I berättelsen som följer kommer den intervjuade mamman att benämnas som V1. Hennes son vars förskoletid berättelsen kretsar kring benämns som X. Förskolan pojken gick på var gammal med små och otidsenliga lokaler och förskollärartätheten var låg. X fick sin ADHD-diagnos när han började i skolan.
V1 berättar med ett uppgivet skratt att hon upplevde sonens förskoletid som riktigt dålig. Varje gång hon hämtade X så tog pedagogerna upp allt negativt som han hade gjort under dagen till exempel slagit och spottat på de andra barnen. Han blev ofta utsedd till syndabock och de andra barnen lärde sig att de kunde skylla sina dumheter på X. V1 upplevde det som tröttsamt att aldrig få höra någonting positivt om sin son utan alltid någonting negativt. X exkluderades ibland från den ordinarie verksamheten till exempel fick han inte följa med förskolan på teater, för att pedagogerna upplevde honom som för ”stökig”, enligt V1.
Samtidigt som de upplevde honom som stökig och beskrev honom i negativa ordalag så ignorerade de hans problematik. När V1 tog upp med pedagogerna de svårigheter hon själv upplevde med sonen, fick hon till svar ” Nä, men det är väl inte så farligt, det går över.”. På utvecklingssamtalen påtalade de endast banala problem som att X åt upp trolldegen, vilket innebar att de inte kunde ha trolldeg på förskolan längre. Pedagogerna tog även upp att de var bekymrade över att X inte kunde lära sig färgerna. Allvarligare problem som X hade i det sociala samspelet nämnde de inte under dessa samtal.
V1 kände att samverkan med pedagogerna kring X:s behov av stöd var obefintligt. Hon berättar att det aldrig, aldrig gjordes någonting för att hjälpa X. Det fanns inga strategier eller förslag på hur de skulle arbeta för att stötta X och få honom att lyckas. När V1 varit hos logopeden med sonen så tog hon med tips och idéer därifrån till förskolan, men hon upplevde att pedagogerna inte var intresserade av något samarbete kring det materialet.
32
V1 kände det som att de blundade för sonens behov och att de väntade ut hans tid på förskolan istället för att ta tag i problemen. Eftersom de inte visade någon som helst förståelse för X:s svårigheter, så tror V1 att de inte heller insåg att de hade behövt ta hjälp utifrån av exempelvis en specialpedagog.
Då V1 inte fick något gehör hos pedagogerna, så slutade hon till sist att lyfta sin oro för sonen. I efterhand känner V1 dåligt samvete för att hon inte var starkare och krävde stöd för sin son och uttrycker det:
Jag tror inte att jag var där heller, att jag orkade sätta ned foten och kräva en specialpedagog, alltså man är ju rätt mentalt trött och man känner, låt mig bara hämta mitt barn. Det är ju också jobbigt i mammahjärtat att ta tag i det, det är det ju, för vem vill inte ha ett normalt barn även om jag visste att han hade ADHD sen den dagen han föddes.
V1 säger med en viss frustration, att hon ångrar att hon inte bytte förskola för sin son och hon lägger en stor del av skulden för X:s uteblivna stöd på sig själv. Hon vill inte beskylla pedagogerna på X:s förskola, utan tänker att pedagogerna handlade i ren okunskap och att de inte hade förmågan att hjälpa honom.
V1 tycker det är bra att de flesta förskolorna nuförtiden har ett samarbete med en specialpedagog, så att alla barn kan få stöd även om pedagogerna brister i sin kunskap. Hon anser att specialpedagogik är viktigt för barn i behov av särskilt stöd och att pedagogerna bör ta hjälp av en specialpedagog så fort ett barns beteende ”faller utanför ramarna”.
I X:s fall hade ett fungerande samarbete mellan hemmet och förskolan samt stöd utifrån hans förutsättningar kunnat vara framgångsrikt för hans utveckling, tror V1. Stödet hade enligt V1 kunnat bestå av positiv uppmuntran och guidning i hans sociala samspel. Hon önskar att pedagogerna hade lyft hans positiva sidor och sett hans förmågor och därmed stärkt hans självkänsla, istället för att bara se det negativa. V1 menar att åren i förskolan är viktiga till och med avgörande för barnets senare utveckling. Hon är övertygad om att många av de problem som X senare uppvisat i skolåldern hade kunnat avhjälpas om han fått rätt stöd redan i förskolan.
Narrativ berättelse utifrån vårdnadshavare 2
I följande berättelse kommer mamman som intervjuats att benämnas V2 och hennes son kommer benämnas Y. Berättelsen rör V2:s upplevelser av Y:s tid i förskolan. Den Reggio Emilia-inspirerade förskolan var precis nyöppnad, vid tidpunkten för Y:s början i förskolan och både barn och personal var nya för varandra. Starten kantades av sjukskrivingar, brist på rutiner
33
och samspel. Dessutom bestod barngruppen av 38 barn. Vid 4-årsåldern fick Y diagnosen autism.
