar att själva reglera sina handlingar i enlighet med det som förväntas i förskolan. Pedagogens ansvar är att uppmana barnen att kontrollera sig själva och att rätta till ”felaktigheter” i sina handlingar. Denna frihet med betoning på självre- glering kan sägas vara ”en frihet som håller makten i handen” (Permer & Permer, 2002, s. 61). Som tekniker för att skapa denna självstyrning finns kommunikation och självreflektion som två sidor av samma mynt (Rose, 1995).

I kapitel 5.2.3 pekade jag på hur just kommunikation och att uttrycka sina känslor utgör föremål för styrning i leken. Följande episod, som jag redan använt flera gånger, är ett exempel på bekännelsens diskurs som råder. Med öppenhjärtighet förväntas barnen tala och berätta om sig själva, uttrycka sina känslor och därmed träna sin sociala kompe- tens.

Hela barngruppen är ute på gården. Simon sitter på en gunga. Martin kommer fram och slänger en näve sand på honom. Simon: ”Sluta!” Si- mon till Patricia: ”Du fröken, han kastade sand och det ville inte jag.” Martin sätter sig på gungan intill. Patricia till Martin: ”Jag har talat om en gång för dig vad som gällde. Om du inte kan (ohörbart) då får du gå in för då klarar du ju inte att vara här. Det är andra barnet som talar om att du kastar grus. Jag är ledsen, Martin, du får gå in.” Martin: ”Nää” Patri- cia: ”Jo, det är bara så. Good bye. Det är inte kul att hålla på och fixa till att du kastar grus.” (Månen)

Simon ger uttryck för den rådande diskursen när han vänder sig till Pa- tricia, berättar att Martin slänger sand och samtidigt berättar vad han känner inför det. Pedagogen ger också uttryck för vad hon känner och säger att ”hon är ledsen” och ”att det inte är kul”. Målet med denna bekännelsens diskurs är att förmå individen att utveckla självreflektion

och granska sin person och sina handlingar. Individen uppmanas att reflektera över hur ett korrekt handlande ser ut och därefter styra sig själv i den riktningen.

Barnen uppmanas att reglera sig själva, som att till exempel lösa konflikter på ett självständigt sätt.

Vid ett tillfälle leker Kajsa, Åsa och Linda ute på gården. Kajsa leder le- ken och regisserar de andra. Leken handlar om fjärilslarver som kläcks och blir fjärilar. Maja vill vara med men får veta att det inte går. Hon vänder sig då till Phillipa som gräver i sandlådan med Daniel och Tove. Maja till Phillipa: ”De leker där och jag får inte vara med.” Phillipa: ”Vad ska vi göra åt det? Vad tycker du? Har du pratat med Kajsa och berättat vad du känner?” Maja: ”De säger att man bara kan vara tre i leken.” Phil- lipa: ”Vill du vara med dem och leka då?” Maja: ”Mm.” Phillipa: ”Kan du inte förklara det för Kajsa då?” Maja: ”Jag har försökt förklara.” Phil- lipa: ”Ska jag följa med?” Maja: ”Mm.” (Månen)

Philippa uppmanar Maja att styra sig själv på ett sådant sätt att hon lö- ser konflikten på egen hand. Först när Maja säger att hon har försökt erbjuder Phillipa sig att hjälpa henne.

Ibland visar barnen prov på att reglera sig själva i enlighet med den uttalade normen. I episoden där Martin kastar sand på Simon är peda- gogen starkt fördömande, vilket sätter spår i Martins sätt att en stund senare hantera sandkastande.

Martin leker med Tove och Jonna. De bygger ett sandslott. Martin som har suttit tyst en stund reser sig upp. I händerna har han sand. Martin: ”Aarrhh!” Han kastar sanden framför sig så att den inte träffar någon av de andra. Tove: ”Kommer du ihåg vad Patricia sa, Martin?” Martin: ”Men jag skjuter inte på nån.” (Månen)

Martin visar prov på att kunna reglera sina handlingar i enlighet med gällande normer, då han kastar sand på ett sådant sätt att den inte träffar de andra. Även Tove omfattar normen att man inte får kasta sand och påminner dessutom Martin om detta. Martin tycks dock ha en annan tolkning av vad som gäller, nämligen att det inte är själva sandkastan- det som ska regleras utan sandkastande som kan skada andra. Martins sätt att tolka normen utvecklas senare till en lek där sandkastning är huvudinnehållet men omgärdat av bestämmelser uppsatta av barnen. Denna lek kommenteras inte och barnen tar själva ansvar för att ingen kommer till skada.

Också Isak förstår att reglera sig själv vad det gäller språkbruket på förskolan. Som beskrivits tidigare (se kapitel 5.2.2) blir han tillrättavi- sad av pedagogen när han leker att en dinosaurie mördar en annan. Isak intervjuas kort efter leken.

Om man säger mörda säger de fy på dig. Man får inte säga mörda för att det är farliga saker att säga. (Isak, Kullen)

Den viktigaste självtekniken som har med leken att göra är ändå att välja ”det goda”. Det är den goda leken, det goda samhället och den goda människan som barnen förväntas omfatta och styra sig själv emot. Detta tar sig uttryck i pedagogernas inneslutningar av familjelek och uteslutningar av olika typer av störande lek. För att återgå till Paula och ”pyromanerna” kan Paulas agerande ses som normaliserande samtidigt som hon uppmanar pojkarna att reglera sig själva och ger dem utrymme att göra det.

Abel meddelar att han ska sätt eld på allting. Paula: ”Är du en sådan py- roman?” Abel: ”Ja.” Paula tar initiativ till att polisen och brandkår ska komma. Hon ringer till larmcentralen och talar om att det brinner. Paula till barnen: ”Brandbilen är på väg.” Abel svarar henne med retsam röst: ”Ha, ha! De kan inte släcka det.” Paula stoppar Mårten när han intensivt karvar med en träbit i trädet. Paula: ”Mårten, vi får ta reda på vad det här skulle vara egentligen.” Hon vänder sig till Abel. Paula: ”Skulle det vara några som sätter fyr?” Abel: ”Ja.” Paula: ”Det är ju otäckt ju. Är det nå- gon som ska komma och ta hand om det? Någon polis eller så?” Abel: ”Nä.” Paula: ”Då slutar det med att allt kommer att brinna upp?” Abel: ”Ja.” Paula: ”Då ska vi låtsas att jag inte ser?” Abel: ”Ja.” Paula lämnar pojkarna. (Sjöviken)

Pojkarna ges frihet i sin lek men är förpliktigade att leka den på ett visst sätt. Det är som sagt en frihet som håller makten i handen.

Självtekniker handlar alltså om att öka kunskapen om sig själv, att reflektera över sig själv och att kontrollera sig själv. Självtekniker inne- fattar också att dra moraliskt riktiga slutsatser av undersökningen av sig själv och utifrån det välja att handla på ett moraliskt riktigt sätt. Det lekande barnet har att granska sig själv och sina lekhandlingar och där- efter välja den lek som anses riktig.