V2 berättar hur hon gick till förskolan med en klump i magen, när hon skulle hämta sonen efter jobbet, då hon bara fick höra det negativa som hänt under dagen. Även andra barn kunde komma fram i kapprummet och berätta att Y varit ”dum” och slagit dem. Det gick så långt att V2 började undvika den ordinarie personalen vid hämtning. Hon säger med ett skratt att ”Många gånger letade jag faktiskt medvetet upp den personen, som jag visste var mest tystlåten av pedagogerna eller en vikarie.” Ibland valde V2 till och med att inte fråga överhuvudtaget om hur dagen varit, utan skyndade sig bara snabbt därifrån med Y.
V2:s värsta upplevelser av Y:s första tid i förskolan var emellertid ”Tillsammansdagarna”. Då erbjöds vårdnadshavarna pyssla och fika tillsammans med sitt barn på förskolan. V2 berättar att hon kunde gå och ha ont i magen i flera veckor innan och att hon vissa gånger bad sin svärmor följa med. Här blev det tydligt för V2 att pedagogerna inte var synkade och att det saknades rutiner. ”Tillsammansdagarna” blev till kaos varje gång och slutade med att V2 fick springa till bilen, med Y under armen och köra gråtandes hem.
Till sist tvingades V2 ta upp sina känslor kring hämtningen med Y:s ansvarspedagog. Pedagogen tog V2:s känslor på allvar och förklarade att det inte var meningen att de skulle ta med sig problem från förskolan hem, utan förskolans problem skulle stanna på förskolan. Därefter ändrade pedagogerna sitt bemötande gentemot familjen vid hämtning.
I nästa steg tog pedagogerna kontakt med resurscentrum för att få hjälp med hur de på bästa sätt skulle kunna arbeta med Y. En specialpedagog och en psykolog observerade Y, för att kartlägga hans svårigheter och hitta lämpliga arbetsmetoder för att tillmötesgå hans behov. Pedagogerna fick handledning i specialpedagogiskt förhållningssätt och arbetssätt. Kontakten med resurscentrum togs utan föräldrarnas vetskap. De fick först senare kännedom om samarbetet under ett utvecklingssamtal, men V2 uppskattar att pedagogerna själva tog detta initiativ. Hon säger med lättnad i rösten:
Jag var väldigt tacksam över att de tog det, att det flöt på, att vi inte hela tiden skulle vara involverade. Jag tyckte det var jättebra, för man hade nog med allt annat ändå på något vis, så man visste att det här flyter på, det här sköter de själva.
Pedagogerna prövade sig fram till fungerande strategier med stöd från resurscentrum. Strategier som även föräldrarna började använda sig av hemma.
34
V2 beskriver pedagogernas arbete på förskolan som att:
…i allt de gjorde, fick de hela tiden tänka på hur ska vi lösa detta, för att det ska funka för Y och det mantrat de hela tiden jobbade efter var, hur ska vi få Y att lyckas, hur ska vi få Y att klara detta. Ja, det är fantastiskt!
Efter förskolans samverkan med resurscentrum kom Y att trivas mycket bättre på förskolan och föräldrarna märkte stor skillnad på hans beteende hemma. Pedagogerna anpassade sin verksamhet efter Y:s dagsform, och om det hade varit en jobbig morgon hemma, så ”… drog de ned på kraven och använde sig mer av vila och mys”.
Pedagogerna involverade föräldrarna i de olika arbetsmetoderna och följde alltid upp insatserna, för att försäkra sig om att de ledde till en positiv utveckling för Y. En resursperson anställdes till barngruppen, för att ge de ordinarie pedagogerna mer tid till att tillgodose Y:s behov. V2 berättar att pedagogerna såg till att de kunde hämta Y ostört i tamburen och att de tog ett gemensamt beslut om att den dagliga kontakten enbart skulle handla om vardagliga saker, såsom hur måltiden fungerat. Var det något speciellt som behövde tas upp så låg det en kontaktbok på Y:s hatthylla, för tvåvägskommunikation. Vid behov så bokades möten, men V2 upplever inte att de hade möten för mötenas skull. Istället för att sitta i en massa möten, tycker hon att man borde lägga krutet på att få det bättre för barnet, vilket de också gjorde. Till slut fungerade det så bra för Y på förskolan att det inte behövdes några extrainsatta möten. Personalen på habiliteringen tipsade dock V2 om att möten även kan behövas för att lyfta positiva framsteg.
Under ett utvecklingssamtal frågade V2 ansvarspedagogen, om hon ansåg att de borde söka hjälp för Y:s svårigheter, vilket pedagogen uppmuntrade dem till att göra. Att pedagogen tog ställning i frågan upplever V2 som befriande, då hon länge funderat över huruvida familjen skulle söka hjälp utifrån eller inte.